Mitt liv ramas in av musik. Det har det alltid gjort. Jag älskar musik förbehållslöst och anser bra musik vara bra musik – sedan må det vara northern soul, punk, ska, country, folkmusik, synth, electro, hip-hop, opera eller vad som helst däremellan. En bra låt är en bra låt oavsett genre och i mina ögon gillar inte personer som binder upp sitt lyssnande på en enda musikstil musik egentligen – de tycker enbart om att framstå som om de gillar musik.
Så länge jag kan minnas (i alla fall nästan) har jag haft med mig en musikkälla vart jag än gått – en walkman på 80-talet, en bärbar cd på 90-talet och idag min trogna iPod. Så gott som varje epok, händelse och minne kan på ett eller annat sätt kopplas till en viss artist, skiva eller enskild låt. På så sätt är det exempelvis omöjligt för mig att tänka tillbaks på min högstadieperiod utan att tänka på Nirvanas In Utero, göra nattliga bussfärder vintertid utan att höra Radioheads The Trickster inom mig, minnas gymnasiet eller mina första festivaler utan att också minnas Blurs Parklife, vintern då jag flyttade hemifrån utan Nick Cave, sommaren då jag och Elle träffades utan The Smiths, alla scooterträffar jag varit på utan Toots, The Specials samt en uppsjö Northern Soul- och skahits…ja, ni fattar?
Jag kommer ihåg en gång då jag som barn (kan jag ha varit tolv år?) var sjuk. Riktigt sjuk. Ni vet, sådär ynklig som man bara blir när man fortfarande är liten och blir ompysslad av mamma. Det här var på den tiden då större delen av MTVs sändningstid fortfarande utgjordes av musikvideos och just då, den här veckan då jag låg hemma på soffan med feber och inte ens orkade byta kanal, var More Than Words med Extreme en superhit. Den spelades så gott som nonstop och jag hörde den säkerligen ett hundratal gånger på de fem dagar jag var hemma från skolan.
Igår hörde jag den på radion igen och kände mig plötsligt krasslig. Det var som att ljudet av låten fick min kropp att minnas och återuppleva den hemska influensa jag drabbades av den där gången. Precis som tanken på händelser och känslor kan få mig att minnas viss musik, fast tvärtom...
...eller så är det helt enkelt så att More Than Words bara är en riktigt jävla vidrig låt och jag mådde dåligt därför.
Dagens:
T Rex - London Boys
Så länge jag kan minnas (i alla fall nästan) har jag haft med mig en musikkälla vart jag än gått – en walkman på 80-talet, en bärbar cd på 90-talet och idag min trogna iPod. Så gott som varje epok, händelse och minne kan på ett eller annat sätt kopplas till en viss artist, skiva eller enskild låt. På så sätt är det exempelvis omöjligt för mig att tänka tillbaks på min högstadieperiod utan att tänka på Nirvanas In Utero, göra nattliga bussfärder vintertid utan att höra Radioheads The Trickster inom mig, minnas gymnasiet eller mina första festivaler utan att också minnas Blurs Parklife, vintern då jag flyttade hemifrån utan Nick Cave, sommaren då jag och Elle träffades utan The Smiths, alla scooterträffar jag varit på utan Toots, The Specials samt en uppsjö Northern Soul- och skahits…ja, ni fattar?
Jag kommer ihåg en gång då jag som barn (kan jag ha varit tolv år?) var sjuk. Riktigt sjuk. Ni vet, sådär ynklig som man bara blir när man fortfarande är liten och blir ompysslad av mamma. Det här var på den tiden då större delen av MTVs sändningstid fortfarande utgjordes av musikvideos och just då, den här veckan då jag låg hemma på soffan med feber och inte ens orkade byta kanal, var More Than Words med Extreme en superhit. Den spelades så gott som nonstop och jag hörde den säkerligen ett hundratal gånger på de fem dagar jag var hemma från skolan.
Igår hörde jag den på radion igen och kände mig plötsligt krasslig. Det var som att ljudet av låten fick min kropp att minnas och återuppleva den hemska influensa jag drabbades av den där gången. Precis som tanken på händelser och känslor kan få mig att minnas viss musik, fast tvärtom...
...eller så är det helt enkelt så att More Than Words bara är en riktigt jävla vidrig låt och jag mådde dåligt därför.
Dagens:
T Rex - London Boys
No comments:
Post a Comment