The brothers gonna work it out - fo' sho.

"Oljefatet". iPhone-fotat av Johan Masser.

Lördagen som gått var fylld till bredden. Rep med The Profondo Rosso hela dagen, sedan en snabb vända hem för att duscha och fräscha till sig. Därefter vidare hem till mor och far Gavelin för mat, dryck, sällskapsspel och samkväm. Trevligt värre - i synnerhet eftersom Elle körde bilen och vi därför inte behövde tänka på att strula med resan hem när det började bli dags att röra sig hemåt/utåt vid tio-snåret.

Hemåt i det här fallet innebar en snabb vända för lämna hunden samt ge Elle chansen att ta ett par öl innan vi fortsatte. Utåt innebar Raw där TBGWIO, ett dj-kollektiv/band som kombinerar skivspelande med en live-rytmsektion (bland annat bestående av min gode vän samt scooter- och bandkollega Jocke), skulle se till att det blev livat på dansgolvet. De bjuder på allt ifrån electro och dance till dängor från de flesta decennium samt brukar dessutom dela ut såväl percussion samt (i sann raveanda) glowsticks och liknande till publiken för att de skall få vara med på ett hörn. Allt ackompanjerat av stroboskop, laser och mickmastern/uppviglaren Gyysch bakom mikrofonen. Kort sagt brukar det vara ett sjöhelvetes ös.

När jag och Elle värmde upp så smått hemma plingade det plötsligt till i min telefon. Det visade sig vara ett MMS från grabbarna, föreställande ett obestämbart föremål i metall på vilket någon tejpat fast ett papper med texten Ronnie "Scooter" Gavelins oljefat. Under efterfesten på backstageområdet, sista natten av årets Hultsfredsfestival, spelade jag nämligen på just ett sådant (som "någon" lånat från det närliggande, övergivna Jägermeister-tältet) under deras set.
När vi väl kommit ned på Raw hann jag knappt beställa in en öl i baren förrän jag fann mig uppropad på scen och avklädd till linne (de kör nämligen med helvit klädsel så min bruna kavaj höll uppenbarligen inte måttet) med en trumpinne i ena handen och en tamburin i andra framför en uppochnedvänd kastrull fasttejpad vid ett synthställ. Raw var smockfullt, dansgolvet i extas och det var snart lika mycket folk på scen som nedanför. Gyysch hetsade på stämningen ytterligare i micken samt smällde av konfettibomber och jag gjorde mitt bästa för att hänga med Johan och Jocke på trummor respektive koskällor (vilket av någon anledning blev svårare och svårare ju längre kvällen gick)...

Jag hade sjukt kul - så kul att jag inte ens tog notis om att jag, antagligen på grund av min ovana hantering av percussioninstrument, nött upp ett stort sår på min högerhand förrän tamburinen på grund av blodvite började bli svår att hålla i. Det gjorde såklart ingenting och jag körde vidare ändå. Det var helt enkelt vansinnigt roligt och jag skulle kunna ha fortsatt ända till på söndagsmorgonen om det inte vore för att Raw stänger klockan två (nu fortsatte vi i och för sig på efterfest, men det är ju inte samma sak).

Vad säger man? TBGWIO - de killarna vet hur ställer till med fest. Tack.

Tv: Min hand vid stängning, iPhone-fotad av Jocke Wallin

Th: Pupliken, iPhone-fotad av mig.

Dagens:
Peter Gabriel - Sledgehammer

Sommarminnen.

De sköna originalmodsen i Sthlm Mods Scooter Club har gjort en liten film från Eskilsphenia (mest resan hit och kortegerkörningen) i somras som de lagt upp på YouTube. Kul att ha något att minnas scootersommaren 2009 av utöver en massa foton...tack!



Dagens:
Just Brothers - Sliced Tomatoes

En passande förklädnad.

På halloween-festen i lördags var jag utklädd till vampyr. Eller, tja, utklädd och utklädd - jag hade på mig en kavaj och ett par huggtänder. Kändes som en passande utstyrsel eftersom det är något väldigt snett med min dygnsrytm. Jag vaknar på morgonen och är totalt desorienterad tills jag ätit frukost och druckit ett par koppar kaffe - då är jag tillräckligt vaken för att ta mig till jobbet. Känner mig oftast ok där så länge jag håller mig sysselsatt, men när jag kommer hem kan jag knappt hålla ögonen öppna och slocknar allt som oftast på soffan ett tag. Vaknar ännu mer förstörd för att sedan sakta piggna till för att slutligen vara klarvaken lagom till kvällen - med resultatet att jag inte kan somna när det väl är dags att gå och lägga sig.

Den logiska slutsatsen att dra av detta är att jag inte borde sova på eftermiddagen (hur mycket både jag och hunden än uppskattar den lilla tuppluren ihop i soffan) eftersom det antagligen är den som gör att jag inte kan somna på kvällen. Därför har jag de sista dagarna försökt tvinga mig själv att inte slockna (till hundens stora besvikelse). Och ändå sitter jag här nu. Halv tolv. Pigg som en lärka.

Jag kanske helt enkelt borde skaffa ett nattjobb?

Dagens:
Julian Casablancas - 11th Dimension

Höstlov?

Shoppingresa till Västerås (fruktlös så när som på en mössa). Trevligt, lugnt pubhäng. Pälsängerinvasion i lägenheten med totalsanering som följd (jobbigt men såhär i efterhand skönt att slutligen ha tvingats till en rejäl storstädning). Räddning av Johans MacBook till sent på natten. Halloweenfest med övernattning i Torshälla. Plus annat småfix som att köra till pappersåtervinningen, tvätta och liknande. Allt på fyra dagar.

Höstlov. För de flesta som jobbar i skolan innebär det några lediga, slöa dagar. För mig innebär det uppenbarligen ett mer hektiskt schema än när jag jobbar.

Nåja. Imorgon återgår jag till jobbet igen. Skall bli skönt att få slappna av lite.

Dagens:
Port O'Brien - My Will Is Good

Fotoblogg - Världsrymden anfaller.

I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt.
Lite som att kliva rätt in i War of the worlds. Eller en av de där mytomspunna Pink Floyd-lasershowerna på 70-talet. The dark side of Eskilstuna, liksom...

Dagens:
Pink Floyd - The Great Gig In The Sky

En kväll med Nick.

Jag har, som jag nämnt vid flera tillfällen tidigare, ganska eklektisk musiksmak. En av de artister som stått mig nära under längst tid är Nick Cave. I sjuttonårsåldern köpte jag, på ren impuls och utan att egentligen veta varför, hans album Let Love In och blev fullständigt knockad av den mörka, men på något sätt ändå vackra, ljudbilden och de av ord till brädden fyllda texterna. Sedan dess har Nick varit en trogen musikalisk följeslagare, oavsett om det rört sig om hans raljerande mördarballader, vackra kärleksserenader och disharmoniska ljudutflykter i sällskap med Bad Seeds, stökig garagerock under namnet Grinderman eller de tidiga oljudsdrivna gothrockexcesserna i bandet Birthday Party. Nick är helt enkelt en man som i min bok inte kan göra mycket fel. Jag menar - han lyckades till och med se förhållandevis cool ut i den mexikominnande mustasch han helt plötsligt anlade härom året. Det är inte många som lyckas med en sådan sak.

Mr Cave är dock inte bara en fantastisk låt- och textskrivare: han är också författare och ganska nyligen släppte han sin andra roman, The death of Bunny Munro. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den ännu, men älskade han enda tidigare bok And the ass saw the angel (som släpptes för över 20 år sedan) och hyser inga tvivel om att jag kommer att gilla nypublicerade Bunny Munros död (som den heter på svenska) lika mycket. Den har ju trots allt i recensioner beskrivits som en blandning av Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill - hur skulle det kunna vara något annat än bra?

Det är för övrigt med anledning av den han nu befinner sig på en mindre turné med ett, för honom, lite annorlunda koncept de kallar "An evening with Nick Cave". I tisdags kväll gästade han Chinateatern i Stockholm och jag var, såklart, där i sällskap med Elle. Faktum är att det var min 30-årspresent till henne ("att kombinera nytta med nöje" tror jag sådant brukar kallas). Evenemanget beskrevs i förhand som "an evening of reading, music and conversation with Nick Cave" och det var också precis vad det var. Samtliga framträdanden sker på betydligt mindre scener än vad han i normala fall spelar på och består av såväl musik, recitation av valda passager ur den nya boken samt möjlighet att ställa frågor direkt till Nick själv samt önska sina favoritlåtar. Det var, självklart, sjukt bra.

Musiken framfördes av Cave själv (oftast på piano, ibland med gitarr) ackompanjerad endast av de två Bad Seeds medlemmarna Martyn Casey på bas och Nicks ständige sidekick Warren Ellis (som mer och mer ser ut som en blandning mellan Charles Manson och jultomten) på fiol, gitarr, slagverk och effektpedaler (ja, jag anser att han använde dem som ett eget instrument). Denna sättning gjorde att de flesta låtar framfördes i väldigt nedbantade, ofta akustiska, arrangemang som inte bara passade de senaste årens mer finstämda ballader perfekt utan dessutom tog fram helt nya dimensioner i vissa äldre låtar. Det var egentligen endast under ett par låtar då han hängde på sig elgitarren och försökte rocka det inte riktigt fungerade; i övrigt var det nästan (dock bara nästan) bättre än när jag såg honom för första gången under Murder Ballads-turnén ihop med hela bandet.

Partierna då han läste utdrag ur The death of Bunny Munro medan filmloopar spelades upp på en filmduk bakom honom oroade mig en smula i förväg. Jag var rädd att det skulle bli för pretentiöst och svårt att hänga med då jag inte läst boken, men de visade sig vara extremt suggestiva - mycket på grund av Nicks dundrande barytonstämma som passar perfekt för recitation.

