Reklam.

"Ur min skivsamling" är ett fint gammal klubbkvälls-koncept här i Eskilstuna som, vilket man kanske kan gissa av namnet, går ut på att någon eller några spelar sina favoritskivor. Det man lyssnar på hemma, helt enkelt. Det brukar vara mycket trivsamt och trevligt, men tyvärr har det varit en paus på ett par år. Nu återkommer dock konceptet och nypremiären sker på Raw på torsdag. Då står personalen från Carlings här i stan för musikvalet.

Nytt denna gång är att det även kommer att vara någon (eller några) som spelar en enklare, mer akustisk spelning varje gång. Och denna första torsdagskväll har jag blivit tillfrågad. Det skall bli kul - trots allt är det inte så ofta jag spelar solo, även om jag skriver en hel del som av olika anledningar inte riktigt känns som om det fungerar i bandsammanhang och därför bara blir liggande. Ett utmärkt tillfälle att testa de låtarna inför publik med andra ord.

Det enda lilla problemet skulle väl vara att många av låtarna, just på grund av att de bara blivit liggande, inte är riktigt färdigskrivna. Ännu. Jag har dock ett par dagar på mig innan det är dags, så med lite tur blir det jag, min gitarr och ett gäng låtar som är lite mer än halvklara tills dess som dyker upp på Raw nu på torsdag.

Dagens:
Belle And Sebastian - White Collar Boy

Fotoblogg - Obetitlad.

Hejdå morfar.

Dagens:
Tystnad

Orsaken till att man inte skall gå på recitationer...i alla fall inte innan man läst boken.

Har nu kommit en bra bit in i Nick Caves senaste roman The death of Bunny Munro som jag har sett fram emot att läsa ända sedan jag hörde honom läsa partier ur den på An evening with Nick Cave för en tid sedan. Den är ungefär som jag hoppats: mörk, tragisk, smått respektlös och fantastiskt rolig på samma gång. Samt, naturligtvis, otroligt välskriven - jag hade blivit mycket besviken om så inte var fallet eftersom just texterna var en av de saker som från början fick mig att falla för Saint Nick och jag dessutom förbehållslöst älskade hans förra (och fram tills nyligen enda) roman And the ass saw the angel.

Just språket är faktiskt en av de största behållningarna med boken och det som får denna egentligen ganska vardagliga historia om en smått alkolholiserad, sexbesatt dörrförsäljare som ger sig ut på en försäljningrunda mot döden med sin lille son i bilen efter sin frus självmord att bli något utöver det ordinära. Hans litterära stil är, precis som hans sångtexter, överbelamrad med liknelser, antydningar och ord - massor av ord. Det är fascinerande skrivet, även om man ibland går lite vilse i ordfloden, och jag är glad att jag läser den på originalspråket för det är omöjligt att föreställa sig hur det på något sätt skulle gå att översätta till svenska.

Det finns egentligen bara ett problem. Och det är just att jag hörde Nick själv recitera delar av boken för ett par månader sedan. Nu är det nämligen omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur meningarna skall utläsas och betonas: för varje rad jag läser hör jag bara Nick Caves barytonstämma i huvudet. Ibland så till den milda grad att jag tappar fokus på vad som egentligen står skrivet och tvingas läsa om samma stycke två, ibland tre, gånger för att det skall gå in.

Jag kan med andra ord konstatera följande: att läsa en bok efter att man hört författaren själv recitera samma text är lite som att se en film efter att man läst boken den bygger på. Kanske inte riktigt. Men nästan.

Dagens:
The Jesus And Mary Chain - April Skies

Miserabel helg,

Antar att det är på sin plats att jag ger en liten update på vad som egentligen försiggått tandmässigt.

I fredags morse gav jag mig alltså, med nerverna utanpå kroppen, iväg till käkkirurgen för att få den första av två visdomständer i underkäken bortopererad. Väl på plats fick jag en klä på mig en snygg pappersrock, plastpåsetofflor och en huvudbonad som liknade något en hemmafru i en brittisk sitcom från 70-talet skulle kunna ha på sig. Jag bjöds en något illasmakande shot lugnande och fick sedan lägga mig ned på en brits en dryg halvtimme i väntan på att drogerna skulle kicka in. Därefter leddes jag in i den lysrörsupplysta operationssalen där jag täcktes med gröna filtar. Sedan satte herr Kirurg igång att karva i munnen på mig. Ganska snart visade det sig ingreppet bli lite lurigare än vad som först sagts. Tydligen låg tanden djupare än de trott. Eller om det var rötterna som var längre. Jag vet inte. Något var i alla fall krångligare än beräknat och på grund av detta tvingades man slipa bort en skaplig bit ben från käken för att komma åt att spräcka tandskrället. Därför tog det hela, som var beräknat till mellan 15 och 45 minuter, närmare en och en halv timme.

Faktum är att jag själva operationen trots det inte var så farlig - den enda smärtan jag kände var i käkleden då käftis slet och drog för att komma åt. Bortsett från det var det enda obehaget ljudet från borren/slipen och knakandet från det stämjärnsliknande redskap han använde för att dela tanden. Lite läskigt, men inte smärtsamt. När det hela var över skickades jag med munnen full av tamponader och recept på diverse smärstillande tabletter och penicillin i näven omedelbart ut i väntrummet där min mor väntade (jag fick som sagt inte gå hem själv) .

Sedan var det bara att i godan ro sitta hemma och vänta på att bedövningen skulle släppa. Och oj, vad den släppte. Jag somnade på soffan och vaknade efter en stund med gråten i halsen och en känsla av att någon gått lös med tryckluftsborr i munnen på mig. En rejäl dos Citodon botade dock snabbt problemet och resten av fredagen spenderades i något dåsigt tillstånd. Jag svullnade dessutom rejält, som ni kanske sett på förra inlägget. Då bör jag även nämna att det kortet är taget i fredags kväll - när jag vaknade på lördagsmorgonen såg jag ännu värre ut.

Dagarna däremellan och det här inlägget har jag mestadels suttit instängd i lägenheten, smaskandes värktabletter och ätandes mat som inte kräver tuggning. Idag känns det ganska mycket bättre. Jag har trappat ned från Citodon till Ipren och är inte lika svullen längre (även om det fortfarande ser ut som om jag åkt på ett rejält kok stryk). Trots det väntar minst ca två veckor till med penionärsmat - eftersom de fick ta bort en del ben har jag fått order om att inte ge mig på något som kräver tuggning innan återbesöket den 4:e februari eftersom det finns frakturrisk om jag anstränger käkbenet. Lagom kul, med andra ord. Särskilt eftersom jag vet att det är dags att ta tanden på andra sidan så snart jag återhämtat mig från det här...

Och som om det inte räckte med det fick jag i fredags dessutom reda på att morfar ligger på sjukhuset och att prognosen ser mörk ut. Ingen toppenhelg, med andra ord.

Nåväl - för att vara lite positiv så kan ju saker och ting i alla fall bara bli bättre nu.

Dagens:
Björk - New World

"I am not an animal..."

...I am a human being!" - Ronnie, ca ett dygn senare och en visdomstand fattigare.

Dagens:
Eels - Novocaine For The Soul

Käftis, here I come!

Jag har haft tur och aldrig utsatts för några större prövningar hos tandläkaren. Aldrig haft ett hål eller behövt borra. Det värsta jag behövt göra är att skrapa lite tandsten samt prövat ut en tandställning (i och för sig fick jag som mycket litet barn framtänderna utdragna efter en otäck cykelvurpa, men det minns jag inte ens och således anser jag att det inte räknas). Jag har heller aldrig behövt operera mig - förutom att ha tagit bort två olyckligt placerade födelsemärken på halsen, men jag är inte så säker på att det ens kan räknas som operation (det ingreppet var visserligen ett äventyr i sig, men det är en annan historia som jag skall försöka komma ihåg att berätta vid något tillfälle).

Därför blev jag lite överaskad när jag nästan ett halvår efter mitt senaste besök hos tandläkaren fick en kallelse till käkkirurgen. Tydligen finns risk att visdomständerna på båda sidorna i min nedre käke kommer att orsaka kronisk inflammation i framtiden, därför skall de bort. Och det funkar såklart inte att bara dra ut dem heller...nejdå. Tydligen växer de snett in emot mina vanliga tänder, så imorgon bitti skall de ta den första genom att skära upp tandkötet i bakre delen av min mun, spräcka tanden, plocka ut delarna och sedan sy ihop. Proceduren skall tydligen ta någon timme. Sedan skickas jag hem (måste dessutom hämtas av min mamma eftersom de inte släpper iväg mig själv på grund av att jag skall skjutas full med lugnande innan operationen - total förödmjukelse, med andra ord) för att få läka någon månad innan det är dags för gadd nummer två att ryka.
Som om det inte räckte med det ligger tydligen någon stor nerv väldigt nära tänderna på båda sidorna, och jag löper därför stor risk att drabbas av bestående känselnedsättning i käken.

Jag är, naturligtvis, fullkomligt vettskrämd.

Dagens:
Shout Out Louds - Play The Game

Kepshets (aka Ronnies eviga stöttesten i grundskolevärlden).

Idag blev jag, eftersom jag meddelat dem att jag just nu inte har något jobb och därför finns tillgänglig som vikarie, inringd för att jobba lite på låg- till högstadieskolan jag jobbade på tidigare. Jag gjorde ett par timmar på fritidsverksamheten samt hade en lektion på högstadiet. Det sistnämnda påminde mig ganska omedelbart om något jag förträngt sedan jag slutade där: den eviga kepskonflikten.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att upprepas: vad är det som är så otroligt hemskt med att bara låta eleverna behålla kepsarna på!? Förbudet mot huvudbonader leder ju enbart till en massa fullkomligt onödiga diskussioner i vilka jag känner mig som en lika stor idiot som eleverna antagligen anser mig vara då jag tjatar om något som i deras (liksom min) värld inte är något annat än en petitess. Nu gick halva lektionen åt till att försöka motivera varför de måste tas av, vilket jag finner fullständigt omöjligt att göra eftersom jag inte förstår det själv. Ännu mer så efter att sista tiden ha jobbat på gymnasiet där kepsar och mössor anses helt ok, något som fått mig att i ännu högre grad inse hur mycket onödig energi som slösas på att tjafsa om denna skitsak.

Jag är ledsen att säga det, men det är en fullständigt idiotiskt regel. Fortfarande.

Dagens:
Hawksley Workman - French Girl In LA

Projekt ansiktsbehåring.

Lite mer än en vecka sedan senaste rakningen - första trimningen just avklarad då det började bli en smula toffsigt.

I brist på vettigare saker att ägna mig åt mig har jag beslutat att genomföra ett litet experiment och låta skägget växa en smula. Det är visserligen sant att skäggväxt rent generellt inte riktigt går hand i hand med mina stilideal i övrigt - men vad tusan: något måste jag ju sysselsätta mig med.
Jag vill dock vara tydlig med att det inte är någon något buskage a'la Charles Manson jag siktar på. Målet är snarare ett välansat skägg i ungefär samma längd som håret jag har på huvudet - det vill säga kort.

Faktum är att jag genomförde ett liknande experiment för ett par år sedan. Den gången pallade jag lite mer än två veckor innan rakhyveln åkte fram igen. Det återstår att se om/hur länge jag lyckas hålla ut denna gång.

Dagens:
The Van Pelt - We Are The Heathens

Fotoblogg - Damen på täppan.

Eftersom det var en osedvanligt händelselös helg, som egentligen bara innehållit en relativt lugn fredagkväll (med ett snabbt besök på en fest) samt en ännu lugnare lördag (med ett snabbt restaurangbesök med mor, far och bror Gavelin) får det räcka med ett foto idag.

Dagens:
The Cinematic Orchestra - As Stars Fall

Ett fall och en lösning.

Här om dagen uppmärksammade en av killarna i Mondo Classic Scooter Society via deras mobilblogg mig på något ganska konstigt: tydligen figurerar min Touring i tyska Scootercenters senaste katalog.

Det hela var ett stort mysterium - hur hade den hamnat där? Jag kände själv varken igen bilden eller omgivningen (som bara består av en röd trävägg så det är i och för sig svårt att avgöra var den är tagen). Det hade inte varit så konstigt om den figurerade i något svensk sammanhang, eftersom jag åker på en hel del träffar och någon egentligen skulle kunna fota den när som helst. Men att den plötsligt dyker upp i en tysk postorderkatalog är en smula överraskande. Kul också, såklart. Men mest överraskande.

Lite skickligt internetgrävande av min gode scooteristkollega Ronny Nilsson i Stockholm gav dock svaret: tydligen är bilden tagen under förra årets EuroLambretta. Eftersom det är en stor träff med många internationella deltagare var förmodligen var några av Scootercenterkillarna där och passade på att fota den då den stod parkerad någonstans på träffområdet. Mysteriet löst. Jag kan slappna av. Skönt.

Sedan kan man ju i och för sig fundera över vad min Vespa hade på EuroLambretta att göra...men det är en annan historia.

Tysk katalog med bild på svensk scooter.
Foto: Någon av Mondo-grabbarna (vet inte vem)

Dagens:
Bob Hund - Ett Fall Och En Lösning

Och priset för mest missvisande filmomslag går till...

Igår bjöds det filmkväll med Maria och Peter. Vi såg den gamle actionräven Van Dammes senaste film, JCVD som är producerad i Belgien. I den spelar Jean-Claude sig själv och vi får följa en åldrande actionhjälte på nedgång. Han har svårt att få vettiga filmroller, har pengaproblem och ligger till råga på allt i vårdnadstvist om dottern med sin före detta fru. Desperat och en smula deprimerad tar han sin tillflykt till hemlandet. Saker och ting går dock snett och han blir inblandad i ett ganska snaskigt gisslandrama på ett postkontor i hemstaden Bryssel. Inte bara inblandad, förresten - polisen tror till och med att det är han som är den skyldige vilket sätter honom i en situation där han, för sitt eget och de andra i gisslans bästa, tvingas spela med och ta på sig skulden.

Filmen var någorlunda i mitt tycke. Inget jag kommer att minnas resten av livet kanske, men ganska annorlunda mot vad jag trodde. Det är dessutom kul att se att the muscles from Brussels har så mycket självdistans att han vågar sig på denna roll (eller vad man nu skall kalla det när han spelar sig själv) som är ganska självutlämnande.

Vad jag inte förstår är att filmen av någon anledning klassificeras som actionkomedi. Mycket märkligt då den snarare är ett tämligen tragiskt drama med inslag av svart komedi och thriller men innehåller ganska minimala mängder action.
Ännu märkligare är omslaget de valt att ge den svenska DVD-utgåvan. Det ser ut så här:
Jag vet inte var jag skall börja. Taglinen för det första: "I'm too old for this shit"!? Jag tror inte han sade något som ens liknade det i filmen. "I huvudet på Van Damme" därefter är bara en billig passning till Spike Jonez I huvudet på John Malkovich - en film som verkligen inte har någonting överhuvudtaget gemensamt med den här.

Och sedan kommer vi till det mest förbluffande: bilden. Den har verkligen ingenting med någonting att göra. För det första spenderar Van Damme större delen av filmen iklädd jeans, tröja och kavaj. Han har definitivt inte på sig morgonrock, speedos, security-tee och solglasögon en enda gång. Några coola hoppsparkar i stil med den han utför på bilden förekommer inte heller (även om han faktiskt får visa prov på att han inte tappat allt vid ett par tillfällen - dock inte riktigt i det sammanhang man förväntar sig). Kort sagt - jag har ingen aning om från vilken film den bilden är hämtad, men det är defintivt inte JCVD. Det är måste helt enkelt vara filmhistoriens mest missvisande omslag och någonting säger mig att en stor mängd action- och komedifans, om de väljer att hyra filmen utifrån det, kommer att bli mycket, mycket förvirrade och besvikna.

