Miserabel helg,

Antar att det är på sin plats att jag ger en liten update på vad som egentligen försiggått tandmässigt.

I fredags morse gav jag mig alltså, med nerverna utanpå kroppen, iväg till käkkirurgen för att få den första av två visdomständer i underkäken bortopererad. Väl på plats fick jag en klä på mig en snygg pappersrock, plastpåsetofflor och en huvudbonad som liknade något en hemmafru i en brittisk sitcom från 70-talet skulle kunna ha på sig. Jag bjöds en något illasmakande shot lugnande och fick sedan lägga mig ned på en brits en dryg halvtimme i väntan på att drogerna skulle kicka in. Därefter leddes jag in i den lysrörsupplysta operationssalen där jag täcktes med gröna filtar. Sedan satte herr Kirurg igång att karva i munnen på mig. Ganska snart visade det sig ingreppet bli lite lurigare än vad som först sagts. Tydligen låg tanden djupare än de trott. Eller om det var rötterna som var längre. Jag vet inte. Något var i alla fall krångligare än beräknat och på grund av detta tvingades man slipa bort en skaplig bit ben från käken för att komma åt att spräcka tandskrället. Därför tog det hela, som var beräknat till mellan 15 och 45 minuter, närmare en och en halv timme.

Faktum är att jag själva operationen trots det inte var så farlig - den enda smärtan jag kände var i käkleden då käftis slet och drog för att komma åt. Bortsett från det var det enda obehaget ljudet från borren/slipen och knakandet från det stämjärnsliknande redskap han använde för att dela tanden. Lite läskigt, men inte smärtsamt. När det hela var över skickades jag med munnen full av tamponader och recept på diverse smärstillande tabletter och penicillin i näven omedelbart ut i väntrummet där min mor väntade (jag fick som sagt inte gå hem själv) .

Sedan var det bara att i godan ro sitta hemma och vänta på att bedövningen skulle släppa. Och oj, vad den släppte. Jag somnade på soffan och vaknade efter en stund med gråten i halsen och en känsla av att någon gått lös med tryckluftsborr i munnen på mig. En rejäl dos Citodon botade dock snabbt problemet och resten av fredagen spenderades i något dåsigt tillstånd. Jag svullnade dessutom rejält, som ni kanske sett på förra inlägget. Då bör jag även nämna att det kortet är taget i fredags kväll - när jag vaknade på lördagsmorgonen såg jag ännu värre ut.

Dagarna däremellan och det här inlägget har jag mestadels suttit instängd i lägenheten, smaskandes värktabletter och ätandes mat som inte kräver tuggning. Idag känns det ganska mycket bättre. Jag har trappat ned från Citodon till Ipren och är inte lika svullen längre (även om det fortfarande ser ut som om jag åkt på ett rejält kok stryk). Trots det väntar minst ca två veckor till med penionärsmat - eftersom de fick ta bort en del ben har jag fått order om att inte ge mig på något som kräver tuggning innan återbesöket den 4:e februari eftersom det finns frakturrisk om jag anstränger käkbenet. Lagom kul, med andra ord. Särskilt eftersom jag vet att det är dags att ta tanden på andra sidan så snart jag återhämtat mig från det här...

Och som om det inte räckte med det fick jag i fredags dessutom reda på att morfar ligger på sjukhuset och att prognosen ser mörk ut. Ingen toppenhelg, med andra ord.

Nåväl - för att vara lite positiv så kan ju saker och ting i alla fall bara bli bättre nu.

Dagens:
Björk - New World