En efterlängtad hemkomst.

Sådärja! Igår hämtades äntligen åbäket hem till Eskilstuna. Hade turen att få assistans och sällskap både av farsan och min gode vän Johan samt att få låna en gammal pickup av en bekant till far min för transporten. Att nämnda pickup var minst lika risig som Råttan får väl på sätt och vis ses om en bonus, men i ärlighetens namn var det lite jobbigt att sitta och köra tur och retur Södertälje i en rishög med ax som en traktor, väghållning som en minicykel, styregenskaper som en finlandsfärja och en marschfart på typ 80km/h.

Fast egentligen har jag ingen rätt att gnälla. Såväl vi som Råttan kom ju hem oskadda och det är väl huvudsaken.

Råttan pålastad och klar vid det obligatoriska skräpmatsstoppet på vägen hem.

Skönt tillknycklad lyktsarg...

Hörde jag någon säga "rishög"?

Växelspaksknoppen var förmodligen det fräschaste på hela bilen (tyvärr var man tvungen att plocka bort den när man körde, eftersom den hade en tendens att lossna från spaken stup i kvarten). Bara en avsågad hagelbrakare liggandes i bakrutan som saknades för den ultimata Alabama-känslan...

Hela familjen äntligen samlad i garaget!

Hoppas få tid att lossa den fastärgade gasen och ge den en snabb översyn för att sedan provstarta i veckan...

"Fortsättning följer" som man brukar säga...

Dagens:
Fine Young Cannibals - Good Thing

Jag skyller allt på islänningarna.

Idag skulle jag ha varit i Stockholm och bevistat en workshop vi arrangerat med Lambretta Club Sthlm. Tino Sacchi, en av världens mest legendariska scootermekaniker/innovatörer, mannen bakom bland annat Mugello-cylindern till Lambretta och det motsvarande Imola-kitet till Vespa skulle ha kommit hela vägen från Italien för att ge mektips, berätta skrönor och anektdoter samt besvara alla typer av frågor vi som bevistade kunde tänkas ha.

Men, nej - på grund av ett visst vulkanutbrott sitter Monsignore Sacchi fast på flygplatsen i Bergamo och det hela har fått ställas in. Jag inser att det förekommer väldigt mycket klagosång över den askspyende skräphögen över hela nätet just nu och att det inte är direkt originellt att beklaga sig över den. Men ändå kan jag inte låta bli att gnälla lite och väljer att göra det genom att citera vad min gode vän tillika scooterkamrat David skrev om de förbannade islänningarna på Facebook:

"Först bygger de upp en banksektor som är många gånger större än landets BNP. Det kan man ju lätt räkna ut att det blir svettigt om något kraschar.
Sedan bygger de upp en massa lava som är många gånger större än landmassan. Och där kan man också räkna ut att det blir svettigt om något kraschar.
Vad tänker de på?"

Dagens:
Vilken musik som helst som inte är från Island.

En helt ny karriär.

...eller typ i alla fall. Jag har i alla fall fått ett första ordentligt frilansfotouppdrag åt Reklamateljén. Ett förhållandevis stort sådant också som redan ynglat av sig ytterligare ett par småjobb åt samma uppdragsgivare och förhoppningsvis kan leda till ännu flera (samt skapa kontakter som i sin tur också kan generera uppdrag).

Visst - jag är fortfarande inskriven som arbetslös, går på a-kassa och kan (eller kanske snarare törs) därför inte starta eget "på riktigt" ännu utan kommer använda mig av ett faktureringsföretag åtminstone nu till dessa första jobb. Men det känns som en mycket fin början i alla fall.

Dagens:
Kent - En Helt Ny Karriär

Nu. Är. Det. Vår.

Det är visserligen sant att jag tjuvstartade lite i helgen genom att köra scooter till repet, men idag blev den första riktigt vårturen äntligen av.

När jag nu tittar ut genom fönstret ser det kallt ut. Det är grådassigt och regnar lite. Men det såg annorlunda ut tidigare idag, och efter en förmiddag med med solsken, lagom vårljummet i luften, en skön playlist i iPoden och ett par mil kringelikrokig sörmländsk landsväg kan jag inte annat än konstatera: nu är det vår. På riktigt.

Dagens:
Baba Brooks - Guns Fever

Fotoblogg - Fire in the sky.

I brist på inspiration vad gäller saker att skriva om fortsätter jag helt enkelt blogga foton.

Dagens:
Lee Dorsey - Do Re Mi

Fotoblogg - Jag är helt enkelt en sucker för gulliga djur.

...och särskilt då djurbebisar. Somliga må anse det mesigt, men i mina ögon är det något att vara stolt över.
Därför kan jag självklart inte låta bli att blogga en bild på ett av de nästan löjligt små lammen vi stötte på vid dagens utflykt/hundpromenad till 4H.

Dagens:
Beach Boys - Pet Sounds

Fotoblogg - Alla vägar bär till Strangeness.

...tydligen. Vi gav oss nämligen ut med bilen på måfå i hopp om att hitta någon ny loppis, ett café, en fin park att promenera hunden i eller något annat kul att besöka och efter att ha kört ett antal mil på kringelikrokvägar rakt ut i ingenstans kom vi till...Strängnäs. Där allt dessutom var stängt.

Nåväl - vi fick ju se en fin väderkvarn i alla fall.

Dagens:
MGMT - Flash Delirium

Påskslit.

Undertecknad gör sitt bästa för att se tuff ut på scen utan gitarr.
iPhone-fotat av Johan Masser.

När de flesta andra tar ledigt över påsken och slappnar av lägger jag istället i överväxeln och gör mer än vanligt.

Jag började i torsdags då de gamla trallpunksrävarna DLK skulle spela på Harrys och jag hade blivit tillfrågad om jag kunde DJ:a. DLK trallpunkade på som om det vore -94 och publiken var övertänd så det var väl en bra spelning. För min del var dock kvällen lite skum. Till skillnad från förra gången på Harrys fick jag när jag väl var på plats reda på att det bara jag som DJ:ade och publiken bestod av en underlig blandning av punkare och Harrys vanliga gäster.
Inte riktigt min publik med andra ord. Jag gjorde mitt bästa för anpassa setet utifrån förutsättningarna och det gick trots allt skapligt i alla fall, men jag insåg mer än någonsin (vilket jag i och för sig visste redan innan) att stora golvet på ett ställe som Harrys inte alls är något jag är intresserad av att spela på egentligen.
För mig handlar DJ:ande främst om att ha roligt, inte om att få in pengar, och en spelning som dels innebär att jag får kämpa för att komma på låtar jag kan tänkas ha i samlingen som inte får folk att lämna dansgolvet och dessutom nästan skämmas för att jag spelar de låtar jag kommer på är inte så intressant i mina ögon.

Fredagen var desto mer lyckad. Då var det dags för Hitlistan och jag skulle ställa mig på scenen och framföra Nationalteaterns Sent En Lördag Kväll i något upprockad version - uppbackad av husbandet och utan gitarr. Det kändes lite konstigt att stå på scen utan gitarren som snuttefilt (jag har ju trots allt sjungit i band sedan jag var 14 år och gjort fler spelningar än jag kan minnas, men så gott som alltid spelat gitarr också) men var sjukt kul. Folk sjöng med, jag såg ett par öl spillas ut och när väl första verserna var avklarade kändes det riktigt bra att kunna svänga lite med bara en mikrofon i handen istället för en gitarr. Faktum är att det hela nästan gick lite väl fort och jag hade inte haft något emot att spela en eller två låtar till. Nu blev det istället trevligt efterhäng när jag klivit av scenen - först i logen och sedan i Johan och Saras nyrenoverade kök.

På grund av nämnda efterhäng var gårdagen minst sagt seg. Elle väckte mig med färdiglagad frukost och påskäggsjakt, så dagen började bra men jag kom liksom aldrig riktigt igång. Inte minst eftersom vi framåt eftermiddagen åkte på fest med släkten Kuhlin i Torshälla och jag körde bil eftersom jag senare på kvällen skulle DJ:a på Raw. Efter att ha ätit och iakttigit övriga festdeltagare dricka körde vi hem framåt halv elva. Jag vände bara hemma, plockade ihop mina DJ-prylar och cyklade ned på stan. På grund av att både Molotov Jive (som inte riktigt var min grej) och The Nocounts (som var svinbra som vanligt) lirade och kom igång ganska sent tror jag inte jag spelade mer än 45 minuter högst, men trots den korta speltiden och att det var ovanligt lite folk för att vara påskafton var det riktigt kul och bra fart på dansgolvet!

Idag blev det betydligt lugnare - en liten utflykt för att promenera hunden i natrurreservatet Skiren-Kvicken som höll på att sluta i katastrof då vi dels fick pulsa i bitvis nästan halvmeterdjupt halvsmält slösnask och sumpmark (jag iklädd ökenkängor till råga på allt), dels körde fast med bilen när vi skulle därifrån. Jag tror aldrig hunden har varit så bitter på en utflykt tidigare - och jag har nog aldrig tyckt det varit så skönt att få byta ett par strumpor som när vi kommit hem.

Ikväll anordnades en gemensam middag/fest för alla som på ett eller annat sätt brukar jobba på stans krogar, men efter att ha tänkt till lite (med betoning på lite - det var inte direkt något svårt beslut) kom jag fram till att det bara var skönare att stanna hemma och kolla på film istället.

Med andra ord: en tämligen intensiv långhelg. Precis som långhelgerna, av någon anledning, ganska ofta tenderar att vara för mig. Skönt att det är ytterligare en röd dag imorgon och att jag egentligen inte har någonting inbokat då.

