Den värsta tiden att blogga är kring nyår.

Jag gillar inte att göra nyårsinlägg. Av någon anledning känner jag att de antingen måste innehålla fyndiga reflektioner om det gångna året eller genomtänkta årsbästa-listor om allt mellan himmel och jord. Båda dessa alternativ ger mig prestationsångest och plötsligt finner jag mig, precis som jag gjorde med inlägget igår, sittandes framför datorn i timmar utan att få till något vettigt.

Nu har jag slutligen resignerat och gett upp tanken på att få till något kul, intressant eller genomtänkt. Istället nöjer jag mig, återigen i likhet med igår, med att konstatera att några av de saker jag kommer att minnas bäst från 2008 är:

...att något otippat få en av mitt livs bästa konsertupplevelser på Debaser Medis.
...att få världshistoriens bästa 30-årspresent av Elle och följdaktligen fira födelsedagen i London.
...att köra i kortege med hundratals andra scooterister under EuroLambretta i Blekinge.
...att se alldeles för många konserter för att kunna välja ut en favorit och känna sig som en packad fjortis på Roskilde-festivalen.
...att åka på västkust-semester med en sönderkörd Merca och komma komma hem med en Lambretta i bakluckan.
...att ha en hund som springer runt med strut på huvudet.
...redneck-tequila vid PG och Schampans sommarstuga.
...alla trevliga stunder med goda vänner: Ljekatten på Dannes och under fläkten sent på nätterna, TPR i en segelbåt på Mälaren, EAHC-crew på landet och i lägenheter, alla scootervänner på diverse pubar, lägergårdar och festlokaler runt om i Sverige - och så vidare.

Jag har förmodligen utelämnat ett rejält antal minnesvärda händelser nu, men så här får det räcka.

Tack för ett fint år - till er alla.

Dagens:
The Walkmen - In The New Year

En vecka på sju meningar.

Det har nu gått en vecka sedan senaste inlägget. Varje dag har jag tänkt att jag borde blogga, men av olika anledningar skjutit upp det. Nu inser jag plötsligt att det skulle vara så gott som omöjligt att redogöra för den i detalj. Därför nöjer jag mig med att konstatera att den varit bra och fylld med allt som hör julen till - samt lite mer:

Julfirande med släkten, utgång på juldagen, DJande på den traditionella Pipalucken under annandagen, lite annat festande samt inspelning av två nya låtar/häng med The Profondo Rosso. Jag har även lärt mig att aldrig mer köpa falafeltallrik från Billy Boys på ett mindre trevligt sätt.

Gott så.

Dagens:
Pete Molinari - God Damn Lonesome Blues

God hjul!

Ja, det är samma bild som förra året.

Dagens:

The Pogues & Kirsty MacColl - Fairytale Of New York

Fattaru trögt eller, gubbe!?

Ronnie: Spelar ni fia med knuff?
6-åring på förskolan där jag hoppar in under loven: Nä, jag spelar fia med knuff
Ronnie: Själv?
6-åring: Mmm...
Ronnie: Jasså? Kan man göra det?
6-åring: Jag kan.
Ronnie: Du vill inte spela med mig istället, då?
6-åring: Jag kan spela själv.
Ronnie: Mmm, men jag tänkte att det kanske skulle vara roligare att spela med någon annan?
6-åring (med arg blick och eftertryck i rösten): Nej tack. Jag spelar själv, sade jag!

Dagens:
The Hives & Cindy Lauper - A Christmas Duel

Living large.

Ikväll kommer Kalle (samma Kalle som figurerat här tidigare och som man inte skall låta ta med en på en utekväll i Stockholm, alltså) och Berra till stan.

Nu jobbar jag visserligen imorgon, men självklart tänker vi se till att träffas ändå. Jag får helt enkelt ta det lite lugnare än de övriga.

Hur som helst verkade det så sent som igår kväll lite oklart vart vi skulle kunna hålla till (att träffas på krogen känns inte som ett alternativ eftersom vi bara vill sitta och catcha upp lite). Jag föreslog att vi skulle träffas hos mig, men eftersom de två gästerna är lediga imorgon ville de hellre vara någonstans där de kunde sitta uppe halva natten. Därför har Kalle nu bokat ett rum på Hotell Statt.

