Monday, February 26, 2007

Hoppas det är värt det.

Det är nu närmare fem dygn sedan jag senast tog en snus och situationen börjar bli en smula jobbig. Jag har inte drabbats av någon huvudvärk eller liknande ännu, men känner mig mycket underlig. Okoncentrerad, hyperaktiv och allmänt stissig. Dessutom ringer det av någon märklig anledning i mina öron. Just den detaljen är jag inte helt säker beror på abstinens, men den bidrar hur som helst till den värsta delen av min nikotin-avtändning: jag är galet lättirriterad vilket inte är det ideala tillståndet när man jobbar i butik. Flera gånger under dagen har jag fått bita mig i läppen för att inte snäsa av kunder som kommer med irriterande frågor i stil med: "är det här en sådan där cd-skiva med bilder?".

Det kan inte vara alltför kul för Elenor att bo ihop med mig nu, då mitt tålamod är lika med noll och minsta lilla sak kan föra mig till sammanbrottets rand. I morse blev jag till exempel nästan vansinnig över att den parfym jag tänkte använda hade hamnat bakom en massa andra saker i badrumskåpet. Jag lovar och svär att det inte var långt ifrån att hela skåpet (inklusive dess innehåll) åkte i soporna på grund av det.

Nåväl. Jag skall klara det här. Har inget val eftersom jag, förutom bilen, nu även investerat i en Nikon D80 slr-kamera. Har funderat på att skaffa en systemkamera länge och nu har jag, som sporre för att lyckas sluta med nikotinet, slutligen köpt en. Tanken är att alla de pengar jag sparar på att inte köpa snus skall gå till kameran.

Önska mig lycka till och håll tummarna för att mitt humör lägger sig ganska snart. Om det inte gör det finns viss risk att jag snart finner mig själv stående både arbetslös och ensam i en sönderslagen lägenhet. Skulle det sluta så illa kommer jag i alla fall att kunna ta fina kort på röran.

Dagens:
Mission Of Burma - That´s When I Reach For My Revolver

Friday, February 23, 2007

Den har i alla fall ganska små hjul.

Nu har det äntligen hänt. Jag är bilägare! Det kanske inte är exakt den sorts bil jag föreställt mig köra, dock. Som den retro-snubbe jag är hade jag såklart helst haft någon tuff veteranare, alternativt en fräsig ny Alfa typ den farsan har. Jag och Elle skall dela på bilen, och jag äger ju redan två scootrar som inte går att köra på vintern (eller, jo...det är klart att de går att köra på vintern men det verkar varken särskilt kul eller säkert), därför kändes det som en bättre idé att satsa på en lite fräschare bil som man kan lita på fungerar. I synnerhet eftersom tanken är att Elenor skall kunna använda den för att eventuellt pendla till ett jobb. De flesta arbeten hon är berättigad till med sin utbildning ligger nämligen inte i stan...

Vi har inte letat bil sådär jätteaktivt, men i förrgår sprang vi på en liten Ford Ka -98 hos en lite märklig begagnad bilhandlare i Torshälla. Bilen var i skapligt skick och förhållandevis billig med tanke på att den bara gått 8000 mil. Lite googlande visade att den dessutom var riktigt billig att äga. Sedan gick det undan, kan man säga. I går förmiddag snackade jag med banken, beviljades ett lån och i går kväll provkörde vi den, betalade kontant och körde hem den.

Nu står bilen på vår parkeringsplats utanför huset. Den ser ut lite som en blå köttbulle, går mycket bra och är riktigt kul att köra. Den väger så lite att den känns ganska pigg trots den relativt lilla motorn och har faktiskt sjukt bra väghållning. Den riktigt slickar sig mot vägen i kurvorna! Känns lite som att köra en go-cart eller radiobil. Serviceboken är fullt ifylld (med andra ord har den har varit väl omhändertagen tidigare), den skall besiktas idag (vilket bilfirman står för) och dokumenteringen visar att den aldrig tidigare fått ens en liten anmärkning. Den har AC, cd-spelare, servo och alla andra moderna bekvämligheter. Vi fick dessutom med så gott som splitternya sommar- och vinterdäck!

Med andra ord känns det som ett ganska bra köp, även om det inte är direkt den bilen jag föreställt mig själv med tidigare. Det enda minuset är att den har en spricka i vindrutan, men det får jag väl leva med...

Jag skulle dock inte vilja krocka med den eftersom den, i likhet med mina scootrar, känns ungefär lika tålig som en läskburk.

Dagens:
Madness - Driving In my Car

Thursday, February 22, 2007

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga...

Känns lite sent att skriva om den gångna helgen såhär på Torsdagskvällen, men vad fasen...

Fredagskvällen bjöd på 50-årskalas för Janne. Janne är Elenors farsa och en trevlig prick. Som sig bör på 50-årsskivor hade i stort sett hela den Kuhlinska släkten samlats för att fira, men mig, mina föräldrar samt lite annat löst folk som bonus. Mycket trevlig tillställning med gratis tilltugg, dryck och underhållning. Underhållningen bestod av födelsedagsbarnet själv som somnade redan klockan tolv (enligt egen utsago av trötthet, men det vet jag inte om jag tror på) samt av en något överförfriskad festdeltagare. För personen i frågas egen skull tänker jag låta henne vara anonym. Kan säga så pass mycket som att det inte var jag, Elle eller någon av mina föräldrar. I vilket fall som helst ställde denna person till en hel del rabalder genom att först svamla mer eller mindre okontrollerat (och därigenom gravt förolämpa vissa andra festdeltagare), trilla omkull upprepade gånger och slutligen slå pannan i ytterdörren på vägen till taxin med skaplig blodutgjutelse och allmän upprördhet som följd. Fantastisk underhållning på precis den nivå man förväntar sig av en 50-årsfest!

Lördagen bar det av till den kungliga hufvudstaden för årsmöte med Svenska Scooterklubben. Själva årsmötet är egentligen mest en formalitetsgrej med ett antal obligatoriska punkter som skall betas av snabbast möjligt. Inte särskilt intressant att redogöra för här med andra ord. Värt att nämna kan dock vara att jag nu klivit ned från min styrelsepost som redaktör och lämnat över till en tjej från Linköping. Måste erkänna att det faktiskt känns ganska skönt. Det är kul att jobba med tidningen, men jag har varken tid eller energi att lägga ned det som krävs längre. Måste göra klart ett sista nummer innan jag fullföljt mina åtaganden, men det känns ganska lugnt. Jag kommer att sitta kvar i redaktionen, men "bara" som vanlig redaktionsmedlem vilket innebär betydligt mindre arbete och ansvar. Det har varit kul att kunna kalla sig redaktör men nu får det räcka. Till alla inblandade som eventuellt läser det här vill jag tacka hjärtligt för den här tiden!

Efter mötet käkade vi fint på Restaurang Sjöhästen och därefter var det festdags. Mötet hade planerats så att det sammanföll med Lambrettapub, som arrangeras tredje lördagen varje månad av Lambretta Club Stockholm. Därför var det en hel del folk på plats. Planen från början var att jag samt Henke och Bob från LC-Sthlm skulle turas om att lira skivor i halvtimmespass, men det spårade ganska snart ur och utvecklade sig till en rejäl dj-battle. Henke gav av någon anledning upp ganska snart, medan jag och Bob lyckades piska upp en nästan vansinnig pepp både på varamdra och dem som befann sig på golvet! I ärlighetens namn vet jag inte hur stor del vi egentligen hade i det... scooterister i allmänhet är ganska törstiga så det är mycket möjligt att större mängder alkohol hade ett finger med i spelet. Det var i alla fall riktigt kul att under en hel kväll få spela i stort sett enbart en massa gamla northern, ska och mod-klassisker och när vi som sista låt lade på My Generation (vad annars?) blev folk helt galna! Öl flög genom luften, det skrålades med, tröjor åkte av och när det sista ackordet klingade ut bestod dansgolvet av en massa killar i bar överkropp (samt några tjejer, men de hade tröjorna på) dränkta i svett som skanderade "We are the mods!" i kör och vägrade gå därifrån. Först när ägaren (som var i något av ett chocktillstånd eftersom han förmodligen var van vid att det kom ett 20-tal personer och tog ett par öl på Lambrettapubarna) tänt alla lampor och vrålat "Vi stängde för tjugo minuter sedan! GÅ NU!!!" började folk avlägsna sig. Kort sagt, en helt fantastisk kväll!