Inledningsvis uppmuntrade han publiken att fråga vad vi ville, hur personligt det än var, men skämtade ändå sedan bort de mer allvarliga frågorna och verkade egentligen bara vara intresserad av att svara seriöst på de få frågor som gällde boken. Det gjorde dock inte så mycket - bara att se honom interagera med publiken på det sättet, och dessutom få en glimt av en snabbtänkt och fyndig sida man inte riktigt visste att han hade, räckte gott.

För att sammanfatta en smula var det alltså helt vansinnigt bra och det var befriande att få se honom i ett så avslappnat och, faktiskt, mysigt sammanhang - två epitet man ju inte direkt brukar förknippa denne gänglige australiensare med i vanliga fall. Jag skulle nog nästan våga påstå att den antagligen placerar sig på topp 10-listan över de bästa framträdanden jag haft glädjen att bevittna under mitt konsertgående liv. Visst, det fanns dalar som sagt - men topparna, och i synnerhet då de mer eller mindre akustiska versionerna av hans äldre låtar, uppvägde med råge.

Bäst: Mercy Seat och The Weeping Song i löjligt mäktiga, pianodrivna versioner. Jag var nära att falla i tårar och gåshuden på mina armar har knappt lagt sig ännu. Den förvirrade tjejen som önskade Mercy Seat sekunden efter att den spelats. Att Nick fick frågan "do you like goths?", hörde "do you like cocks?" och svarade: "well...sometimes".

Sämst: Den totala slakten av Red Right Hand, en av mina absoluta favoriter, i någon slags anskrämlig garagerock-version. Att jag var för feg för att fråga honom något (och inte kom på någon bra fråga att ställe heller, för den delen). Att han rakat av sig mustaschen (även om det var rätt kul att han på frågan varför svarade han att hans fru tröttnat på att den stacks, drogat honom med sömntabletter och sedan tvångsrakat honom i däckat tillstånd).


Inte från i tisdags, men från när han spelade i Dublin med samma koncept för inte så länge sedan. Gåshud.

Nick läser kapitel tre ur The Death of Bunny Munro - vilket även var inledningen till framträdandet. Inte heller från Chinateatern, men känslan är densamma och det är samma filmsnutt som spelas i bakgrunden. Undrar för övrigt hur hans gamla duettpartner Kylie reagerade när hon fick höra om det här (kolla på hela klippet för att förstå vad jag syftar på)?

Dagens:

Nick Cave - The Mercy Seat (live på Chinateatern i tisdags)

Ett trasigt objektiv, en bra konsert och en grön fé.

I helgen pajjade mitt nyaste objektiv, ett Tamron 17-50 2,8. Det fick sig en rejäl smäll och vid närmare inspektion var det outhärdligt tydligt att det var kört - hela objektivet såg snett ut och varken zoomen eller fokusringen gick att rubba.
På grund av detta har jag nu för första gången fått användning min allrisk-försäkring. Jag har sällan (eller snarare aldrig) tidigare pajjat något tillräckligt dyrt för att utnyttja den och därför ett flertal gånger funderat över vilken nytta jag egentligen har av detta tillägg till hemförsäkringen. Nu vet jag.

Olyckan skedde för övrigt under fredagskvällen, då jag DJ:ade på Raw där Lars Demian spelade. Angående själva DJ:andet finns inte särskilt mycket värt att nämna. Det var en ganska ordinär och tråkig kväll. Demian däremot var fantastiskt bra! Han har ju hållit på i en herrans massa år och jag har varit medveten om hans existens sedan gymnasietiden men egentligen aldrig fastnat för honom. Efter fredagens gig förstår jag verkligen inte varför - beväpnade med mer eller mindre oortodoxa instrument som bland annat gitarr, elektrifierad banjo, bastuba och en pedalstyrd uppsättning slagverk levererade han och hans medmusikant ett gäng låtar som lät lite som om ett gäng grekiska folkmusiker försökte kombinera klezmer och svenska visor med Tom Waits som dirigent. Verkar det skevt? Det var det. Verkar det roligt? Det var det. Verkar det bra? Det var det verkligen.
Som support lirade en kille vid namn Ola Aurell som tydligen är stå-uppkomiker i normala fall småroliga, halvburleska visor med sin akustiska gitarr. Han var faktiskt också riktigt bra, men bleknade trots det i jämförelse med herr Demian.
Med andra ord en riktigt bra kväll (förutom det trista DJ:andet) som nästan, men bara nästan, uppvägde för det stridskadade objektivet.

Lördagskvällen spenderades hos min pilgrimsvandrande vän Musslan i sällskap med några goda vänner och en flaska 70% Absinth han köpt med sig från Spanien. Det räcker så.

Dagens:
Lars Demian - Konungens Skål

För säkerhets skull...

Igår kväll hade farsans jobb en liten after work-tillställning. De skulle käka och ta ett par öl på Josefs - en liten mysig blueskrog i stan. I normala fall brukar de köra konserter på torsdagskvällar, men eftersom inget var inbokat den här gången fick jag frågan om inte jag komma och spela lite för dem. I normala fall gör jag sällan sådana trubaduraktiga gig, men bestämde mig ändå för att tacka ja, tog gitarren och drog ned för att spela lite Johnny Cash, Nick Cave, Jaques Brel och annat sådant jag gillar och som fungerar bra på en ensam akustisk gitarr.

Det var, som förväntat, ganska lite folk där: min far och hans arbetskamrater (ett tjugotal personer) samt några strögäster. Bland annat fyra personer som såg ut att höra hemma i en parodi på moderna mc-gäng: långt hår, bootcut-jeans och stövlar samt täckjackor med HD-tryck.
Jag spelade lite mindre än en timme och jobbsällskapet verkade uppskatta det. Detsamma kan inte sägas om mc-grabbarna. Redan efter ett par låtar började en av de hojta om att jag skulle "spela något han kände igen". Sisådär en halvtimme senare ställde de sig upp, tog på jackorna och den långhårigaste av de sade något i stil med att jag "var den sämsta jävla trubadur han någonsin hört som bara spelade skitlåtar".

I vanliga fall brukar jag bara ignorera sådant, men av någon anledning svarade jag den här gången. I och för sig inget överdrivet hårt: jag sade bara vänligt men bestämt att det nog berodde på att jag inte var trubadur, i alla fall inte på det sättet, och dessutom inte var där för att spela för dem - det var ingen som tvingade dem att lyssna och de fick gärna gå någon annanstans som passade dem bättre.
När sällskapet surmulet vandrade ut ur lokalen spände den långhårigaste ögonen i mig och väste mellan tänderna: "bögdjävel".

Sedan var det var inget mer med det. Jag gör det här inlägget mest för att ni skall veta vad som hänt om jag plötsligt försvinner, exploderar eller hittas spetsad på en kromad HD-pipa.

Dagens:
Johnny Cash - Delia's Gone

Musikminne.

Mitt liv ramas in av musik. Det har det alltid gjort. Jag älskar musik förbehållslöst och anser bra musik vara bra musik – sedan må det vara northern soul, punk, ska, country, folkmusik, synth, electro, hip-hop, opera eller vad som helst däremellan. En bra låt är en bra låt oavsett genre och i mina ögon gillar inte personer som binder upp sitt lyssnande på en enda musikstil musik egentligen – de tycker enbart om att framstå som om de gillar musik.

Så länge jag kan minnas (i alla fall nästan) har jag haft med mig en musikkälla vart jag än gått – en walkman på 80-talet, en bärbar cd på 90-talet och idag min trogna iPod. Så gott som varje epok, händelse och minne kan på ett eller annat sätt kopplas till en viss artist, skiva eller enskild låt. På så sätt är det exempelvis omöjligt för mig att tänka tillbaks på min högstadieperiod utan att tänka på Nirvanas In Utero, göra nattliga bussfärder vintertid utan att höra Radioheads The Trickster inom mig, minnas gymnasiet eller mina första festivaler utan att också minnas Blurs Parklife, vintern då jag flyttade hemifrån utan Nick Cave, sommaren då jag och Elle träffades utan The Smiths, alla scooterträffar jag varit på utan Toots, The Specials samt en uppsjö Northern Soul- och skahits…ja, ni fattar?

Jag kommer ihåg en gång då jag som barn (kan jag ha varit tolv år?) var sjuk. Riktigt sjuk. Ni vet, sådär ynklig som man bara blir när man fortfarande är liten och blir ompysslad av mamma. Det här var på den tiden då större delen av MTVs sändningstid fortfarande utgjordes av musikvideos och just då, den här veckan då jag låg hemma på soffan med feber och inte ens orkade byta kanal, var More Than Words med Extreme en superhit. Den spelades så gott som nonstop och jag hörde den säkerligen ett hundratal gånger på de fem dagar jag var hemma från skolan.
Igår hörde jag den på radion igen och kände mig plötsligt krasslig. Det var som att ljudet av låten fick min kropp att minnas och återuppleva den hemska influensa jag drabbades av den där gången. Precis som tanken på händelser och känslor kan få mig att minnas viss musik, fast tvärtom...

...eller så är det helt enkelt så att More Than Words bara är en riktigt jävla vidrig låt och jag mådde dåligt därför.

Dagens:
T Rex - London Boys

Resumé.

Nu har jag gjort sådär igen - varit urusel på att blogga. Därför följer här en liten sammanfattning av vad jag haft för mig sedan sist:

• DJ:at två gånger: på Lokomotivet innan och efter Moneybrothers spelning förra fredagen samt på Raw igår då Boris & The Jeltsins lirade. Moneybrother var som vanligt fantastiskt live. Jag har sett honom/dem flera gånger men glömmer alltid bort vilken sjukt bra show de levererar. Boris & The Jeltsins var också bra igår, men tyvärr var det vansinnigt dåligt med folk. Ibland undrar jag vad som håller på att hända med den här staden...
• Bevistat Scooterns Dag i Stockholm - med bil visserligen, men ändå...Vi hade dagen till ära fått Kungsan till vårat förfogande och det hela var ett lyckat arrangemang med ett femtiotal scootrar som deltog i Stockholms Scootermästerskap. Jag fick dock tyvärr lära mig den hårda vägen att det är dyrt att stå i parkeringshus i Stockholm: nästan 230 spänn för dryga två och en halv timma är ju löjligt.
  Några bilder finns såklart här.
  
