Dagen D.

Idag kommer min amerikanske gäst hit. Det sista jag hörde av honom var ett meddelande häromdagen i vilket han berättade att hans plan skulle landa 11:10 på Arlanda. Jag frågade hur han tänkt sig komma hit - om han skulle ta tåget till Eskilstuna eller om han ville bli hämtad på flygplatsen. Nu är klockan 12:30 och jag har fortfarande inte hört något.

Det börjar ju lovande i alla fall.

Dagens:
Sam Cooke - Chain Gang

Korta konstateranden.

Ett par saker jag kommit underfund med sedan sist:

• Det är betydligt otäckare att åka pulka idag än det var när man var elva.
• Carcassonne är ett fantastiskt roligt sällskapsspel.
• Avatar är inte bara en bättre film än man tror när man ser reklamen - det är en mycket bättre film än man tror när man ser reklamen.
• Det är inte roligt att känna en rejäl förkylning smyga sig på.

Dagens:
Oingo Boingo - Capitalism

Fotoblogg - Dorlene Love @ Raw

På Balkan Beatz-kvällen häromsistens hade jag, för ovanlighetens skull, kameran med mig ut. Ett par av bilderna jag tog under kvällen var av Dorlene Love - bandet som spelade. Bilder som jag sedan glömde bort tills jag gick igenom fotomappen idag...

Dagens:
Dorlene Love - Exile Deluxe

Jultrött.

Jag gillar julen. Det har jag nämnt förut. Trots det är det skönt att den är över nu. Det har nämligen varit minst sagt späckat med intryck - julafton med familj, släkt och vänner, juldagfest med soul- och funktema, traditionsenlig Pipaluckgala på annandagen med DJ:ande och efterfest till tidigt på Centrallagret. Och julmat. Massor av julmat. Jag orkar inte ens gå in på detaljer mer än så. Kul har det varit, men ack så trött jag är nu. Jag är faktiskt nästan (men bara nästan) glad att jag är arbetslös nu så jag kan ta mellandagarna till att vila upp mig inför nyår.

Dagens:
Atomic Swing - Stone Me Into The Groove

Happy kwanzaa!

Och traditionsenligt är det ungefär samma bild som tidigare år...

Dagens:
Tommy Körberg - Oh, Helga Natt

Fotoblogg - Here, kitty kitty!

Dagens:
The Cure - Love Cats

En oväntad återvändare.

Ni kanske minns min gamle amerikanske vän Dan som jag skrev om för en tid sedan? Han som har...tja, upplevt lite jobbiga saker, så att säga? Om inte hittar ni inlägget om honom här.

Vi har ju som sagt hörts av ett par gånger om året sedan han kom tillbaks till verkligheten. Varje gång har han pratat om att komma och hälsa på Sverige igen och frågat om han i så fall kan bo hos mig. Jag har, självklart, sagt ja varje gång men, ännu mer självklart, förutsatt att det aldrig kommer att bli av.

Döm därför om min förvåning när jag ett par dagar efter vårat senaste samtal förra veckan nu fått ett meddelande om att han bokat biljett och kommer hit. Han reser från USA den 29:e december och åker hem egen 14:e januari. Jag är, milt uttryckt, en smula chockad...och kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det hela.

Visst, det skall bli kul att träffas igen efter tio år. Vi har trots allt varit med om en del tillsammans och det kan dessutom bli mycket spännande att höra honom berätta om sina upplevelser öga mot öga.

Men...två veckor är en lång tid att inhysa någon i en etta där det redan bor två personer. Särskilt när det rör sig om en person man inte träffat på så länge. Jag menar, det kan hända ganska mycket med folks personlighet på tio år och risken att man vuxit ifrån varandra och inte längre har så mycket gemensamt är stor nog utan att den ena parten gått igenom en rejäl psykotisk period, varit förföljd av CIA, blivit kidnappad av utomjordingar samt talat med gud under tiden som gått sedan man sågs sist.

Egentligen har jag ingen som helst rätt att gnälla. Jag har ju trots allt sagt att han är välkommen. Det är bara det att jag inte ens i min vildaste fantasi trodde att han faktiskt skulle få tummen ur och faktiskt komma hit. Särskilt inte i över två veckor. Det känns, ärligt talat, lite läskigt.

Nåväl - nu är i alla fall biljetterna bokade och han är på väg. Vi får helt enkelt hoppas att det blir trevligt och att vi fortfarande kommer bra överens. Samt att han inte glömmer sina mediciner hemma.

Dagens:
Beck - Loser

Lättförtjäna pengar.

Igår kväll var det DJ-stafett på Raw. Alla DJ:s som brukar spela där och på Café Sylvia var inbjudna. Vi var väl en 25 pers som skulle dela på två och en halv timmes speltid. Det blev självklart smått kaotiskt. Jag spelade typ två låtar och fick 200 spänn i dricks av en gäst (bör tillägga att jag försökte ge tillbaka pengarna, men det gick han inte med på). Ganska skaplig timlön, må jag säga.

Dagens:
Jackson 5 - I Want You Back

Till arbetsmarknadens förfogande.

Först sköta julshow med "ungdomarna" (jösses, vad löjligt det låter, men vad skall man annars kalla gymnasielever?) på skolan, därefter julklappsbyte med kollegorna, sedan julbord.

Och så, nu när jag kommit hem, detta:
Känns sådär om jag skall vara ärlig. Om ni sitter inne med ett skönt jobbtips är det här det perfekta läget att tipsa mig.

Nu skall jag trösta mig med glöggfest.

Dagens:
Tears For Fears - Shout

Cornelis Von Helvete.

Imorse när jag (med fara för liv och lem) cyklade till jobbet, som vanligt med iPoden på shuffle, dök en Turbonegro-låt upp i lurarna.

Inget speciellt med det (förutom att de är ett band jag inte reflekterat över på länge) om det inte vore för att jag lite senare idag fick tips om en artikel i Aftonbladet. I den står något som kanske är old news egentligen, men i så fall har i alla fall jag missat det tidigare: Cornelis Vreeswijks liv skall filmatiseras. Amir Chamdin, mest känd från Infinite Mass skall regissera. Och huvurollen spelas av - håll i er nu: Hank Von Helvete, till vardags sångare i Turbonegro.

Där snackar vi rollsättning som är lika otippad som genial.

Så här kommer han nog att se ut. Bilder lånade från nätet - fulphotoshoppande av mig.

Dagens:
Cornelis Vreeswijk - Polaren Pär På Socialen OCH Turbonegro - Get It On

Balkan beatz!

Jag ville väldigt gärna gå ned till Raw i lördags kväll. Då var det nämligen Balkan Beatz kväll och stället skulle få besök av DJ Tommi från Holland, en av Europas ledande balkan-DJs. Folk i allmänhet verkade dock tämligen oppepade och det såg länge ut som om jag skulle få bege mig ned själv. Efter att ha värmt upp med lite Blossa 09 på glöggkväll hos Fyris och Erika lyckades jag dock till slut tjata med mig Elle och Annelie ned till vad jag hoppades skulle bli en av de ösigare kvällarna på länge.

Det blev det också. Men tyvärr var det inte så många där för att uppleva det. Vi var nog inte mer än en 60-70 pers. Inte för att det gjorde så mycket - Tommis blandning av klezmer, mestizo och annan zigenarminnande balkanmusik (uppblandad med en hälsosam dos klassisk punkrock) fick golvet att koka ändå.

Kvällen bjöd även på livemusik från Dorlene Love, ett gäng svenskar som, såklart, bjöd på dragspel- och trumpetdriven balkan/punk/pop. Lite som ett The Pogues som sneglat mot Jugoslavien istället för Irland. Helt ok egentligen, men ställda öga mot öga mot Tommi och hans efterföljande DJ-set tedde de sig tämligen bleka. Den killen vet nämligen hur man sätter ett dansgolv i brand, även om det inte är mer än ett 20-tal personer som vågat sig ut på det. Det var helt enkelt ett jävla ös och vore det inte för min inbyggda svenska tillbakadragenhet hade jag antagligen slitit av mig i bar överkropp, halsat en flaska billig rysk vodka och vrålat "kalashnikov!" i sann Kusturica-anda.

Det enda negativa med kvällen är, som sagt, att det känns vansinnigt trist att inte fler letat sig dit. Med tanke på vilken stämning han lyckades piska fram med så lite folk hade det varit intressant att se vart kvällen tagit vägen om det varit lika mycket folk som under exempelvis en kväll med TBGWIO. Å andra sidan kanske det är lika bra att så inte blev fallet - risken är att varken Raw eller jag hade stått kvar efter kvällens slut i så fall.

Dagens:
Goran Bregovic & The Wedding And Funeral Band - Kalashnikov

Fotoblogg - Det är inte bara ett plagg som saknas...

Dagens:
The XX - Shelter

Vi syns på Tradera...

...sade en bandkollega till mig för inte så länge sedan när jag nämnde att min jobbsituation efter innevarande termin såg lite osäker ut.

