Jag har, som jag nämnt vid flera tillfällen tidigare, ganska eklektisk musiksmak. En av de artister som stått mig nära under längst tid är Nick Cave. I sjuttonårsåldern köpte jag, på ren impuls och utan att egentligen veta varför, hans album Let Love In och blev fullständigt knockad av den mörka, men på något sätt ändå vackra, ljudbilden och de av ord till brädden fyllda texterna. Sedan dess har Nick varit en trogen musikalisk följeslagare, oavsett om det rört sig om hans raljerande mördarballader, vackra kärleksserenader och disharmoniska ljudutflykter i sällskap med Bad Seeds, stökig garagerock under namnet Grinderman eller de tidiga oljudsdrivna gothrockexcesserna i bandet Birthday Party. Nick är helt enkelt en man som i min bok inte kan göra mycket fel. Jag menar - han lyckades till och med se förhållandevis cool ut i den mexikominnande mustasch han helt plötsligt anlade härom året. Det är inte många som lyckas med en sådan sak.
Mr Cave är dock inte bara en fantastisk låt- och textskrivare: han är också författare och ganska nyligen släppte han sin andra roman, The death of Bunny Munro. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den ännu, men älskade han enda tidigare bok And the ass saw the angel (som släpptes för över 20 år sedan) och hyser inga tvivel om att jag kommer att gilla nypublicerade Bunny Munros död (som den heter på svenska) lika mycket. Den har ju trots allt i recensioner beskrivits som en blandning av Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill - hur skulle det kunna vara något annat än bra?
Det är för övrigt med anledning av den han nu befinner sig på en mindre turné med ett, för honom, lite annorlunda koncept de kallar "An evening with Nick Cave". I tisdags kväll gästade han Chinateatern i Stockholm och jag var, såklart, där i sällskap med Elle. Faktum är att det var min 30-årspresent till henne ("att kombinera nytta med nöje" tror jag sådant brukar kallas). Evenemanget beskrevs i förhand som "an evening of reading, music and conversation with Nick Cave" och det var också precis vad det var. Samtliga framträdanden sker på betydligt mindre scener än vad han i normala fall spelar på och består av såväl musik, recitation av valda passager ur den nya boken samt möjlighet att ställa frågor direkt till Nick själv samt önska sina favoritlåtar. Det var, självklart, sjukt bra.
Musiken framfördes av Cave själv (oftast på piano, ibland med gitarr) ackompanjerad endast av de två Bad Seeds medlemmarna Martyn Casey på bas och Nicks ständige sidekick Warren Ellis (som mer och mer ser ut som en blandning mellan Charles Manson och jultomten) på fiol, gitarr, slagverk och effektpedaler (ja, jag anser att han använde dem som ett eget instrument). Denna sättning gjorde att de flesta låtar framfördes i väldigt nedbantade, ofta akustiska, arrangemang som inte bara passade de senaste årens mer finstämda ballader perfekt utan dessutom tog fram helt nya dimensioner i vissa äldre låtar. Det var egentligen endast under ett par låtar då han hängde på sig elgitarren och försökte rocka det inte riktigt fungerade; i övrigt var det nästan (dock bara nästan) bättre än när jag såg honom för första gången under Murder Ballads-turnén ihop med hela bandet.
Partierna då han läste utdrag ur The death of Bunny Munro medan filmloopar spelades upp på en filmduk bakom honom oroade mig en smula i förväg. Jag var rädd att det skulle bli för pretentiöst och svårt att hänga med då jag inte läst boken, men de visade sig vara extremt suggestiva - mycket på grund av Nicks dundrande barytonstämma som passar perfekt för recitation.
Inledningsvis uppmuntrade han publiken att fråga vad vi ville, hur personligt det än var, men skämtade ändå sedan bort de mer allvarliga frågorna och verkade egentligen bara vara intresserad av att svara seriöst på de få frågor som gällde boken. Det gjorde dock inte så mycket - bara att se honom interagera med publiken på det sättet, och dessutom få en glimt av en snabbtänkt och fyndig sida man inte riktigt visste att han hade, räckte gott.
För att sammanfatta en smula var det alltså helt vansinnigt bra och det var befriande att få se honom i ett så avslappnat och, faktiskt, mysigt sammanhang - två epitet man ju inte direkt brukar förknippa denne gänglige australiensare med i vanliga fall. Jag skulle nog nästan våga påstå att den antagligen placerar sig på topp 10-listan över de bästa framträdanden jag haft glädjen att bevittna under mitt konsertgående liv. Visst, det fanns dalar som sagt - men topparna, och i synnerhet då de mer eller mindre akustiska versionerna av hans äldre låtar, uppvägde med råge.
Bäst: Mercy Seat och The Weeping Song i löjligt mäktiga, pianodrivna versioner. Jag var nära att falla i tårar och gåshuden på mina armar har knappt lagt sig ännu. Den förvirrade tjejen som önskade Mercy Seat sekunden efter att den spelats. Att Nick fick frågan "do you like goths?", hörde "do you like cocks?" och svarade: "well...sometimes".
Sämst: Den totala slakten av Red Right Hand, en av mina absoluta favoriter, i någon slags anskrämlig garagerock-version. Att jag var för feg för att fråga honom något (och inte kom på någon bra fråga att ställe heller, för den delen). Att han rakat av sig mustaschen (även om det var rätt kul att han på frågan varför svarade han att hans fru tröttnat på att den stacks, drogat honom med sömntabletter och sedan tvångsrakat honom i däckat tillstånd).
Inte från i tisdags, men från när han spelade i Dublin med samma koncept för inte så länge sedan. Gåshud.
Nick läser kapitel tre ur The Death of Bunny Munro - vilket även var inledningen till framträdandet. Inte heller från Chinateatern, men känslan är densamma och det är samma filmsnutt som spelas i bakgrunden. Undrar för övrigt hur hans gamla duettpartner Kylie reagerade när hon fick höra om det här (kolla på hela klippet för att förstå vad jag syftar på)?
Dagens:
No comments:
Post a Comment