• Spenderat en natt hos släktingar till Elle i Södertälje. God mat, lite öl och trevligt sällskap. Gott så.
  
• Repat med The Profondo Rosso för första gången sedan i början av sommaren. Kul att få hänga på sig elgitarren igen. Det höll dock på att skita sig rejält på grund av dubbelbokning orsakad av våra urusla rutiner för bokning av replokalen. Som tur är fick vi på kort varsel tillgång till en alternativ repa stor som en garderob i Vilsta industriområde.
• Börjat läsa Män som hatar kvinnor. Inte för att jag gillar svenska deckare - tvärtom. Men efter att ha hört alla prata om Millennium-trilogin i ett års tid är det väl lika bra att ge den en chans.
• Fått löjliga mängder trattkantarell av Fyris. Gott att äta - trist att rensa.
  
• Hjälpt nödställda grannar mitt i natten.
  
• Jobbat på som vanligt, kollat vidare på True Blood (snart klar med säsong 1) samt sett ett par filmer.

Så. Nu är jag ikapp.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Bastard Sønn

Fosterställning.

"God pizza" tänkte jag förnöjt - "getost, ruccola, honung och pinjenötter är en gyllene kombination". Jag lade ifrån mig besticken, tog en klunk öl och fortsatte konverersera med mina nya arbetskamrater på denna vår första after work. Jag var mätt och belåten, sällskapet trevligt och det mesta kändes helt ok...men så - en underlig känsla från maggropen. Som en varm våg som spred sig från vad jag antar är magmunnen och ut över sidorna av kroppen. Jag bytte ställning för att sitta lite bekvämare. Konstaterade att jag kände mig lite uppblåst. Lutade mig bakåt för att se om det skulle minska trycket mot min byxmidja. Det gjorde det inte. Så, plötsligt - ett hugg av smärta i magregionen. Kroppen ville böja sig framåt. Jag försökte hålla god min. Funderade på om jag skulle kunna knäppa upp byxorna lite diskret utan att någon märkte det, men kom fram till att det förmodligen var en osedvanligt korkad idé. Mer smärta. Muller från magen. En av mina kollegor observerade att jag såg lite plågad (läs; askgrå i ansiktet) ut och frågade om något var på tok. "Jag har bara lite ont i magen" svarade jag och försökte hålla god min. "Det går säkert över snart. Jag åt nog för fort bara".

Men det gick inte över. Tvärtom. Efter vad som kändes som flera timmars plåga (men förmodligen bara var en halv, max en) bestämde sig sällskapet för att avsluta för kvällen. Varm av lika delar tacksamhet och plåga släpade jag mig till min cykel och begav mig hemåt så fort jag kunde - vilket inte var särskilt fort i mitt tillstånd. Väl hemma rusade jag förbi en förvånad Elenor och rätt in på toaletten i förhoppning/tro att jag skulle spy. Inte ens det kunde jag. Smärtan var nu outhärdlig. Magont har väl alla upplevt någon gång tidigare, men det här var verkligen något helt vansinnigt. Det kändes som om någon kört ner näven genom min hals och nu långsamt och metodiskt kramade min magsäck med all sin styrka. Jag låg bokstavligen i fosterställning på toalettgolvet, oförmögen att resa mig upp ens med hjälp av att ta tag i tvättstället. Jag trodde nästan att jag var döende ett slag och övervägde att ropa till Elenor att hon skulle ringa ambulans, men fick inte fram mer än någon slags ynkligt kvidande.

Med en kraftansträngning värdig He-Man lyckades jag slutligen rulla över på rygg. Jag försökte, trots att magen ville att jag skulla dra ihop mig igen, sträcka ut mig så gott det gick på badrumsgolvet. Lyckades. Konstaterade att det fick smärtan att lindras något. Blev liggande så. På badrumsgolvet. Vet inte hur länge jag låg där, men efter en stund kände jag mig så pass bra att jag vågade mig på ett nytt försök att resa mig upp. Jag hade fortfarande vansinnigt ont, men lyckades trots allt stappla till sängen där jag slängde mig på rygg och sedan blev liggande resten av kvällen.

Dagen efter kändes allt bra igen. Jag har ingen aning aning om vad som hände - min första tanke var någon slags matförgiftning, men sådan brukar enligt vad jag hört av andra inte slå till så snabbt och dessutom hålla i sig längre. För säkerhet skull kommer jag dock aldrig att äta pizza på den krogen igen - hur god den än var.

Eftersom detta var första gången jag gjorde något utanför jobbet med min nya arbetskamrater vill jag, om någon av dem mot all förmodan skulle läsa detta, passa på att klargöra att det inte är så här jag brukar bete mig när jag går ut.

Dagens:
Magnus Carlsson And The Moon Ray Quintet - Sugar Man

Lite statistik för helgen vecka 39.

Undertecknad i full färd med att göra Elles lillebror respektabel.
(Kortet taget av Dennis Granfors)

Orsak till firande: Elles 30 årsdag.
Dagar då det festades hemma hos oss: Två - fredag och lördag.
Antal lokaler som använts: Två - festlokalen i bostadsrättsföreningens källare samt lägenheten.
Antal personer: Ett trettiotal ur släkt och familj på fredagen, runt 15 vänner på lördagen.
Antal sopsäckar med pant att avdisponera: Tre.
Antal blombuketter som nu stinker ned lägenheten: Tillräckligt många för att fylla samtliga vaser i hushållet.
Tid då vi gått och lagt oss: Halv fyra natten fredag till lördag samt runt halv sex på söndagsmorgonen.
Tid då vi gått upp: Halv sju på fredagen då jag väckte Elle med tårta (som egentligen bara var en chokladmunk med ljus i) samt biljetter till Nick Cave på Chinateatern 20:e oktober, runt elva på lördagen och halv tre på eftermiddagen (ja, ni läste rätt) på söndagen.
Antal grannar som klagat: Otroligt nog inga. Om det beror på att vi skötte oss eller på ren tur låter jag vara osagt.
Antal saker som skadats: Rislampan i vardagsrummet som demolerats av Ljungman samt min gitarr som repats av en okänd gärningsman.
Antal personer som snaggat sig: Tre inklusive mig.
Antal sopsäckar fyllda med engångstallrikar, bestick, plastmuggar och annat skräp att slänga: Tre.
Antal dagar det tagit att återhämta sig: Cirka tre - är dock inte helt säker på att jag är i full form ännu egentligen.

Födelsedagsbarnet i sitt esse - omgiven av släkt och rättandes en tipspromenad om sig själv.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Red Right Hand

Humor i nostalgiform.

Coolast i Fagersta.

Jag har lånat en scanner och de sista dagarna spenderat lite tid med att föra över en massa gamla kort till digitalt format. Bland annat hittade jag det här, undangömt i ett fotoalbum jag glömt att jag hade.

Jag är inte säker, men tror det kan vara taget på Bergslagsrocken 1995 och det finns så många roliga/underliga detaljer i bilden att jag blir helt vimmelkantig.
För det första: mitt hår. Hur tänkte jag där egentligen? Som om det inte räckte med det dåliga omdömet att försöka ordna någon slags indie/manchesterinspirerad luggfrisyr trots att jag är lockig hade jag uppenbarligen fått den briljanta idén att förvärra katastrofen genom att sätta en flaska väteperoxid till det. Nog för att jag tyckte Thom Yorke var en av världens coolaste killar kring 95/96 (och han var ju blonderad vid den tiden), men någon borde verkligen ha sagt till mig på skarpen där.

Värt att påpeka i övrigt är att vi alla ser ut att vara typ tolv år gamla (vilket iofs inte är så långt ifrån vad vi faktiskt var), Ludde och Sultans rosa frisyrer (en om möjligt ännu större modemiss än min blonda kalufs), samtligas milt sagt idiotiska uppsyn och kanske framförallt att Ludde av någon outgrundlig anledning håller i en knallpulverpistol.

Man brukar säga att verkligheten ibland överträffar fiktionen och detta är ett väl ett utmärkt exempel på det...jag tror nämligen inte att något fotoredigeringsprogram i världen skulle kunna åstadkomma ett resultat som är hälften så underhållande.

Dagens:
Dexys Midnight Runners - Jackie Wilson Said (I'm In Heaven When You Smile)

Pennybridge tur och retur på 10".

Det känns som om jag mer och mer förvandlat det här till en scooterblogg sista tiden. Till de av er som brukar titta in här och är helhjärtat ointresserade av allt som har med sådana att göra kan jag lugna er genom att informera om att säsongen lider mot sitt slut och att antalet inlägg som handlar om små italienska motorcyklar med underdimensionerade hjul sannolikt kommer att minska drastiskt då. Än är det dock minst en månad eller två (samt förhoppningsvis ett par träffar) kvar innan det blir för kallt och halkigt för att köra och fram tills dess lär ni få stå ut med ett par sådana här inlägg till.

Hur som helst - igår hoppade jag på P200:an och begav mig till Örebro för scooterns dag. Den här gången hade jag dessutom, som ett led i min kampanj för att få honom att skaffa en egen scooter, Johan bakpå. Farsan hängde också med på sin PX -98. Det blev en skön dagstripp med uppställning i Örebro stad, mingel och fika på programmet. Inga excesser denna gång direkt, men en trevlig dag och en lagom lång resa längs med skönt kurviga vägar som avslutades med gratis käk på MacBeths (tack till far för det) och sedan några öl i godan ro på kvällen.

Förhoppingsvis gav det hela min numera bakpååkande gode vän mersmak. Jag planerar så smått att dessutom tvinga ut honom till något inhägnat område på landet så att han får provköra själv inom en snar framtid - förhoppningsvis kan det utgöra den slutliga knuffen som skickar honom över kanten och ned i scooterträskets fördärv.

