Italiensk design, brittiskt järn och snälla bilister.

Det har inte gått så bra för mig att ta mig till Mods Vs Rockers tidigare. Första året kom vi försent och missade kortegen eftersom vi körde släp dit och scootern välte strax utanför Stockholm. Förra året tog jag mig hela vägen, bara för att knäcka bensinkranen på uppsamlingsplatsen och sedan bli stående där medan de andra drog iväg. Därför var det inte helt utan oro i kroppen jag grenslade Lambrettan och begav mig mot Stockholm tidigt i lördags morse - den går trots allt lite magert och dessutom verkar jag, av ljudet att döma, ha en läcka någonstans kring avgassystemet som jag inte lyckats lokalisera, trots att jag rev ned det totalt i fredags och såväl kollade efter hål som bytte alla packningar och bultar. Det gick dock som en dans hela vägen denna gång. Jag svängde till och med förbi min eviga scooterrunkompanjon Mats på vägen för en snabb fika innan vi körde den sista biten tillsammans och hann ändå fram i god tid.

På St Eriksplan samlades sedan dryga sjuttiotalet scooterister upp, iklädda full modsmundering. Sällan har väl så många gröna parkas och så många backspeglar skådats samtidigt i Stockholm. Prick klockan ett rullade vi iväg emot St Eriksbron, där vi effektivt blockerade trafiken i vår ända av bron i väntan på att våra fiender skulle anlända. Snart hördes ett dovt muller och ett gigantiskt rökmoln skådades i horisonten på andra änden av bron. Och så, ur molnet, dök de upp. Läderklädda och på stora engelska motorcyklar. De stannade. I ett par minuter stod vi på varsin sida - öga mot öga. Motorer varvades, tutorna ljöd och slagord skanderades. Så, som på en given signal, brände vi iväg. När vi passerade varandra vevades nävarna i luften, det skreks och både ett och två fingrar syntes uppsträckta. Efter denna kraftmätning fortsatte vi scooterister själva en stund innan vi återigen mötte upp våra rockersnemesis vid Odengatan - den här gången under betydligt fredligare former med glada vinkningar snarare än hotfulla blickar. Därefter fortsatte vi i samlad trupp mot Nytorget. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att köra tillsammans med så många genom huvudstaden. Mullret från motorcyklarna och smattret från våra scootrar skapade en närmast öronbedövande ljudmatta, röken låg tät som ärtsoppa i luften och varenda hårstrå på mina armar stod rakt upp.

På Nytorget visade vi sedan upp oss för de ganska många åskådare som dykt upp för att bevista utställningen. Där var det även fika samt räkning av fordon för att ta reda på om det var vi eller rockers som fått med oss flest deltagare och därför vunnit.

Efter att ha hängt där i en timme eller två samt ha hjälpt till att rodda ned lite tält och fikagrejer hoppade jag på scootern igen och åkte till min sovplats hos Mats R (som för övrigt bor granne med Lill-Babs och La Camilla) för att käka pizza och sedan förfesta i goda vänners lag innan det var dags att bege sig mot Malmen där kvällens fest var.

Malmen var fullsmockat med folk och stämningen var på topp. Liberator representerade oss mods på scen och leverarade en show utan dess like! Jag vill minnas att jag ärligt tyckte de var helt ok, men inte mer, när de var som störst för ett antal år sedan, men i lördags kväll var de fantastiska! Galet sväng...precis som det fortsatte vara resten av kvällen. Jag spenderade även en stund bakom skivspelarna och det var som alltid kul att få spela för likasinnade.

Dagen efter vaknade jag oförskämt pigg, men trots det kom jag inte iväg förrän framåt sen eftermiddag efter att ha spenderat större delen av dagen drickandes pulverkaffe, kollat dåliga tv-program och ätit ännu mer pizza. Och inte ens då åkte jag hem - istället svängde jag förbi Årsta för att ta en fika med mina goda vänner Kalle och Frida - något som skulle visa sig få vissa oanade följder. På grund av det sena Årstafikat kom jag nämligen inte iväg hemåt förrän bortåt halv sju på kvällen. Detta, i kombination med att jag på grund av en regnskur i syndaflodsklass tvingades ta en paus för att söka skydd under en busskur en bra stund, gjorde att solen hann gå ned innan jag hunnit hem.

Här kan det vara på sin plats att förklara att mörkerkörning och en gammal scooter med original 6-volts brytarsystem inte är någon drömkombination direkt. Lyset blir nämligen närmast jämförbart med att knyta fast en ficklampa på styrhuvudet och snart fann jag mig själv puttrandes fram i 40-50 km i timmen för att inte komma för snabbt in i någon tvär kurva och undvika alla de kvällspigga djur som rörde sig i vägkanten.
Det var då ett smärre mirakel inträffade: med ett par mil kvar hem kom plötsligt en bil ikapp mig - men istället för att irriterat köra om som de tidigare gjort lade han sig bakom, tutade uppmuntrande och slog på helljuset. Jag drog gasen i botten och sedan låg han bakom mig hela vägen till Eskilstuna och agerade ledljus, bara för vinka glatt när vi nått stadens ljus och svängde av åt varsitt håll. Fantastiskt att faktiskt få uppleva lite hjälpsamhet och glädje från sina medtrafikanter!

Avslutningsvis undrar ni kanske vem som egentligen vann bataljen? Tyvärr visade det sig efter sammanställning att rockerslägret vann med så liten marginal som tre(!) fordon och därför får behålla vandringspokalen ett år till. Som vanligt var det dock vi som visade var skåpet skall stå genom att vara snyggast, flest och festa senast på kvällen. I sann modsanda.

Dagens:
Liberator - Ruder Than You