Dagen efter var, av förklariga skäl, inte lika fantastisk. Trots att vår ex-president (han klev precis som jag ned vid årsmötet) Henrik och hans flickvän Malin väckte mig med frukost bestående av färskt bröd, apelsinjuice och latte kändes mitt huvud tyngre än normalt. Detta hindrade mig inte från att, innan jag hoppade på tåget hem, ta en fika med min gode gamle vän Maxim som nyligen flyttat från Lund till Stockholm. Vi var vad man brukar kalla "bästisar" hela mellan- och högstadiet. Under gymnasiet också egentligen, men då var det förstås inte coolt att säga "bästis" längre. Märkligt det där...vi har bara talats vid sporadiskt sedan han flyttade till Lund för typ fem år sedan. Ändå kändes det som om det bara gått ett par dagar när vi nu träffades igen. Antar att det är det som kallas vänskap?

Slutligen: om ni är nyfikna på hur det blir när rejält överförfriskade scooterister försöker dansa och sjunga med i gamla klassiker hittar ni ett kort filmklipp här!

Dagens (eller egentligen inte dagens, men helgens):
The Who - My Generation

Thursday, February 15, 2007

Hälsovårdstyrelsen varnar: denna film kan orsaka gravt testosteron-överskott.

300 är en ny film från Warner Bros Pictures. Den är baserad på serietecknaren Frank Millers (killen som även låg bakom Sin City) verk med samma namn och utspelar sig under slaget vid Thermopylae som stod år 480 före kristus. Vid det försökte Kung Leonidas och hans 300 kvarvarande spartaner i en desperat sista ansträngning hålla stånd mot de invaderande Persiska trupperna, anförda av Kung Xerxes och 100.000 man starka.

Handlingen i 300 är, såvitt jag kan förstå det, löst baserad på denna historiska händelse. Och då menar jag verkligen löst. Såtillvida de inte i verkligheten använde sig av noshörningar(?), magi(!?) och monster(!!?) i Grekland på den tiden.

Den verkar dessutom vara det absoluta manligaste och mest testorenstinna spektaklet på år och dagar. Hela filmen tycks vara som de allra mest spektakulära delarna från stridscenerna i Sagan Om Ringen-trilogin upphöjt med hundra och utdraget över en hel rulle. De trailers som hittills släppts är fullspäckade med tuff musik och muskulösa män i överdrivna kostymer som slåss, dör och skriker ashårda repliker i slowmotion. Man kan riktigt känna hur håret på bröstet växer när man ser den och jag är självklart övertänd.

Så här tycker jag vi gör: kolla på de två trailers jag bifogar nedan som uppvärmning. Sedan styr vi upp en grabbkväll lagom till premiären, dricker folköl och pumpar musklerna för att därefter inoljade gå på bio och skrika med i våra favoritrepliker.

SPAAAARTAAAA!!!!!



Dagens 300-replik:
This is where we fight! This is where THEY die!

Tuesday, February 13, 2007

Och så var det det där med Mando Diao-kvällen...

Jag antar att Eskilstuna är vad som brukar klassas som en mellanstor stad. För stor för att vara en småstad, men inte tillräckligt stor för att vara en metropol. När man bor i en stad av den storleken är det oundvikligt att ibland få känslan av att man känner i stort sett alla. Vilket nog beror mycket på att man när man går ut på krogen, fikar eller bara tar en vända på stan oftast träffar på ungefär samma personer. Därför är det skönt att ibland få bekräftat att så inte är fallet...dock inte nödvändigtvis på det sätt det skedde i Lördags.