Och just ja - lite bilder från Örebro finns naturligtvis. De hittar ni här.

Dagens:
Susanna And The Magical Orchestra - Palptine's Dream

Fotoblogg - En sista smak av sommar...

Dagens:
Ingenting - Led Mig Hem

Exorcism kanske skulle funka?

Idag hade grannen visning på sin lägenhet, en trea på ca 80 kvadrat. Jag har länge känt att det är dags att skaffa något större, men det tar emot att flytta från huset då jag trivs här och dessutom har garage i det - något som inte är så vanligt i flerbostadshus och värt mycket för mig. Därför övervägde jag seriöst att gå ned till banken och höra efter om lån ett kort tag, men sedan tog förnuftet överhanden och intalade mig att det var onödigt att lägga så mycket pengar. Utropspriset är 650k och man får nog kallt räkna med att det slutgiltiga priset kommer att landa en bra bit över det. Dessutom är den nyrenoverad, men med riktigt fula tapeter och färger så jag skulle få börja med att tapetsera om hela klabbet.

Dock väcktes en slumrande tanke i mig - lägenheten under mig har varit till salu ett par gånger de senaste åren. Det är en etta som är identisk med min, förutom att den har uteplats istället för balkong. Varje gång den legat ute har jag lekt med tanken köpa den, låta sätta in en spiraltrappa mellan våningarna, riva ut ena köket och kanske slå ut en vägg eller två. Då skulle jag plötsligt ha en etagevånging på närmare 90 kvadrat med tre, fyra eller fem rum (beroende på om jag slår ut väggarna till hallarna eller ej), uteplats och balkong - allt för en i sammanhanget löjligt låg summa eftersom jag köpte min nuvarande lägenhet för en spottstyver för många år sedan.

Jag har bestämt mig. Så får det bli...nästa gång den är till salu. Nu till problemet:
Det var inte länge sedan en kvinna flyttade in i den. Detta innebär att det, om det vill sig illa, kan dröja ett tag innan jag får möjlighet att realisera mina planer. Såhär i efterhand inser jag så klart att jag borde ha agerat på min impuls redan i våras då den låg ute sist.

Jag blir väl helt enkelt tvungen att få henne att vilja flytta. Någon som har en bra idé på hur man kan driva en granne på flykt utan att själv bli vräkt?

Dagens:
Muse - Guiding Light

Att gifta sig med stil...

Eftersom den här sommaren fullkomligen svämmat över av scooterträffar och bröllop för min del kändes det som om det var på tiden att slå ihop de båda i helgen - därför begav sig jag och Elle till Stockholm för att bevittna hur Jessica, god scootervän och expresident i SSK, gifte sig med Håkan. Själva vigseln var en smula annorlunda: vi bjöds på läsk ur flaska med sugrör samt tablettaskar, ett bildspel på brudparet till tonerna av Madness och det var inte tal om någon brudmarsch - istället projicerades Elvis sjungandes Love Me Tender på bioduken. Och självklart lämnade de nygifta ceremonin på en Vespa med sidovagn - framförd av bruden själv. Så borde alla bröllop vara.

Den efterföljande middagen var mer traditionell med tal och skålar så det stod det härliga till innan festen tog vid. Som vanligt kunde jag inte hålla mig till att bara vara en "vanlig" gäst utan stod för DJ:andet. Vanligtvis brukar jag vara minst sagt en smula skeptisk och tackar generellt nej till att spela skivor på bröllop eftersom det oftast innebär att man måste spela en massa skivor man i normala fall inte skulle ta i skulle ta i med tång, men eftersom det var scooterister som gifte sig den här gången gjorde jag ett undantag och hoppades slippa de värsta skämslåtarna. Det gjorde jag också.

Till skillnad från sommarens tidigare bröllop behövde jag dock inte agera fotograf och därför blev det både färre och mindre uppstyrda bilder än på dem. Lite fotat blev det såklart dock ändå och några av de bilderna hittar ni här.

Jag avslutar dagens inlägg med ett citat från festprogrammet. I det fanns, som sig bör, lite info om varje gäst och följande rader stod att läsa om Elenor: "Flickvän till scootervän. Sitter bakpå Ronnies Lambretta när den rasar". Intern humor gör sig som bäst i formella sammanhang.

Dagens:
Sam & Dave - Gimme Some Lovin'

Fotoblogg - Sådan far, sådan son.

Lite fler bilder från Mods Vs Rockers finns här.

Dagens:
The Contours - Do You Love Me?

Make it stop! MAKE IT STOP!

Jag såg ett Seinfeld-avsnitt igår i vilket George var irriterad för att han fått Master Of The House från Les Miserables på hjärnan och nu inte kunde sluta nynna på den. Som vissa av er säkert redan vet är ju musikaler i allmänhet, och Les Miserables i synnerhet, en av mina största guilty pleasures så självklart spenderade jag på grund av det resten av kvällen gnolandes på denna lilla visa.

Efter att ha irriterat sig på mitt nynnande en stund fick Elenor nog och uppmanade mig att lyssna på hela låten istället eftersom det lär vara det mest effektiva sättet att bli av med en låt man hakat upp sig på. Det visade sig vara en dålig idé - plötsligt hade jag nämligen inte bara refrängen utan hela låten rullandes på repeat i huvudet.
Jag gjorde en kvällsmacka: "Welcome monsieur, sit yourself down and meet the best inkeeper in town"...
Jag gick på toaletten: "Food beyond compare, food beyond belief, mix it in a mincer and pretend it´s beef"...
Jag gick ut med hunden:"Kidney of a horse, liver of a cat, filling up the sausages with this and that"...
Jag försökta somna för natten: "Charge 'em for the lice, extra for the mice"...
Jag vaknade i morse: "Enter monsieur, lay down yer load"...
Hela jävla dagen: "Master of the house! Keeper of the zoo! Ready to relieve them of a sou or two"...

Jag blir tokig! Och jag som inte ens brukar kolla på Seinfeld i vanliga fall...



Dagens:
Gissa?!

Man vet att man kanske snöat in lite väl mycket på scootrar när...

...man på text-tv ser nyheten om att Transportstyrelsen från och med årsskiftet beslutat att slopa kontrollmärket på bilar och MC (konstigt nog har jag inte hittat någon info om det någon annanstans, så det kan vara felaktigt), en nyhet som borde göra de flesta fordonsägare glada eftersom det innebär mindre pill med klistermärken som trillar av och blir fula, och ens första spontana tanke är:

"Typiskt - ännu en ursäkt för folk att blanda ihop oss med moppar och göra livsfarliga omkörningar på motorvägen."

Dagens:
Jamie T - The Man's Machine

Italiensk design, brittiskt järn och snälla bilister.

Det har inte gått så bra för mig att ta mig till Mods Vs Rockers tidigare. Första året kom vi försent och missade kortegen eftersom vi körde släp dit och scootern välte strax utanför Stockholm. Förra året tog jag mig hela vägen, bara för att knäcka bensinkranen på uppsamlingsplatsen och sedan bli stående där medan de andra drog iväg. Därför var det inte helt utan oro i kroppen jag grenslade Lambrettan och begav mig mot Stockholm tidigt i lördags morse - den går trots allt lite magert och dessutom verkar jag, av ljudet att döma, ha en läcka någonstans kring avgassystemet som jag inte lyckats lokalisera, trots att jag rev ned det totalt i fredags och såväl kollade efter hål som bytte alla packningar och bultar. Det gick dock som en dans hela vägen denna gång. Jag svängde till och med förbi min eviga scooterrunkompanjon Mats på vägen för en snabb fika innan vi körde den sista biten tillsammans och hann ändå fram i god tid.

På St Eriksplan samlades sedan dryga sjuttiotalet scooterister upp, iklädda full modsmundering. Sällan har väl så många gröna parkas och så många backspeglar skådats samtidigt i Stockholm. Prick klockan ett rullade vi iväg emot St Eriksbron, där vi effektivt blockerade trafiken i vår ända av bron i väntan på att våra fiender skulle anlända. Snart hördes ett dovt muller och ett gigantiskt rökmoln skådades i horisonten på andra änden av bron. Och så, ur molnet, dök de upp. Läderklädda och på stora engelska motorcyklar. De stannade. I ett par minuter stod vi på varsin sida - öga mot öga. Motorer varvades, tutorna ljöd och slagord skanderades. Så, som på en given signal, brände vi iväg. När vi passerade varandra vevades nävarna i luften, det skreks och både ett och två fingrar syntes uppsträckta. Efter denna kraftmätning fortsatte vi scooterister själva en stund innan vi återigen mötte upp våra rockersnemesis vid Odengatan - den här gången under betydligt fredligare former med glada vinkningar snarare än hotfulla blickar. Därefter fortsatte vi i samlad trupp mot Nytorget. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att köra tillsammans med så många genom huvudstaden. Mullret från motorcyklarna och smattret från våra scootrar skapade en närmast öronbedövande ljudmatta, röken låg tät som ärtsoppa i luften och varenda hårstrå på mina armar stod rakt upp.

På Nytorget visade vi sedan upp oss för de ganska många åskådare som dykt upp för att bevista utställningen. Där var det även fika samt räkning av fordon för att ta reda på om det var vi eller rockers som fått med oss flest deltagare och därför vunnit.

Efter att ha hängt där i en timme eller två samt ha hjälpt till att rodda ned lite tält och fikagrejer hoppade jag på scootern igen och åkte till min sovplats hos Mats R (som för övrigt bor granne med Lill-Babs och La Camilla) för att käka pizza och sedan förfesta i goda vänners lag innan det var dags att bege sig mot Malmen där kvällens fest var.