Jag säger det igen: Kalle har bokat ett hotellrum. Bara för att vi skall kunna sitta i det och ta ett par öl (jag antar nämligen att han skall sova hos någon av sina föräldrar som vanligt).

Det går tydligen bra för vissa.

Dagens:
Prince - Get Off

Små, små problem.

Mitt största problem ikväll är huruvida jag skall raka mig för att se mindre skabbig ut eller låta skägget växa ett par dagar till för att få ordning på mina polisonger som varit osedvanligt korta sista tiden. Det känns skönt.

Dagens:
LCD Soundsystem - Watch The Tapes

Fotoblogg #26 - Den coolaste skinnpajjen.

Skinnjackor känns inte riktigt som min kopp te, men när jag sprang på den här killen kunde jag inte annat än konstatera att det är stenhårt.

Dagens:
The Jesus & Mary Chain - Happy When It Rains

Hjulbord i Götet.

Julmat, snaps, skålande, mer julmat, mer skålande, dans, skjortor som åker av, ännu mer skålande, dansk smuggelöl, folk som droppar in sent, pogodans, meksnack, mer dansk smuggelöl, blod på dansgolvet, ett par snaps till, stängning, ut i den kalla Göteborgsnatten, taxiresa på över två mil, stupa i säng.

Precis vad man förväntat sig av en julfest med Blues Scooterclub med andra ord.

Dagens:
The Specials - Concrete Jungle

Here we go.

En smärre epidemi har härjat på skolan där jag jobbar i veckan. Folk har blivit sjuka till höger och vänster - såväl elever som personal. Jag har på något mystiskt sätt klarat mig, men min kollega har varit hemma sedan i måndags. Det kan stundtals vara jobbigt nog när man är två, därför befarade jag att jag skulle vara helt slutkörd efter att ha försökt få verksamheten att rulla skapligt på egen hand i en vecka (vi har nämligen vikariestopp just nu).

Men icke. Istället känner jag mig piggare än på länge. Så pass pigg att jag gick på Buzz-turnering hos Ljungman och sedan fortsatte ned till Raw för att kolla in Juvelens spelning (det var halvtråkigt men lät helt sjukt bra - inte ofta man ser ett gig och tänker "shit, vilken grym basist!" vilket jag gjorde igår) trots att det idag bär av till Gbg för att delta i Blues Scooterclubs julbord/fest. Det kommer, såklart, att bli grymt kul.

Jag har sagt det förut och säger det nu igen: vila är överskattat.

Dagens:
Toots & The Maytals - 54-46 Was My Number

Otack är världens lön.

När jag skriver detta är det en dag och tre timmar kvar innan våra bandauktioner på Tradera avslutas. Och jag är djupt besviken.

Inte nog med att inte en enda person budat på den otroligt prisvärda påsen insexnycklar; det är inte heller en enda person som nappat på tävlingen jag inbjöd till i ett inlägg här om dagen.

För att peppa er lite extra publicerar jag här en länk till auktionen samt avslöjar ytterligare en detalj om priset: det är ytterst användbart om man behöver justera en gitarrhals.

Dagens:
The Prisoners - The Lesser Evil

Det är nästan så man börjar fundera kring det där med ödet...

För ett par veckor sedan berättade Elle att hon hört en skiva hon gillade med någon "kille med hes röst som sjöng på svenska" som hon gärna ville höra mer av. Lite pretentiöst (på ett bra sätt) och visbetonat sådär, så vitt jag förstod det. Hon kom inte ihåg exakt vad han hette men ville minnas att det var något i stil med Karl-Johan Wallson eller något liknande.
Jag hade ingen aning om vem hon syftade på och efter att ha gjort ett antal fruktlösa sökningar på internet gav jag upp.

I samma veva rensade en kollega till mig i sin bokhylla och lämnade en påse böcker på personalrummet. När jag gick igenom den fanns bara ett par stycken kvar och ingen av dem verkade särskilt intressant i mina ögon, men trots det plockade jag med mig en bok vid namn Den Förunderliga Kärlekens Historia. Mest för att nyss nämnda kollega vidhöll att den var bra och att jag skulle tycka om den.
Boken har stått oläst i min bokhylla sedan dess. Tills imorse, då jag av någon anledning bestämde mig för att ge den en chans.
Boken ifråga är skriven av en svensk författare vid namn Carl-Johan Vallgren och i eftermiddags satt Elenor och läste på dess baksida när hon plötsligt sade:
"Vallgren...undrar om det inte var så han hette?".

