Av förklarliga skäll finns ingen bild på mig från i fredags. Här är i alla fall en rejält rockande gitarrist från en av de andra konstellationerna som uppträdde. Tyvärr uppfattade jag ej namnet.
Hitlistan är ett återkommande arrangemang här i Eskilstuna vid vilket ett ganska stort antal musiker, såväl okända lokala som kändare riksbekantingar, bjuds in för att tolka låtar på ett givet tema. Jag har varit med ett par gånger förut, såväl själv som i egenskap av inhoppande gitarrist med andras konstellationer, och när jag blev tillfrågad om att i gångna helgs upplaga dela scen med bland annat Lisa Miskovsky samt medlemmar från Sator och Backyard Babies behövde jag såklart inte fundera särskilt länge innan jag tackade ja.
Denna gång var dock upplägget på vissa punkter lite annorlunda än vid tidigare upplagor av Hitlistan. Dels fanns inget givet tema, man fick alltså spela i stort sett vad man ville (även om önskemål gavs om att det "gärna får vara på svenska). Dels fanns inget husband som kunde bistå med komp. För mig, som nu för tiden inte direkt är medlem i något band innebar kombinationn av dessa två vissa problem: jag blev nämligen tvungen att tänka ut två låtar helt på egen hand som skulle kunna fungera på enbart akustisk gitarr och ändå hålla stämningen uppe trots att de flesta andra som deltog skulle spela punk- eller rocklåtar.
Efter mycket klurande beslöt jag mig för att satsa allt på ett kort och ta chansen att äntligen få framföra lite Jaques Brel - om än översatt till svenska. Han är ju i mitt tycke en av de största låtskrivarna någonsin och det är sällan man får möjligheten att ge sig på något av honom i livesammanhang. Visserligen är hans låtar kanske inte något alla känner till, men jag resonerade som så att texterna till de låtar jag valde: Amsterdam (som heter samma sak på originalspråket) och Vid Molins Fontän (Les Bourgeois i original) borde vara tillräckligt slagkraftiga för att fungera i alla fall. I synnerhet om man lade ned lite tanke och själ i uppbyggnad och arrangemang under framförandet.
Trots det får jag väl erkänna att jag var en smula nervös när jag klev upp på scenen - inte så mycket för själva framträdandet i sig som för hur låtarna skulle tas emot. Inte minst eftersom publiken bestod till stor del av långhåriga rockers och bandet innan mig just bränt av en rejäl punkdänga i form av Ramones Sedated - en ganska rejäl kontrast till den akustiska och inledningsvis ganska eftertänksamma Amsterdam jag tänkt inleda med.
Det visade sig dock att jag inte hade något som helst att vara nervös för. Redan två verser in i Amsterdam började folk ropa uppmuntrande och när jag fortsatte med Vid Molins Fontän (för övrigt översatt till svenska av inga mindre än Hasse och Tage) fyllde publiken högljutt i det ord som utelämnas i slutet av refrängerna (om ni är nyfikna på vad jag menar finns Vid Molins Fontän i Tommy Körbergs version på YouTube) och tjoade "ge överklassen vad de tål!" i pauserna. Riktigt, riktigt kul och jag hade med glädje spelat både en eller två låtar till.
Lördagen skulle jag väl i ärlighetens namn helst ha spenderat i lugn och ro hemma, men det gick inte för sig eftersom det var dags för årsmöte med Lambretta Club Stockholm. Därför satte jag mig, i något slitet skick, på tåget strax innan lunch för att bege mig till huvudstaden. Jag tänker inte tråka ut någon med trista detaljer om vad vi diskuterade, det är ändå ointressant för alla utanför klubben, men det var såklart trevligt att träffa alla. Trots det gjorde jag något helt out of character och nöjde mig med den glögg och de öl som dracks under mötet för att ta ett tidigt tåg hem igen istället för att följa med mina klubbkamrater ut för att äta och dricka öl efter att mötet avslutats. Ibland måste även en sång- och dansman få chansen att återhämta sig lite.
Glögg, öl, kaffe och ostmackor. Allt man behöver på ett årsmöte.
Dagens:
Jaques Brel - Amsterdam
No comments:
Post a Comment