Thursday, December 30, 2010

Sent en julaftonskväll...

"En bild ljuger aldrig" brukar det ju heta. Jag vill påstå att det inte är sant - trots vad denna bild på farsan vill påskina var det nämligen ett glatt och trevligt julfirande vi hade hemma hos familjen.

Dagens:
The Housemartins - Think For A Minute!

Wednesday, December 29, 2010

Färdigjulat.

Sådärja. Då var julfirandet avklarat för detta år. Jag passade även på att ta lite julledigt från bloggandet, därav tystnaden här. Nu har väl det väl i och för sig varit sisådär med regelbundenheten vad gäller det på sistone ändå - att komma igång mer regelbundet med det igen kanske skulle utgöra ett bra nyårslöfte?

Jag tänker inte tråka ut någon med en lång redogörelse av vad jag haft för mig, utan bara konstatera att det varit en bra jul som innehållit en hel del såväl mer som mindre fartfyllda aktiviteter: uppesittarkväll i Torrsla, julafton med familjen, utgång på juldagen, DJ:ande på Pipalucken, fika med gamla goda vänner, lite pulkaåkande och allt annat som hör till.

Jag gillar helt enkelt julen.

Dagens:
Pete Molinari - Streetcar Named Desire

Friday, December 24, 2010

God hjul!

Dagens:
Brian Setzer - Santa Drives A Hot Rod

Tuesday, December 21, 2010

Snyggt jobbat, TPR-kompisar: episod 2!

Jag nämnde ju i söndagens inlägg att min goda vänner och ex-bandkollegor i The Profondo Rosso numera inte bara finns på Spotify och iTunes, utan dessutom fått till en riktigt fin video - något vi pratade om redan på den tiden jag fortfarande var med men aldrig riktigt kom till skott med.

Än en gång: snyggt jobbat, grabbar! Och grattis! "About fucking time"...som man brukar säga.



Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Monday, December 20, 2010

Världens bästa intro?

Så här års, när det är för snöigt för att köra scooter och lite för kallt för att hänga i garaget, får man hitta annat att fördriva tiden med. Exempelvis googla efter saker man trodde man glömt. Som introt till The Dunwich Horror - en film från 1970 som är löst baserad på en av mina favoritskräckförfattare HP Lovecrafts novell med samma namn.

Filmen i sig är föga minnesvärd, men introt kan mycket väl vara bland det snyggaste som gjorts inom denna genre. Och musiken sedan...MUSIKEN!

Klippet verkar dock bara finnas på ett enda ställe på hela internet och där har de stängt av möjligheterna att bädda in klippet på andra siter, så vill ni se de fina animationerna och lyssna på Les Baxters fantastiska ledmotiv får ni följa den här länken.
Ignorera de första, ganska löjliga, minuterna och fokusera enbart på det animerade introt som kommer igång en bit in i klippet.

Dagens:
Les Baxter - The Dunwich Horror

Sunday, December 19, 2010

Dags att egoblogga lite igen.

Någon slags utkast till demoomslag med en nästan ett år gammal bild på ett ovanligt skäggigt jag. Jag skyller på min då nyopererade visdomstand och att det gjorde för ont att raka sig.

Mina gamla bandkollegor i The Profondo Rosso ligger i, må jag säga. Inte nog med att de finns på både iTunes och Spotify - i dagarna släppte de även sin första musikvideo. Den tänkte jag dock förära ett eget inlägg i dagarna och inte länka till denna gång.

Istället tänkte jag passa på att nämna att det faktum att jag slutat spela med TPR inte på något sätt innebär att jag packat ned gitarren och låst in den i ett källarförråd. Tvärtom har faktiskt en betydligt större andel idéer gått från skisser till färdiga låtar än på länge det senaste året - kanske på grund av att man som "ensam" musiker inte behöver bolla tankar och arrangemang med andra (om det sedan egentligen är något bra eller dåligt låter jag vara osagt).

Jag har även spelat in en del av grejerna och lagt upp dem löpande på MySpace men av någon anledning har det inte blivit av att posta någon ordentlig länk här på bloggen. Förrän nu:
Klicka här.

Det rör sig mestadels om eget material (men en eller två varianter av andras låtar har smugit sig in också) och är inspelat under de allra enklaste förutsättningar framför datorn här hemma och med de möjligheter jag har: en mikrofon, mina gitarrer, ett midikeyboard, GarageBand samt lite andra småinstrument jag samlat på mig under åren. Lofi så det förslår, alltså.

Konstruktiv kritik, förbehållslösa hyllningar och totalsågningar emottages tacksamt.

Dagens:
Tom Waits - The Piano Has Been Drinking (Not Me)

Wednesday, December 15, 2010

Julljudet.

Som vanligt den här tiden på året utsätts man för julmusik i stort sett vart man än går. Tvärtemot vad man kanske kan tro är detta faktiskt inte något som stör mig nämnvärt - jag gillar julen. Den är faktiskt, som jag tidigare skrivit här, tillsammans med midsommar den högtid jag gillar bäst.

Det bör väl dock erkännas att jag vid det här laget är ganska mätt på alla de där jullåtarna man brukar höra mest. Ni vet precis vilka jag menar, inte sant? Om inte räcker det att jag säger "Absolute Christmas" så kan ni säkert räkna ut det.

Jag kände nog att jag fått min dos av dem under alla de julrushdagar jag upplevde under åren som skivbutiksbiträde och att nämnda låtar nu börjat gå på repeat överallt redan i mitten av november gör inte direkt att de känns mindre uttjatade.

När vi julstökade lite här hemma härom dagen passade vi därför på att fixa en lite nyare version av nämnda platta i förhoppning om att få lite omväxling låtmässigt. Tyvärr visade det sig att det nyare låtmaterialet till största delen bestod av gåshudsframkallande (inte på det bra sättet) ballader framförda av diverse Idol-deltagare och wailande smörsångare...vilket så här i eftertankens kranka blekhet inte borde ha kommit som någon överaskning.

Och plötsligt, medan skivan såsade på i bakgrunden, slogs jag av en undran: vad är grejen med det där ljudet som slängs in i var och varannan låt!? Ni vet - det där som låter nästan, men inte riktigt, som ett klockspel. Eller skall det föreställa ringande kyrkklockor som spelar med i melodin?

Det förekommer i flera av de där klassiska jullåtarna som alltid legat med på alla julskivor man kan tänka sig - men här, på den "nya" versionen av Absolute Christmas, upplevde jag det som om det verkligen var med i varenda låt. Det känns lite som om det har blivit någon slags måste att ha det med om låten man håller på att spela in har minsta lilla antydan till jultema.

Det ultimata exemplet är Bryan Adams fantasifullt döpta julepos Christmas Time.
En låt som, förutom titel och text, inte har särskilt mycket med jul att göra överhuvudtaget utan bara låter som vilken ballad från den acneärrade kanadensaren som helst...tills på slutet då det där förbannade julljudet helt plötsligt dyker upp. Jag kan nästan föreställa mig hur Bryan sitter i studion, lyssnar på sin nyligen gjorda inspelning och säger: "Det här låter ju bra - men jag saknar julkänslan". Varpå producenten glatt utropar: "Lugna puckar - det vet jag hur vi råder bot på!" och plockar fram sin midikeyboard.

Mig veterligen finns det inget instrument som låter så. Är det meningen att det skall ge någon slags julstämning? Vara vackert? Rofyllt?
Och VEM bestämde att det skall vara "juligt" att använda just det ljudet?

Personligen skyller jag allt på John & Yoko. Det är nämligen, såvitt jag kan komma på, i deras Happy X-mas (War Is Over) julljudet förekommer för första gången i musikhistorien. Visserligen lite dämpat och gömt bakom en massa bjällror (som jag däremot helt kan förstå vad de har med jul att göra och till och med acceptera att de finns med - även om det också är ett ganska skabbigt trick), men nog finns det där allt.

Nej, förresten. Jag skyller det enbart på Yoko. Mest för att jag vill tro att Lennon hade bättre smak än så.

Dagens:
The Pogues - Fairytale Of New York (inte bara för att det är den kanske bästa jullåten utan främst för att den inte innehåller julljudet)

Friday, December 10, 2010

Huruvida Bob är en fantastisk försäljare eller jag har dålig självdisciplin låter jag vara osagt.

Jag befann mig i Stockholm i onsdags och det bar sig inte bättre än att jag bestämde mig för att gå och luncha med Bob - en man med ypperlig smak vad gäller såväl kläder som fordon (ja, jag menar scooter).

Orsaken till att jag väljer uttrycket "det bar sig inte bättre" är att den gode Tailor Bob numera sköter den lilla klädbutik som går under namnet Mod & Rocker Store och inryms i en sidolokal till anrika EHR Vespa Service. Jag hade nämligen inte planerat att köpa någonting alls under dagen. Eller, jo - möjligtvis en julklapp eller två om jag skulle ramlat över något lämpligt.

Nu slutade det istället med att jag kom hem utan julklappar, men med ny skjorta och halsduk/scarf. Bara sådär. Men vad tusan - det är klart man måste stödja en vän i hans affärer. Och så fick jag faktiskt en bröstnäsduk på köpet också. Dessutom behövde jag nog en ny snygg, halsduk.

Och skjortan, den är ju en Brutus. Klart man måste ha en Brutus.

Dagens:
Desmond Dekker & The Aces - 007 (Shanty Town)

Tuesday, December 07, 2010

Om det här så här illa i Eskilstuna vill jag inte tänka på stackarna i Kumla.

