Postfestivalsyndromet.

TBGWIO orsakar mayhem på backstageområdet avslutningsnatten

Foto: Elenor Kuhlin

Det var ett gäng slagna människor som stapplade av bussen från Hultsfred vid Raw i Eskilstuna i söndags förmiddag. Taxichaufförerna som mötte upp oss för att köra den sista biten till våra hem tycktes mest skaka på huvudet och skratta. Inte konstigt, med tanke på att vi lämnade backstagebaren som varit vår fasta punkt och "arbetsplats" de senaste fyra dygnen direkt när området stängde klockan fem på morgnen, efter en lång natts avslutningsfestande, och satte oss direkt på bussen hem - på vilken det självklart fanns öl att tillgå för att göra hemresan uthärdlig. Inte särskilt sunt. Inte alls. Men ack, så roligt.

Hemresan var dock bara toppen på det isberg av dekadens och vansinnigheter den här resan varit. Det finns inte en chans i världen för mig att berätta allt som inträffat under dessa fyra dygn, eller försöka beskriva i ord hur roligt det varit. Jag har varit på många festivaler - väldigt många. Men faktum är att årets Hultsfred nog varit en av de roligaste. Det hade jag faktiskt inte förväntat mig när jag åkte i onsdags.

Att festivalen var så lyckad har dock ingenting att göra med banden - faktum är att årets lineup snarare var en av de svagaste någonsin enligt min uppfattning (förutom ett visst band, men mer om det längre ned). Det var snarare allt annat som gjorde den: det trevliga boendesällskapet, de vansinniga nätterna i baren, skivspelandet (som var otroligt roligt - särskilt mitt pass på onsdagsnatten), "gratistältet" och inte minst våra underbara värdar Håkan och Lena (min gode vän Kalles blivande svärföräldrar) som inte bara erbjöd fjorton mer eller mindre okända personer sovplats i sitt hus, utan desutom försåg dem med frukost, grillade, bjöd på whiskey och var allmänt underbara. Jag har sällan känt mig så välkomnad och omhändertagen av två tidgare okända människor!

...och då har jag ändå inte ens nämnt Madness spelning än.
Jag har lyssnat på och älskat Madness ända sedan jag av någon anledning jag inte minns själv köpte deras samling Absolute Madness i 14/15-årsåldern, så att nu äntligen få möjligheten att se dem live i originalsättning kändes såklart nästa overkligt stort. Ändå var det med en känsla av skräckblandad förväntan jag mötte upp några scooteristvänner som också tagit sig till festivalen framför Pampasscenen strax innan 18:00 på fredagen. Tänk om de inte kunde leva upp till mina högt uppskruvade förväntningar? Tänk om de bara skulle kännas som ett gäng trötta gubbar som gjorde covers på sig själva a'la Smokie?
När bandet så slutligen gled upp på scen, iförda oklanderligt sittande kostymer och solglasögon samt kickade igång One Step Beyond (ja, de började med bästa låten!) blev det otroligt tydligt att jag oroat mig i onödan. Och öppningen var bara början. Under den dryga timmen långa konserten spelade de i stort sett allt jag ville höra - såväl nytt som gammalt. Till och med deras cover på Max Romeos I Chase The Devil/Ironshirt från coverskivan som kom för ett par år sedan. Men det var för i och med House Of Fun det brast totalt inom mig. Då var jag, på fullt allvar, nära att börja gråta. Kort sagt: om jag inte får se en enda spelning till i år skulle det inte göra något. Det här räcker.

Så, nu sitter jag alltså här. Hemma igen, med den där lite tomma, sorgsna känslan man alltid får när man kommit hem från en festival. Den där känslan av att något saknas när man vaknar upp och det inte finns något speciellt att göra. På många sätt är ju det skönt och bra, men det tar ett par dagar att ställa om sig. Posthultsfredsyndrome, helt enkelt.

Hittade detta klipp på YouTube. Det är dåligt filmat och ljudet är inget vidare...men ändå. Någonstans längst där framme står jag!

Dagens:
Madness - House Of Fun