Då jag har ett, enligt vissa, närmast sjukligt behov av att kolla upp sådana saker snarast kastade jag mig över datorn och gjorde en sökning. Och mycket riktigt - Carl-Johan Vallgren är inte bara författare och poet utan har ett även släppt ett antal skivor. Tydligen är han ganska välkänd - även om jag aldrig ens hört talas om honom. I alla fall inte såvitt jag kan dra mig till minnes.

Huruvida boken eller hans musik är något att ha låter jag för tillfället förbli osagt, eftersom jag ännu inte hunnit bilda mig någon egentlig uppfattning (även om den förstnämnda faktiskt verkar ganska lovande utfrån de dryga trettio sidor jag hittills läst att döma).
Men sammanträffandet får en onekeligen att börja fundera...

Dagens:
Zeigeist - Tar Heart

Tävlingsdags - eller "någonsin känt att 66 insexnycklar varit en för lite?".

Ikväll möttes vi upp i Profondo-repan för att gå igenom vår skräphörna efter grejer vi inte vill ha kvar. Tanken är att sälja av en del gammalt junk vi äger gemensamt (alternativt inte är riktigt säkra på vem av oss det tillhör egentligen) på Tradera för att finansiera inköp av lite mikrofoner, multikablar och andra sådana där kul grejer man ibland behöver om man spelar i band.

Förutom någon gammal basstärkare, en porta och lite annat vi redan visste fanns där hittade vi bland annat en jiffy-påse innehållande inte mindre än 67(!) insexnycklar. De flesta i samma dimension. Ett antal frågor väcktes omedelbart: vem har samlat på sig så många? Och hur? Samt, kanske mest intressant av allt: varför har denne någon lagt alla i en påse? Det hela är ett stort mysterium, eftersom ingen av oss ville kännas vid samlingen.

Jag är väldigt nyfiken på vad den kommer att gå för och inbjuder härmed till en tävling: gissa vad auktionen kommer att sluta på. Den som kommer närmast vinner något. Jag tänker inte avslöja exakt vad vinsten består av, men ger följande ledtrådar: det är gjort av metall, har sex kanter och kan användas i garaget eller när man sätter ihop möbler från Ikea.

Dagens:
Glasvegas - Fuck You, It´s Over

Vem är Jari?

För andra söndagen i rad har jag blivit väckt av att någon ringt och berättat att deras son inte kan komma på träningen. Tydligen har någon form av sportklubb i Stockholmsområdet lyckats få någon siffra fel i numret till deras tränare (som antagligen heter Jari eftersom personerna som ringt vid båda tillfällena sagt "Tjenare, Jari!" trots att jag svarar med mitt namn i telefon) därmed uppgett mitt mobilnummer istället. Lite lustigt att bli väckt av någon som tror de skall få prata med en fotbollstränare (eller vad det nu kan vara för sport det gäller). Sportig var nämligen det sista jag kände mig i morse efter en lördagskväll med inflyttningsfest följt av BGWIO på Raw.

För övrigt bestämde beslutade jag mig i fredags för att slutligen överge min trogna 30gb iPod Video till fördel för en sprillans ny 120gb iPod Classic. Min gamla trotjänare befinner sig numera i Elles ägo. Nog för att den börjar bli seg och att batteritiden inte är vad den en gång varit, men jag har inte hjärta att förpassa något jag spenderat så många trevliga stunder med till elektronikhimlen och beslutade mig därför för att låta henne ta över vårdnaden tills den är helt slutkörd.

Det enda minuset med min nya pod är färgen. De tillverkas inte i vitt längre - därför valde jag en svart. Den är visserligen ganska snygg, men förstör min i övrigt så väl genomtänkta helvita datorhörna. Förjäkligt.

Dagens:
Pete Molinari - There She Still Remains

Fly inte - jag har bara rakat mig.

Igår påmindes jag om faran med att ha bråttom när man rakar sig med hyvel. Det var en smärtsam påminnelse.

Idag har det slutat blöda, men jag ser ut som någon som drabbats av en sådan där köttätande mördarbakterie.

Dagens:
The (International) Noise Conspiracy - Dustbins Of History

Jag antar att det här betyder att smekmånaderna är över.

Jag har nu spenderat över 7 månader med min MacBook och är fortfarande mer än nöjd. Att byta tillbaks till en PC känns mer och mer avlägset för varje vecka som går.

Jag måste dock erkänna att jag blev lite mindre peppad när jag möttes av det här efter att ha slagit upp locket.

Jag gillar särskilt att den säger åt mig att göra en backup av backupen. Det var ju liksom lite för att slippa tänka på säkerhetskopieringar jag valde att köpa med en Time Capsule till datorn. Känns lite som att poängen med den gått förlorad när det är den som börjar strula först...

Dagens:
Franke - Allt Som Var Mitt Eget

Fotoblogg #25 - En störande detalj.

Ja, det här fotot har legat på min Facebook i en evighet. So?

Dagens:
Dexys Midnight Runners - There, There My Dear

Alla fashionistas skulle nog bli lyckligast av att INTE överleva katastrofen.

Det finns få sätt som är bättre att spendera en lagom trött söndagskväll på än med film. Därför bunkrade vi igår upp med glögg samt pepparkakorna vi bakade i fredags och parkerade oss i soffan för att kolla på Doomsday - en brittisk efter katastrofen-rulle som släpptes för en tid sedan men som jag av någon anledning inte sett ännu. Trots att jag har fina tonårs-minnen av filmer som Flykten Från New York och Mad Max.

Filmen visade sig inte vara mer än en tämligen ointressant, och bitvis såväl rejält våldsam som löjlig, historia. Det enda jag kommer att minnas den för är att Bob Hoskins och Malcolm McDowell av någon outgrundlig anledning var med samt de något märkliga låtvalen till soundtracket (Frankie Goes To Hollywood, Fine Young Cannibals och Adam And The Ants).

Den fick mig dock att börja fundera kring en sak som alla filmer av den här typen har gemensamt: kläderna. Hur kommer det sig att de överlevande i så gott som ALLA efter katastrofen-filmer ser likadana ut - oavsett om filmen är inspelad i början av 80-talet eller alldeles nyligen?

Varför tycks filmbolagen tro att den vinnande trenden i händelse av civilsationens kollaps skulle vara att se ut en kombination av en gammal punkare och den siste mohikanen? Jag kanske missat någon viktig detalj här, men jag förstår inte varför alla helt plötsligt skulle tycka att det kändes som en grym grej att färga håret grönt, skaffa mohawk, dra på sig en skinnrock och sticka ett ben genom näsan eller tatuera hela ansiktet bara för att 80% av befolkningen av någon anledning dött.
Personligen skulle jag nog ha fullt upp med att försöka överleva och inte bry mig så mycket om att se tuff ut...men det kanske bara är jag?

Samma sak gäller även fordonen som används. Om Sverige förvandlades till ett ödeland, bestående av öken och ruinstäder skulle jag förmodligen försöka få tag på något terrängående. En fyrhjulsdriven jeep eller en hummer, kanske. Eller varför inte till och med en pansvarvagn? Den om något skulle skydda en ifrån eventuella stråtrövare.

Men, nejdå. Tydligen kommer folk att glida runt på choppers och i Hot Rods. Eller allra helst - en nedgången gammal buss där alla rutor ersatts av hönsnät. Gärna med någon cool text sprayad på sidan - typ "Kill! Kill! Kill!", "Out of senses" eller bara ett enkelt, klatschigt "Fuck!".

Det finns en slutsats att dra utifrån Flykten från New York, Mad Max, Waterworld, Doomsday och alla liknande filmer:
En epidemi, naturkatastrof, kärnvapenolycka eller vad det nu än må vara kan förändra världen som vi känner den. Den kan ödelägga jordklotet, rasera städer och få samhällen att rasa samman. Den kan förvandla civiliserade människor till laglösa vildar.

Men det första som ryker, det är den goda smaken.

Dagens:
Fine Young Cannibals - Good Thing

Skärpning.

I onsdags kväll kom Jocke och Jonas över till mig för att göra någon slags hemma hos-reportage till ett nytt hemside-projekt de jobbar på (mer om det vid ett senare tillfälle). En av frågorna de ställde till mig gick ut på att jag har många bollar i luften. De benämnde mig bland annat DJ, scooterist, elevassistent, Star Wars-fan, musiker och bloggare.

Det där sista gav mig lite dåligt samvete - bloggare...det känns på något sätt som om det kräver regelbundna uppdateringar, vilket ingen kan anklaga mig för att ha gjort sista tiden.