Mando Diao, som på något mystiskt vis gått och blivit Sveriges största rockband, skulle spela på Raw då. Från början skulle vi gått dit med jobbet men av någon anledning hoppade en efter en av tills det bara var jag kvar som tänkte gå. Visserligen tycker jag inte att de är sådär extraordinärt bra, men då biljetterna sålt slut två veckor i förväg antog jag att det skulle bli en bra kväll. Och en sådan vill man ju inte missa.

Märkligt nog verkade det inte som om någon jag pratat med skulle dit, men då E-tuna är en sådan där mellanstor stad och Raw är stället jag både jobbar på och oftast går till när jag skall ut gick jag dit själv. Lär väl träffa massor av bekanta människor där, resonerade jag.
Tog ett par öl med Elenor hemma och släntrade ned till Raw vid elva-snåret bara för att mötas av kö ända ut på parkeringen! -Värt, tänkte jag. Lär vara massor av bekanta ansikten där. Det här kan bli kul! Tackade min lyckliga stjärna för att jag extraknäcker där och därför slipper köa och gick in bara för att mötas av...ett hav människor jag aldrig tidigare sett!

Mycket konstigt. Det var verkligen totalt fullproppat, men det tog mig ändå närmare tjugo minuter att lokalisera ett enda känt ansikte. Faktum är att jag, trots att det var över 250 gäster, nog kan räkna antalet personer jag känner tillräckligt väl för att ens hälsa på fingrarna!

En bidragande orsak till detta är nog medelåldern som inte kan ha legat på mer än 18½. Högst. Vilket för övrigt även märktes på antalet tjejer som antingen låg utslagna i loungen eller blev hjälpta ut av vakterna. Tror faktiskt att jag, utan att överdriva, såg minst fyra-fem stycken stackare i det tillståndet bara under första tjugo minuterna!

Nu blev det som tur var en skaplig kväll ändå. Mando Diao levererade vad man förväntade sig av dem och jag kan inte förneka att de är ett grymt liveband! Efter att de spelat färdigt såg jag till att prata, dansa och umgås med de jag kände och det var riktigt trevligt, men inte hälften så fartfyllt som jag hoppats att det skulle bli.

Kul ändå att upptäcka att det faktiskt finns så mycket folk som går ut och som man aldrig tidigare sett...även om orsaken till att man inte känner igen dem i huvudsak är att man är tio år äldre.

Dagens:
Electric Soft Parade - If That´s The Case, Then I Don´t Know

Monday, February 12, 2007

Long time, no updates 2.0.

Blogg-sverige verkar befinna sig i något av en dvala nu. De flesta av bloggarna jag brukar läsa har uppdaterats sporadiskt (i bästa fall) på senare tiden. Så även min.Varför det är så kan jag inte svara på. Kanske är det den här mörka årstiden som börjar ta ut sin rätt? Kanske har alla mycket att stå i just nu? Eller är det helt enkelt så att inte så mycket intressant händer just nu?
Jag tänker inte ens försöka fundera ut varför just nu, utan nöja mig med att helt enkelt uppdatera min egen blogg. Det är banne mig på tiden!

Så...vad har då hänt på sistone? Ganska mycket...men ändå ganska lite, skulle man kunna säga.
Egentligen har det väl hänt en hel del små grejer som mycket väl skulle färtjänat ett eget inlägg. Av någon anledning har det dock inte blivit så. Jag skyller på ren apati från min sida.

