Maria Wetterstrand - enligt någon lista jag såg för en tid sedan 6:a på listan över Sveriges de politiker som har mest makt i Sverige. Tycker det syns tydligt på den Mr. Burns-minnande posen.
Lördagen som gått var fylld till bredden. Rep med The Profondo Rosso hela dagen, sedan en snabb vända hem för att duscha och fräscha till sig. Därefter vidare hem till mor och far Gavelin för mat, dryck, sällskapsspel och samkväm. Trevligt värre - i synnerhet eftersom Elle körde bilen och vi därför inte behövde tänka på att strula med resan hem när det började bli dags att röra sig hemåt/utåt vid tio-snåret.
Hemåt i det här fallet innebar en snabb vända för lämna hunden samt ge Elle chansen att ta ett par öl innan vi fortsatte. Utåt innebar Raw där TBGWIO, ett dj-kollektiv/band som kombinerar skivspelande med en live-rytmsektion (bland annat bestående av min gode vän samt scooter- och bandkollega Jocke), skulle se till att det blev livat på dansgolvet. De bjuder på allt ifrån electro och dance till dängor från de flesta decennium samt brukar dessutom dela ut såväl percussion samt (i sann raveanda) glowsticks och liknande till publiken för att de skall få vara med på ett hörn. Allt ackompanjerat av stroboskop, laser och mickmastern/uppviglaren Gyysch bakom mikrofonen. Kort sagt brukar det vara ett sjöhelvetes ös.
När jag och Elle värmde upp så smått hemma plingade det plötsligt till i min telefon. Det visade sig vara ett MMS från grabbarna, föreställande ett obestämbart föremål i metall på vilket någon tejpat fast ett papper med texten Ronnie "Scooter" Gavelins oljefat. Under efterfesten på backstageområdet, sista natten av årets Hultsfredsfestival, spelade jag nämligen på just ett sådant (som "någon" lånat från det närliggande, övergivna Jägermeister-tältet) under deras set. När vi väl kommit ned på Raw hann jag knappt beställa in en öl i baren förrän jag fann mig uppropad på scen och avklädd till linne (de kör nämligen med helvit klädsel så min bruna kavaj höll uppenbarligen inte måttet) med en trumpinne i ena handen och en tamburin i andra framför en uppochnedvänd kastrull fasttejpad vid ett synthställ. Raw var smockfullt, dansgolvet i extas och det var snart lika mycket folk på scen som nedanför. Gyysch hetsade på stämningen ytterligare i micken samt smällde av konfettibomber och jag gjorde mitt bästa för att hänga med Johan och Jocke på trummor respektive koskällor (vilket av någon anledning blev svårare och svårare ju längre kvällen gick)...
Jag hade sjukt kul - så kul att jag inte ens tog notis om att jag, antagligen på grund av min ovana hantering av percussioninstrument, nött upp ett stort sår på min högerhand förrän tamburinen på grund av blodvite började bli svår att hålla i. Det gjorde såklart ingenting och jag körde vidare ändå. Det var helt enkelt vansinnigt roligt och jag skulle kunna ha fortsatt ända till på söndagsmorgonen om det inte vore för att Raw stänger klockan två (nu fortsatte vi i och för sig på efterfest, men det är ju inte samma sak).
Vad säger man? TBGWIO - de killarna vet hur ställer till med fest. Tack.
Tv: Min hand vid stängning, iPhone-fotad av Jocke Wallin
De sköna originalmodsen i Sthlm Mods Scooter Club har gjort en liten film från Eskilsphenia (mest resan hit och kortegerkörningen) i somras som de lagt upp på YouTube. Kul att ha något att minnas scootersommaren 2009 av utöver en massa foton...tack!