Redan vid terminsstarten visste jag att det, på grund av orsaker jag inte kan förklara här, var oklart om jag skulle få stanna längre än till terminsbytet. Och för en tid sedan blev det klart att det ekonomiska underlaget för min anställning skulle försvinna. Skolledningen har dock hela tiden sagt att de gärna vill ha mig kvar och att en lösning skulle försöka hittas...men nu är det slutligen definitivt att min anställning inte förlängs. Två saker som är riktigt irriterande med situationen är att jag i samband med att jag bytte arbetsplats vid terminsstarten gick med på att det, tillsammans med facket, förhandlades fram ett avtal som säger att paragraf 5 i LAS (den som skulle garanterat mig fast tjänst) inte gäller i detta fall. Inte mycket att göra åt nu, men lite bittert känns det allt. Å andra sidan kanske jag hade blivit arbetslös redan i somras om jag inte gått med på det...
Dessutom har jag sedan en tid tillbaka planerat att starta eget vid sidan av - det måste jag också skjuta på nu eftersom jag förmodligen kommer att behöva stämpla vilket man inte får göra vid sidan av egen verksamhet om inte företaget varit igång i minst sex månader.

Visserligen är jag andra namn på kommunens LAS-lista vad gäller elevassistenter, men jag törs ändå inte hoppas alltför mycket på att få en ny anställning den vägen. Elevassistenter är ju det första man drar ned på såhär i kristider så jag tror inte direkt Eskilstunas skolor kommer att skrika efter mina tjänster...

Å andra sidan har jag länge känt att det kanske är dags att byta karriär och satsa på något som känns lite mer varaktigt. Visst, jag trivs bra med att jobba med det jag gjort sista tiden som det så fint brukar heta, men i ibland vara ganska krävande och psykiskt påfrestande. Dessutom har jag ärligt talat svårt att se mig själv jobbandes med "struliga ungdomar" eller vad man nu skall kalla det när jag är 50 år.
Frågan är bara vad jag i så fall skall inrikta mig på? Och hur? Jag har många saker jag skulle kunna tänka mig att göra, men vet inte riktigt hur jag skall ta mig an dem. Eller vad jag skall satsa på och hur...

Hur som helst blir jag alltså arbetslös från och med nästa fredag. Känns trist på flera sätt. Främst för att jag trivts otroligt bra under min tid på Rekarnegymnasiet, inte minst med kollegorna i arbetslaget. Jag får väl ta en sak i sänder efter det och hoppas att det löser sig. Och att saker och ting klarnar.

Tills dess får jag helt enkelt upprepa min bandkamrat Jonas ord från i höstas än en gång:
"Vi syns på Tradera".

Dagens:
New Order - Bizarre Love Triangle

Här skulle jag kunna droppa någon fyndig ordvits om hjulkul eller liknande. Men det tänker jag inte göra.

I lördags var det traditionsenlig julfest med scooterboys (och några girls, även om de inte var så många denna gång). Något måste vi ju hitta på nu när vädret gör att det inte är så behagligt att köra. I år var det Örebroarna som höll i den årliga festen - skönt att inte behöva åka så långt. Den var...tja, jag låter bilden ovan tala för sig själv.

Det var faktiskt julfest på fredagen också. Med jobbet. Inget ont om den, men i jämförelse med lördagens hulabaloo ter den sig en smula blek.

Dagens:
Dobie Gray - Out On The Floor

När fördomar kommer på skam.

Jag vill gärna se mig själv som ganska fördomsfri och försöker gå genom livet med en öppen, ödmjuk och tolerant syn på saker och ting. Men jag är inte mer än människa och som sådan är det näst intill omöjligt att inte hysa förutfattade meningar om vissa saker.

Två, visserligen ganska oskyldiga, saker jag mer eller mindre dömt ut är kriminalare i såväl bok- som filmform och remakes.
Jag gillar helt enkelt inte deckare - i synnerhet inte svenska sådana och har fått för mig att de är långtråkiga, fåniga och oengagerande. Vad gäller remakes på gamla filmer och tv-serier är de så gott som alltid sämre, fånigare och mer spekulativa än originalen och saknar, i brist på bättre ord, själ.

Båda dessa fördomar har jag fått överbevisade den senaste tiden - den första i form av Stieg Larsson. Redan när jag månglade skivor, film och ljudböcker på Rocks för ett par år sedan var han något av en storsäljare. Jag brydde mig inte om att kolla upp närmare vad det handlade om eftersom jag förutsatte att det bara var ytterligare en Wallander, Beck eller liknande - med andra ord fullkomligt ointressant i mina ögon. Eftersom hypen dock inte dött sedan dess utan till och med ökat ytterligare i och med filmatiserningarna bestämde jag mig för att trots allt ge böckerna en chans. Och, jävlar, vad spännande de är! Jag är helt tagen på sängen av det faktum att jag faktiskt tycker de är svinbra. Har just plöjt igenom bok två, Flickan som lekte med elden, och längtar nu efter att få ge mig på den avslutande Luftslottet som sprängdes. Där ser man. Det kanske bor ett litet kriminalromansfreak i mig trots allt.

Vad gäller remakes är det såklart nyversionen av V som fått mig att omvärdera mina åsikter. Jag älskade V förbehållslöst när jag var liten och spenderade många kvällar uppkrupen i soffan med en kudde i högsta hugg för att kunna gömma mig när det blev läskigt. Därför var det såklart med en rejäl dos skepsis jag mottog nyheten att de skulle spela in en nyversion. För ärligt talat - hur många remakes på tv-serier har varit bra tidigare? Knight Rider? Skulle inte tro det, va...

Men nyversionen av V är riktigt bra. I alla fall de fyra avsnitt jag sett hittills. Det känns som ett smart drag att de valt att egentligen inte använda något från den gamla serien mer än grundidén. Visst, det finns ingen korkad, god ödla som heter Willie. Utomjordingarna har inte grönt blod och använder inte laservapen (i alla fall inte än så länge). Och moderskeppen ser ut som något från Independence Day. Men inget av det gör särskilt mycket. Det enda jag egentligen saknar är de röda uniformerna och vinjetten - i övrigt är den klockren. Dessutom är besökarnas (självklart) kvinnliga ledare Anna faktiskt bättre, obehagligare och coolare än Diana någonsin var i originalet. Nu kan man bara hoppas att serien håller stilen och inte spårar ur alltför mycket...

Dagens:
Monty (feat Lorentz) - En Till Himmel

En klen tröst.

Ikväll är det dags för talkshow på Café Sylvia igen. Marcus Birro och Plura är gäster och Lill Lindfors skall gästa med husbandet. Jag var sent ute och fick inte tag på biljetter.

Lyssnade på Eldkvarn i iPoden hela dagen som tröst - det gick sådär.

Dagens:
Eldkvarn - Kärlekens Tunga

"What's this?" undrar Jack. Ja, inte är det snö i alla fall...

När jag sade att jag drömde om en vit jul var det inte riktigt detta jag syftade på.

I lördags åkte adventsljusstaken fram. Likaså julstjärnan till köksfönstret. Johan och Sara kom över. Glöggen värmdes. Vi såg på Tim Burtons The nightmare before christmas (den ultimata julfilmen). Vi drack lite mer glögg. Gick och tog en öl på Sylvia. Efterhängde lite i det Masserska/Petterssonska-residenset. Vaknade skapligt tidigt på söndagen. Gick på julmarknad i gamla stan. Tog det lugnt hemma. Avslutade dagen med ytterligare lite glögg samt Harry Potter.

Med andra ord skulle det ha varit en klockren första adventshelg och en skön start på det julmys jag är så svag för om det inte vore för den lilla detaljen att Eskilstuna plötsligt inte längre gick att se då jag vaknande på söndagsmorgonen - hela staden var nämligen insvept i en tjock, grötliknande dimma. Nåväl. "Det är ju i alla fall vitt", som en gammal vän sade.

Dagens:

Danny Elfman - What´s This?

Fotoblogg - Magiska musikögonblick,

I helgen spelade vi in ett par nya låtar med The Profondo Rosso. Man vet att en tagning är lyckad när solen plötsligt letar sig in genom fönstret och sveper in basisten i en varm, lummig halo av ljus.

Dagens:
King Crimson - The Great Deceiver

Filmblogg?

Insåg just att fyra av mina fem senaste inlägg på ett eller annat sätt varit filmrelaterade. Känns lite sådär, kanske. Fast å andra sidan: det är i alla fall ett avbrott från den senaste tidens frekventa scooterbloggande - och ett tydligt tecken på att säsongen är så gott som slut.

Bara för att fortsätta lite smått på filmtemat kan ju berätta att det verkar som om jag slipper fundera mer på hur jag skall göra med passet jag vann till Stockolms Filmfestival. Den drog nämligen igång i torsdags och jag har ännu inte sett röken av något festivalpass. Jag kontaktade faktiskt Sonic häromdagen och de beklagade att jag inte fått det samt förklarade att det inte var de som skötte utskicken utan att de bara vidarebefordrade vinnarnas uppgifter till festivalen som sedan skulle ta hand om det. Varför de sedan inte hört av sig till mig kunde de såklart inte svara på, men de lovade att höra efter och se till att jag fick ett svar från arrangörerna snarast. Det har jag ännu inte fått. Känns lite oseriöst av Stockholms Filmfestival och tråkigt för Sonic (även om jag såklart inte lägger någon som helst skuld på dem). Fast samtidigt lite skönt på sätt och vis - nu slipper ju jag vela över hur jag skall göra.

Idag har jag varit ledig som kompensation för att vi jobbade kväll på grund av öppet hus igår. Jag hade massor av högtflygande planer för saker jag skulle få gjort under dagen...och självklart har väldigt få av dem blivit verklighet. Skönt har det i alla fall varit. Dessutom behöver jag nog lite vila inför en helg innehållandes bland annat studiohäng med The Profondo Rosso (vilket drar igång om ganska exakt en timme) samt återföreningsfest med gänget som anordnade Kalles svensexa i somras.

Dagens:
Liars - Mr. You´re On Fire Mr.

Film är bäst på bio (i synnerhet katastroffilm) *SPOILER ALERT!*

Jag tittar en hel del på film. Ibland film som får en att tänka. Ibland film som berör. Ibland film som är genomtänkt. Ibland film som får en att skratta. Ibland film som gör en rädd. Ibland film som är spännande. Ibland film som underhållning. Ibland film som utbildning. Ibland film som är smart. Ibland film som är hjärndöd underhållning.

Och ibland känns det bäst med filmer där helt enkelt massor av stora saker går sönder. Igår såg jag 2012 på bio - och herrejösses vad saker gick sönder i den. Det måste vara katastroffilmernas katastroffilm. Andra liknande filmer nöjer sig med att låta någon båt, skyskrapa och i värsta fall storstad eller till och med ett land förstöras av ett vulkanutbrott, en storm, översvämningar eller asteroidnedslag - men den här rullen tar det hela tolv steg längre. Nu snackar vi fullskalig massförstörelse på planetär nivå - armageddon, jordens undergång, end of days och så vidare. Smart? Inte det minsta. Förutsägbart? I högsta grad. Underhållande? Vansinnigt.

Jag menar, i hur många tidigare filmer får man se stora delar av amerikanska västkusten sjunka till havets botten samt hela Yellowstones nationalpark förvandlas till en gigantisk vulkan - som inledning till katastrofen!? Att den dessutom innehåller några av de mest välgjorda specialeffekter jag någonsin sett gjorde självklart inte saken sämre.

Hade jag tittat hemma på TV:n hade jag antagligen bara tyckt att den var en skaplig katastroffilm i mängden. Men nu var det ju på bio jag såg den, och därför lyder min utsago: vilken satans åktur!

Betyg: 8 raserade skyskrapor av 10 (sett i relation till andra filmer inom samma genre)

Dagens:
...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - To Russia, My Homeland

På gränsen till läskigt.

Rekarnegymnasiets fikarum, 10-rasten idag:
Ronnie: Jag skall på bio ikväll.
Jimmy: Jag också! Vad skall ni se?
Ronnie: 2012.
Jimmy: Haha - det skall vi med! Jag skall gå med min mamma på 18:00 föreställningen.
Ronnie: Jag också! Hon älskar katastroffilm så vi brukar alltid gå när någon sådan visas...
Jimmy: Vi också.

Smått obekväm tystnad.

Dagens:
Montys Loco - Criminal

Up = Down.

Idag såg jag Up. Pixars senaste animerade film, ni vet?
Det kanske är mig det är fel på, men jag fann den en smula deprimerande och tragisk. Visst, de pratande hundarna och fågeln var rätt roliga, men i stort sett alla karaktärer var olyckliga, ensamma och egentligen ganska sorgliga.

Så skall man väl inte känna efter att ha sett en familjefilm?

Dagens:
Makthaverskan - Vi Var Människor Från Början

Slöbloggande.

Jag brukar, vilket jag tidigare nämnt, dra mig för att blogga roliga bilder, youtube-klipp och liknande. Det känns helt enkelt lite slött - åtminstone om inlägget enbart består av en/ett sådant. Trots det brukar jag ibland göra undantag om jag ramlat över något jag tycker är tillräckligt kul på nätet.

Den här hör definitivt till kategorin "sådant som är tillräckligt kul":


Dagens:
The Ordinary Boys - Weekend Revolution

Otur i turen.

Jag har notorisk otur i alla former av spel och tävlingar och antalet gånger jag vunnit något överhuvudtaget kan nog räknas på ena handens fingrar. Därför blev jag minst sagt överaskad när jag igår fick mail om att jag vunnit ett festivalpass till Stockholms filmfesival via tidningen Sonic. Om jag förstått det hela rätt ger det mig fri entré till samtliga föreställningar och evenemang under tillställningen. 180 filmer, ett par fester samt ett antal andra event i stil med intervjuer med regissörer och liknande!

"Grymt!" var min första reaktion...men sedan tänkte jag till lite och insåg att det finns ett stort minus: på grund av jobb och en del andra åtaganden kommer jag nämligen inte att kunna utnyttja det till fullo under särskilt många av de 12 dagar den varar. Det funkar ju liksom inte att sitta och åka fram och tillbaks på vardagskvällarna, även om det inte är överdrivet långt mellan Eskilstuna och Stockholm. Dessutom verkar passet endast gälla för en person (är dock inte säker på det eftersom jag inte fått hem det ännu), så även om jag skulle åka dit över helgerna skulle jag få springa runt på bio själv vilket ju inte känns överdrivet kul...

Det kanske får bli en Blocket-annons - hur trist det än känns.

Undrar om det sånt här folk brukar syfta på när de talar om "tur i oturen"...även om "otur i turen" kanske vore mer passande i detta sammanhang?

Dagens:
James Brown - Sex Machine

Fotoblogg - Personer med makt.

Maria Wetterstrand - enligt någon lista jag såg för en tid sedan 6:a på listan över Sveriges de politiker som har mest makt i Sverige. Tycker det syns tydligt på den Mr. Burns-minnande posen.

Janne Schaffer - musiksveriges mäktigaste tunga.

Båda bilderna är tagna under Sylvia Talkshow för ganska exakt en vecka sedan. Grattis till den lyckade premiären Jesper och Hjälmen!

Dagens:
Phoenix - The Consolation Prize

The brothers gonna work it out - fo' sho.

"Oljefatet". iPhone-fotat av Johan Masser.

Lördagen som gått var fylld till bredden. Rep med The Profondo Rosso hela dagen, sedan en snabb vända hem för att duscha och fräscha till sig. Därefter vidare hem till mor och far Gavelin för mat, dryck, sällskapsspel och samkväm. Trevligt värre - i synnerhet eftersom Elle körde bilen och vi därför inte behövde tänka på att strula med resan hem när det började bli dags att röra sig hemåt/utåt vid tio-snåret.

Hemåt i det här fallet innebar en snabb vända för lämna hunden samt ge Elle chansen att ta ett par öl innan vi fortsatte. Utåt innebar Raw där TBGWIO, ett dj-kollektiv/band som kombinerar skivspelande med en live-rytmsektion (bland annat bestående av min gode vän samt scooter- och bandkollega Jocke), skulle se till att det blev livat på dansgolvet. De bjuder på allt ifrån electro och dance till dängor från de flesta decennium samt brukar dessutom dela ut såväl percussion samt (i sann raveanda) glowsticks och liknande till publiken för att de skall få vara med på ett hörn. Allt ackompanjerat av stroboskop, laser och mickmastern/uppviglaren Gyysch bakom mikrofonen. Kort sagt brukar det vara ett sjöhelvetes ös.

När jag och Elle värmde upp så smått hemma plingade det plötsligt till i min telefon. Det visade sig vara ett MMS från grabbarna, föreställande ett obestämbart föremål i metall på vilket någon tejpat fast ett papper med texten Ronnie "Scooter" Gavelins oljefat. Under efterfesten på backstageområdet, sista natten av årets Hultsfredsfestival, spelade jag nämligen på just ett sådant (som "någon" lånat från det närliggande, övergivna Jägermeister-tältet) under deras set.
När vi väl kommit ned på Raw hann jag knappt beställa in en öl i baren förrän jag fann mig uppropad på scen och avklädd till linne (de kör nämligen med helvit klädsel så min bruna kavaj höll uppenbarligen inte måttet) med en trumpinne i ena handen och en tamburin i andra framför en uppochnedvänd kastrull fasttejpad vid ett synthställ. Raw var smockfullt, dansgolvet i extas och det var snart lika mycket folk på scen som nedanför. Gyysch hetsade på stämningen ytterligare i micken samt smällde av konfettibomber och jag gjorde mitt bästa för att hänga med Johan och Jocke på trummor respektive koskällor (vilket av någon anledning blev svårare och svårare ju längre kvällen gick)...

Jag hade sjukt kul - så kul att jag inte ens tog notis om att jag, antagligen på grund av min ovana hantering av percussioninstrument, nött upp ett stort sår på min högerhand förrän tamburinen på grund av blodvite började bli svår att hålla i. Det gjorde såklart ingenting och jag körde vidare ändå. Det var helt enkelt vansinnigt roligt och jag skulle kunna ha fortsatt ända till på söndagsmorgonen om det inte vore för att Raw stänger klockan två (nu fortsatte vi i och för sig på efterfest, men det är ju inte samma sak).

Vad säger man? TBGWIO - de killarna vet hur ställer till med fest. Tack.

Tv: Min hand vid stängning, iPhone-fotad av Jocke Wallin

Th: Pupliken, iPhone-fotad av mig.

Dagens:
Peter Gabriel - Sledgehammer

Sommarminnen.

De sköna originalmodsen i Sthlm Mods Scooter Club har gjort en liten film från Eskilsphenia (mest resan hit och kortegerkörningen) i somras som de lagt upp på YouTube. Kul att ha något att minnas scootersommaren 2009 av utöver en massa foton...tack!



Dagens:
Just Brothers - Sliced Tomatoes

En passande förklädnad.

På halloween-festen i lördags var jag utklädd till vampyr. Eller, tja, utklädd och utklädd - jag hade på mig en kavaj och ett par huggtänder. Kändes som en passande utstyrsel eftersom det är något väldigt snett med min dygnsrytm. Jag vaknar på morgonen och är totalt desorienterad tills jag ätit frukost och druckit ett par koppar kaffe - då är jag tillräckligt vaken för att ta mig till jobbet. Känner mig oftast ok där så länge jag håller mig sysselsatt, men när jag kommer hem kan jag knappt hålla ögonen öppna och slocknar allt som oftast på soffan ett tag. Vaknar ännu mer förstörd för att sedan sakta piggna till för att slutligen vara klarvaken lagom till kvällen - med resultatet att jag inte kan somna när det väl är dags att gå och lägga sig.

Den logiska slutsatsen att dra av detta är att jag inte borde sova på eftermiddagen (hur mycket både jag och hunden än uppskattar den lilla tuppluren ihop i soffan) eftersom det antagligen är den som gör att jag inte kan somna på kvällen. Därför har jag de sista dagarna försökt tvinga mig själv att inte slockna (till hundens stora besvikelse). Och ändå sitter jag här nu. Halv tolv. Pigg som en lärka.

Jag kanske helt enkelt borde skaffa ett nattjobb?

Dagens:
Julian Casablancas - 11th Dimension

Höstlov?

Shoppingresa till Västerås (fruktlös så när som på en mössa). Trevligt, lugnt pubhäng. Pälsängerinvasion i lägenheten med totalsanering som följd (jobbigt men såhär i efterhand skönt att slutligen ha tvingats till en rejäl storstädning). Räddning av Johans MacBook till sent på natten. Halloweenfest med övernattning i Torshälla. Plus annat småfix som att köra till pappersåtervinningen, tvätta och liknande. Allt på fyra dagar.

Höstlov. För de flesta som jobbar i skolan innebär det några lediga, slöa dagar. För mig innebär det uppenbarligen ett mer hektiskt schema än när jag jobbar.

Nåja. Imorgon återgår jag till jobbet igen. Skall bli skönt att få slappna av lite.

Dagens:
Port O'Brien - My Will Is Good

Fotoblogg - Världsrymden anfaller.

I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt.
Lite som att kliva rätt in i War of the worlds. Eller en av de där mytomspunna Pink Floyd-lasershowerna på 70-talet. The dark side of Eskilstuna, liksom...

Dagens:
Pink Floyd - The Great Gig In The Sky

En kväll med Nick.

Jag har, som jag nämnt vid flera tillfällen tidigare, ganska eklektisk musiksmak. En av de artister som stått mig nära under längst tid är Nick Cave. I sjuttonårsåldern köpte jag, på ren impuls och utan att egentligen veta varför, hans album Let Love In och blev fullständigt knockad av den mörka, men på något sätt ändå vackra, ljudbilden och de av ord till brädden fyllda texterna. Sedan dess har Nick varit en trogen musikalisk följeslagare, oavsett om det rört sig om hans raljerande mördarballader, vackra kärleksserenader och disharmoniska ljudutflykter i sällskap med Bad Seeds, stökig garagerock under namnet Grinderman eller de tidiga oljudsdrivna gothrockexcesserna i bandet Birthday Party. Nick är helt enkelt en man som i min bok inte kan göra mycket fel. Jag menar - han lyckades till och med se förhållandevis cool ut i den mexikominnande mustasch han helt plötsligt anlade härom året. Det är inte många som lyckas med en sådan sak.

Mr Cave är dock inte bara en fantastisk låt- och textskrivare: han är också författare och ganska nyligen släppte han sin andra roman, The death of Bunny Munro. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den ännu, men älskade han enda tidigare bok And the ass saw the angel (som släpptes för över 20 år sedan) och hyser inga tvivel om att jag kommer att gilla nypublicerade Bunny Munros död (som den heter på svenska) lika mycket. Den har ju trots allt i recensioner beskrivits som en blandning av Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill - hur skulle det kunna vara något annat än bra?

Det är för övrigt med anledning av den han nu befinner sig på en mindre turné med ett, för honom, lite annorlunda koncept de kallar "An evening with Nick Cave". I tisdags kväll gästade han Chinateatern i Stockholm och jag var, såklart, där i sällskap med Elle. Faktum är att det var min 30-årspresent till henne ("att kombinera nytta med nöje" tror jag sådant brukar kallas). Evenemanget beskrevs i förhand som "an evening of reading, music and conversation with Nick Cave" och det var också precis vad det var. Samtliga framträdanden sker på betydligt mindre scener än vad han i normala fall spelar på och består av såväl musik, recitation av valda passager ur den nya boken samt möjlighet att ställa frågor direkt till Nick själv samt önska sina favoritlåtar. Det var, självklart, sjukt bra.

Musiken framfördes av Cave själv (oftast på piano, ibland med gitarr) ackompanjerad endast av de två Bad Seeds medlemmarna Martyn Casey på bas och Nicks ständige sidekick Warren Ellis (som mer och mer ser ut som en blandning mellan Charles Manson och jultomten) på fiol, gitarr, slagverk och effektpedaler (ja, jag anser att han använde dem som ett eget instrument). Denna sättning gjorde att de flesta låtar framfördes i väldigt nedbantade, ofta akustiska, arrangemang som inte bara passade de senaste årens mer finstämda ballader perfekt utan dessutom tog fram helt nya dimensioner i vissa äldre låtar. Det var egentligen endast under ett par låtar då han hängde på sig elgitarren och försökte rocka det inte riktigt fungerade; i övrigt var det nästan (dock bara nästan) bättre än när jag såg honom för första gången under Murder Ballads-turnén ihop med hela bandet.

Partierna då han läste utdrag ur The death of Bunny Munro medan filmloopar spelades upp på en filmduk bakom honom oroade mig en smula i förväg. Jag var rädd att det skulle bli för pretentiöst och svårt att hänga med då jag inte läst boken, men de visade sig vara extremt suggestiva - mycket på grund av Nicks dundrande barytonstämma som passar perfekt för recitation.

Inledningsvis uppmuntrade han publiken att fråga vad vi ville, hur personligt det än var, men skämtade ändå sedan bort de mer allvarliga frågorna och verkade egentligen bara vara intresserad av att svara seriöst på de få frågor som gällde boken. Det gjorde dock inte så mycket - bara att se honom interagera med publiken på det sättet, och dessutom få en glimt av en snabbtänkt och fyndig sida man inte riktigt visste att han hade, räckte gott.

För att sammanfatta en smula var det alltså helt vansinnigt bra och det var befriande att få se honom i ett så avslappnat och, faktiskt, mysigt sammanhang - två epitet man ju inte direkt brukar förknippa denne gänglige australiensare med i vanliga fall. Jag skulle nog nästan våga påstå att den antagligen placerar sig på topp 10-listan över de bästa framträdanden jag haft glädjen att bevittna under mitt konsertgående liv. Visst, det fanns dalar som sagt - men topparna, och i synnerhet då de mer eller mindre akustiska versionerna av hans äldre låtar, uppvägde med råge.

Bäst: Mercy Seat och The Weeping Song i löjligt mäktiga, pianodrivna versioner. Jag var nära att falla i tårar och gåshuden på mina armar har knappt lagt sig ännu. Den förvirrade tjejen som önskade Mercy Seat sekunden efter att den spelats. Att Nick fick frågan "do you like goths?", hörde "do you like cocks?" och svarade: "well...sometimes".

Sämst: Den totala slakten av Red Right Hand, en av mina absoluta favoriter, i någon slags anskrämlig garagerock-version. Att jag var för feg för att fråga honom något (och inte kom på någon bra fråga att ställe heller, för den delen). Att han rakat av sig mustaschen (även om det var rätt kul att han på frågan varför svarade han att hans fru tröttnat på att den stacks, drogat honom med sömntabletter och sedan tvångsrakat honom i däckat tillstånd).


Inte från i tisdags, men från när han spelade i Dublin med samma koncept för inte så länge sedan. Gåshud.

Nick läser kapitel tre ur The Death of Bunny Munro - vilket även var inledningen till framträdandet. Inte heller från Chinateatern, men känslan är densamma och det är samma filmsnutt som spelas i bakgrunden. Undrar för övrigt hur hans gamla duettpartner Kylie reagerade när hon fick höra om det här (kolla på hela klippet för att förstå vad jag syftar på)?

Dagens:

Nick Cave - The Mercy Seat (live på Chinateatern i tisdags)

Ett trasigt objektiv, en bra konsert och en grön fé.

I helgen pajjade mitt nyaste objektiv, ett Tamron 17-50 2,8. Det fick sig en rejäl smäll och vid närmare inspektion var det outhärdligt tydligt att det var kört - hela objektivet såg snett ut och varken zoomen eller fokusringen gick att rubba.
På grund av detta har jag nu för första gången fått användning min allrisk-försäkring. Jag har sällan (eller snarare aldrig) tidigare pajjat något tillräckligt dyrt för att utnyttja den och därför ett flertal gånger funderat över vilken nytta jag egentligen har av detta tillägg till hemförsäkringen. Nu vet jag.

Olyckan skedde för övrigt under fredagskvällen, då jag DJ:ade på Raw där Lars Demian spelade. Angående själva DJ:andet finns inte särskilt mycket värt att nämna. Det var en ganska ordinär och tråkig kväll. Demian däremot var fantastiskt bra! Han har ju hållit på i en herrans massa år och jag har varit medveten om hans existens sedan gymnasietiden men egentligen aldrig fastnat för honom. Efter fredagens gig förstår jag verkligen inte varför - beväpnade med mer eller mindre oortodoxa instrument som bland annat gitarr, elektrifierad banjo, bastuba och en pedalstyrd uppsättning slagverk levererade han och hans medmusikant ett gäng låtar som lät lite som om ett gäng grekiska folkmusiker försökte kombinera klezmer och svenska visor med Tom Waits som dirigent. Verkar det skevt? Det var det. Verkar det roligt? Det var det. Verkar det bra? Det var det verkligen.
Som support lirade en kille vid namn Ola Aurell som tydligen är stå-uppkomiker i normala fall småroliga, halvburleska visor med sin akustiska gitarr. Han var faktiskt också riktigt bra, men bleknade trots det i jämförelse med herr Demian.
Med andra ord en riktigt bra kväll (förutom det trista DJ:andet) som nästan, men bara nästan, uppvägde för det stridskadade objektivet.

Lördagskvällen spenderades hos min pilgrimsvandrande vän Musslan i sällskap med några goda vänner och en flaska 70% Absinth han köpt med sig från Spanien. Det räcker så.

Dagens:
Lars Demian - Konungens Skål

För säkerhets skull...

Igår kväll hade farsans jobb en liten after work-tillställning. De skulle käka och ta ett par öl på Josefs - en liten mysig blueskrog i stan. I normala fall brukar de köra konserter på torsdagskvällar, men eftersom inget var inbokat den här gången fick jag frågan om inte jag komma och spela lite för dem. I normala fall gör jag sällan sådana trubaduraktiga gig, men bestämde mig ändå för att tacka ja, tog gitarren och drog ned för att spela lite Johnny Cash, Nick Cave, Jaques Brel och annat sådant jag gillar och som fungerar bra på en ensam akustisk gitarr.

Det var, som förväntat, ganska lite folk där: min far och hans arbetskamrater (ett tjugotal personer) samt några strögäster. Bland annat fyra personer som såg ut att höra hemma i en parodi på moderna mc-gäng: långt hår, bootcut-jeans och stövlar samt täckjackor med HD-tryck.
Jag spelade lite mindre än en timme och jobbsällskapet verkade uppskatta det. Detsamma kan inte sägas om mc-grabbarna. Redan efter ett par låtar började en av de hojta om att jag skulle "spela något han kände igen". Sisådär en halvtimme senare ställde de sig upp, tog på jackorna och den långhårigaste av de sade något i stil med att jag "var den sämsta jävla trubadur han någonsin hört som bara spelade skitlåtar".

I vanliga fall brukar jag bara ignorera sådant, men av någon anledning svarade jag den här gången. I och för sig inget överdrivet hårt: jag sade bara vänligt men bestämt att det nog berodde på att jag inte var trubadur, i alla fall inte på det sättet, och dessutom inte var där för att spela för dem - det var ingen som tvingade dem att lyssna och de fick gärna gå någon annanstans som passade dem bättre.
När sällskapet surmulet vandrade ut ur lokalen spände den långhårigaste ögonen i mig och väste mellan tänderna: "bögdjävel".

Sedan var det var inget mer med det. Jag gör det här inlägget mest för att ni skall veta vad som hänt om jag plötsligt försvinner, exploderar eller hittas spetsad på en kromad HD-pipa.

Dagens:
Johnny Cash - Delia's Gone

Musikminne.

Mitt liv ramas in av musik. Det har det alltid gjort. Jag älskar musik förbehållslöst och anser bra musik vara bra musik – sedan må det vara northern soul, punk, ska, country, folkmusik, synth, electro, hip-hop, opera eller vad som helst däremellan. En bra låt är en bra låt oavsett genre och i mina ögon gillar inte personer som binder upp sitt lyssnande på en enda musikstil musik egentligen – de tycker enbart om att framstå som om de gillar musik.

Så länge jag kan minnas (i alla fall nästan) har jag haft med mig en musikkälla vart jag än gått – en walkman på 80-talet, en bärbar cd på 90-talet och idag min trogna iPod. Så gott som varje epok, händelse och minne kan på ett eller annat sätt kopplas till en viss artist, skiva eller enskild låt. På så sätt är det exempelvis omöjligt för mig att tänka tillbaks på min högstadieperiod utan att tänka på Nirvanas In Utero, göra nattliga bussfärder vintertid utan att höra Radioheads The Trickster inom mig, minnas gymnasiet eller mina första festivaler utan att också minnas Blurs Parklife, vintern då jag flyttade hemifrån utan Nick Cave, sommaren då jag och Elle träffades utan The Smiths, alla scooterträffar jag varit på utan Toots, The Specials samt en uppsjö Northern Soul- och skahits…ja, ni fattar?

Jag kommer ihåg en gång då jag som barn (kan jag ha varit tolv år?) var sjuk. Riktigt sjuk. Ni vet, sådär ynklig som man bara blir när man fortfarande är liten och blir ompysslad av mamma. Det här var på den tiden då större delen av MTVs sändningstid fortfarande utgjordes av musikvideos och just då, den här veckan då jag låg hemma på soffan med feber och inte ens orkade byta kanal, var More Than Words med Extreme en superhit. Den spelades så gott som nonstop och jag hörde den säkerligen ett hundratal gånger på de fem dagar jag var hemma från skolan.
Igår hörde jag den på radion igen och kände mig plötsligt krasslig. Det var som att ljudet av låten fick min kropp att minnas och återuppleva den hemska influensa jag drabbades av den där gången. Precis som tanken på händelser och känslor kan få mig att minnas viss musik, fast tvärtom...

...eller så är det helt enkelt så att More Than Words bara är en riktigt jävla vidrig låt och jag mådde dåligt därför.

Dagens:
T Rex - London Boys

Resumé.

Nu har jag gjort sådär igen - varit urusel på att blogga. Därför följer här en liten sammanfattning av vad jag haft för mig sedan sist:

• DJ:at två gånger: på Lokomotivet innan och efter Moneybrothers spelning förra fredagen samt på Raw igår då Boris & The Jeltsins lirade. Moneybrother var som vanligt fantastiskt live. Jag har sett honom/dem flera gånger men glömmer alltid bort vilken sjukt bra show de levererar. Boris & The Jeltsins var också bra igår, men tyvärr var det vansinnigt dåligt med folk. Ibland undrar jag vad som håller på att hända med den här staden...
• Bevistat Scooterns Dag i Stockholm - med bil visserligen, men ändå...Vi hade dagen till ära fått Kungsan till vårat förfogande och det hela var ett lyckat arrangemang med ett femtiotal scootrar som deltog i Stockholms Scootermästerskap. Jag fick dock tyvärr lära mig den hårda vägen att det är dyrt att stå i parkeringshus i Stockholm: nästan 230 spänn för dryga två och en halv timma är ju löjligt.
  Några bilder finns såklart här.
  
• Spenderat en natt hos släktingar till Elle i Södertälje. God mat, lite öl och trevligt sällskap. Gott så.
  
• Repat med The Profondo Rosso för första gången sedan i början av sommaren. Kul att få hänga på sig elgitarren igen. Det höll dock på att skita sig rejält på grund av dubbelbokning orsakad av våra urusla rutiner för bokning av replokalen. Som tur är fick vi på kort varsel tillgång till en alternativ repa stor som en garderob i Vilsta industriområde.
• Börjat läsa Män som hatar kvinnor. Inte för att jag gillar svenska deckare - tvärtom. Men efter att ha hört alla prata om Millennium-trilogin i ett års tid är det väl lika bra att ge den en chans.
• Fått löjliga mängder trattkantarell av Fyris. Gott att äta - trist att rensa.
  
• Hjälpt nödställda grannar mitt i natten.
  
• Jobbat på som vanligt, kollat vidare på True Blood (snart klar med säsong 1) samt sett ett par filmer.

Så. Nu är jag ikapp.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Bastard Sønn

Fosterställning.

"God pizza" tänkte jag förnöjt - "getost, ruccola, honung och pinjenötter är en gyllene kombination". Jag lade ifrån mig besticken, tog en klunk öl och fortsatte konverersera med mina nya arbetskamrater på denna vår första after work. Jag var mätt och belåten, sällskapet trevligt och det mesta kändes helt ok...men så - en underlig känsla från maggropen. Som en varm våg som spred sig från vad jag antar är magmunnen och ut över sidorna av kroppen. Jag bytte ställning för att sitta lite bekvämare. Konstaterade att jag kände mig lite uppblåst. Lutade mig bakåt för att se om det skulle minska trycket mot min byxmidja. Det gjorde det inte. Så, plötsligt - ett hugg av smärta i magregionen. Kroppen ville böja sig framåt. Jag försökte hålla god min. Funderade på om jag skulle kunna knäppa upp byxorna lite diskret utan att någon märkte det, men kom fram till att det förmodligen var en osedvanligt korkad idé. Mer smärta. Muller från magen. En av mina kollegor observerade att jag såg lite plågad (läs; askgrå i ansiktet) ut och frågade om något var på tok. "Jag har bara lite ont i magen" svarade jag och försökte hålla god min. "Det går säkert över snart. Jag åt nog för fort bara".

Men det gick inte över. Tvärtom. Efter vad som kändes som flera timmars plåga (men förmodligen bara var en halv, max en) bestämde sig sällskapet för att avsluta för kvällen. Varm av lika delar tacksamhet och plåga släpade jag mig till min cykel och begav mig hemåt så fort jag kunde - vilket inte var särskilt fort i mitt tillstånd. Väl hemma rusade jag förbi en förvånad Elenor och rätt in på toaletten i förhoppning/tro att jag skulle spy. Inte ens det kunde jag. Smärtan var nu outhärdlig. Magont har väl alla upplevt någon gång tidigare, men det här var verkligen något helt vansinnigt. Det kändes som om någon kört ner näven genom min hals och nu långsamt och metodiskt kramade min magsäck med all sin styrka. Jag låg bokstavligen i fosterställning på toalettgolvet, oförmögen att resa mig upp ens med hjälp av att ta tag i tvättstället. Jag trodde nästan att jag var döende ett slag och övervägde att ropa till Elenor att hon skulle ringa ambulans, men fick inte fram mer än någon slags ynkligt kvidande.

Med en kraftansträngning värdig He-Man lyckades jag slutligen rulla över på rygg. Jag försökte, trots att magen ville att jag skulla dra ihop mig igen, sträcka ut mig så gott det gick på badrumsgolvet. Lyckades. Konstaterade att det fick smärtan att lindras något. Blev liggande så. På badrumsgolvet. Vet inte hur länge jag låg där, men efter en stund kände jag mig så pass bra att jag vågade mig på ett nytt försök att resa mig upp. Jag hade fortfarande vansinnigt ont, men lyckades trots allt stappla till sängen där jag slängde mig på rygg och sedan blev liggande resten av kvällen.

Dagen efter kändes allt bra igen. Jag har ingen aning aning om vad som hände - min första tanke var någon slags matförgiftning, men sådan brukar enligt vad jag hört av andra inte slå till så snabbt och dessutom hålla i sig längre. För säkerhet skull kommer jag dock aldrig att äta pizza på den krogen igen - hur god den än var.

Eftersom detta var första gången jag gjorde något utanför jobbet med min nya arbetskamrater vill jag, om någon av dem mot all förmodan skulle läsa detta, passa på att klargöra att det inte är så här jag brukar bete mig när jag går ut.

Dagens:
Magnus Carlsson And The Moon Ray Quintet - Sugar Man

Lite statistik för helgen vecka 39.

Undertecknad i full färd med att göra Elles lillebror respektabel.
(Kortet taget av Dennis Granfors)

Orsak till firande: Elles 30 årsdag.
Dagar då det festades hemma hos oss: Två - fredag och lördag.
Antal lokaler som använts: Två - festlokalen i bostadsrättsföreningens källare samt lägenheten.
Antal personer: Ett trettiotal ur släkt och familj på fredagen, runt 15 vänner på lördagen.
Antal sopsäckar med pant att avdisponera: Tre.
Antal blombuketter som nu stinker ned lägenheten: Tillräckligt många för att fylla samtliga vaser i hushållet.
Tid då vi gått och lagt oss: Halv fyra natten fredag till lördag samt runt halv sex på söndagsmorgonen.
Tid då vi gått upp: Halv sju på fredagen då jag väckte Elle med tårta (som egentligen bara var en chokladmunk med ljus i) samt biljetter till Nick Cave på Chinateatern 20:e oktober, runt elva på lördagen och halv tre på eftermiddagen (ja, ni läste rätt) på söndagen.
Antal grannar som klagat: Otroligt nog inga. Om det beror på att vi skötte oss eller på ren tur låter jag vara osagt.
Antal saker som skadats: Rislampan i vardagsrummet som demolerats av Ljungman samt min gitarr som repats av en okänd gärningsman.
Antal personer som snaggat sig: Tre inklusive mig.
Antal sopsäckar fyllda med engångstallrikar, bestick, plastmuggar och annat skräp att slänga: Tre.
Antal dagar det tagit att återhämta sig: Cirka tre - är dock inte helt säker på att jag är i full form ännu egentligen.

Födelsedagsbarnet i sitt esse - omgiven av släkt och rättandes en tipspromenad om sig själv.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Red Right Hand

Humor i nostalgiform.

Coolast i Fagersta.

Jag har lånat en scanner och de sista dagarna spenderat lite tid med att föra över en massa gamla kort till digitalt format. Bland annat hittade jag det här, undangömt i ett fotoalbum jag glömt att jag hade.

Jag är inte säker, men tror det kan vara taget på Bergslagsrocken 1995 och det finns så många roliga/underliga detaljer i bilden att jag blir helt vimmelkantig.
För det första: mitt hår. Hur tänkte jag där egentligen? Som om det inte räckte med det dåliga omdömet att försöka ordna någon slags indie/manchesterinspirerad luggfrisyr trots att jag är lockig hade jag uppenbarligen fått den briljanta idén att förvärra katastrofen genom att sätta en flaska väteperoxid till det. Nog för att jag tyckte Thom Yorke var en av världens coolaste killar kring 95/96 (och han var ju blonderad vid den tiden), men någon borde verkligen ha sagt till mig på skarpen där.

Värt att påpeka i övrigt är att vi alla ser ut att vara typ tolv år gamla (vilket iofs inte är så långt ifrån vad vi faktiskt var), Ludde och Sultans rosa frisyrer (en om möjligt ännu större modemiss än min blonda kalufs), samtligas milt sagt idiotiska uppsyn och kanske framförallt att Ludde av någon outgrundlig anledning håller i en knallpulverpistol.

Man brukar säga att verkligheten ibland överträffar fiktionen och detta är ett väl ett utmärkt exempel på det...jag tror nämligen inte att något fotoredigeringsprogram i världen skulle kunna åstadkomma ett resultat som är hälften så underhållande.

Dagens:
Dexys Midnight Runners - Jackie Wilson Said (I'm In Heaven When You Smile)

Pennybridge tur och retur på 10".

Det känns som om jag mer och mer förvandlat det här till en scooterblogg sista tiden. Till de av er som brukar titta in här och är helhjärtat ointresserade av allt som har med sådana att göra kan jag lugna er genom att informera om att säsongen lider mot sitt slut och att antalet inlägg som handlar om små italienska motorcyklar med underdimensionerade hjul sannolikt kommer att minska drastiskt då. Än är det dock minst en månad eller två (samt förhoppningsvis ett par träffar) kvar innan det blir för kallt och halkigt för att köra och fram tills dess lär ni få stå ut med ett par sådana här inlägg till.

Hur som helst - igår hoppade jag på P200:an och begav mig till Örebro för scooterns dag. Den här gången hade jag dessutom, som ett led i min kampanj för att få honom att skaffa en egen scooter, Johan bakpå. Farsan hängde också med på sin PX -98. Det blev en skön dagstripp med uppställning i Örebro stad, mingel och fika på programmet. Inga excesser denna gång direkt, men en trevlig dag och en lagom lång resa längs med skönt kurviga vägar som avslutades med gratis käk på MacBeths (tack till far för det) och sedan några öl i godan ro på kvällen.

Förhoppingsvis gav det hela min numera bakpååkande gode vän mersmak. Jag planerar så smått att dessutom tvinga ut honom till något inhägnat område på landet så att han får provköra själv inom en snar framtid - förhoppningsvis kan det utgöra den slutliga knuffen som skickar honom över kanten och ned i scooterträskets fördärv.

Och just ja - lite bilder från Örebro finns naturligtvis. De hittar ni här.

Dagens:
Susanna And The Magical Orchestra - Palptine's Dream

Fotoblogg - En sista smak av sommar...

Dagens:
Ingenting - Led Mig Hem

Exorcism kanske skulle funka?

Idag hade grannen visning på sin lägenhet, en trea på ca 80 kvadrat. Jag har länge känt att det är dags att skaffa något större, men det tar emot att flytta från huset då jag trivs här och dessutom har garage i det - något som inte är så vanligt i flerbostadshus och värt mycket för mig. Därför övervägde jag seriöst att gå ned till banken och höra efter om lån ett kort tag, men sedan tog förnuftet överhanden och intalade mig att det var onödigt att lägga så mycket pengar. Utropspriset är 650k och man får nog kallt räkna med att det slutgiltiga priset kommer att landa en bra bit över det. Dessutom är den nyrenoverad, men med riktigt fula tapeter och färger så jag skulle få börja med att tapetsera om hela klabbet.

Dock väcktes en slumrande tanke i mig - lägenheten under mig har varit till salu ett par gånger de senaste åren. Det är en etta som är identisk med min, förutom att den har uteplats istället för balkong. Varje gång den legat ute har jag lekt med tanken köpa den, låta sätta in en spiraltrappa mellan våningarna, riva ut ena köket och kanske slå ut en vägg eller två. Då skulle jag plötsligt ha en etagevånging på närmare 90 kvadrat med tre, fyra eller fem rum (beroende på om jag slår ut väggarna till hallarna eller ej), uteplats och balkong - allt för en i sammanhanget löjligt låg summa eftersom jag köpte min nuvarande lägenhet för en spottstyver för många år sedan.

Jag har bestämt mig. Så får det bli...nästa gång den är till salu. Nu till problemet:
Det var inte länge sedan en kvinna flyttade in i den. Detta innebär att det, om det vill sig illa, kan dröja ett tag innan jag får möjlighet att realisera mina planer. Såhär i efterhand inser jag så klart att jag borde ha agerat på min impuls redan i våras då den låg ute sist.