...och just ja: jag har även gjort scooterpremiär för året. Dock bara en smygpremiär egentligen, eftersom jag mer eller mindre bara tog Lammyn ned till soundchecket på Raw i fredags. Nu är den i alla fall igångkickad för våren och redo för en ordentlig premiärtur vilken dag som helst.

Dagens:
Nationalteatern - Sent En Lördag Kväll

Nördpunk.

Idag har jag, men lite assistans av min gode vän och lärling Johan, gett Lambrettan en rundsmörjning inför vårpremiären. Nu är det bara att vänta in en dag med fint, soligt väder för att få en värdig premiärtur för året.

Det firar jag lite smått med att posta ett YouTube-klipp av den kanske mest navelskådande, scooternördigaste låt som någonsin spelats in - SX225 med The Killermeters.
Smaka bara på textrader som "Sat all alone, I got nothing to do, I think I'll ride my Lambretta", "I wear a parka, I wear a zoot-suit, I dress to the letter" och "I meet my boys out on the road, I said I think we'll go to Brighton". För att inte tala om den smått genialiska (eller?) refrängen "SX225 - it's a rebore! Sx225 - and she goes more!".

För er som inte är lika insnöade på scootrar som undertecknad kan det kanske vara på sin plats att förklara att SX225 är en Lambretta-modell som inte finns. Dock finns SX200, som med hjälp av exempelvis uppborrning av cylindern till en överdimension ("rebore" på engelska) kan trimmas till att, med lite tur, bli på 225cc. Idag byter man oftast bara till ett nytt cylinderkit, men på den gamla goda tiden var denna metod vanligast.

Scooternörderi på högsta nivå, helt enkelt. Håll till godo.



Dagens:
The Killermeters - SX225

Apropå det där med synthcovern...

...så är den klar nu. Som sagt är synth ingenting jag direkt lyssnar på (även om det såklart finns vissa artister/låtar jag gillar) eller sysslat med tidigare men faktum är att jag tycker att det (efter visst strul med mailande av filer, mixning och liknande saker som brukar krångla när man försöker göra musik tillsammans på distans) blev riktigt bra.

Dessutom är det något med sångmelodin som får mig att tänka på en tidig Nick Cave eller PJ Harvey, fast med överstyrda analogkeyboards som backup istället för piano/elgitarrer - och de gillar jag ju.

Summa summarum är alltså att det var riktigt kul att få ge sig på en för mig ganska ovan genre och, som jag skrev på twitter, att ingenting jag medverkat på tidigare låtit så tyskt. Trots att Human League var (är?) britter.

Ni kan lyssna på covern här: Crotch vs Ronnie - A Crow And A Baby

Dagens:
Familjen - När Planeterna Stannat

Under cover.

De senaste dagarna har kretsat ovanligt mycket kring coverlåtar. Det kommer kanske inte som en direkt nyhet att mycket brukar kretsa kring musik i allmänhet för min del, men just andras låtar är något jag i vanliga fall inte håller på med så mycket.

En av orsakerna till detta är Hitlistan. Somliga kanske känner igen det evenemanget, då jag deltagit vid tidigare upplagor med The Profondo Rosso samt som vikarierande gitarrist i Brotherhood och skrivit om det här. Hur som helst är Hitlistan, kort förklarat, ett återkommande arrangemang vid vilket ett antal olika band och artister ombeds framföra en cover/tolkning av olika låtar utifrån ett givet tema.

Denna gång är temat "svenska klassiker". Jag skall deltaga solo, under mitt eget namn, och låten jag tilldelats är Nationalteaterns Sent En Lördag Kväll. I söndags repade jag in mig med Hitlistans husband, som står för kompet. Det kan vara det snabbaste rep jag någonsin varit med om - tror inte det tog mer än max 20 minuter att sätta låten! Kanske inte så konstigt i och för sig då samtliga inblandade har en hel del musikalisk rutin och versionen jag kommer att framföra av låten dessutom är tämligen punkig och därför ganska lättrepad. Egentligen var min ursprungstanke att göra någon slags halvakustisk, lite folkbetonad men ändå relativt rockig version men ibland måste man släppa sin egen stolthet och inse att de övriga musikernas grundidé faktiskt är den bättre - således blir det rockös rakt igenom istället.

På fredag kväll är det dags att äntra scenen. Det skall bli såväl kul som intressant - jag är ju inte direkt van att ställa mig på scen med bara en mikrofon i handen, utan brukar ha gitarren med mig som snuttefilt i vanliga fall...

Dessutom har jag idag lagt lite tid på att lägga sång samt göra provmixar på min internetkompis Dawids version av Human Leagues A Crow And A Baby. Han har nyligen skaffat en ny MicroKorg och ville testa den genom att göra en skön synthcover. Självklart ställer jag då gärna upp med lite sång - inte minst eftersom synth inte direkt är något jag sysslar med i vanliga fall och det alltid är kul att utmana sig själv lite. Låten är inte riktigt färdigställd än och därför finns det inte på nätet ännu, men så fort en slutgiltig mix har gjorts och Dawid lagt upp den någonstans kommer det såklart en länk här.

Dagens:
Human League - A Crow And A Baby

Råttan gör entré!

Jag som kom in på scooterscenen i början av 2000-talet har alltid med viss avundsjuka hört folk berätta om den gamla goda tiden då man fortfarande kunde hitta någon gammal hoj stående i en lada eller springa på någon gubbe som säger att han "har en gammal scooter stående som jag inte vet vad jag skall göra av - vill du ha den?". De tiderna verkar vara sedan länge förbi - men så, för ett par helger sedan, ringde ett okänt nummer på min mobil.

Det var en äldre herre i Södertälje som hittat mitt nummer på internet och han sade att han "hade en gammal scooter stående som jag inte vet vad jag skall göra av". Kunde jag vara intresserad, kanske? Klart jag kunde.

Efter mycket om och men (det var en upptagen äldre herre) lyckades vi hitta en tid som fungerade och idag åkte jag för att kolla på den. Det visade sig vara en tämligen risig Vespa Touring -60. Fullackerad i svart (utan att maskera eller ta bort emblem och bensköldslister dessutom), med ett par intressanta hemmapulade lösningar samt ganska repig och lite bucklad efter närkontakt med en åker någon gång på 80-talet. Inte körd på 15 år, men gnista hade den...och ett jäkla komp! Jag blev tvungen ställa mig på kicken och ta i med hela min kroppstyngd, vilket man inte brukar behöva göra med 50 år, relativt ofixade, gamla scootrar.

Starta ville den däremot inte, men det berodde nog mest på att både stift och soppa var slut - något jag så här i efterhand kanske skulle ha tänkt på att ta med mig. Dessutom gick inte gashandtaget att rubba.

Säljaren hade redan på telefon förklarat att han bara var ute efter en symbolisk summa samt att han mest ville att "någon skulle förbarma sig över den", men samtidigt ville jag inte blåsa honom fullständigt och förklarade därför ungefär vad en någorlunda fräsch Touring kunde tänkas gå för samt att det kändes svårt för mig att komma med ett bud då jag egentligen inte var på jakt efter ett nytt objekt och det var en hel del att fixa på den.

Därför erbjöd han mig ett pris istället. Ett pris som var så pass lågt att jag, i bilen på vägen hem, nästan inte kunde låta bli att känna att jag blåst honom ändå - trots att jag varit helt ärlig.

Så nu har jag alltså ytterligare en scooter i garaget. Det börjar bli trångt där nere - och då hör det till saken att jag kanske (med stark betoning på kanske) har ytterligare ett projekt på gång (men det tänker jag inte gå in närmare på förrän jag vet något med säkerhet).
Fast, egentligen har jag den inte i garaget ännu - den står kvar hos säljaren och skall på grund av diverse orsaker inte hämtas förrän efter påsk. Men affären är i alla fall uppgjord och klar.

Planen är att fräscha upp och transplantera vissa tillbehör ("grodynglen" på sidokåporna, störtbågarna, listen till framstänkan och så vidare) till min "gamla" Touring som är i bra orenoverat originalskick (sånär som på byte av sadlar och lite gummidetaljer) men saknar vissa tidensliga extratillbehör.

Sedan funderar jag lite i banorna på att först och främst få den "nya" att starta och gå bra. Därefter, eftersom den redan är så pass fulrenoverad, bara banka ut bucklorna så gott det går, slänga på ett sidostöd, plocka av lister och emblem helt och gå lös med ett par flaskor spackel och mattsvart spraylack. Kanske slänga på en eller två klibbor. Och sedan bara köra. En brukshoj i lite ratbikestil fast ändå inte helt nedkörd, helt enkelt.

Jag tänker kalla den "Råttan".

Dagens:
Reparata & The Delrons - Panic

"Nytt" kök.

Åkte till Elles mormor för att fika här om dagen. Kom hem med ett litet köksbord med Perstorpsplatta (tyvärr var bordet ommålat till vitt, men man kan ju inte få allt man vill ha), stolar och en tavla.

Därför har jag spenderat kvällen med att i bästa husmodersstil klä om stolsitsarna och vi har nu gjort om lite i köket...det förhatliga barbordet från Ikea som jag varit så trött på har åkt ut. Likaså "tavlan" med filmaffischen från Hajen.

Det positiva (förutom att stilen på möblerna i köket nu är något så när konsekvent i hela lägenheten) är att det känns som om köket blivit dubbelt så stort. Det negativa är att väggarna plötsligt ser lite tomma ut. Jag blir väl helt enkelt tvungen att börja köpa mer konst för att fylla ut.

Dessutom stör jag mig om möjligt ännu mer än tidigare på det fula golvet.
Att lägga in en matta i köket känns inte riktigt bra, så det kanske blir till att helt enkelt lägga nytt golv i sommar. Rutigt vore ju inte helt fel...

Dagens:
The Flaming Lips - It Overtakes Me

Torka.

Det är lustigt hur det ibland känns som om man inte har något att skriva om, trots att man gjort en hel del...

Sedan i fredags har jag exempelvis bland annat gjort mitt kanske tråkigaste DJ-gig någonsin - det var max 30 pers där på hela kvällen och dansförbud (men Elias & The Wizzkids som spelade var ganska bra). Jag har varit på Tikkle Me's releasefest där det var asmycket folk och kul. Jag har varit på loppisar. Jag har fikat i Torshälla. Vi har börjat göra om i köket (eller i alla fall skaffat lite nya möbler till det). Ändå känns inget av det särskilt värt att gå in på detalj i just nu.

På torsdag skall jag i alla fall eventuellt på ett potentiellt spännande ärende till Södertälje...efter det kommer jag, förhoppningsvis, att ha något som känns värt att skriva om!

Dagens:
Elias & The Wizzkids - Three Years Later

E-tuna Scooters är döda - länge leve Blacksmiths Scooter Club!

För en tid sedan började vi diskutera ett eventuellt namnbyte på vår lilla lokalklubb (fyra officiella medlemmar, varav tre har scooter). På SSK:s site har den stått registrerad som E-tuna Scooters sedan länge, vilket ju inte känns som det roligaste namnet kanske. Vi bestämde oss, efter lite överläggningar, för att från och med nu kalla oss för Blacksmiths Scooter Club istället - allt för att hedra vår kära hemstads historia som sméstad (den som kan sin speedway kan med största sannolikhet hitta en viss koppling till dess motorhistoria också).

Min gode vän och V50-åkande klubbkamrat Jocke, som händelsevis råkar vara grafiker, filade strax därefter ihop en logga och igår träffades tre av oss lite spontant hemma hos honom för diskutera färgval på den över en folköl. Det blev naturligtvis en massa snack om annat också men efter mycket om och men kom vi fram till att det var omöjligt att bestämma sig för en enda design. Därför beslutade vi att ha fyra olika att alternera mellan beroende på i vilket sammanhang de skall användas.

Nu återstår bara att tillverka tygmärken, klibbor, trycka t-shirts och skaffa klubblokal - allt sådant där man gör istället för att köra och meka.

Dagens:
Chrispher Cerf - Sweet Music

Fotoblogg - Hello.

Dagens:
Micke From Sweden - Handcuffed

30-årsfester, skivspelningar och folk som inte förstår sig på musik ute.

Jag brukar vara bra på att proppa mina helger fulla med aktiviteter, men den här gångna helgen hade jag verkligen överträffat mig själv.
På fredagen skulle jag DJ:a på Harrys (av alla ställen - har inte satt min fot där sedan en spelning för ett par år sedan förutom för en snabb öl i puben någon gång) då Markus Krunegård spelade. Och lördagen hade jag verkligen lyckats fylla till bredden: två 30-årsfester skulle bevistas. Och dessutom skulle jag DJ:a på Raw (där den ena festen hölls) efter att de öppnat för allmänheten framåt natten. Starkt jobbat, om jag får säga det själv.

Det blev dock bra och inte hälften så stressigt som jag trodde. Fredagens gig var riktigt roligt. Vilket jag faktiskt inte förväntat mig eftersom mina erfarenheter av Harrys-publiken i ärlighetens namn är sådär. Kan i och för sig bero på att Markus Krunegård drar en liten annan typ av publik än de som vanligtvis går dit...på gott och ont. Jag tyckte mig nämligen ana en viss kulturkrock mellan de som var där för att se konserten och det "vanliga" Harrys-folket. Kul kväll i alla fall - dels för att jag fick stå och spela på ett DJ-podium (inte så vanligt för min del), dels för att både Markus och Peter Morén (från Peter Bjorn & Johnn) som lirade förband levererade två riktigt bra spelningar. Särskilt den sistnämnda, som jag inte hört så mycket av innan, var en riktigt positiv överraskning!

Lördagskvällen inleddes med soft tacohäng och lite öl i gamla vänners lag hos Schampan som fyllde 30...fram till elvasnåret då jag fortsatte till Anna-Karin och Carro som också hade gemensam 30-årsfest på Raw. Trevligt där med och strax efter tolv var det dags för mig att spela skivor igen. Det var inte så mycket folk tyvärr, men de som var där verkade ha kul och det är ju huvudsaken.

Alla utom en kille i alla fall (som inte hade något med 30-åringarna att göra utan kom insläntrandes på måfå vid halv ett). Han tyckte nämligen att jag, mitt uppe i Timebox Beggin', istället borde byta till Mr Vain. Jag försökte förklara att det inte är riktigt vad jag spelar, men det ville han inte förstå eftersom "det inte funkar med gammal musik" och "lite euro får igång alla". Att Mr Vain inte direkt är vad jag skulle klassa som "ny musik" orkade jag inte ens ta upp med honom, men när jag försökte göra honom uppmärksam på att en stor del av "alla" redan var uppe och dansade till den "gamla musiken" och att de dessutom bett mig spela just sådant blev han irriterad och gick hem. Trist för honom, inte lika trist för mig.

Det är inte direkt ovanligt att liknande incidenter inträffar när man spelar ute, och jag vet att jag nämnt det tidigare här. Men trots att jag DJ:at någorlunda regelbundet i ganska många år nu och erfarenheten har lärt mig att inte ta åt mig av sådant längre har jag ändå inte slutat förvånas över hur korkat en del människor beter sig när de är ute. Uppenbarligen förutsätter många, efter att ha sänkt ett visst antal öl eller cider eller vad de nu dricker, per automatik att absolut alla vill höra precis samma musik som de och dessutom att de måste få höra det på en gång - även om det är uppenbart att varken resten av folket eller klubben i sig inriktar sig på sådant. En annan intressant iakttagelse är att de personerna dessutom oftast är samma personer som aldrig någonsin skulle ge sig ut på dansgolvet även om man spelade deras önskning.

Jag hade inte blivit förvånad över en sådan önskning på Harrys kvällen innan, men att gå till ett ställe som Raw och gnälla över en sådan sak...är inte det lite som att gå in på en pizzeria där alla andra gäster nöjt mumsar i sig sina flottlock och gnälla över att de inte serverar kinamat?

Dagens:
Peter Morén - Babel

Shameless self-promotion.

Jag gör mitt bästa för att försöka se ut som en musiker.

För en tid sedan gjorde jag, som ni kanske minns, en akustisk solospelning på Raw. Efter den blev jag lite peppad på att utveckla de där låtarna jag haft liggande lite mer och kanske även skriva ett par nya. Således har jag skaffat lite enkel utrustning för att kunna spela in hemma och spenderat en del av den senaste tiden med att försöka få ned några sånger på band (eller hårddisk kanske är ett mer passande ord idag).

Jag har även reggat en MySpace och lagt upp några av låtarna jag fått klara där. Än så länge är det fem stycken, varav en snarare är ett vokalexperiment (inspelat enbart med den inbyggda micken på min trogna MacBook) och en är en Tom Waits-tolkning. Samtliga är tämligen primitivt orkestrerade - gitarr, sång, lite stamp och handklapp samt piano.

Planen är att fylla på så smått varefter jag får mer inspelat, men hur ofta det blir återstår att se. Tanken är kanske inte att satsa stenhårt på det här - jag gör det mest, för att slänga sig med en gammal klyscha, för att det är kul att hålla på. Fast det är klart - skulle jag få en spelning eller två är jag inte den som är den...

Ni hittar min nya Myspace här.

Dagens:
Tom Waits - The Piano Has Been Drinking (Not Me)

En talkshow och ett antiklimax.

Är nyss hemkommen från vårpremiären av Sylvia Talkshow som, trots namnet, hölls på Raw. Gäster denna gång var den alltid lika peppade Timo Räisinen, den småmysiga Arne Hegerfors och den minnesstarke Mathias Ribbing.

Timo berättade om allt möjligt, sjöng ett par låtar och var...tja, peppad. Ribbing, som för er som inte vet det är en gammal bekant härifrån Eskilstuna som är svensk mästare i minne (ja, det är tydligen en sport), berättade hur man kommer ihåg saker samt memorerade en kortlek(!) och Arne drog kommentatorsskrönor så det stod det härliga till. En bra premiär med andra ord och snyggt jobbat av Jesper och Mathias!

Som ni kanske minns skrev jag häromdagen om ett lovande erbjudande på jobbfronten? Idag fick jag tyvärr besked om att det inte blir något med det, tyvärr. Trots att det egentligen var klart och det enda som kvarstod var att skriva avtalet. Utan att gå in på alltför mycket detaljer kan jag berätta att det rörde sig om ett ganska omfattande fotouppdrag. Visserligen kanske inte av den mer kreativa sorten, men ändå ändå ett fotojobb som förmodligen skulle tagit minst någon månad att färdigställa. Tyvärr är det ju ofta så med sådant här att man inte kan tro helt på att något är klart, även om det låter så, förrän man har ett påskrivet avtal i handen. Nu bestämde sig uppdragsgivarna i sista sekund för att lösa det själva istället för att ta in en fotograf utifrån, vilket i och för sig är förståeligt, men lite trist för min del.