På halloween-festen i lördags var jag utklädd till vampyr. Eller, tja, utklädd och utklädd - jag hade på mig en kavaj och ett par huggtänder. Kändes som en passande utstyrsel eftersom det är något väldigt snett med min dygnsrytm. Jag vaknar på morgonen och är totalt desorienterad tills jag ätit frukost och druckit ett par koppar kaffe - då är jag tillräckligt vaken för att ta mig till jobbet. Känner mig oftast ok där så länge jag håller mig sysselsatt, men när jag kommer hem kan jag knappt hålla ögonen öppna och slocknar allt som oftast på soffan ett tag. Vaknar ännu mer förstörd för att sedan sakta piggna till för att slutligen vara klarvaken lagom till kvällen - med resultatet att jag inte kan somna när det väl är dags att gå och lägga sig.
Den logiska slutsatsen att dra av detta är att jag inte borde sova på eftermiddagen (hur mycket både jag och hunden än uppskattar den lilla tuppluren ihop i soffan) eftersom det antagligen är den som gör att jag inte kan somna på kvällen. Därför har jag de sista dagarna försökt tvinga mig själv att inte slockna (till hundens stora besvikelse). Och ändå sitter jag här nu. Halv tolv. Pigg som en lärka.
Shoppingresa till Västerås (fruktlös så när som på en mössa). Trevligt, lugnt pubhäng. Pälsängerinvasion i lägenheten med totalsanering som följd (jobbigt men såhär i efterhand skönt att slutligen ha tvingats till en rejäl storstädning). Räddning av Johans MacBook till sent på natten. Halloweenfest med övernattning i Torshälla. Plus annat småfix som att köra till pappersåtervinningen, tvätta och liknande. Allt på fyra dagar.
Höstlov. För de flesta som jobbar i skolan innebär det några lediga, slöa dagar. För mig innebär det uppenbarligen ett mer hektiskt schema än när jag jobbar.
Nåja. Imorgon återgår jag till jobbet igen. Skall bli skönt att få slappna av lite.
I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt. Lite som att kliva rätt in i War of the worlds. Eller en av de där mytomspunna Pink Floyd-lasershowerna på 70-talet. The dark side of Eskilstuna, liksom...
Jag har, som jag nämnt vid flera tillfällen tidigare, ganska eklektisk musiksmak. En av de artister som stått mig nära under längst tid är Nick Cave. I sjuttonårsåldern köpte jag, på ren impuls och utan att egentligen veta varför, hans album Let Love In och blev fullständigt knockad av den mörka, men på något sätt ändå vackra, ljudbilden och de av ord till brädden fyllda texterna. Sedan dess har Nick varit en trogen musikalisk följeslagare, oavsett om det rört sig om hans raljerande mördarballader, vackra kärleksserenader och disharmoniska ljudutflykter i sällskap med Bad Seeds, stökig garagerock under namnet Grinderman eller de tidiga oljudsdrivna gothrockexcesserna i bandet Birthday Party. Nick är helt enkelt en man som i min bok inte kan göra mycket fel. Jag menar - han lyckades till och med se förhållandevis cool ut i den mexikominnande mustasch han helt plötsligt anlade härom året. Det är inte många som lyckas med en sådan sak.
Mr Cave är dock inte bara en fantastisk låt- och textskrivare: han är också författare och ganska nyligen släppte han sin andra roman, The death of Bunny Munro. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den ännu, men älskade han enda tidigare bok And the ass saw the angel (som släpptes för över 20 år sedan) och hyser inga tvivel om att jag kommer att gilla nypublicerade Bunny Munros död (som den heter på svenska) lika mycket. Den har ju trots allt i recensioner beskrivits som en blandning av Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill - hur skulle det kunna vara något annat än bra?
Det är för övrigt med anledning av den han nu befinner sig på en mindre turné med ett, för honom, lite annorlunda koncept de kallar "An evening with Nick Cave". I tisdags kväll gästade han Chinateatern i Stockholm och jag var, såklart, där i sällskap med Elle. Faktum är att det var min 30-årspresent till henne ("att kombinera nytta med nöje" tror jag sådant brukar kallas). Evenemanget beskrevs i förhand som "an evening of reading, music and conversation with Nick Cave" och det var också precis vad det var. Samtliga framträdanden sker på betydligt mindre scener än vad han i normala fall spelar på och består av såväl musik, recitation av valda passager ur den nya boken samt möjlighet att ställa frågor direkt till Nick själv samt önska sina favoritlåtar. Det var, självklart, sjukt bra.