Jag blir väl helt enkelt tvungen att få henne att vilja flytta. Någon som har en bra idé på hur man kan driva en granne på flykt utan att själv bli vräkt?

Dagens:
Muse - Guiding Light

Att gifta sig med stil...

Eftersom den här sommaren fullkomligen svämmat över av scooterträffar och bröllop för min del kändes det som om det var på tiden att slå ihop de båda i helgen - därför begav sig jag och Elle till Stockholm för att bevittna hur Jessica, god scootervän och expresident i SSK, gifte sig med Håkan. Själva vigseln var en smula annorlunda: vi bjöds på läsk ur flaska med sugrör samt tablettaskar, ett bildspel på brudparet till tonerna av Madness och det var inte tal om någon brudmarsch - istället projicerades Elvis sjungandes Love Me Tender på bioduken. Och självklart lämnade de nygifta ceremonin på en Vespa med sidovagn - framförd av bruden själv. Så borde alla bröllop vara.

Den efterföljande middagen var mer traditionell med tal och skålar så det stod det härliga till innan festen tog vid. Som vanligt kunde jag inte hålla mig till att bara vara en "vanlig" gäst utan stod för DJ:andet. Vanligtvis brukar jag vara minst sagt en smula skeptisk och tackar generellt nej till att spela skivor på bröllop eftersom det oftast innebär att man måste spela en massa skivor man i normala fall inte skulle ta i skulle ta i med tång, men eftersom det var scooterister som gifte sig den här gången gjorde jag ett undantag och hoppades slippa de värsta skämslåtarna. Det gjorde jag också.

Till skillnad från sommarens tidigare bröllop behövde jag dock inte agera fotograf och därför blev det både färre och mindre uppstyrda bilder än på dem. Lite fotat blev det såklart dock ändå och några av de bilderna hittar ni här.

Jag avslutar dagens inlägg med ett citat från festprogrammet. I det fanns, som sig bör, lite info om varje gäst och följande rader stod att läsa om Elenor: "Flickvän till scootervän. Sitter bakpå Ronnies Lambretta när den rasar". Intern humor gör sig som bäst i formella sammanhang.

Dagens:
Sam & Dave - Gimme Some Lovin'

Fotoblogg - Sådan far, sådan son.

Lite fler bilder från Mods Vs Rockers finns här.

Dagens:
The Contours - Do You Love Me?

Make it stop! MAKE IT STOP!

Jag såg ett Seinfeld-avsnitt igår i vilket George var irriterad för att han fått Master Of The House från Les Miserables på hjärnan och nu inte kunde sluta nynna på den. Som vissa av er säkert redan vet är ju musikaler i allmänhet, och Les Miserables i synnerhet, en av mina största guilty pleasures så självklart spenderade jag på grund av det resten av kvällen gnolandes på denna lilla visa.

Efter att ha irriterat sig på mitt nynnande en stund fick Elenor nog och uppmanade mig att lyssna på hela låten istället eftersom det lär vara det mest effektiva sättet att bli av med en låt man hakat upp sig på. Det visade sig vara en dålig idé - plötsligt hade jag nämligen inte bara refrängen utan hela låten rullandes på repeat i huvudet.
Jag gjorde en kvällsmacka: "Welcome monsieur, sit yourself down and meet the best inkeeper in town"...
Jag gick på toaletten: "Food beyond compare, food beyond belief, mix it in a mincer and pretend it´s beef"...
Jag gick ut med hunden:"Kidney of a horse, liver of a cat, filling up the sausages with this and that"...
Jag försökta somna för natten: "Charge 'em for the lice, extra for the mice"...
Jag vaknade i morse: "Enter monsieur, lay down yer load"...
Hela jävla dagen: "Master of the house! Keeper of the zoo! Ready to relieve them of a sou or two"...

Jag blir tokig! Och jag som inte ens brukar kolla på Seinfeld i vanliga fall...



Dagens:
Gissa?!

Man vet att man kanske snöat in lite väl mycket på scootrar när...

...man på text-tv ser nyheten om att Transportstyrelsen från och med årsskiftet beslutat att slopa kontrollmärket på bilar och MC (konstigt nog har jag inte hittat någon info om det någon annanstans, så det kan vara felaktigt), en nyhet som borde göra de flesta fordonsägare glada eftersom det innebär mindre pill med klistermärken som trillar av och blir fula, och ens första spontana tanke är:

"Typiskt - ännu en ursäkt för folk att blanda ihop oss med moppar och göra livsfarliga omkörningar på motorvägen."

Dagens:
Jamie T - The Man's Machine

Italiensk design, brittiskt järn och snälla bilister.

Det har inte gått så bra för mig att ta mig till Mods Vs Rockers tidigare. Första året kom vi försent och missade kortegen eftersom vi körde släp dit och scootern välte strax utanför Stockholm. Förra året tog jag mig hela vägen, bara för att knäcka bensinkranen på uppsamlingsplatsen och sedan bli stående där medan de andra drog iväg. Därför var det inte helt utan oro i kroppen jag grenslade Lambrettan och begav mig mot Stockholm tidigt i lördags morse - den går trots allt lite magert och dessutom verkar jag, av ljudet att döma, ha en läcka någonstans kring avgassystemet som jag inte lyckats lokalisera, trots att jag rev ned det totalt i fredags och såväl kollade efter hål som bytte alla packningar och bultar. Det gick dock som en dans hela vägen denna gång. Jag svängde till och med förbi min eviga scooterrunkompanjon Mats på vägen för en snabb fika innan vi körde den sista biten tillsammans och hann ändå fram i god tid.

På St Eriksplan samlades sedan dryga sjuttiotalet scooterister upp, iklädda full modsmundering. Sällan har väl så många gröna parkas och så många backspeglar skådats samtidigt i Stockholm. Prick klockan ett rullade vi iväg emot St Eriksbron, där vi effektivt blockerade trafiken i vår ända av bron i väntan på att våra fiender skulle anlända. Snart hördes ett dovt muller och ett gigantiskt rökmoln skådades i horisonten på andra änden av bron. Och så, ur molnet, dök de upp. Läderklädda och på stora engelska motorcyklar. De stannade. I ett par minuter stod vi på varsin sida - öga mot öga. Motorer varvades, tutorna ljöd och slagord skanderades. Så, som på en given signal, brände vi iväg. När vi passerade varandra vevades nävarna i luften, det skreks och både ett och två fingrar syntes uppsträckta. Efter denna kraftmätning fortsatte vi scooterister själva en stund innan vi återigen mötte upp våra rockersnemesis vid Odengatan - den här gången under betydligt fredligare former med glada vinkningar snarare än hotfulla blickar. Därefter fortsatte vi i samlad trupp mot Nytorget. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att köra tillsammans med så många genom huvudstaden. Mullret från motorcyklarna och smattret från våra scootrar skapade en närmast öronbedövande ljudmatta, röken låg tät som ärtsoppa i luften och varenda hårstrå på mina armar stod rakt upp.

På Nytorget visade vi sedan upp oss för de ganska många åskådare som dykt upp för att bevista utställningen. Där var det även fika samt räkning av fordon för att ta reda på om det var vi eller rockers som fått med oss flest deltagare och därför vunnit.

Efter att ha hängt där i en timme eller två samt ha hjälpt till att rodda ned lite tält och fikagrejer hoppade jag på scootern igen och åkte till min sovplats hos Mats R (som för övrigt bor granne med Lill-Babs och La Camilla) för att käka pizza och sedan förfesta i goda vänners lag innan det var dags att bege sig mot Malmen där kvällens fest var.

Malmen var fullsmockat med folk och stämningen var på topp. Liberator representerade oss mods på scen och leverarade en show utan dess like! Jag vill minnas att jag ärligt tyckte de var helt ok, men inte mer, när de var som störst för ett antal år sedan, men i lördags kväll var de fantastiska! Galet sväng...precis som det fortsatte vara resten av kvällen. Jag spenderade även en stund bakom skivspelarna och det var som alltid kul att få spela för likasinnade.

Dagen efter vaknade jag oförskämt pigg, men trots det kom jag inte iväg förrän framåt sen eftermiddag efter att ha spenderat större delen av dagen drickandes pulverkaffe, kollat dåliga tv-program och ätit ännu mer pizza. Och inte ens då åkte jag hem - istället svängde jag förbi Årsta för att ta en fika med mina goda vänner Kalle och Frida - något som skulle visa sig få vissa oanade följder. På grund av det sena Årstafikat kom jag nämligen inte iväg hemåt förrän bortåt halv sju på kvällen. Detta, i kombination med att jag på grund av en regnskur i syndaflodsklass tvingades ta en paus för att söka skydd under en busskur en bra stund, gjorde att solen hann gå ned innan jag hunnit hem.

Här kan det vara på sin plats att förklara att mörkerkörning och en gammal scooter med original 6-volts brytarsystem inte är någon drömkombination direkt. Lyset blir nämligen närmast jämförbart med att knyta fast en ficklampa på styrhuvudet och snart fann jag mig själv puttrandes fram i 40-50 km i timmen för att inte komma för snabbt in i någon tvär kurva och undvika alla de kvällspigga djur som rörde sig i vägkanten.
Det var då ett smärre mirakel inträffade: med ett par mil kvar hem kom plötsligt en bil ikapp mig - men istället för att irriterat köra om som de tidigare gjort lade han sig bakom, tutade uppmuntrande och slog på helljuset. Jag drog gasen i botten och sedan låg han bakom mig hela vägen till Eskilstuna och agerade ledljus, bara för vinka glatt när vi nått stadens ljus och svängde av åt varsitt håll. Fantastiskt att faktiskt få uppleva lite hjälpsamhet och glädje från sina medtrafikanter!