Dagens:
Burning Hearts - I Lost My Colour Vision

Tillbaks till ordningen.

Vid det här laget är nog min amerikanske gäst tillbaks hemma. Eller åtminstone på ett plan över Atlanten.

Det var faktiskt riktigt kul att träffa honom igen och att de två veckorna han spenderat i mitt kök har passerat förvånanasvärt smärtfritt. Han var en hänsynsfull gäst och med tanke på vad han gått igenom underligt nog inte alltför annorlunda mot vad jag mindes honom. Det enda som kändes en smula märkligt var att han på grund av sömnapné var tvungen att spendera varje natt med något som såg ut som en gasmask kopplat till en maskin som ibland lät som en dammsugare fastspänd över ansiktet. Faktum är att inte särskilt mycket utöver det vanliga (som ändå skulle hänt om han inte varit här) inträffat överhuvudtaget. Vi har varit ute ett par gånger, gått på stan och fikat. Jag trodde nog att han skulle vilja göra lite mer än så, men för honom var det tydligen gott nog att bara komma tillbaka till Sverige och se att det fortfarande fanns och var ungefär som han mindes det.

Därmed ej sagt att det inte är lite skönt att inte ha någon sovandes på golvet längre. Man blir lite bunden hur hänsynsfull gästen än är och vissa rutiner rubbas en smula. Bloggandet är, som ni säkert förstår, en av dessa

Därför känns det bra att nu kunna ta tag i saker och ting jag inte kunnat göra på ett par veckor. Känna mig arbetslös, komma igång med en motorrenovering och äntligen börja läsa The death of Bunny Munro som jag fick av Elle i julklapp, exempelvis.

Dagens:
Chuck Berry - Back In The USA

Brb.

Imorgon lämnar min amerikanske gäst Eskilstuna till förmån för först Stockholm och därefter planet hem till staterna. Med andra ord lär inläggsfrekvensen här öka en smula inom en snar framtid (det är helt enkelt svårt att finna ro för bloggande med en amerikan i lägenheten).

Innan dess ämnar jag spendera en kväll på krogen. Dan har lovat att bjuda som tack för att han fått bo här. Sådant uppskattas...

Dagens:
Vampire Weekend - California English

Oroa er inte.

Glad amerikan i pulkabacken.

Bristen på inlägg sista veckan beror inte på att något hemskt hänt. Det är helt enkelt bara så att bloggandet blir en smula lidande när man har vad som närmast kan beskrivas som en inneboende.

Hur som helst går allting fint - även om det faktiskt är en smula jobbigt att ha en tredje person i den lilla lägenheten. Och då bör påpekas att det i ärlighetens namn till och med kan kännas lite trångt i vanliga fall, då vi "bara" är två personer och en liten hund här.

Dan verkar nöjd i alla fall - vi har bland annat spenderat en kväll på krogen, varit i Stockholm, besökt Torshällas äldre delar, sett på film och gett honom chansen att på egen hand möta upp lite gamla vänner och bekanta. Han nog är en smula chockad över kylan, dock. Men det är å andra sidan jag också.

Dagens:
Morrissey - He Knows I'd Like To See Him

Decenniets första inlägg.

Först tänkte jag göra en sammanfattning över årets mest minnesvärda händelser. Sedan insåg jag att det inte bara är ett nytt år, utan faktiskt ett helt nytt decennium och att det följdaktligen borde vara en sammanfattning av de senaste tio årens mest minnesvärda händelser. Det känns alldeles för omfattande och jobbigt så istället nöjer jag mig med att bara hälsa alla ett gott nytt år - och årtionde.

Jag hoppas, och tror, tror det kommer att bli bra.

Dagens:
David Bowie - Life On Mars