Har nu kommit en bra bit in i Nick Caves senaste roman The death of Bunny Munro som jag har sett fram emot att läsa ända sedan jag hörde honom läsa partier ur den på An evening with Nick Cave för en tid sedan. Den är ungefär som jag hoppats: mörk, tragisk, smått respektlös och fantastiskt rolig på samma gång. Samt, naturligtvis, otroligt välskriven - jag hade blivit mycket besviken om så inte var fallet eftersom just texterna var en av de saker som från början fick mig att falla för Saint Nick och jag dessutom förbehållslöst älskade hans förra (och fram tills nyligen enda) roman And the ass saw the angel.
Just språket är faktiskt en av de största behållningarna med boken och det som får denna egentligen ganska vardagliga historia om en smått alkolholiserad, sexbesatt dörrförsäljare som ger sig ut på en försäljningrunda mot döden med sin lille son i bilen efter sin frus självmord att bli något utöver det ordinära. Hans litterära stil är, precis som hans sångtexter, överbelamrad med liknelser, antydningar och ord - massor av ord. Det är fascinerande skrivet, även om man ibland går lite vilse i ordfloden, och jag är glad att jag läser den på originalspråket för det är omöjligt att föreställa sig hur det på något sätt skulle gå att översätta till svenska.
Det finns egentligen bara ett problem. Och det är just att jag hörde Nick själv recitera delar av boken för ett par månader sedan. Nu är det nämligen omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur meningarna skall utläsas och betonas: för varje rad jag läser hör jag bara Nick Caves barytonstämma i huvudet. Ibland så till den milda grad att jag tappar fokus på vad som egentligen står skrivet och tvingas läsa om samma stycke två, ibland tre, gånger för att det skall gå in.
Jag kan med andra ord konstatera följande: att läsa en bok efter att man hört författaren själv recitera samma text är lite som att se en film efter att man läst boken den bygger på. Kanske inte riktigt. Men nästan.
Dagens:
The Jesus And Mary Chain - April Skies
No comments:
Post a Comment