Musiken framfördes av Cave själv (oftast på piano, ibland med gitarr) ackompanjerad endast av de två Bad Seeds medlemmarna Martyn Casey på bas och Nicks ständige sidekick Warren Ellis (som mer och mer ser ut som en blandning mellan Charles Manson och jultomten) på fiol, gitarr, slagverk och effektpedaler (ja, jag anser att han använde dem som ett eget instrument). Denna sättning gjorde att de flesta låtar framfördes i väldigt nedbantade, ofta akustiska, arrangemang som inte bara passade de senaste årens mer finstämda ballader perfekt utan dessutom tog fram helt nya dimensioner i vissa äldre låtar. Det var egentligen endast under ett par låtar då han hängde på sig elgitarren och försökte rocka det inte riktigt fungerade; i övrigt var det nästan (dock bara nästan) bättre än när jag såg honom för första gången under Murder Ballads-turnén ihop med hela bandet.
Partierna då han läste utdrag ur The death of Bunny Munro medan filmloopar spelades upp på en filmduk bakom honom oroade mig en smula i förväg. Jag var rädd att det skulle bli för pretentiöst och svårt att hänga med då jag inte läst boken, men de visade sig vara extremt suggestiva - mycket på grund av Nicks dundrande barytonstämma som passar perfekt för recitation.
Inledningsvis uppmuntrade han publiken att fråga vad vi ville, hur personligt det än var, men skämtade ändå sedan bort de mer allvarliga frågorna och verkade egentligen bara vara intresserad av att svara seriöst på de få frågor som gällde boken. Det gjorde dock inte så mycket - bara att se honom interagera med publiken på det sättet, och dessutom få en glimt av en snabbtänkt och fyndig sida man inte riktigt visste att han hade, räckte gott.
För att sammanfatta en smula var det alltså helt vansinnigt bra och det var befriande att få se honom i ett så avslappnat och, faktiskt, mysigt sammanhang - två epitet man ju inte direkt brukar förknippa denne gänglige australiensare med i vanliga fall. Jag skulle nog nästan våga påstå att den antagligen placerar sig på topp 10-listan över de bästa framträdanden jag haft glädjen att bevittna under mitt konsertgående liv. Visst, det fanns dalar som sagt - men topparna, och i synnerhet då de mer eller mindre akustiska versionerna av hans äldre låtar, uppvägde med råge.
Bäst: Mercy Seat och The Weeping Song i löjligt mäktiga, pianodrivna versioner. Jag var nära att falla i tårar och gåshuden på mina armar har knappt lagt sig ännu. Den förvirrade tjejen som önskade Mercy Seat sekunden efter att den spelats. Att Nick fick frågan "do you like goths?", hörde "do you like cocks?" och svarade: "well...sometimes".
Sämst: Den totala slakten av Red Right Hand, en av mina absoluta favoriter, i någon slags anskrämlig garagerock-version. Att jag var för feg för att fråga honom något (och inte kom på någon bra fråga att ställe heller, för den delen). Att han rakat av sig mustaschen (även om det var rätt kul att han på frågan varför svarade han att hans fru tröttnat på att den stacks, drogat honom med sömntabletter och sedan tvångsrakat honom i däckat tillstånd).
Inte från i tisdags, men från när han spelade i Dublin med samma koncept för inte så länge sedan. Gåshud.
Nick läser kapitel tre ur The Death of Bunny Munro - vilket även var inledningen till framträdandet. Inte heller från Chinateatern, men känslan är densamma och det är samma filmsnutt som spelas i bakgrunden. Undrar för övrigt hur hans gamla duettpartner Kylie reagerade när hon fick höra om det här (kolla på hela klippet för att förstå vad jag syftar på)?
Dagens:
Nick Cave - The Mercy Seat (live på Chinateatern i tisdags)
Janne Schaffer - musiksveriges mäktigaste tunga.
I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt.