På sätt och vis började det redan igår kväll. Eller till och med på eftermiddagen egentligen. Då började jag nämligen tycka att det kändes lite märkligt långt bak i munnen, där visdomstanden jag fick utopererad för ca två månader sedan en gång suttit. Det gjorde inte direkt ont utan det kändes bara...ja, konstigt är nog det enda passande ordet. Strax innan jag gick och lade mig tittade jag lite snabbt i spegeln och funderade som snabbast på om jag inte var lite svullen också...det var dock lite svårt att avgöra.
Svårt att avgöra huruvida jag var svullen eller ej kan jag dock inte påstå att det var när jag vaknade imorse. Helt plötsligt var det som om jag hoppat ett antal veckor tillbaka i tiden och var nyoperad igen. Alternativt att någon stoppat upp en biljardkula i kinden på mig. Konstigt nog gjorde det dock inte ont (förutom en viss spänning som antagligen härrörde från svullnaden) och därför blev jag inte orolig utan beslutade mig för att avvakta lite med att akut ringa ett akutsamtal. Jag antog (eller snarare hoppades kanske) på att bara var "en liten irritation" som skulle lägga sig av sig själv.
Framåt lunchtid kom jag dock på bättre tider och ringde ändå. Jag fick, eftersom tandvårdsspecialisten ligger rakt över gatan från mig, tid på en gång. Väl där konstaterades ganska omgående att jag med största sannolikhet hade en rejäl inflammation. Alltså var det dränering som gällde. Dränering - ni hör ju själva hur otrevligt det låter. Jag fick lägga mig till rätta på britsen varpå tandläkaren tog fram en spruta med kanyl stor som en trädgårdsslang som han tryckte ned i hålet där min tand en gång suttit och sedan sakta, sakta sköljde rent med koksaltlösning. Inte en, utan fyra gånger. Jag tyckte operationen och dagarna efter den var ganska jobbiga, men har hög smärtgräns. Jag har tatuerat mig, piercat tungan, vridit knäskålarna ur led ett tiotal gånger och fått näsan knäckt...inget av dem har varit så jobbigt att jag inte stått ut med det (därmed inte sagt att det varit kul direkt). Men smärtan den här gången var värre än något jag tidigare upplevt. Det blixtrade likt ett stroboskop framför mina ögon och jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Uppenbarligen syntes det på mig också eftersom sköterskan plötsligt stod och höll mig i handen samtidigt som hon försiktigt klappade mig på armen. Smått förödmjukande, men samtidigt lite fint på något sätt.
När läkaren efter sisådär en fem minuter dränerat färdigt var jag fullständigt utpumpad. Käken kändes som om jag just gått en match mot Tyson och jag var svettig som om jag sprungit ett maraton. Som tur är återhämtade jag mig snabbt och när jag strax därefter kom ut från sjukhuset kände jag mig helt normal igen. På måndag morgon blir det återbesök med röntgen för att kolla så att det hjälpte och vad som egentligen orsakat att en inflammation uppstod så lång tid efter operationen när det var så gott som läkt...
För övrigt fick jag idag ett mycket trevligt telefonsamtal angående ett kommande engagemang som även, på sätt och vis, innebär en viss ljusning på jobbfronten för min del. Åtminstone för en tid. Men mer om det vid ett senare tillfälle...
Jag avslutar i stället med orden tandläkaren sade till mig medan han skickade ut mig med ett färskt recept penicillin i näven och ett löfte om att svullnaden skulle gå ned snabbt, kanske redan till imorgon:
"Såhär i efterhand, när jag vet hur många sprutor koksalt som krävdes för att få rent, kanske vi skulle ha bedövat innan."
Det menar du inte?
Dagens:
Scott Walker - Jackie
No comments:
Post a Comment