Det var ju kanske en lite trist inledning på min bana som frilansfotograf, men knappast jordens undergång. Jag har tack vare att jag tvingades kolla efter en lösning i samband med detta uppdrag i alla fall hittat ett smidigt alternativ till hur jag skall kunna fakturera trots att jag går arbetslös och på grund av a-kassan inte kan bli egen företagare i nuläget. Det finns bolag som specialiserar sig på just det - att fakturera åt en och sedan betala ut det som lön...mot en viss procent av arvodet naturligtvis, men det kan det ju vara värt för att slippa tacka nej till uppdrag. Det finns en uppsjö sådana företag, men just de jag haft kontakt med heter Frilans Finans (tack för tipset Jocke!) och verkar både lite billigare och känns lite mer seriösa än många av de andra. Nu har jag i och för sig inte haft möjlighet att utnyttja deras tjänst er än utan bara registrerat mig hos dem så jag vet inte hur bra det funkar egentligen- men det får jag förhoppningsvis reda på så småningom.

Det är ju skönt att jag inte behöver gå sysslolös i alla fall: tills vidare får jag helt enkelt fota lite åt mig själv, fortsätta med P200-motorn (den har fått stå sedan härom veckan), spela in några fler låtar till det lilla projektet jag håller på med (mer om det ganska snart), DJ:a lite samt förväntansfullt hoppas på att töandet fortsätter och går snabbt så att jag snart kan ge mig ut på årets första scootertur...

Dagens:
I Am Kloot - Storm Warning

Fotoblogg - Bästa mormodern.

Dagens:
Harry J Allstars - Liquidator

En så kallad facerape.

Det är på grund av risken för sådant här man inte skall lämna telefonen med sina vänner vid bordet på Bishops Arms medan man går till baren för att köpa en Twisted Thistle. I synnerhet inte om man har mina vänner och en telefon som är konstant uppkopplad till Facebook...

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Fifteen Feet Of Pure White Snow

Aj. Som. Fan.

På sätt och vis började det redan igår kväll. Eller till och med på eftermiddagen egentligen. Då började jag nämligen tycka att det kändes lite märkligt långt bak i munnen, där visdomstanden jag fick utopererad för ca två månader sedan en gång suttit. Det gjorde inte direkt ont utan det kändes bara...ja, konstigt är nog det enda passande ordet. Strax innan jag gick och lade mig tittade jag lite snabbt i spegeln och funderade som snabbast på om jag inte var lite svullen också...det var dock lite svårt att avgöra.

Svårt att avgöra huruvida jag var svullen eller ej kan jag dock inte påstå att det var när jag vaknade imorse. Helt plötsligt var det som om jag hoppat ett antal veckor tillbaka i tiden och var nyoperad igen. Alternativt att någon stoppat upp en biljardkula i kinden på mig. Konstigt nog gjorde det dock inte ont (förutom en viss spänning som antagligen härrörde från svullnaden) och därför blev jag inte orolig utan beslutade mig för att avvakta lite med att akut ringa ett akutsamtal. Jag antog (eller snarare hoppades kanske) på att bara var "en liten irritation" som skulle lägga sig av sig själv.

Framåt lunchtid kom jag dock på bättre tider och ringde ändå. Jag fick, eftersom tandvårdsspecialisten ligger rakt över gatan från mig, tid på en gång. Väl där konstaterades ganska omgående att jag med största sannolikhet hade en rejäl inflammation. Alltså var det dränering som gällde. Dränering - ni hör ju själva hur otrevligt det låter. Jag fick lägga mig till rätta på britsen varpå tandläkaren tog fram en spruta med kanyl stor som en trädgårdsslang som han tryckte ned i hålet där min tand en gång suttit och sedan sakta, sakta sköljde rent med koksaltlösning. Inte en, utan fyra gånger. Jag tyckte operationen och dagarna efter den var ganska jobbiga, men har hög smärtgräns. Jag har tatuerat mig, piercat tungan, vridit knäskålarna ur led ett tiotal gånger och fått näsan knäckt...inget av dem har varit så jobbigt att jag inte stått ut med det (därmed inte sagt att det varit kul direkt). Men smärtan den här gången var värre än något jag tidigare upplevt. Det blixtrade likt ett stroboskop framför mina ögon och jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Uppenbarligen syntes det på mig också eftersom sköterskan plötsligt stod och höll mig i handen samtidigt som hon försiktigt klappade mig på armen. Smått förödmjukande, men samtidigt lite fint på något sätt.

När läkaren efter sisådär en fem minuter dränerat färdigt var jag fullständigt utpumpad. Käken kändes som om jag just gått en match mot Tyson och jag var svettig som om jag sprungit ett maraton. Som tur är återhämtade jag mig snabbt och när jag strax därefter kom ut från sjukhuset kände jag mig helt normal igen. På måndag morgon blir det återbesök med röntgen för att kolla så att det hjälpte och vad som egentligen orsakat att en inflammation uppstod så lång tid efter operationen när det var så gott som läkt...

För övrigt fick jag idag ett mycket trevligt telefonsamtal angående ett kommande engagemang som även, på sätt och vis, innebär en viss ljusning på jobbfronten för min del. Åtminstone för en tid. Men mer om det vid ett senare tillfälle...

Jag avslutar i stället med orden tandläkaren sade till mig medan han skickade ut mig med ett färskt recept penicillin i näven och ett löfte om att svullnaden skulle gå ned snabbt, kanske redan till imorgon:
"Såhär i efterhand, när jag vet hur många sprutor koksalt som krävdes för att få rent, kanske vi skulle ha bedövat innan."

Det menar du inte?

Dagens:
Scott Walker - Jackie

Världens sämsta bok.

För ganska länge sedan, närmare bestämt förförra sommaren, hälsade jag och Elle på min gamla vän Anna i Trollhättan. Då lånade hon ut en bok till mig. Enligt hennes utsago inte vilken bok som helst, utan världens sämsta bok.

Eftersom det av förklarliga skäl känts som om jag haft vettigare saker för mig har den blivit liggande i min bokhylla sedan dess. Men så påminde Anna mig om den för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att ge mig på den trots allt. Jag har alltid varit en sådan som läser mycket och är trots allt arbetslös nu. Vad passar då bättre än att för en gångs skull ge en riktigt dålig bok en chans? Dessutom har jag svårt att motstå en utmaning som denna eftersom jag är extremt envis i mitt läsande och så gott som alltid läser klart de böcker jag påbörjar. Hur tråkiga eller dåliga de än må vara.

Boken i fråga är någon slags deckare (tror jag) som heter Stormfällning och är skriven av en PG Strandberg (hoppas inte PG är en av de som har för vana att googla sitt eget namn för då kommer han nog att bli besviken nu) och herregud - Anna överdrev verkligen inte. Det här måste vara den absolut sämsta smörja som någonsin getts ut. Författaren hoppar mellan personer, tidsformer samt första- och tredjeperson lite som han vill. Han introducerar nya karaktärer på typ varje sida utan att egentligen introducera dem - helt plötsligt står det bara att "Börje" säger något utan att man ens fått information om att det var en Börje med i rummet. Han låter hela sidor bestå av tal, utan att förklara vem som säger vad. Dessutom verkar den, såvitt jag kan utröna, inte ha någon handling överhuvudtaget.

Den är verkligen fullkomligt, totalt och absolut oläsbar och nu ger jag upp. Jag kom femtio sidor.

Dagens:
Hot Chip - Slush

Snöslask, scooterister, soul och en tam trut som heter Börje.

Tåg som gick ungefär som de skulle. Spårvagn. Blött och jävligt. Dålig lukt men sköna människor. Lägenhet med terass på Andra Långgatan. Garagefest. Åka i bagageluckan på taxi. Fest på ett hotell. Vegoburgare sent på natten. Vurpor i snömodden. Sovsäck på soffa. Bli väckt av en tam trut som heter Börje. Världens största frukost. Fira 30-åring. Kolla på DVD om USAs största träff för kulspruteentusiaster. Årsmöte på EM Scooters. Köpa små prylar av gummi och ändå betala 200 kr. Förfest till förfesten i lägenheten. Förfest i scootergaraget. Bankett med vansinnigt god italiensk buffé. Buffékoma. Tillbaks till garaget. Soulastatics 12-årsjubileum på Pustervik. Dans till tre på natten. Rulla hem genom Göteborgsnatten. Sova. Bli väckt av Börje Trut än en gång. Äta ytterligare en jättefrukost. Mata Börje Trut. Åka spårvagn. Tåg som än en gång gick ungefär som de skulle. Komma hem.

En bra helg.

Dagens:
Dana Valery - You Don't Know Where Your Interest Lies

Oljiga händer, envisa bultar och fina foton.

Foto på Britt-Marie Wallins fina foton från årets Eskilsphenia.

Det har blivit mycket scooter den här veckan. Och mer kommer det att bli de kvarvarande tre dagarna.

Jag har bland annat spenderat en hel del tid i garaget, bråkandes med en envis Vespamotor. Planen var att demontera den helt till helgen, men det satte en skönt fastärgad motorbult punkt för någon gång under natten till i torsdags. Fram tills dess gick allt som en dans - har mer eller mindre plockat ned allt som går att plocka ned på personlig rekordtid men när det var dags att dela motorhalvorna för att komma åt växlar, vev och allt annat gottis därinne ville det sig inte längre. Den långa, genomgående bulten (som är ett ökänt problem på just P200-motorn) längst ned på motorblocket satt tvärfast och höll ihop motorn hur mycket jag än försökte med 556, värme och kraftuttryck. Övervägde nästan att hänfalla åt djuroffer en liten stund, men insåg snart att mitt vegeterianhjärta inte skulle klara det. Därför gav jag, vid halv tre på morgonen, upp istället. Nu ligger motorblocket på arbetsbänken, fortfarande i ett stycke och indränkt i ett härligt bad 556 i förhoppning om att det skall ha blidkat det något efter helgen.

Istället sätter jag mig om ett par timmar på tåget för att bege mig till Göteborg över helgen. Där vankas trevliga scooterister, årsmöte med SSK och Lambretta Club Sweden, bankett samt två kvällar utgång på den anrika soulklubben Soulastatics! 12-årsjubileum. Kommer, såklart, bli grymt som vanlig. Hoppas bara SJ tar mig fram och tillbaks någorlunda problemfritt och inte får för sig att ställa in tåget hem eller liknade...

Avslutningsvis tog jag och Elle en liten promenad ned till Eskilstuna Stadsmuseum här om dagen. Där är det fotoutställning på temat Eskilstuna 2009, och jag hade hört ryktesvägen att några bilder från Eskilsphenia skulle figurera i den. Snyggt fotat av min gode vän Jockes mor Britt-Marie. Och lite kul att hela tre bilder från vår "lilla" träff fått vara med bland de gissningsvis 70-tal foton som valts ut för att representera det gångna Eskilstuna-året!

Som sagt, när denna vecka gått över i nästa kommer det att ha blivit väldigt mycket scooter. I synnerhet om man tar i beaktning att det ännu är för kallt och snöigt för att faktiskt köra. Nästa vecka funderar jag på att pausa helt från allt som har med små tvåhjulingar att göra och istället fokusera på att se till att utnyttja den heminspelningsutrustning jag skaffat till att faktiskt få några låtar klara och lägga upp dem på den MySpace jag nyligen reggat i mitt namn...

Men känner jag mig själv rätt kommer jag inte att kunna låta bli att smyga ned i garaget en stund ändå för att åtminstone bli klar med nedmonteringen av den där förbaskat tjuriga motorn.

Dagens:
The Smiths - William, It Was Really Nothing

Vintergrillning.

Idag tog jag, Elle och Qusan en promenad till Skjulsta för att grilla. Det hade väl varit ok om det inte var för det faktum att jag bar ett par jeans på benen och ökenkängor i mocka på fötterna - jag trodde nämligen att vi skulle kunna gå på något så när plogade vägar dit, men istället fick vi pulsa fram genom snö som bitvis nådde nästan upp till knäna. Med andra ord var det mysigt i teorin, men åtminstone för min del mest kallt och fuktigt i praktiken.

Nåja - väl på plats var det i all fall ganska mysigt och sojakorven smakade fint. Hoppas bara mina stackars Clarks överlevde misshandeln.

Dagens:
Sharon Jones & The Dap Kings - I Just Dropped In To See What Condition My Condition Is In

Säsongspeppen börjar infinna sig...

Förra sommaren bevistade vi tre bröllop. I år visste jag inget vi skall på - tills idag då det här damp ned i brevlådan. Ante och Hanna i Göteborg har tydligen bestämt sig för att slå två flugor i en smäll och anordna ett tredagars scooterrun på Backamo lägergård (anrik scootermark där ett antal träffar anordnats tidigare år) och gifta sig som final på lördagen. Jag har redan nu på känn att det här kan komma att bli en av sommarens höjdpunkter...

Dagens:
Hot Chip - Thieves In The Night

Århundradets bild.

Jag snubblade över den här bilden på min scootervän Jonas facebook. Vem fotografen är framgår inte och trots att jag googlat på alla tänkbara sätt för att ta reda på det har jag inte lyckats. Klart är i alla fall att fotot, som förmodligen är taget 1929, hittades och lades upp på internet av en kille som kallar sig Sidecar Pete (följer ni länken kan ni läsa lite mer om traditionen som antagligen ligger bakom den märkliga situation som avbildas på fotot). Klart är också att det kan vara en av de bästa bilder jag någonsin sett.

Och framför allt står det klart att folk var betydligt tuffare för 80 år sedan - jag menar, titta bara på den! För det första kör de i en motordrome, även känt under benämningen wall of death (ni som inte vet vad det är kan läsa mer här). Bara det är hårt. Dessutom använder de två fordon, vilket brukar anses vara det ännu tuffare sättet att, om man nu prompt måste ge sig på det överhuvudtaget, köra i en sådan.

Men det är inte slut där: det vanligaste vid de tillfällen då man kör två samtidigt i en motordrome är att använda sig av motorcyklar. Fullt förståeligt, då att krocka i hög hastighet på en vertikal vägg är förmodligen det sista man vill (och det sista man gör) och det antagligen är lättare att undvika varandra med mindre fordon. Men inte dessa typer. Oh, nej - de här hårdingarna kör med en motorcykel och vad som ser ut att vara en mycket gammal racingbil. En racingbil med sidovagn, till råga på allt.

Det är dock, otroligt nog, inte slut där. Och här kommer det allra bästa: titta i sidovagnen. Nej, jag trodde inte mina ögon heller, men ni ser rätt. I sidovagnen sitter - ett lejon! Ja, just det - ett lejon. Djungelns konung. I en sidovagn. Fäst vid en bil. I hög hastighet. På en vägg. Tillsammans med en motorcykel.

Det, mina vänner, är vad jag kallar mod. Eller dumhet. Eller vansinne. Jag vet faktiskt inte vilket. Oavsett vilket är det en fantastisk bild som en gång för alla fastslår att vad vi än må försöka oss på med våra motorfordon idag kommer de alltid ha varit snäppet värre för 80 år sedan.

Dagens:
Timebox - Beggin'

Tvära kast.

Jag kommer att sakna dig, morfar.

Igår begravde vi morfar. Sådana ceremonier är aldrig kul, men det var i alla fall ett fint avslut som kändes honom värdigt. Mamma och mormor hade bett mig spela två sånger i samband med begravningen, vilket först mest kändes jobbigt men såhär i efterhand känns ganska bra. Morfar var ju trots allt musiker och förmodligen den som gett alla oss kusiner den musikaliska genen.

På kvällen spelade jag skivor på Hästpojkens gig. De var bra - betydligt bättre än på skiva, faktiskt. I ärlighetens namn var jag (av förståeliga skäl, kanske) inte särskilt upplagd för att bege mig ned till Raw och spela musik för ett gäng mer eller mindre berusade människor, men faktum är att det trots allt var rätt kul...och skönt att göra något som tog tankarna ifrån dagens tidigare, ganska sorgsamma, aktiviteter.

Dagens:
Staffan Percy - Drömmens Skepp

Sortera under RSS-flödet i kategorin: "Det är roligt för att det är sant".

Det är inte allt för ofta jag tipsar om andra bloggar här...ibland springer dock man på en sådan där som är alldeles för intressant eller alldeles för rolig för att inte dela med er andra.

Igår var jag och tog en pizza och semla (inte ihop) hos min gode scooterkamrat Mats och han tipsade mig då om just en sådan: Dagens lokaltidningsbesvikelse. Den kanske är gammal för er, vad vet jag? Jag hade i alla fall inte hört talas om denna pärla till humorblogg innan.

Dagens:
Pavement - Cut Your Hair

Fotoblogg - Ibland blir fel rätt.

Känslan att stå längst fram vid en stroboskopfylld konsert.

Dagens:
The Specials - Do The Dog

Second hand-pepp!

En av nackdelarna med att vara arbetslös är, såklart, att man har lite mindre pengar att röra sig med än då man arbetar dagligen. Detta kan i synnerhet utgöra ett problem om man, som jag, är något av en klädnörd. En av fördelarna är å andra sidan att man istället har lite mer tid över och därför faktiskt hinner ta en rejäl loppisrunda då och då - vilket som en ren bonus även kan hjälpa en att stilla klädbehovet utan att plånboken skriker alltför mycket i protest.

Det är smått sjukt hur mycket bra grejer man faktiskt kan hitta om man tar sig tid att rota igenom alla second hand-butiker och loppisars klädavdelningar för en gångs skull. Igår och idag har jag exempelvis plöjt igenom stora delar av Eskilstunas loppisutbud och kom hem med en riktigt snygg kavaj (som visserligen saknar en knapp, men sådant är ju lätt avhjälpt), ett par fina byxor och en rejäl slipsklämma. Total summa betalad: 80:-

Ja, jag är ganska nöjd.

Dagens fynd.

Dagens:
The XX - Islands

En dålig vana i ordets sanna bemärkelse.

På sin hemsida har Eskilstuna Kuriren en kommentarsfunktion som tillåter läsarna att säga vad de tycker om i stort sett allting som skrivs. Jag har under det sista året utvecklat en mycket dålig vana: så gott som dagligen surfar jag in på www.ekuriren.se och läser dessa kommentarer.

I så gott som alla fall utvecklas det hela till idiotiska diskussioner mellan ett fåtal personer (samtliga under alias) som inte tycks göra något annat än att hänga där och kommentera hela dagarna. Och oavsett vad artikeln handlar om går kommentarerna alltid ut på en (eller flera, eller ibland samtliga) av följande saker: att det, oavsett vad "det" nu må vara, beror på regeringens flathet i invandringsfrågan, att det är våran socialdemokratiska kommunalstyrelses fel, att man skall rösta på SD, att man inte skall rösta på SD, att polisen inte gör sitt jobb, att polisen ägnar sig åt fel saker, att dagens föräldrar är oansvariga, att alla andra som kommenterar är rasister eller att alla andra som kommenterar är socialdemokrater. Om artikeln sedan handlar om en misshandel, skolan eller snöröjning spelar ingen roll.