Malmen var fullsmockat med folk och stämningen var på topp. Liberator representerade oss mods på scen och leverarade en show utan dess like! Jag vill minnas att jag ärligt tyckte de var helt ok, men inte mer, när de var som störst för ett antal år sedan, men i lördags kväll var de fantastiska! Galet sväng...precis som det fortsatte vara resten av kvällen. Jag spenderade även en stund bakom skivspelarna och det var som alltid kul att få spela för likasinnade.

Dagen efter vaknade jag oförskämt pigg, men trots det kom jag inte iväg förrän framåt sen eftermiddag efter att ha spenderat större delen av dagen drickandes pulverkaffe, kollat dåliga tv-program och ätit ännu mer pizza. Och inte ens då åkte jag hem - istället svängde jag förbi Årsta för att ta en fika med mina goda vänner Kalle och Frida - något som skulle visa sig få vissa oanade följder. På grund av det sena Årstafikat kom jag nämligen inte iväg hemåt förrän bortåt halv sju på kvällen. Detta, i kombination med att jag på grund av en regnskur i syndaflodsklass tvingades ta en paus för att söka skydd under en busskur en bra stund, gjorde att solen hann gå ned innan jag hunnit hem.

Här kan det vara på sin plats att förklara att mörkerkörning och en gammal scooter med original 6-volts brytarsystem inte är någon drömkombination direkt. Lyset blir nämligen närmast jämförbart med att knyta fast en ficklampa på styrhuvudet och snart fann jag mig själv puttrandes fram i 40-50 km i timmen för att inte komma för snabbt in i någon tvär kurva och undvika alla de kvällspigga djur som rörde sig i vägkanten.
Det var då ett smärre mirakel inträffade: med ett par mil kvar hem kom plötsligt en bil ikapp mig - men istället för att irriterat köra om som de tidigare gjort lade han sig bakom, tutade uppmuntrande och slog på helljuset. Jag drog gasen i botten och sedan låg han bakom mig hela vägen till Eskilstuna och agerade ledljus, bara för vinka glatt när vi nått stadens ljus och svängde av åt varsitt håll. Fantastiskt att faktiskt få uppleva lite hjälpsamhet och glädje från sina medtrafikanter!

Avslutningsvis undrar ni kanske vem som egentligen vann bataljen? Tyvärr visade det sig efter sammanställning att rockerslägret vann med så liten marginal som tre(!) fordon och därför får behålla vandringspokalen ett år till. Som vanligt var det dock vi som visade var skåpet skall stå genom att vara snyggast, flest och festa senast på kvällen. I sann modsanda.

Dagens:
Liberator - Ruder Than You

Dags för revansch!

Så är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter vad gäller scooterprylar: Mods Vs Rockers.

Förra året vann till vår stora besvikelse rockersdräggen, men imorgon är det vi som tar till baks vandringspokalen - kosta vad det kosta vill.

Är jag peppad? Självklart!




Dagens:
The Hidden Cameras - Walk On

Fotoblogg - Playing rough.

Efter bad - brottning.

Dagens:
Boris Och The Jeltsins - Gud, Vad Har Vi Gjort?

Friskt vågat, hälften brunnet...

...är en gammal skön klyscha man brukar höra i elsammanhang. Efter att slutligen ha fått nog av mina in-earlurar som hela tiden trillar ut var det med den devisen ringades i huvudet jag idag plockade fram lödkolven för att, men en ny teleplugg inköpt på Classe O, försöka laga mina Koss PortaPro som började glappa för över ett år sedan.

Jag har inte lödit någonting sedan jag för ett antal år sedan gav mig på att laga ett par trasiga gitarrkablar med smått katastrofal utgång (ok - i ärlighetens namn har jag använt kolven på ett par grejer till scootrarna också, men eftersom de kablarna jämförelsevis är tjocka som en sojakorv och därför nästan omöjliga att misslyckas med räknar jag inte det).

Nu, ett par timmar, x antal brännblåsor och en lång radda svordomar senare fungerar lurarna fint igen. Det känns bra att ha lyckats - även om jag misstänker att en elektriker skulle ha en hel del att säga om utseendet på mina lödningar...

Dagens:
Miike Snow - Plastic Jungle

Det är såhär alla efterfester borde vara.

I fredags gjorde jag mitt första DJ-gig på länge - sedan Hultsfred, faktiskt (då räknar jag inte med spelandet på Kalles bröllop). Det var dock inte bara 2 band och jag som stod för kvällen underhållning på Raw. Störningsjouren var där också. Jag stötte på dem redan under årets Hultsfredsfestival, där de bland annat såg till att det gick rejält överstyr på backstageområdet - och nu var det alltså Raws tur att få sig en ordentlig dos dekadent vansinne. De dök upp utklädda till ett kringresande cirkussällskap, beväpnade med bland annat piskor, megafon och en hårtrimmer. Därefter satte de igång att hota folk till dans med piskorna och megafonen, kräva att få hälla glitter över de som stod i kön till entrén, snagga folk på dansgolvet (till det facila priset av tio kronor) för att sedan avsluta hela kvällen med att ta dansa i mer eller mindre avklätt tillstånd på bardisken under kvällens sista timme.

Det var dock inte förrän efter stängning det spårade ur totalt - då sparkade nämligen en spontan efterfest igång på gatan utanför, kompad av någon slags klezmer/jazz/ompa-ompaband (som jag aldrig fick riktigt klart för mig ifall de hörde till Störningsjouren eller var medlemmar i något av de två band som spelat under kvällen). Festen pågick till bortåt halv fyra och...ja, utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att Störningsjouren gjorde skäl för sitt namn. Totalt vansinnigt och jag är fortfarande en smula överaskad att inte polisen kom och avbröt under nattens gång.

Igår kväll åkte vi ut till Elles syrra och hennes kille strax utanför Torshälla för att grilla och umgås med släkten Kuhlin - en ganska märkligt motpol till de utsvävningar man bevittnat den föregående kvällen.

De av er som nu undrar vad tusan Störningsjouren är hittar lite om dem här.

Dagens:
Någon av dem som spelades på fredagens efterfest.

B som i Baracuta.

Jag är en nörd på så många punkter - inte minst vad gäller kläder. Därför blev jag såklart alldeles till mig när jag snubblade på ett erbjudande om en Baracuta G9 som var alldeles för bra för att missa.

Baracutan är, för er som kanske inte vet det, ursprungsversionen av den jackmodell som idag brukar kallas för Harrington efter karaktären Rodney Harrington som ofta bar en sådan i den brittiska 60-talssåpan Peyton Place. Den tillverkas idag av alla möjliga märken; Fred Perry, Ben Sherman och Merc för att nämna några - men Baracuta G9 är alltså ursprunget.

Den har funnits sedan 30-talet, mer eller mindre oförändrad, har synts på en uppsjö rock- och filmstjärnor åren igenom och användes även flitigt av originalmods och skins i Storbritannien. För mig som älskar kläder med historia (i synnerhet om de är knutna till brittisk subkultur) är den såklart smått legendarisk. Jag menar, vi pratar om en jacka som burits av ikoner som Elvis Presley, James Dean, Steve McQueen, The Clash, Paul Weller, Madness, The Specials, Blur, Liam Gallagher och Pete Doherty - för att bara nämna några.

Och nu hänger alltså en på min hatthylla. Klart jag är nöjd.

Dagens:
Tom Waits - Clap Hands

Fotoblogg - Runaway bride...

...fast egentligen, som tur är för Kalle, är hon bara på väg till en bänk för att vila fötterna.

Fler av bilderna från Kalle och Fridas bröllop (som jag äntligen tagit mig tid att gå igenom nu) finns här.

Dagens:
The Beatles - All You Need Is Love

Den stora frågan är dock varför jag någon gång köpt soundtracket till Terror På Elm Street V.

I en passage på soundtracket till Terror På Elm Street V figurerar en musiksnutt som förföljt mig sedan den dag jag i unga år smög in på bio, trots att jag var för ung för att egentligen komma in, och såg filmen. Detta mystiska musikstycke har nämligen efter det dykt upp i de mest otippade sammanhang: reklamfilmer, tv-serier samt i ett antal billigare filmer jag sett- men hur mycket jag än letat runt har jag inte lyckats ta reda på vad det egentligen är. Jag har inte tänkt på det på flera år...tills idag, då jag råkade se Beastie Boys video till Intergalactic för första gången sedan den var en hit och rullade på MTV dagarna i ända och plötsligt insåg att där, i introt, var denna gäckande musiksnutt igen.

Det må verka smått insnöat i de flestas ögon, men jag kommer att bli vansinnig om jag inte får reda på varifrån den kommer ifrån början. Vem skrev den? Och varför är den med i så många sammanhang?

Nu kommer jag inte att kunna sova.


Dagens:
Det mystiska musikstycket från, bland annat, Terror På Elm Street V

Livin´ on the edge - eller "varför man inte skall modskitta sin scooter".

Igår, på vägen till jobbet, trillade den ena extralyktan av från min välpyntade P200:a. Den for in under framhjulet, gick i tusen bitar och studsade sedan rätt upp på bilen bakom mig. Som tur är klarade både jag och bilen bakom oss fint (trots att jag med nöd och näppe lyckades undvika att välta eller fara ut i fel körbana). Synd på den fina lyktan, bara. Numera är min modspråm en cyklop.

Livet som scooterist är farligt ibland.

Dagens:
Gene - Fighting Fit

www.nostalgi.com

Idag insåg jag plötsligt att för att komma till den delen av Rekarne-gymnasiet jag börjat jobba på måste man gå genom en korridor som utgör något av en milstolpe i mitt liv.

Runt -94, -95 (tror jag det var) gick en god vän till mig, Maxim, på Rekarne. Han berättade en dag exalterat att de fått en dator som var kopplad till internet där. Jag själv gick på St. Eskils Gymnasium som uppenbarligen inte låg lika långt fram på teknikfronten och där var det minsann inte snack om någon uppkoppling på det där internätet ännu, så jag blev självklart vansinnigt imponerad och nyfiken. Till min stora glädje lyckades sedan Maxim, som alltid varit bra på att snacka till sig saker, att via sin lärare i datorkunskap få tillgång till denna dator efter skoltid. Under en tid därefter spenderade vi så gott som varje eftermiddag instängda i det lilla, mörka rum där denna magiska maskin stod. Där utforskade vi varenda hörn och möjlighet av det då ännu inte så gigantiskt stora internet. Vi hängde i såväl svenska som internationella chattrum där vi lärde oss vad en "smiley" är. Vi kollade på personliga hemsidor mest bestående av hackiga animationer föreställande stjärnfall, där ägarna berättade att de hade två syskon, en hund och gillade att spela bridge på fritiden. Vi registrerade våra första mailadresser (faktum är att jag fortfarande har kvar min och kollar den då och då).

Föga anade jag då att jag idag, såhär en 15 år senare, skulle använda internet dagligen och att det på ett eller annat sätt skulle vara knutet till det mesta jag håller på med. Och ännu mindre att jag skulle jobba bara 20 meter från det lilla mörka rummet utan fönster som på den tiden bara innehöll en gammal skolbänk och en dator. Det är lustigt hur saker och ting tycks hänga ihop ibland.

Dagens:
Kraftwerk - Computer Love

Vi måste göra något åt modssituationen!

Så var det då till sist dags för Eskilsphenia att gå av stapeln. Vilsta Camping var platsen som gällde för uppsamling och i egenskap av arrangör tog jag det säkra före det osäkra och var där i god tid. Det var det dock ingen annan som gjorde - de första kom inte förrän precis innan 13:00 (vilket var tiden som sagts). Inget ovanligt i scooteristkretsar, direkt...
Därefter puttrade scooter efter scooter in och sist, ca halv två, kom hela Stockholm Mods Scooter Club - ett gäng originalmods från alla epoker, 60- 70- och 80-talet som ganska nyligen samlat ihop sig och börjat köra ordentligt igen på sina fullpimpade hojar. Riktigt kul!

Allt som allt var vi någonting mellan 30 och 40 scootrar som, efter det sedvanliga akutmekandet (Mike hade tappat sitt avgassystem strax utanför Strängnäs på vägen hit) körde kortege genom Eskilstuna, mitt under pågående stadsfest. Jag kan med glädje säga att vi fick ett och annat huvud att vända sig när vi kom smattrande för att sedan ställa upp oss längst med ån. Där fick förbipasserande hjälpa till att rösta fram årets snyggaste scooter medan vi minglade och poserade bäst vi kunde. Vann gjorde Göran Nordh och hans Lambretta LI serie 1:a från -59, men tyvärr var inte han på plats då vinnaren tillkännagavs på kvällen, så jag har fortfarande priset kvar hemma hos mig. Göran: hör av dig till mig. Du har en Lambretta-klocka att hämta!

När mat- och drycksuget började infinna sig efter någon timme eller så började folk droppa av. De flesta rörde sig mot Vilsta, där ganska många av deltagarna bodde, för att förfesta lite i goda vänners lag inför klubbkvällen på Raw som öppnade vid tio. I början var det bara vi från runnet där, men allteftersom natten fortlöpte droppade mer folk in och till slut var det riktigt bra drag på de två dansgolven. Bangarang Hifi såg till att folk rörde på fötterna till ska och old-school reaggae på stora golvet, medan Tony och Ronge såg till att det blev grym stämning till deras soulsinglar inne i loungen. The Streamers stod på scen, alla var glada (hoppas jag) och de flesta drack nog någon öl för mycket. Som sig bör. Själv var jag, föga överaskande, inte i säng förrän framåt halv sex.

På det stora hela är jag mycket nöjd och det känns skönt att det mesta klaffade. Några småproblem uppstod, men ingenting jätteallvarligt som tur är. Att samordna en sådan här grej må se ut som en barnlek på papperet, men när det väl börjar närma sig träffdagen inser man att det krävs en del jobb för att få allt att flyta. Förutom allt förjobb med band- och DJ-bokning skall kortegerutter läggas, omröstningsblanketter tillverkas, priser vaskas fram, affischer fixas, myndigheter informeras, utrustning ordnas, DJ:s köras till hotell med mera, med mera...Kul. Men rätt körigt. Jag förstår varför de flesta runs anordnas av en mindre arrangörstrupp och till nästa år funderar jag på att ta hjälp av åtminstone någon till. För det kommer garanterat att bli ett nästa år också!

Om någon funderar över titeln på inlägget är det helgens felhörning, som enligt uppgift skedde framåt natten inne på Raw. Vad som egentligen sades var "vi måste göra något åt matsituationen". Det första var betydligt mer passande i sammanhanget, om ni frågar mig.

Vi syns på Eskilsphenia 2010!

Lite bilder från dagen och kvällen finns här.

Dagens:
The Who - Substitute

Nu kör vi!

Solen skiner, Lambretttan är putsad och facebookmess efter facebookmess väller in i min in inbox om att folk från landet över hoppar på sina scootrar (eller i vissa fall packar dem på släpkärran) och beger sig mot Eskilstuna. Det är dags för Eskilsphenia 2009!

Klockan 14:00 (ca) anländer kortegen till Nybrobryggan i Eskilstuna - klockan 22:00 öppnar Raw där det är klubbkväll i samma tema som resten av dagen. The Streamers från Gbg spelar och bakom skivspelarna står Bangarang Hifi från Sthlm samt Tony och Ronge här ifrån Eskilstuna

Be there!

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Det är ju det jag säger - katter är onda.

Läste just på Aftonbladet om Keith Griffins, 48 år. Keith bor i Florida och har nyligen blivit åtalad då polisen beslagtog hans dator och fann att den var smockfull med barnporr.

Han själv hävdar dock, såklart, att han är fullständigt oskyldig. Enligt honom är det i själva verket hans katt som är boven i dramat. Keith gick egentligen ut på nätet för att ladda ned musik (är inte det också olagligt, för övrigt?), men begick misstaget att lämna rummet en kort stund. Då tog hans, uppenbarligen ondskefulla och perverterade katt, chansen att hoppa upp på tangentbordet och leka med musen varpå dryga 1000 barnpornografiska bilder som av en händelse laddades ned och sparades på hårddisken.

Det är så mycket som skulle gå att göra sig lustig över i den här historien att jag inte ens tänker börja (dessutom är det smaklöst att skämta om barnporr). Istället nöjer jag mig med att krasst konstatera: ännu en utmärkt orsak att hålla sig till hundar.

Dagens:
Eels - Flyswater

Två dagar in.

Två dagar har gått på nya arbetsplatsen. Det är egentligen för tidigt att säga något om hur det är, eftersom eleverna inte kommer än på ett tag - men första intrycket är bra. Trevliga jobbarkompisar i arbetslaget, bra stämning och så vidare...men det är en stor omställning att komma från en mycket liten grundskola med typ 250 elever och 30 anställda till ett gymnasium med närmare 1500 elever (när de väl börjat) och över 150 i personalen.

Det sämsta med jobbet hittills är att inte ha semester längre och tvingas ställa om dygnsrytmen till att gå och lägga sig i skaplig tid för att kunna gå upp och vara pigg på morgonen. Det bästa är att det tar mindre än tio minuter dit om man kör och ca 20 att cykla...om ens det.
Det mest spännande blir att se hur det går - på grund av diverse omständigheter, vissa utanför min kontroll - andra inom den, kan det bli allt från en termin till tre år.

Dagens:
Does It Offend You, Yeah? - We Are Rockstars

Mr. & Mrs. Smith.

Det är så de heter nu - Kalle och Frida.
Detta andra av de tre bröllop som skall bevistas i sommar var egentligen kanske det som är mest speciellt för mig eftersom jag och Kalle går way back, som man brukar säga. Och nog var det svårt att inte känna sig lite gråtmild under ceremonin i den tämligen gigantiska Vena Kyrka - belägen strax utanför Hultsfred. Jag kanske har en liten romantiker boende inom mig ändå, vad vet jag...men då det eminenta bandet (bestående av goda vänner och bekanta) spelade Coldplays Fix You (en låt jag i vanliga fall inte har så mycket till övers för) medan brudparet vandrade ned längst altargången var det inte långt ifrån att en tår rullade längst kinden.

Även den efterföljande bröllopsfesten var, såklart, lyckad och innehöll det mesta: skålar, många (och i vissa fall långa) tal, god mat, dans, ett grymt ihopsatt band (samma vänner och bekanta som spelade i kyrkan) samt den sedvanliga totala urspårningen framåt morgontimmarna. Jag var lite orolig över att det faktum att jag, förutom att fota lite, tagit på mig att DJ:a och att det kunde innebära att jag skulle få spendera stor del av festen bakom skivspelarna, men så blev såklart inte fallet. Framåt natten blev det istället fri tillgång till spelarna för de som kände sig manade, och ett rackarns ståhej. Allt avslutades stilenligt med bad i vandrarhemmets pool vid fem-tiden på morgonen innan vi stöp i säng.

Grattis Kalle och Frida. Tack för en grym helg.

Och just, ja - tack till Musslan som gladde oss alla med att blåsa 2.6 dagen klockan 12 dagen efter samt till Berra för att jag fick vakna till följande konversation runt 11-snåret:
Berra: Jag blåste just 1.1!
Frida (Berras flickvän): Hur är det möjligt så här dags? När slutade du dricka egentligen?
Berra: Typ vid halv sex tror jag...satt och drack bag in box-vin och tittade på när de andra badade.
Frida: Men vad fan...varför gjorde du det?
Berra: Jag ville väl bli fullare?

Dagens:
Coldplay - Fix You

Bröllopsdags...igen.

Imorgon bär det av till Småland för att bevista bröllop nr 2 av 3 den här sommaren. Denna gång är det Kalle (som här ovan syns i sitt alla mest smickrande ögonblick) och Fridas tur. Om det blir hälften så kul som svensexan kommer det att vara ett minne för livet...