Idag sveptes plötsligt min hemstad in i en märklig odör. En odör jag hörde folk beskriva som både det ena och det andra: svavel, kattpiss, tåbira, utedass, avlopp, pappermassa samt ett antal andra mer eller mindre otrevliga liknelser.

Jag lade först märke till den vid en kortare promenad till det lokala snabbköpet, men snart nog hade den ökat markant i styrka och blev i det närmaste outhärdlig. Den tog sig till och med in i lägenheten, trots väl stängda och tätade fönster och dörrar.

Exakt vad stanken hade sitt ursprung i var en bra stund oklart, men till slut rapporterade lokalblaskan Eskilstuna-Kuriren att den tydligen hade sitt ursprung i någon slags avfallsanläggning strax utanför Kumla som just nu processerade...ja, just det - avfall från pappersindustrin. Personen som kopplade samman stanken med pappersmassa var med andra ord helt rätt ute.

Jag vet att pappersverk brukar kunna lukta tämligen otrevligt, men uppenbarligen är avfallet de ger ifrån sig sju resor värre eftersom lukten spridit sig hela vägen från Norrtorp utanför Kumla till Eskilstuna och (enligt vad jag hört) sedan vidare till Strängnäs - vilket är en nätt liten resa på cirkus fjorton mil. Längre än de flesta SJ-tåg lyckats ta sig senaste tiden med andra ord.

Själv tyckte jag nog för övrigt att odören mest påminde om den man får uppleva varje augusti då grannarna till sin stora glädje (och min stora förfasan) knäcker en nubbe och en burk surströmming. Vilket väl säger det mesta kring vad jag anser om stora delar av svenska befolkningens favoritsensommardelikatess.

Dagens:
John Holt - Hey Jude

Monday, December 06, 2010

Snyggt jobbat, TPR-kompisar!

Förra vintern tog jag beslutet att sluta spela i The Profondo Rosso. Det var inget lätt beslut - dels på grund av att jag var med och startade bandet för ganska många år sedan, men främst för att de är mina goda vänner och att sluta i ett band på många sätt är lite som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande.

Därför gjorde det mig riktigt glad när jag fick höra att de nu släppt sin EP på både Spotify och iTunes - den EP vi började spela in i samma veva som jag slutade och som vi pratade om att få släppt redan då. Det låter riktigt, riktigt bra...och jag kan såklart inte förneka att det värmer lite extra att höra att en del av mina gitarrspår fortfarande är med på inspelningarna. Jag önskar såklart pojkarna all lycka och hoppas det här leder till mera nu!

Det har dessutom gett mig en liten pepp på att ta tag i mina egna inspelningar också...jag reggade trots allt en MySpace och har lagt upp lite låtar där då och då sedan redan i vintras. Den senaste så sent som i fredags. Trots det har jag varit ganska dålig på att promota det hela. Främst för att jag gjort det mest för min egen skull då det där med att skriva och spela in musik blivit något av ett beroende eftersom jag hållit på med sådant sedan 14-årsåldern.
I nuläget sitter jag på ytterligare ett par halvfärdiga inspelningar som jag tänker försöka få klara snarast - sedan kommer det nog en liten länk här på bloggen.

Till dess: här borde det egentligen ligga en bild på det snygga The Profondo Rosso-omslaget, men eftersom jag inte har någon sådan blir det länkar till EP:n iställen. På Spotify och iTunes.

Håll till godo - och stöd gärna grabbarna genom att köpa den nu!

Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Friday, December 03, 2010

Historikern.

En bild som, av förklarliga skäl, aldrig publicerades.

Ibland springer man på fantastiska människor. Ni vet - sådana där som får en att bara vilja följa med dem hem och lyssna till alla otroliga historier de har att berätta.

Jag skriver i stort sett aldrig om jobbrelaterade grejer här på bloggen numera. Det är ytterst medvetet - jag vill helt enkelt skilja på jobb och privatliv och detta är trots allt en högst privat blogg.

För en tid sedan hade jag dock jag ynnesten att spendera några timmar i denna herres sällskap. Bror-Erik. En av de kunnigaste människor man kan hitta vad gäller Eskilstuna och sörmlands lokalhistoria. Det var en smått fantastisk upplevelse. Vi vandrade runt i Eskilstuna centrum och bara lyssnade storögt på allt han hade att berätta. Det spelade ingen roll om vi gick förbi ett hus, en staty, en mur eller något som idag var en parkeringsplats - Bror-Erik hade en historia att berätta om varenda plats. Otroligt fascinerande och jag ville bara, som sagt, följa med honom hem, dricka kaffe till sent på natten och lyssna på alla historier han hade i sitt huvud.

Dagens:
It's A Bird! It's A Plane! - All These Things You Are