För övrigt spelade jag skivor på Johnossis gig här i stan i tordags. Jag hade egentligen inga förhoppningar överhuvdtaget. Deras första skiva är rätt bra, men den senaste finner jag ärligt talat ganska tråkig.

Efter att ha sett det hela live har jag dock ändrat uppfattning en smula...spelningen var faktiskt nästan värd de ynka fyra och en halv timmarna sömn den gjorde att jag fick klara mig på eftersom jag skulle upp och jobba dagen efter.

Men bara nästan.

Dagens:
Parker Lewis - Cezanne

Att öppna sina ögon och inse att det inte bara är lägenheten som behöver städas.

Grundtanken med bloggar är att hålla sig uppdaterad och få information om sådant som intresserar en. Oavsett om det är musik, aktuella frågor eller bara vad ens kompis gjort på sista tiden. Det var åtminstone vad jag antog när jag började läsa bloggar, forum och liknande för länge sedan.

Likt många andra använder jag mig av en RSS-läsare för att hålla koll på nya inlägg. Det är mycket praktiskt - men har en baksida om man, som jag, är alldeles för dålig på att rensa bland sina prenumerationer. När jag slog upp locket på datorn efter att ha kommit hem i eftermiddags hade jag nämligen inte mindre än 78 "new items" i läsaren.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag har svårt att läsa 78 nya inlägg koncentrerat och verkligen ta in vad som står i dem. I synnerhet när det handlar så skilda saker som en ny Hot Chip-remix, ett pseudopolitiskt inlägg om queer-teori och vad någon ätit till middag idag.
Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vilka hälften av personerna vars inlägg jag prenumerar på är eller vad som skall föreställa intressant med dem.

Plötsligt insåg jag att hjälpmedlet jag skaffat för att kunna ta in mer information smidigare istället gör att jag knappt ens tar in den lilla mängd information jag är intresserad av egentligen.
Ren och skär idioti.

Dagens:
Veto - Can You See Anything?

Tåg-uppföljning.

Att se fram emot tågresorna lika mycket som själva festandet var såklart tokigt av mig. Nog för att det var precis så skönt som jag trodde att spendera resan dit med Alex James i bokform och min iPod, men umgänget på kvällen var faktiskt trevligare.

Att det mynnade ut i efterfest där det enda drickbara som fanns var rysk bag in box-vodka utblandad med apelsinjuice gjorde dessutom att resan hem på lördagseftermiddagen blev...ja, kanske inte förstörd, men helt klart mindre njutbar än vad den kunde varit.

Fredagskvällen och det avgassystem jag fick med mig hem till Touringen var dock värt lite lidande.

Dagens:
Tegan And Sara - The Con

Tåg.

Jag gillar att åka tåg. Det är något väldigt meditativt med att sätta på sig lurarna, kanske slå upp en bra bok (håller på och läser Alex James -mest känd som basist i Blur- självbiografi just nu), lyssna på bra musik, luta huvudet mot rutan och se Södermanland rulla förbi utanför fönstret.

Alldeles strax sätter jag mig på Stockholmståget för att träffa scooterfolk på Lambrettapub - Lambretta Club Stockholms månatliga pubträff. Jag skall spela lite skivor där också.
Jag ser nästan lika mycket fram emot tågresorna dit och hem som själva festandet.

Dagens:
Blur - Chemical World

Fotoblogg #24 - You Talking To Me?

Tänk dig för en extra gång innan du kritiserar en kvinna med granatkastare.

Dagens:
Southern Culture On The Skids - Camel Walk

So much for andlig vardagsspänning.

Det mystiska ljudet i tvättstugan har fått sin lösning - det visade sig vara batteriet i brandvarnaren som installerades där för närmare sex år sedan som började ta slut. Pipandet var en varningssignal.

Detta betyder att jag får ställa in alla de planer på oujia-brädessessioner, seanser och excorsism jag så smått börjat smida i min fantasi.

Besvikelsen är naturligtvis enorm.

Dagens:
The Housemartins - Think For A Minute!

Folk i kö kanske inte är så dumma ändå.

I Lördags förvånades jag än en gång av folks beteende i kön till Eskilstuna Stadsteaters garderob - men denna gång positivt.