Dagens:
Wave Machines - I Joined A Union

Kolla vilken snygg affisch!

Jocke är allt bra duktig, han. Ni kommer väl?

Dagens:
The Pixies - Caribou

T minus seven days and counting.

Om ganska exakt en vecka, det vill säga den 11:e börjar jag jobba igen. Förmodligen kommer inläggsfrekvensen här att öka en smula igen senast då - det blir liksom inte av att sätta sig och framför datorn och skriva när man är ledig. Då finns så mycket mer intressanta saker som tar ens tid och intresse i anspråk. Exempelvis att tälta på oskusten, lyssna på bra ny musik (samt bra gammal musik som är ny för mig), fota, läsa böcker, gå hem tidigt på morgonen från efterfest med goda vänner, grilla och allt annat man bör sysselsätta sig med under sommaren.
Det, och att spendera tid i garaget - något jag gjort väldigt mycket den sista tiden. Det är lite märkligt, egentligen; hade någon sagt till mig att jag skulle spendera hela dagar med kräla runt på ett kallt betonggolv mekandes med gamla motorer (och dessutom gilla det) för tio år sedan hade den taniga popkille jag var då förmodligen skrattat dem rakt upp i ansiktet.

Ändå är det där jag är nu. Så till den milda grad att jag, efter att nu ha fått min Vespa P200 besiktad, börjat åtgärda egentligen ganska obetydliga bara fel för att ha en orsak att meka. Jag har till och med bestämt mig för att trimma Lambrettan ordentligt för att ha ett riktigt vinterprojekt (nödvändigt - kanske, dyrt - jovars, roligt - absolut). Droppen blev idag när jag sprang på följande text, som förklarar vad olika verktyg är, och insåg att jag tyckte den var fantastiskt rolig:

1. DRILL PRESS: A tall upright machine useful for suddenly snatching flat metal bar stock out of your hands so that it smacks you in the chest and flings your beer across the room, splattering it against that freshly painted part you were drying.
2. WIRE WHEEL: Cleans paint off bolts and then throws them somewhere under the workbench with the speed of light. Also removes fingerprint whorls and hard-earned guitar calluses in about the time it takes you to say, "SH**!!!"
3. ELECTRIC HAND DRILL: Normally used for spinning pop rivets in their holes until you die of old age
4. PLIERS: Used to round off hexagonal bolt heads.
5. HACKSAW: One of a family of cutting tools built on the Ouija board
principle: It transforms human energy into a crooked, unpredictable motion, and the more you attempt to influence its course, the more dismal your future becomes.
6. VISE GRIP PLIERS: Used to round off bolt heads. If nothing else is available, they can also be used to transfer intense welding heat to the palm of your hand.
7. OXYACETYLENE TORCH: Used almost entirely for setting various flammable objects in your shop on fire. Also handy for igniting the grease inside a wheel hub you're trying to get the bearing race out of.
8. WHITWORTH SOCKETS: Once used for working on older British cars and motorcycles, they are now used mainly for impersonating that 9/16 or 1/2 socket you've been searching for the last 15 minutes.
9. HYDRAULIC FLOOR JACK: Used for lowering an automobile to the ground after you have installed your new disk brake pads, trapping the jack handle firmly under the bumper.
10. EIGHT-FOOT LONG DOUGLAS FIR 4X4: Used to attempt to lever an automobile upward off a hydraulic jack handle.
11. TWEEZERS: A tool for removing splinters of wood, especially Douglas fir.
12. TELEPHONE: Tool for calling your neighbor to see if he has another hydraulic floor jack.
13. SNAP-ON GASKET SCRAPER: Theoretically useful as a sandwich tool for spreading mayonnaise; used mainly for removing dog feces from your boots.
14. E-Z OUT BOLT AND STUD EXTRACTOR: A tool that snaps off in bolt holes and is ten times harder than any known drill bit.
15. TWO-TON HYDRAULIC ENGINE HOIST: A handy tool for testing the tensile strength of bolts and fuel lines you forgot to disconnect.
16. CRAFTSMAN 1/2 x 16-INCH SCREWDRIVER: A large motor mount prying tool that inexplicably has an accurately machined screwdriver tip on the end without the handle.
17 AVIATION METAL SNIPS: See hacksaw.
18. TROUBLE LIGHT: The home builder's own tanning booth. Sometimes called drop light, it is a good source of vitamin D, "the sunshine vitamin," which is not otherwise found under cars at night. Health benefits aside, its main purpose is to consume 40-watt light bulbs at about the same rate that 105-mm howitzer shells might be used during, say, the first few hours of the Battle of the Bulge. More often dark than light, its name is somewhat misleading.
19. PHILLIPS SCREWDRIVER: Normally used to stab the lids of old-style paper-and-tin oil cans and squirt oil on your shirt; can also be used, as the name implies, to round off the interiors of Phillips screw heads.
20. AIR COMPRESSOR: A machine that takes energy produced in a coal-burning power plant 200 miles away and transforms it into compressed air that travels by hose to an Pneumatic impact wrench that grips rusty bolts last tightened 70 years ago by someone at Ford, and rounds them off.
21. PRY BAR: A tool used to crumple the metal surrounding that clip or bracket you needed to remove in order to replace a 50 cent part.
22. HOSE CUTTER: A tool used to cut hoses 1/2 inch too short.
23. HAMMER: Originally employed as a weapon of war, the hammer now-a-days is used as a kind of divining rod to locate expensive parts not far from the object we are trying to hit.
24. MECHANIC'S KNIFE: Used to open and slice through the contents of cardboard cartons delivered to your front door; works particularly well on boxes containing upholstered items, chrome-plated metal, plastic parts and the other hand not holding the knife.

Somliga kanske tycker att det faktum att man finner verktygsnörderier likt de ovanstående roliga är ett utmärkt tecken på att det gått för långt. Jag är nog böjd att hålla med egentligen.

Dagens:
Johnny Dorelli - Arriva La Bomba

Brat för en dag.

När klockan ringde 04:00 på morgonen visste jag knappt om jag sovit något överhuvudtaget. Ni känner säkert igen känslan - man vet att man måste gå upp upp löjeväckande tidigt, därför ligger man bara och vrider sig i någon slags halvsömn och till slut tappar man all uppfattning om tid och vet inte om man legat där i tjugo minuter eller fyra timmar.
Hur som helst var det bara att trotsa tröttheten, kravlade sig upp ur sängen, duscha och gå ned till Ljungman som väntade i bilen utanför. Vi skulle ju trots allt till Stockholm och ställa till med svensexa för min gode vän Kalle.

Vi var 12 personer som strax innan sju på morgonen smög in i Kalle och Fridas lägenhet, smög igång en rökmaskin och sedan lät Slayers ljuva toner ljuda på högsta volym i hans stereo som väckningssignal. Efter att ha dragit på Kalle en kroppstrumpa (såklart) dumpade vi honom i bakluckan på en bil (såklart nr. 2) och körde ut till en militär hinderbana i Solnatrakten. Den fick han sedan kämpa sig igenom medan vi gjorde vårat bästa för att peppa honom med glada tillrop och äggkastning.

Därefter begav vi oss tillbaks in i Stockholm för en hotellfrukost på Clarion innan vi tog honom till en hudvårdssalong där han fick en härlig massage av en sjukgymnast. "Skönt", tyckte Kalle. Sedan insåg han dock att det inte bara var en massage han skulle bjudas på, utan även vaxning av bröst och rygg. Allt för att han skall vara len och fin på bröllopsnatten...

Sedan blev det färja ut till Grinda i Stockholms skärgård där vi hyrt ett par stugor vid vilka vi grillade drack öl och lät Kalle sjunga in en låt (han kan INTE sjunga - därav det roliga med den aktiviteten). Någonstans i den vevan bestämde vi oss för att döpa om hela tillställningen till "brat för en dag". Orsaken till namnbytet var att vi efter grillandet tog en öl på baren i gästhamnen och sedan begav oss ut till basutflotten vi hyrt. Den var helt fantastisk - stor som en mindre stuga, vedeldad och med badlucka i bastugolvet. Men, ack så dyr. Vi hade den två timmar och jag tror det kostade bortåt 4000:-! Dessutom återvände vi, efter att ha bastat färdigt, till utebaren där någon beställde drinkar till alla vartefter vi begav oss ut på dansgolvet för en dansbattle med alla yachtmänniskor som befann sig där. Inte nog med det, när utebaren stängde fortsatte vi till värdshuset där det blev ännu mer drinkar och plötsligt fann jag mig stående med en medelålders herre i blazer och kravatt, högljutt diskuterandes egenföretagande och finanskrisen.
Som sagt: brat för en dag.

Någonstans under tiden på värdshuset börjar minnena bli lite suddiga, men jag vet med säkerhet att resten av kvällen bland annat innefattade mer häng i stugan, stora brasor och nattbad. Kul hade vi i alla fall - det märktes om inte annat på det något slitna men nöjda sällskap som släpade sig upp på förmiddagen för att ta båten tillbaka till Stockholm. Faktum är att vi hade så kul att vi beslutat att göra om det nästa sommar igen - oavsett om någon skall gifta sig då eller ej.

Dagens:
Weezer - We Are All On Drugs

Dags för lite reklam!

Förra årets spontana scooterräff här i stan blev en riktigt hit. Den var faktiskt så pass lyckad att vi bestämde oss för att göra om det i år. Denna gång blir det dock lite större och mer uppstyrt - och efter att ha hållt på donat med det här sedan i våras börjar jag nu äntligen känna att det mesta äntligen är fixat!