För att slänga sig med en gammal klyscha är det lite som att bevittna en trafikolycka: jag vet redan i förväg att jag kommer att bli irriterad, illamående och äcklad - ändå kan jag inte låta bli att titta. Och inte nog med det - jag brukar till och med kolla under "mest kommenterade" och välja ut de artiklar som verkar smaskigast. Gärna något som har med flyktingar, moskéer, någon som blivit arresterad för fortkörning eller en 14-åring som blivit rånad av en 18-åring (eller allra helst tvärtom) att göra. Sedan sitter jag där med mitt morgonkaffe framför datorn, läser och blir irriterad över hur idiotiska och inskränkta folk verkar vara.

Och så funderar jag lite och blir osäker på vad som egentligen är mest tragiskt: att skriva dumma, fördomsfulla och bittra kommentarer på en tidnings hemsida eller att dagligen surfa in och läsa dem, trots (eller ännu värre: på grund av) att man bara blir irriterad.

Dagens:
Tom Waits - Singapore

Fotoblogg - Medelålders män i ett garage.

"Medelålders män". Det var så vi i Lambretta Club Sthlm beskrevs i DN efter att vi arrangerat Scooterns Dag i Kungsträdgården i höstas. Inte helt ok, kanske. Nog för att vissa i klubben nog skulle klassificeras in i vad som kallas "medelålders" men på det stora hela vill jag trots allt påstå att flertalet medlemmar är en smula yngre det. Med andra ord kan man säga att vi har en gås oplockad med DN...de får vara glada att vi inte är HA.

Nåväl, det här inlägget får väl mest ses som ett tillägg till gårdagens. Lite fler bilder på när vi medelålders män hade mekfest i helgen finns här.

Dagens:
Lightspeed Champion - Faculty Of Fears

I maskinens tecken.

Den här lördagen gick i maskinens tecken - både bildligt och bokstavligt. Först i form av mekfest/garagekväll med mina kollegor i Lambretta Club Sthlm. Vi träffades vid scootergaraget på Söders höjder redan 16:00 för att ta ett par öl, planera sommarens aktiviteter och kanske försöka laga något som gått sönder (eller ha sönder något som egentligen fungerade skapligt innan - det där är något av en balansgång). Det var, som vanligt, ytterst trevligt. Vi mekade lite lagom mycket, planerade en hel del och drack desto mer. Mer eller mindre tvärtom emot vad som från början var tänkt med andra ord - men gott så. Vissa av oss (varav jag var en) rörde nog knappt ett verktyg på kvällen. Det kändes liksom inte så viktigt när man hade möjlighet att istället bara följa Antons jakt på lösningen av det stora bakaxelmysteriet (han LIS har tydligen en bakaxel som inte finns) samt iaktta Crispin utveckla sin alldeles egna metod att driva ur lager som bland annat innefattade släggor och kokplattor(!).

Planerades gjorde det också en hel del, som sagt. Det verkar bli en bra sommar med bara ett par större träffar, men desto mer små mysiga klubbaktiviteter. Förutom de traditionella LC Sthlm-arren som premiären, Scooterns dag och Mods Vs Rockers blir det Ålandstrippen, Eskilsphenia, Sauna Run i Finland samt diverse campingturer...och då har ännu inte det stora årsmötet där de andra Lammyklubbarna, SSK samt alla lokalfalanger tillakännager sina inplanerade aktiviteter varit ännu. Lovande, som sagt.

Slutligen delades även det ärofulla vandringspriset för "årets ras" ut. Detta år gick det till vår alldeles egna britt Mike som visserligen inte gjort någon särdeles dramatisk vurpa gångna säsong, men istället förmodligen spenderat mer tid på knä fastskruvandes blåset än han faktiskt suttit på sin scooter. Jag vill minnas att han tappade det fem gånger på vägen till Eskilsphena och förmodligen ungefär lika många på vägen hem till Stockholm igen...och då bör tilläggas att det bara var under en helg samt att det under hela sommaren såg ungefär likadant ut för honom varje gång vi åkte någonstans.

Vid tiosnåret var det dags för de andra att dra till Pet Sounds Bar medan jag och David istället rörde oss från scootergaraget för att möta upp min gamle gode vän Kalle vid Debaser Medis och ta tag i nästa maskin - Maskinen. I ärlighetens namn är jag kanske inget superfan, men då Kalle jobbar med dem och mer eller mindre var tvungen att bevista spelningen hängde jag såklart på när han föreslog saken. Som vanligt är det dock en helt annan sak att uppleva ett band live och det riktigt massiva, tunga liveljudet, lasershowen samt såväl bandets show som publikens pepp gjorde det till en riktigt trevlig liveupplevelse. En grym show, helt enkelt och extra kul att de hade med sig Marina Gasolina från Bonde Do Role som gäst.

Efter spelningen, lite allmänt häng och ett (förmodligen smart) beslut att skippa efterfest med bandet i något hyrt ut hus utanför staden rumlade jag och Kalle (David tog en taxi hem till sig) hem till honom i Årsta där jag hade en skön madrass förberedd på vardagsrumsgolvet.

Söndagen passerade snabbt hemma hos Kalle, fikandes och pratandes samt ätandes falafel från Sveriges bästa falafelhak, Palmyra, innan jag hoppade på tåget hem till Tuna något senare än planerat. Trött men glad. Och lite hängig. Av någon anledning brukar jag alltid känna mig så på vägen hem efter en lördagskväll i Stockholm. Jag vet inte varför - det måste ha något med storstadsluften att göra...

Dagens:
Maskinen feat Marina Gasolina - Dansa Med Vapen

Done.

Så var sologiget avklarat. Tänker inte ge någon långrandig redogörelse utan nöja mig med att säga att det gick bra och kändes som om det var uppskattat. Det var inte så jättemycket folk (ett 50-tal kanske) och de flesta av dem verkade egentligen vara rockrävar som var där för att de kände Carlings-gänget som DJ:ade (bortsett från de av mina vänner och bekanta som kommit förstås). Kanske inte riktigt "min" publik med andra ord, men jag fick trots det en hel del uppmuntrande kommentarer efteråt, så jag är helt klart öppen för en uppföljning om tillfälle ges.

En liten tändning, med andra ord...

Dagens:
Evie Sands - Picture Me Gone

Det rycker i handleden...

Typiskt. Mer snö. Jag som hade hoppats på att det skulle börja töa i veckan så jag kunde ta mig en liten scootertur utan att riskera liv och lem...

Nåja, som tur är har vi mekkväll/garagefest med Lambretta Club Stockholm på lördag. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag skall åka ännu, men nog vore det trevligt att träffa lite likasinnade, ta ett par öl och förstöra en motor eller två för att dämpa den värsta scooterabstinensen.

Jag kanske till och med skulle slå på stort och bygga något i den här stilen? Med tanke på hur det ser ut på gatorna just nu lär det ju ändå dröja till mitten av juni innan det är barmark igen...

Vänligen ignorera den något tveksamma musiken och att det är en tämligen ful liten Vespa PK-moped.

Dagens:
Madrugada - Black Mambo

Splittrad.

Jag brukar inte vara särskilt självutlämnande här på bloggen, det vet jag. Bloggande är kul men större problem, särskilt sådana som är lite känsliga, dryftar jag heller öga mot öga med vänner och familj.

Trots det tänker jag nu göra ett litet avkall från den saken och nämna att jag har en del saker att tänka på och ta ställning till på det musikaliska planet just nu. Saker som känns lite tråkiga och jobbiga att tänka kring på vissa sätt. Tänker inte gå in mer på detaljer än så just nu. De det gäller vet vad det handlar om och det är det viktiga.

Det må vara en klyscha, men ibland är att ägna sig åt musik tillsammans med andra väldigt likt ett kärleksförhållande. På såväl gott som ont och med allt vad det innebär av samhörighet, glädje, tvivel och ovilja att såra.

Det kommer såklart att lösa sig till det bästa på ena eller andra sättet, det vet jag. Men det känns inte mindre besvärande just nu för det.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Dieter Meyers Institusjon

Fotoblogg - Ego/promo.

Fick idag med ytterst kort varsel reda på att det önskades promofoton till affischerna inför torsdagens spelning. Därför slängde jag fram kameran och tog ett par snabba självporträtt. Att affischerna sedan inte hann gå till tryck med bilderna i alla fall på var i och för sig lite tråkigt men, nåja...nu har jag ju åtminstone några tuffa poserbilder om det skulle bli fler spelningar.

Dagens:
John Barry & Matt Monro - From Russia With Love

Reklam.

"Ur min skivsamling" är ett fint gammal klubbkvälls-koncept här i Eskilstuna som, vilket man kanske kan gissa av namnet, går ut på att någon eller några spelar sina favoritskivor. Det man lyssnar på hemma, helt enkelt. Det brukar vara mycket trivsamt och trevligt, men tyvärr har det varit en paus på ett par år. Nu återkommer dock konceptet och nypremiären sker på Raw på torsdag. Då står personalen från Carlings här i stan för musikvalet.

Nytt denna gång är att det även kommer att vara någon (eller några) som spelar en enklare, mer akustisk spelning varje gång. Och denna första torsdagskväll har jag blivit tillfrågad. Det skall bli kul - trots allt är det inte så ofta jag spelar solo, även om jag skriver en hel del som av olika anledningar inte riktigt känns som om det fungerar i bandsammanhang och därför bara blir liggande. Ett utmärkt tillfälle att testa de låtarna inför publik med andra ord.

Det enda lilla problemet skulle väl vara att många av låtarna, just på grund av att de bara blivit liggande, inte är riktigt färdigskrivna. Ännu. Jag har dock ett par dagar på mig innan det är dags, så med lite tur blir det jag, min gitarr och ett gäng låtar som är lite mer än halvklara tills dess som dyker upp på Raw nu på torsdag.

Dagens:
Belle And Sebastian - White Collar Boy

Fotoblogg - Obetitlad.

Hejdå morfar.

Dagens:
Tystnad

Orsaken till att man inte skall gå på recitationer...i alla fall inte innan man läst boken.

Har nu kommit en bra bit in i Nick Caves senaste roman The death of Bunny Munro som jag har sett fram emot att läsa ända sedan jag hörde honom läsa partier ur den på An evening with Nick Cave för en tid sedan. Den är ungefär som jag hoppats: mörk, tragisk, smått respektlös och fantastiskt rolig på samma gång. Samt, naturligtvis, otroligt välskriven - jag hade blivit mycket besviken om så inte var fallet eftersom just texterna var en av de saker som från början fick mig att falla för Saint Nick och jag dessutom förbehållslöst älskade hans förra (och fram tills nyligen enda) roman And the ass saw the angel.

Just språket är faktiskt en av de största behållningarna med boken och det som får denna egentligen ganska vardagliga historia om en smått alkolholiserad, sexbesatt dörrförsäljare som ger sig ut på en försäljningrunda mot döden med sin lille son i bilen efter sin frus självmord att bli något utöver det ordinära. Hans litterära stil är, precis som hans sångtexter, överbelamrad med liknelser, antydningar och ord - massor av ord. Det är fascinerande skrivet, även om man ibland går lite vilse i ordfloden, och jag är glad att jag läser den på originalspråket för det är omöjligt att föreställa sig hur det på något sätt skulle gå att översätta till svenska.

Det finns egentligen bara ett problem. Och det är just att jag hörde Nick själv recitera delar av boken för ett par månader sedan. Nu är det nämligen omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur meningarna skall utläsas och betonas: för varje rad jag läser hör jag bara Nick Caves barytonstämma i huvudet. Ibland så till den milda grad att jag tappar fokus på vad som egentligen står skrivet och tvingas läsa om samma stycke två, ibland tre, gånger för att det skall gå in.

Jag kan med andra ord konstatera följande: att läsa en bok efter att man hört författaren själv recitera samma text är lite som att se en film efter att man läst boken den bygger på. Kanske inte riktigt. Men nästan.

Dagens:
The Jesus And Mary Chain - April Skies

Miserabel helg,

Antar att det är på sin plats att jag ger en liten update på vad som egentligen försiggått tandmässigt.

I fredags morse gav jag mig alltså, med nerverna utanpå kroppen, iväg till käkkirurgen för att få den första av två visdomständer i underkäken bortopererad. Väl på plats fick jag en klä på mig en snygg pappersrock, plastpåsetofflor och en huvudbonad som liknade något en hemmafru i en brittisk sitcom från 70-talet skulle kunna ha på sig. Jag bjöds en något illasmakande shot lugnande och fick sedan lägga mig ned på en brits en dryg halvtimme i väntan på att drogerna skulle kicka in. Därefter leddes jag in i den lysrörsupplysta operationssalen där jag täcktes med gröna filtar. Sedan satte herr Kirurg igång att karva i munnen på mig. Ganska snart visade det sig ingreppet bli lite lurigare än vad som först sagts. Tydligen låg tanden djupare än de trott. Eller om det var rötterna som var längre. Jag vet inte. Något var i alla fall krångligare än beräknat och på grund av detta tvingades man slipa bort en skaplig bit ben från käken för att komma åt att spräcka tandskrället. Därför tog det hela, som var beräknat till mellan 15 och 45 minuter, närmare en och en halv timme.

Faktum är att jag själva operationen trots det inte var så farlig - den enda smärtan jag kände var i käkleden då käftis slet och drog för att komma åt. Bortsett från det var det enda obehaget ljudet från borren/slipen och knakandet från det stämjärnsliknande redskap han använde för att dela tanden. Lite läskigt, men inte smärtsamt. När det hela var över skickades jag med munnen full av tamponader och recept på diverse smärstillande tabletter och penicillin i näven omedelbart ut i väntrummet där min mor väntade (jag fick som sagt inte gå hem själv) .

Sedan var det bara att i godan ro sitta hemma och vänta på att bedövningen skulle släppa. Och oj, vad den släppte. Jag somnade på soffan och vaknade efter en stund med gråten i halsen och en känsla av att någon gått lös med tryckluftsborr i munnen på mig. En rejäl dos Citodon botade dock snabbt problemet och resten av fredagen spenderades i något dåsigt tillstånd. Jag svullnade dessutom rejält, som ni kanske sett på förra inlägget. Då bör jag även nämna att det kortet är taget i fredags kväll - när jag vaknade på lördagsmorgonen såg jag ännu värre ut.

Dagarna däremellan och det här inlägget har jag mestadels suttit instängd i lägenheten, smaskandes värktabletter och ätandes mat som inte kräver tuggning. Idag känns det ganska mycket bättre. Jag har trappat ned från Citodon till Ipren och är inte lika svullen längre (även om det fortfarande ser ut som om jag åkt på ett rejält kok stryk). Trots det väntar minst ca två veckor till med penionärsmat - eftersom de fick ta bort en del ben har jag fått order om att inte ge mig på något som kräver tuggning innan återbesöket den 4:e februari eftersom det finns frakturrisk om jag anstränger käkbenet. Lagom kul, med andra ord. Särskilt eftersom jag vet att det är dags att ta tanden på andra sidan så snart jag återhämtat mig från det här...

Och som om det inte räckte med det fick jag i fredags dessutom reda på att morfar ligger på sjukhuset och att prognosen ser mörk ut. Ingen toppenhelg, med andra ord.

Nåväl - för att vara lite positiv så kan ju saker och ting i alla fall bara bli bättre nu.

Dagens:
Björk - New World

"I am not an animal..."

...I am a human being!" - Ronnie, ca ett dygn senare och en visdomstand fattigare.

Dagens:
Eels - Novocaine For The Soul

Käftis, here I come!

Jag har haft tur och aldrig utsatts för några större prövningar hos tandläkaren. Aldrig haft ett hål eller behövt borra. Det värsta jag behövt göra är att skrapa lite tandsten samt prövat ut en tandställning (i och för sig fick jag som mycket litet barn framtänderna utdragna efter en otäck cykelvurpa, men det minns jag inte ens och således anser jag att det inte räknas). Jag har heller aldrig behövt operera mig - förutom att ha tagit bort två olyckligt placerade födelsemärken på halsen, men jag är inte så säker på att det ens kan räknas som operation (det ingreppet var visserligen ett äventyr i sig, men det är en annan historia som jag skall försöka komma ihåg att berätta vid något tillfälle).

Därför blev jag lite överaskad när jag nästan ett halvår efter mitt senaste besök hos tandläkaren fick en kallelse till käkkirurgen. Tydligen finns risk att visdomständerna på båda sidorna i min nedre käke kommer att orsaka kronisk inflammation i framtiden, därför skall de bort. Och det funkar såklart inte att bara dra ut dem heller...nejdå. Tydligen växer de snett in emot mina vanliga tänder, så imorgon bitti skall de ta den första genom att skära upp tandkötet i bakre delen av min mun, spräcka tanden, plocka ut delarna och sedan sy ihop. Proceduren skall tydligen ta någon timme. Sedan skickas jag hem (måste dessutom hämtas av min mamma eftersom de inte släpper iväg mig själv på grund av att jag skall skjutas full med lugnande innan operationen - total förödmjukelse, med andra ord) för att få läka någon månad innan det är dags för gadd nummer två att ryka.
Som om det inte räckte med det ligger tydligen någon stor nerv väldigt nära tänderna på båda sidorna, och jag löper därför stor risk att drabbas av bestående känselnedsättning i käken.

Jag är, naturligtvis, fullkomligt vettskrämd.

Dagens:
Shout Out Louds - Play The Game

Kepshets (aka Ronnies eviga stöttesten i grundskolevärlden).

Idag blev jag, eftersom jag meddelat dem att jag just nu inte har något jobb och därför finns tillgänglig som vikarie, inringd för att jobba lite på låg- till högstadieskolan jag jobbade på tidigare. Jag gjorde ett par timmar på fritidsverksamheten samt hade en lektion på högstadiet. Det sistnämnda påminde mig ganska omedelbart om något jag förträngt sedan jag slutade där: den eviga kepskonflikten.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att upprepas: vad är det som är så otroligt hemskt med att bara låta eleverna behålla kepsarna på!? Förbudet mot huvudbonader leder ju enbart till en massa fullkomligt onödiga diskussioner i vilka jag känner mig som en lika stor idiot som eleverna antagligen anser mig vara då jag tjatar om något som i deras (liksom min) värld inte är något annat än en petitess. Nu gick halva lektionen åt till att försöka motivera varför de måste tas av, vilket jag finner fullständigt omöjligt att göra eftersom jag inte förstår det själv. Ännu mer så efter att sista tiden ha jobbat på gymnasiet där kepsar och mössor anses helt ok, något som fått mig att i ännu högre grad inse hur mycket onödig energi som slösas på att tjafsa om denna skitsak.

Jag är ledsen att säga det, men det är en fullständigt idiotiskt regel. Fortfarande.

Dagens:
Hawksley Workman - French Girl In LA

Projekt ansiktsbehåring.

Lite mer än en vecka sedan senaste rakningen - första trimningen just avklarad då det började bli en smula toffsigt.

I brist på vettigare saker att ägna mig åt mig har jag beslutat att genomföra ett litet experiment och låta skägget växa en smula. Det är visserligen sant att skäggväxt rent generellt inte riktigt går hand i hand med mina stilideal i övrigt - men vad tusan: något måste jag ju sysselsätta mig med.
Jag vill dock vara tydlig med att det inte är någon något buskage a'la Charles Manson jag siktar på. Målet är snarare ett välansat skägg i ungefär samma längd som håret jag har på huvudet - det vill säga kort.

Faktum är att jag genomförde ett liknande experiment för ett par år sedan. Den gången pallade jag lite mer än två veckor innan rakhyveln åkte fram igen. Det återstår att se om/hur länge jag lyckas hålla ut denna gång.

Dagens:
The Van Pelt - We Are The Heathens

Fotoblogg - Damen på täppan.

Eftersom det var en osedvanligt händelselös helg, som egentligen bara innehållit en relativt lugn fredagkväll (med ett snabbt besök på en fest) samt en ännu lugnare lördag (med ett snabbt restaurangbesök med mor, far och bror Gavelin) får det räcka med ett foto idag.

Dagens:
The Cinematic Orchestra - As Stars Fall

Ett fall och en lösning.

Här om dagen uppmärksammade en av killarna i Mondo Classic Scooter Society via deras mobilblogg mig på något ganska konstigt: tydligen figurerar min Touring i tyska Scootercenters senaste katalog.

Det hela var ett stort mysterium - hur hade den hamnat där? Jag kände själv varken igen bilden eller omgivningen (som bara består av en röd trävägg så det är i och för sig svårt att avgöra var den är tagen). Det hade inte varit så konstigt om den figurerade i något svensk sammanhang, eftersom jag åker på en hel del träffar och någon egentligen skulle kunna fota den när som helst. Men att den plötsligt dyker upp i en tysk postorderkatalog är en smula överraskande. Kul också, såklart. Men mest överraskande.

Lite skickligt internetgrävande av min gode scooteristkollega Ronny Nilsson i Stockholm gav dock svaret: tydligen är bilden tagen under förra årets EuroLambretta. Eftersom det är en stor träff med många internationella deltagare var förmodligen var några av Scootercenterkillarna där och passade på att fota den då den stod parkerad någonstans på träffområdet. Mysteriet löst. Jag kan slappna av. Skönt.

Sedan kan man ju i och för sig fundera över vad min Vespa hade på EuroLambretta att göra...men det är en annan historia.

Tysk katalog med bild på svensk scooter.
Foto: Någon av Mondo-grabbarna (vet inte vem)

Dagens:
Bob Hund - Ett Fall Och En Lösning

Och priset för mest missvisande filmomslag går till...

Igår bjöds det filmkväll med Maria och Peter. Vi såg den gamle actionräven Van Dammes senaste film, JCVD som är producerad i Belgien. I den spelar Jean-Claude sig själv och vi får följa en åldrande actionhjälte på nedgång. Han har svårt att få vettiga filmroller, har pengaproblem och ligger till råga på allt i vårdnadstvist om dottern med sin före detta fru. Desperat och en smula deprimerad tar han sin tillflykt till hemlandet. Saker och ting går dock snett och han blir inblandad i ett ganska snaskigt gisslandrama på ett postkontor i hemstaden Bryssel. Inte bara inblandad, förresten - polisen tror till och med att det är han som är den skyldige vilket sätter honom i en situation där han, för sitt eget och de andra i gisslans bästa, tvingas spela med och ta på sig skulden.

Filmen var någorlunda i mitt tycke. Inget jag kommer att minnas resten av livet kanske, men ganska annorlunda mot vad jag trodde. Det är dessutom kul att se att the muscles from Brussels har så mycket självdistans att han vågar sig på denna roll (eller vad man nu skall kalla det när han spelar sig själv) som är ganska självutlämnande.

Vad jag inte förstår är att filmen av någon anledning klassificeras som actionkomedi. Mycket märkligt då den snarare är ett tämligen tragiskt drama med inslag av svart komedi och thriller men innehåller ganska minimala mängder action.
Ännu märkligare är omslaget de valt att ge den svenska DVD-utgåvan. Det ser ut så här:
Jag vet inte var jag skall börja. Taglinen för det första: "I'm too old for this shit"!? Jag tror inte han sade något som ens liknade det i filmen. "I huvudet på Van Damme" därefter är bara en billig passning till Spike Jonez I huvudet på John Malkovich - en film som verkligen inte har någonting överhuvudtaget gemensamt med den här.

Och sedan kommer vi till det mest förbluffande: bilden. Den har verkligen ingenting med någonting att göra. För det första spenderar Van Damme större delen av filmen iklädd jeans, tröja och kavaj. Han har definitivt inte på sig morgonrock, speedos, security-tee och solglasögon en enda gång. Några coola hoppsparkar i stil med den han utför på bilden förekommer inte heller (även om han faktiskt får visa prov på att han inte tappat allt vid ett par tillfällen - dock inte riktigt i det sammanhang man förväntar sig). Kort sagt - jag har ingen aning om från vilken film den bilden är hämtad, men det är defintivt inte JCVD. Det är måste helt enkelt vara filmhistoriens mest missvisande omslag och någonting säger mig att en stor mängd action- och komedifans, om de väljer att hyra filmen utifrån det, kommer att bli mycket, mycket förvirrade och besvikna.

Dagens:
Burning Hearts - I Lost My Colour Vision

Tillbaks till ordningen.

Vid det här laget är nog min amerikanske gäst tillbaks hemma. Eller åtminstone på ett plan över Atlanten.

Det var faktiskt riktigt kul att träffa honom igen och att de två veckorna han spenderat i mitt kök har passerat förvånanasvärt smärtfritt. Han var en hänsynsfull gäst och med tanke på vad han gått igenom underligt nog inte alltför annorlunda mot vad jag mindes honom. Det enda som kändes en smula märkligt var att han på grund av sömnapné var tvungen att spendera varje natt med något som såg ut som en gasmask kopplat till en maskin som ibland lät som en dammsugare fastspänd över ansiktet. Faktum är att inte särskilt mycket utöver det vanliga (som ändå skulle hänt om han inte varit här) inträffat överhuvudtaget. Vi har varit ute ett par gånger, gått på stan och fikat. Jag trodde nog att han skulle vilja göra lite mer än så, men för honom var det tydligen gott nog att bara komma tillbaka till Sverige och se att det fortfarande fanns och var ungefär som han mindes det.

Därmed ej sagt att det inte är lite skönt att inte ha någon sovandes på golvet längre. Man blir lite bunden hur hänsynsfull gästen än är och vissa rutiner rubbas en smula. Bloggandet är, som ni säkert förstår, en av dessa

Därför känns det bra att nu kunna ta tag i saker och ting jag inte kunnat göra på ett par veckor. Känna mig arbetslös, komma igång med en motorrenovering och äntligen börja läsa The death of Bunny Munro som jag fick av Elle i julklapp, exempelvis.

Dagens:
Chuck Berry - Back In The USA

Brb.

Imorgon lämnar min amerikanske gäst Eskilstuna till förmån för först Stockholm och därefter planet hem till staterna. Med andra ord lär inläggsfrekvensen här öka en smula inom en snar framtid (det är helt enkelt svårt att finna ro för bloggande med en amerikan i lägenheten).

Innan dess ämnar jag spendera en kväll på krogen. Dan har lovat att bjuda som tack för att han fått bo här. Sådant uppskattas...

Dagens:
Vampire Weekend - California English

Oroa er inte.

Glad amerikan i pulkabacken.

Bristen på inlägg sista veckan beror inte på att något hemskt hänt. Det är helt enkelt bara så att bloggandet blir en smula lidande när man har vad som närmast kan beskrivas som en inneboende.

Hur som helst går allting fint - även om det faktiskt är en smula jobbigt att ha en tredje person i den lilla lägenheten. Och då bör påpekas att det i ärlighetens namn till och med kan kännas lite trångt i vanliga fall, då vi "bara" är två personer och en liten hund här.

Dan verkar nöjd i alla fall - vi har bland annat spenderat en kväll på krogen, varit i Stockholm, besökt Torshällas äldre delar, sett på film och gett honom chansen att på egen hand möta upp lite gamla vänner och bekanta. Han nog är en smula chockad över kylan, dock. Men det är å andra sidan jag också.

Dagens:
Morrissey - He Knows I'd Like To See Him

Decenniets första inlägg.

Först tänkte jag göra en sammanfattning över årets mest minnesvärda händelser. Sedan insåg jag att det inte bara är ett nytt år, utan faktiskt ett helt nytt decennium och att det följdaktligen borde vara en sammanfattning av de senaste tio årens mest minnesvärda händelser. Det känns alldeles för omfattande och jobbigt så istället nöjer jag mig med att bara hälsa alla ett gott nytt år - och årtionde.

Jag hoppas, och tror, tror det kommer att bli bra.

Dagens:
David Bowie - Life On Mars