Avslutningsvis undrar ni kanske vem som egentligen vann bataljen? Tyvärr visade det sig efter sammanställning att rockerslägret vann med så liten marginal som tre(!) fordon och därför får behålla vandringspokalen ett år till. Som vanligt var det dock vi som visade var skåpet skall stå genom att vara snyggast, flest och festa senast på kvällen. I sann modsanda.

Dagens:
Liberator - Ruder Than You

Dags för revansch!

Så är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter vad gäller scooterprylar: Mods Vs Rockers.

Förra året vann till vår stora besvikelse rockersdräggen, men imorgon är det vi som tar till baks vandringspokalen - kosta vad det kosta vill.

Är jag peppad? Självklart!




Dagens:
The Hidden Cameras - Walk On

Fotoblogg - Playing rough.

Efter bad - brottning.

Dagens:
Boris Och The Jeltsins - Gud, Vad Har Vi Gjort?

Friskt vågat, hälften brunnet...

...är en gammal skön klyscha man brukar höra i elsammanhang. Efter att slutligen ha fått nog av mina in-earlurar som hela tiden trillar ut var det med den devisen ringades i huvudet jag idag plockade fram lödkolven för att, men en ny teleplugg inköpt på Classe O, försöka laga mina Koss PortaPro som började glappa för över ett år sedan.

Jag har inte lödit någonting sedan jag för ett antal år sedan gav mig på att laga ett par trasiga gitarrkablar med smått katastrofal utgång (ok - i ärlighetens namn har jag använt kolven på ett par grejer till scootrarna också, men eftersom de kablarna jämförelsevis är tjocka som en sojakorv och därför nästan omöjliga att misslyckas med räknar jag inte det).

Nu, ett par timmar, x antal brännblåsor och en lång radda svordomar senare fungerar lurarna fint igen. Det känns bra att ha lyckats - även om jag misstänker att en elektriker skulle ha en hel del att säga om utseendet på mina lödningar...

Dagens:
Miike Snow - Plastic Jungle

Det är såhär alla efterfester borde vara.

I fredags gjorde jag mitt första DJ-gig på länge - sedan Hultsfred, faktiskt (då räknar jag inte med spelandet på Kalles bröllop). Det var dock inte bara 2 band och jag som stod för kvällen underhållning på Raw. Störningsjouren var där också. Jag stötte på dem redan under årets Hultsfredsfestival, där de bland annat såg till att det gick rejält överstyr på backstageområdet - och nu var det alltså Raws tur att få sig en ordentlig dos dekadent vansinne. De dök upp utklädda till ett kringresande cirkussällskap, beväpnade med bland annat piskor, megafon och en hårtrimmer. Därefter satte de igång att hota folk till dans med piskorna och megafonen, kräva att få hälla glitter över de som stod i kön till entrén, snagga folk på dansgolvet (till det facila priset av tio kronor) för att sedan avsluta hela kvällen med att ta dansa i mer eller mindre avklätt tillstånd på bardisken under kvällens sista timme.

Det var dock inte förrän efter stängning det spårade ur totalt - då sparkade nämligen en spontan efterfest igång på gatan utanför, kompad av någon slags klezmer/jazz/ompa-ompaband (som jag aldrig fick riktigt klart för mig ifall de hörde till Störningsjouren eller var medlemmar i något av de två band som spelat under kvällen). Festen pågick till bortåt halv fyra och...ja, utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att Störningsjouren gjorde skäl för sitt namn. Totalt vansinnigt och jag är fortfarande en smula överaskad att inte polisen kom och avbröt under nattens gång.

Igår kväll åkte vi ut till Elles syrra och hennes kille strax utanför Torshälla för att grilla och umgås med släkten Kuhlin - en ganska märkligt motpol till de utsvävningar man bevittnat den föregående kvällen.

De av er som nu undrar vad tusan Störningsjouren är hittar lite om dem här.

Dagens:
Någon av dem som spelades på fredagens efterfest.

B som i Baracuta.

Jag är en nörd på så många punkter - inte minst vad gäller kläder. Därför blev jag såklart alldeles till mig när jag snubblade på ett erbjudande om en Baracuta G9 som var alldeles för bra för att missa.

Baracutan är, för er som kanske inte vet det, ursprungsversionen av den jackmodell som idag brukar kallas för Harrington efter karaktären Rodney Harrington som ofta bar en sådan i den brittiska 60-talssåpan Peyton Place. Den tillverkas idag av alla möjliga märken; Fred Perry, Ben Sherman och Merc för att nämna några - men Baracuta G9 är alltså ursprunget.

Den har funnits sedan 30-talet, mer eller mindre oförändrad, har synts på en uppsjö rock- och filmstjärnor åren igenom och användes även flitigt av originalmods och skins i Storbritannien. För mig som älskar kläder med historia (i synnerhet om de är knutna till brittisk subkultur) är den såklart smått legendarisk. Jag menar, vi pratar om en jacka som burits av ikoner som Elvis Presley, James Dean, Steve McQueen, The Clash, Paul Weller, Madness, The Specials, Blur, Liam Gallagher och Pete Doherty - för att bara nämna några.

Och nu hänger alltså en på min hatthylla. Klart jag är nöjd.

Dagens:
Tom Waits - Clap Hands

Fotoblogg - Runaway bride...

...fast egentligen, som tur är för Kalle, är hon bara på väg till en bänk för att vila fötterna.

Fler av bilderna från Kalle och Fridas bröllop (som jag äntligen tagit mig tid att gå igenom nu) finns här.

Dagens:
The Beatles - All You Need Is Love

Den stora frågan är dock varför jag någon gång köpt soundtracket till Terror På Elm Street V.

I en passage på soundtracket till Terror På Elm Street V figurerar en musiksnutt som förföljt mig sedan den dag jag i unga år smög in på bio, trots att jag var för ung för att egentligen komma in, och såg filmen. Detta mystiska musikstycke har nämligen efter det dykt upp i de mest otippade sammanhang: reklamfilmer, tv-serier samt i ett antal billigare filmer jag sett- men hur mycket jag än letat runt har jag inte lyckats ta reda på vad det egentligen är. Jag har inte tänkt på det på flera år...tills idag, då jag råkade se Beastie Boys video till Intergalactic för första gången sedan den var en hit och rullade på MTV dagarna i ända och plötsligt insåg att där, i introt, var denna gäckande musiksnutt igen.

Det må verka smått insnöat i de flestas ögon, men jag kommer att bli vansinnig om jag inte får reda på varifrån den kommer ifrån början. Vem skrev den? Och varför är den med i så många sammanhang?

Nu kommer jag inte att kunna sova.


Dagens:
Det mystiska musikstycket från, bland annat, Terror På Elm Street V

Livin´ on the edge - eller "varför man inte skall modskitta sin scooter".

Igår, på vägen till jobbet, trillade den ena extralyktan av från min välpyntade P200:a. Den for in under framhjulet, gick i tusen bitar och studsade sedan rätt upp på bilen bakom mig. Som tur är klarade både jag och bilen bakom oss fint (trots att jag med nöd och näppe lyckades undvika att välta eller fara ut i fel körbana). Synd på den fina lyktan, bara. Numera är min modspråm en cyklop.

Livet som scooterist är farligt ibland.

Dagens:
Gene - Fighting Fit

www.nostalgi.com

Idag insåg jag plötsligt att för att komma till den delen av Rekarne-gymnasiet jag börjat jobba på måste man gå genom en korridor som utgör något av en milstolpe i mitt liv.

Runt -94, -95 (tror jag det var) gick en god vän till mig, Maxim, på Rekarne. Han berättade en dag exalterat att de fått en dator som var kopplad till internet där. Jag själv gick på St. Eskils Gymnasium som uppenbarligen inte låg lika långt fram på teknikfronten och där var det minsann inte snack om någon uppkoppling på det där internätet ännu, så jag blev självklart vansinnigt imponerad och nyfiken. Till min stora glädje lyckades sedan Maxim, som alltid varit bra på att snacka till sig saker, att via sin lärare i datorkunskap få tillgång till denna dator efter skoltid. Under en tid därefter spenderade vi så gott som varje eftermiddag instängda i det lilla, mörka rum där denna magiska maskin stod. Där utforskade vi varenda hörn och möjlighet av det då ännu inte så gigantiskt stora internet. Vi hängde i såväl svenska som internationella chattrum där vi lärde oss vad en "smiley" är. Vi kollade på personliga hemsidor mest bestående av hackiga animationer föreställande stjärnfall, där ägarna berättade att de hade två syskon, en hund och gillade att spela bridge på fritiden. Vi registrerade våra första mailadresser (faktum är att jag fortfarande har kvar min och kollar den då och då).

Föga anade jag då att jag idag, såhär en 15 år senare, skulle använda internet dagligen och att det på ett eller annat sätt skulle vara knutet till det mesta jag håller på med. Och ännu mindre att jag skulle jobba bara 20 meter från det lilla mörka rummet utan fönster som på den tiden bara innehöll en gammal skolbänk och en dator. Det är lustigt hur saker och ting tycks hänga ihop ibland.

Dagens:
Kraftwerk - Computer Love