För säkerhets skull...

Igår kväll hade farsans jobb en liten after work-tillställning. De skulle käka och ta ett par öl på Josefs - en liten mysig blueskrog i stan. I normala fall brukar de köra konserter på torsdagskvällar, men eftersom inget var inbokat den här gången fick jag frågan om inte jag komma och spela lite för dem. I normala fall gör jag sällan sådana trubaduraktiga gig, men bestämde mig ändå för att tacka ja, tog gitarren och drog ned för att spela lite Johnny Cash, Nick Cave, Jaques Brel och annat sådant jag gillar och som fungerar bra på en ensam akustisk gitarr.

Det var, som förväntat, ganska lite folk där: min far och hans arbetskamrater (ett tjugotal personer) samt några strögäster. Bland annat fyra personer som såg ut att höra hemma i en parodi på moderna mc-gäng: långt hår, bootcut-jeans och stövlar samt täckjackor med HD-tryck.
Jag spelade lite mindre än en timme och jobbsällskapet verkade uppskatta det. Detsamma kan inte sägas om mc-grabbarna. Redan efter ett par låtar började en av de hojta om att jag skulle "spela något han kände igen". Sisådär en halvtimme senare ställde de sig upp, tog på jackorna och den långhårigaste av de sade något i stil med att jag "var den sämsta jävla trubadur han någonsin hört som bara spelade skitlåtar".

I vanliga fall brukar jag bara ignorera sådant, men av någon anledning svarade jag den här gången. I och för sig inget överdrivet hårt: jag sade bara vänligt men bestämt att det nog berodde på att jag inte var trubadur, i alla fall inte på det sättet, och dessutom inte var där för att spela för dem - det var ingen som tvingade dem att lyssna och de fick gärna gå någon annanstans som passade dem bättre.
När sällskapet surmulet vandrade ut ur lokalen spände den långhårigaste ögonen i mig och väste mellan tänderna: "bögdjävel".

Sedan var det var inget mer med det. Jag gör det här inlägget mest för att ni skall veta vad som hänt om jag plötsligt försvinner, exploderar eller hittas spetsad på en kromad HD-pipa.

Dagens:
Johnny Cash - Delia's Gone