Så gott som allt är bokat och klart och den 15:e augusti är det dags! Bara några smådetaljer som att göra färdigt affisch, flyers och patch återstår. Eftersom jag är en slö jäkel orkar jag dock inte skriva en massa om vad som kommer att ske, utan kopierar bara texten från eventsidan på Facebook (gå gärna in och anmäl er där om ni tänker komma):

Snygga scootrar, kortege, utställning, party, liveband, DJ´s...och självklart, liksom förra året, strålande väder!
Boende fixar man själv, men förmodligen kommer möjlighet att bo rabatterat på hotell att finnas (mer info om det kommer). Annars rekommenderas Vilsta Camping eller Lilla Hotellet, där Beatles övernattat en gång i tiden - bara en sådan sak!
Festen på kvällen hålls på Raw. Där kommer The Streamers, ett ungt gäng från Göteborg/Borås att stå på scen. I våras släppte de sin första fullängdare på AMTY Rec. Den bjuder på en dansvänlig kombination av klassisk ska och välsnickrad pop som kan få den allra mest odansante att vilja ge sig ut på dansgolvet. Rykten säger att bandet levererar en sjuhelvetes liveshow samt att blåssektionen skall vara något alldeles extra. Det kommer att bli grymt! Kika in på deras MySpace som ni hittar här.
Bangarang Hi-Fi (aka Ludde och Elias) från Sthlm kommer att hålla hov bakom skivspelarna och bjuda på ska, rocksteady och boss reggae. På uteserveringen kommer DJ Tony och Ronge från Eskilstuna att servera soul, northern och kanske om andan faller på en och annan garagedänga av bästa sort.
Innan kvällens festligheter vankas kortegekörning och utställning i Eskilstuna centrum, mitt under pågående stadsfest!
Att vara med kostar ingenting, men inträde kommer att tas till klubben på kvällen - förmodligen runt 100-150:- max.

Vi syns väl där?

Dagens:
The Streamers - All Of Those People I Can Not Take

Skojigt värre.

Jag lyfte telefonen och ringde min mammas mobil för att höra hur de hade det hos våra släktingar i Småland.

Okänd man: Länssjukhuset Kalmar.
Ronnie: Oj...nu har jag nog kommit helt fel.
Okänd man (med allvarlig röst): Vad är ditt namn, då?
Ronnie: Jag heter Ronnie.
Okänd man: Och vem sökte du?
Ronnie: Min mamma - Kristina Gavelin
Okänd man (nu med gravallvarlig röst): Då är jag rädd att du tyvärr inte ringt fel...
Ronnie:....
Okänd man: Är du kvar?
Ronnie (tvekande):...ja...
Okänd man: Haha! Klart du kommit rätt. Det här är Kenta. De sitter här bredvid med varsin snaps.

Kenta är min mosters man. Han anser sig uppenbarligen vara en komiker av rang. Jag ställer mig något mer skeptisk till det.

Dagens:
Johnny Boy - You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve

Sommaruppdatering.

Min nya bästa kompis - Qusans nya konkurrent. Vänligen ignorera den äckliga lilltånageln.

Att inläggsfrekvensen blir en smula oregelbunden såhär under sommartiden verkar vara mer av en regel än ett undantag - för min del såväl som för andra. Och så lär det fortsätta ett tag till - åtminstone de kvarvarande lediga veckor jag har. "Bloggtorka" var det någon som kallade det. Ett ganska bra uttryck, tycker jag. Och orsaken? För min del beror det helt enkelt på att jag är fullt upptagen med att göra annat - eller göra ingenting om man hellre vill se det så. Det beror helt på hur man väljer att betrakta saken.

Insåg just att jag inte skrivit något alls här sedan festivalsammanfattningen för lite mindre än en vecka sedan. Dagarna däremellan har jag kämpat vidare för att få P200:an klar för besiktning (jag börjar se ett slut på eländet nu), hängt en kväll på stadens uteserveringar med en reducerad version av Klubb Killers spelande ormtjusarbaktakt (som Johan så passande valde att kalla det) i bakgrunden samt, inte minst, tältat i Sandvik vid Näshultasjön. Faktum är att jag nyss kom hem efter sistnämnda utflykt och precis spenderat en stund med att plocka bort större delen av Näshultas samlade fästingbestånd från hundskrället. Qusan älskar verkligen att vara ute på landet och tälta - hon lever upp som aldrig annars; jagar flugor, sniffar runt i skogsbrynet och gassar i solen. Men hon är tyvärr även något av en fästingmagnet.

Sandvik är för övrigt en av mina absoluta favoritplatser här i Sörmland. Vi brukar åka dit och campa tillsammans med de otroliga mängder trollsländor och fjärilar som huserar där minst en, oftast ett par gånger varje sommar. Ta det som ett tips - även om det än så länge är en något sånär väl bevarad hemlighet och jag därför inte tänker avslöja exakt var det ligger. Ni får helt enkelt leta på en karta om ni vill dit.

Vi hörs när vi hörs.

Smultronställenas smultronställe.

Dagens:

Billy Stewart - Summertime

Postfestivalsyndromet.

TBGWIO orsakar mayhem på backstageområdet avslutningsnatten

Foto: Elenor Kuhlin

Det var ett gäng slagna människor som stapplade av bussen från Hultsfred vid Raw i Eskilstuna i söndags förmiddag. Taxichaufförerna som mötte upp oss för att köra den sista biten till våra hem tycktes mest skaka på huvudet och skratta. Inte konstigt, med tanke på att vi lämnade backstagebaren som varit vår fasta punkt och "arbetsplats" de senaste fyra dygnen direkt när området stängde klockan fem på morgnen, efter en lång natts avslutningsfestande, och satte oss direkt på bussen hem - på vilken det självklart fanns öl att tillgå för att göra hemresan uthärdlig. Inte särskilt sunt. Inte alls. Men ack, så roligt.

Hemresan var dock bara toppen på det isberg av dekadens och vansinnigheter den här resan varit. Det finns inte en chans i världen för mig att berätta allt som inträffat under dessa fyra dygn, eller försöka beskriva i ord hur roligt det varit. Jag har varit på många festivaler - väldigt många. Men faktum är att årets Hultsfred nog varit en av de roligaste. Det hade jag faktiskt inte förväntat mig när jag åkte i onsdags.

Att festivalen var så lyckad har dock ingenting att göra med banden - faktum är att årets lineup snarare var en av de svagaste någonsin enligt min uppfattning (förutom ett visst band, men mer om det längre ned). Det var snarare allt annat som gjorde den: det trevliga boendesällskapet, de vansinniga nätterna i baren, skivspelandet (som var otroligt roligt - särskilt mitt pass på onsdagsnatten), "gratistältet" och inte minst våra underbara värdar Håkan och Lena (min gode vän Kalles blivande svärföräldrar) som inte bara erbjöd fjorton mer eller mindre okända personer sovplats i sitt hus, utan desutom försåg dem med frukost, grillade, bjöd på whiskey och var allmänt underbara. Jag har sällan känt mig så välkomnad och omhändertagen av två tidgare okända människor!

...och då har jag ändå inte ens nämnt Madness spelning än.
Jag har lyssnat på och älskat Madness ända sedan jag av någon anledning jag inte minns själv köpte deras samling Absolute Madness i 14/15-årsåldern, så att nu äntligen få möjligheten att se dem live i originalsättning kändes såklart nästa overkligt stort. Ändå var det med en känsla av skräckblandad förväntan jag mötte upp några scooteristvänner som också tagit sig till festivalen framför Pampasscenen strax innan 18:00 på fredagen. Tänk om de inte kunde leva upp till mina högt uppskruvade förväntningar? Tänk om de bara skulle kännas som ett gäng trötta gubbar som gjorde covers på sig själva a'la Smokie?
När bandet så slutligen gled upp på scen, iförda oklanderligt sittande kostymer och solglasögon samt kickade igång One Step Beyond (ja, de började med bästa låten!) blev det otroligt tydligt att jag oroat mig i onödan. Och öppningen var bara början. Under den dryga timmen långa konserten spelade de i stort sett allt jag ville höra - såväl nytt som gammalt. Till och med deras cover på Max Romeos I Chase The Devil/Ironshirt från coverskivan som kom för ett par år sedan. Men det var för i och med House Of Fun det brast totalt inom mig. Då var jag, på fullt allvar, nära att börja gråta. Kort sagt: om jag inte får se en enda spelning till i år skulle det inte göra något. Det här räcker.

Så, nu sitter jag alltså här. Hemma igen, med den där lite tomma, sorgsna känslan man alltid får när man kommit hem från en festival. Den där känslan av att något saknas när man vaknar upp och det inte finns något speciellt att göra. På många sätt är ju det skönt och bra, men det tar ett par dagar att ställa om sig. Posthultsfredsyndrome, helt enkelt.

Hittade detta klipp på YouTube. Det är dåligt filmat och ljudet är inget vidare...men ändå. Någonstans längst där framme står jag!

Dagens:
Madness - House Of Fun

It´s a dirty job, but someone's gotta do it.

Nu avbryter jag min sommarledighet ett par dagar. Det känns dock inte överdrivet tungt att "gå till jobbet" när jobbet innebär att jag får packa DJ-prylarna och bege mig till Hultsfred där det skall spelas skivor i backstagebaren, umgås med goda vänner och ses på band ett par dagar. Några öl kommer säkert att inmundigas också.

Framför allt skall jag se på Madness, som återförenats med hela originalsetupen. Det sägs att publikens hoppande under One Step Beyond gav utslag i form av en fyra på richterskalan när de arrangerade den första Madstock!-festivalen mitt i Finsbury Park 1992. På fredag kväll tänker jag snöra på mig festivalkängorna och hoppas på att orsaka minst en femma i Småland.

Dagens:
Madness - One Step Beyond

Fotoblogg - Wally on the move.

Dagens:
Arcade Fire - No Cars Go

Just nu tar jag dagarna, och bloggandet, som de kommer.

Saxat från dagens DN.

Det har varit dåligt med inlägg sista veckan. Orsaken är att jag helt enkelt gått in i semesterläge. Kanske skärper jag till mig nu, kanske kommer jag att slarva ett tag till. Vi får helt enkelt se.

Dagens:
Tim Buckley - Strange Street Affair Under Blue