Här följer istället en kort sammanfattning av några saker som hänt sedan sist. Jag har:
  • Firat farsans födelsedag. Grattis!
  • Missat Jonas födelsedag. Sorry!
  • Handlat alldeles för mycket kläder. De flesta av de jag vet läser min blogg är förmodligen helt ointresserade av vad jag köpt för plagg så jag nöjer mig med att nämna den bruna, dubbelknäppta kavajen från Velour som jag gått och trånat efter sedan deras höst/vinter-kollektion släpptes. Det mesta jag köpt har dock varit på rea och därför inte kostat alls lika mycket som det brukar göra. Trots det har jag spenderat lite för mycket pengar för att det skall kännas helt bekvämt...
  • DJ:at ett par gånger. Inget speciellt att nämna om det.
  • Bytt min Italia-gitarr (som såg ut som en del av rekvisitan till Austin Powers) mot en japan-tillverkad Fender Telecaster -70 reissue (som ser ut som en rutten ost) med en kille från Hälsingland. Telen är kanske inte den vackraste Fender tillverkat, men i absolut nyskick och definitivt värd mer än Italian, så det kändes som ett förtjänstfullt byte ändå.
  • Varit ute och svirat i vanlig ordning. Inga större skandaler dock...
  • Varit på Mando Diao, trots att jag inte tycker de är så jättebra och trots att ingen av de jag brukar umgås med skulle dit. Att jag inte räknar in det under "varit ute och svirat" har sina förklaringar. Tänker dock tillägna den kvällen ett eget inlägg...kanske redan imorgon.
  • Letat bil, men inte hittat något lämpligt objekt...än. Lite knepigt när man vill ha en bil som är pålitlig, går bra, funkar att köra på vintern utan att ge en dåligt samvete, ligger bra i pris och matchar scootrarna samtidigt.
  • Lyssnat så mycket på min iPod att jag fått ladda den dagligen.
  • Fått en obetvinglig lust att skaffa en slr-kamera. Skaffade en ny och bra Panasonic DMC-FZ7 i våras, men den har bara gett mig ännu större sug efter en riktigt systemare...
Förhoppningsvis dröjer det inte nästan två veckor till innan vi hörs igen.

Dagens:

Maximo Park - Our Velocity

Friday, February 02, 2007

Qusan gör en Tinkerbell.

Jag har alltid varit en smula skeptiskt inställd till folk som klär sina hundar. Ni kan säkert typen...Av någon anledning är det oftast tjejer med gravt Paris Hilton-komplex som gillar nattklubbande, topplistan och piffiga kläder. Dessutom har de i 99% av fallen en chiuaua som de tvingat i kläder som matchar deras egna och bär i en sådan där vidrig hundväska. Jepp. Jag är en fördomsfull kille.

Tyvärr måste jag erkänna att jag syndat och, åtminstone på sätt och vis, sällat mig till deras skara. Tidigare har Qusan nämligen på sin höjd fått gå runt med en snusnäsduk knuten kring halsen, men nu har hon fått en tröja. Till mitt försvar måste jag dock säga att den inte är särskilt piffig. Den är inte rosa, har inte något kul eller "gulligt" skrivet i glittrig text och påminner inte om någonting jag själv brukar ha på mig. Snarare ser den ut som någonting Ingemar Stenmark skulle kunna ha haft på sig när han inte gled runt i skidoverall på den gamla goda tiden.

Jag tror inte heller att orsaken till att hon fått en tröja är samma som orsaken till att Paris-klonerna köper kjolar och linnen till sina små leksakshundar. Grejen är den att vi lät klippa Qusan för ett litet tag sedan. Och det blev kort. Väldigt kort. Som ett resultat av detta, kombinerat med den plötsliga vinterkylan, har hon fryst vansinnigt mycket varje gång vi gått ut. I de fall hon överhuvudtaget velat gå (ofta har hon bara stannat och tvärvägrat) har hon skakat som ett asplöv och gnällt. Därför kom vi fram till att vi var tvungna att skaffa något som värmde. Ursprungligen tänkte köpa ett sådant där täcke, ni vet. Nästan ett sådant som hästar brukar ha. Nu visade det sig dock att Elenors mamma hade en stickad tröja med polokrage som var för stor för hennes hund hemma.

Det tar emot att erkänna det, men jag tycker faktiskt Qusan är riktigt fin i den. Det verkar även andra göra, att döma av reaktionerna hos de man möter när man är ute på promenad med henne i vinterkylan. Det lär dock dröja innan ni får se mig komma bärandes på henne i en liten specialsydd hundväska...Skulle det någonsin ske hoppas jag verkligen att ni har det goda omdömet att örfila upp mig och fråga vad fan jag håller på med!

Dagens:
Jay-Jay Johanson - Time Will Show Me