Henrik Schyffert var där och körde sin 90-talsgrej. Det var helt fantastiskt bra och jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast skrattade så mycket - men det mest minnesvärda hände direkt efter showen. Förra gången vi var på teatern trängde sig ett par blåhåriga pensionärstanter före i kön på det allra fräckaste sätt, vilket enbart bidrog till att späda på mina fördomar mot stroppiga teaterbesökare. Den här gången var det minst sagt bråttom eftersom vi skulle med bussen till Borsökna för att gå på 30-årsfest. Det var sjukt packat fram till garderoben och då vi bara hade 15 minuter på oss att hinna till bussen förutsatte jag att det var kört och att vi skulle tvingas spendera över en timme i kylan på torget, väntandes på nästa buss.

Innan oss i kön stod min gamle skivmånglar-kollega Matte och hans flickvän Karin. Eftersom de visste att vi hade bråttom sade de till oss att gå före, varpå även damen som stod innan dem erbjöd oss att hoppa in framför henne. Detta fick killen framför henne att också vinka förbi oss - liksom de som stod framför honom. Innan jag visste ordet av befann vi oss på torget - utan att ens tio minuter gått sedan Schyffert klivit av scenen och ljusen i teatersalongen tänts.

Lustigt - precis när man äntligen lyckats rota sina åsikter om att människor i grupp är värre än en flock gamar riktigt djupt händer något som får en att återfå hoppet för mänskligheten.

Dagens:
Gogol Bordello - Start Wearing Purple

Kan ingen bara förbarma sig och föra in grabben på rätt spår?

Jag följer inte Idol för fem öre och har bara sett lösryckta fragment av avsnitten denna säsong samt diverse YouTube-klipp som folk sagt att jag "måste" kolla upp.

Ärligt talat förstår jag inte grejen med deltagarna för fem öre. De känns bara ganska menlösa i mina ögon. Jag gillar inte ens han Lars, som enligt så många andra verkar vara killen som kommer att föra in indie i medelsvenssons julstuga. Jag tycker mest synd om honom. Han verkar vara en skön snubbe som halkat in på ett bananskal och nu inte riktigt vet vad han skall göra med sin nyfunna framgång.

Allra mest synd tycker jag dock om Johan Palm. Lillkillen med tantfrisyr och målbrottsröst som rör sig som en marionettdocka, ni vet? Jag får instinktivt någon slags storebror/faderskänslor när jag ser honom och vill bara ta honom under mina vingar för att föra honom bort ifrån de ondskefulla producenterna och kvällstidningarna. För nu - nu är det på väg att gå helt åt pipsvängen.

Droppen blev när jag upptäckte nedanstående filmklipp på Aftonbladets hemsida. "Här slår Johan Palm sönder sin elgitarr! Se honom leva ut sina rockdrömmar!" stod det. Eller något liknande i alla fall.

Och visst, vilken tolvåring (enligt internet är han 16, men jag vidhåller ändå att han inte är ett år äldre än tolv) tycker inte att det verkar skitcoolt att trasha en elgura? Problemet är att det inte ser ett dugg tufft ut när man knappt orkar lyfta gitarren och dessutom gör det under en arrangerad fotosession för kvällspressen. Att stackaren dessutom börjar beklaga sig över att han fått en sticka i fingret av gitarren är verkligen spiken i kistan.

I länktexten till bilderna som fotosessionen resulterat i skriver Aftonbladet "Varning: rockiga bilder". Men tyvärr:
Det här är ungefär lika mycket rock som Good Charlotte är punk.



Dagens:
Vive La Fetê - Noir Desir

Who ya gonna call?

Jag har just kommit upp från tvättstugan.
Tvättstugan ligger i källaren. Redan tidigare ikväll, när jag laddade maskinerna, lade jag märke till ett underligt ljud jag inte hört där nere tidigare. Ett underligt kort pipande. Lite som nedräknande bomber brukar låta i filmer, ni vet? Eller ett gnissel - det är svårt att avgöra eftersom ljudet var så tyst och kort. I vilket fall som helst uppstod det med ojämna mellanrum. Bara ett enda, kort pip. Sedan tystnad i någon halvminut. Sedan ett nytt pip. Jag försökte lokalisera ljudets källa, men det gick inte. Det tycktes låta lika högt i tvättstugan som i korridoren utanför.

Jag tänkte inte mer på det, men nu när jag gick ned för att plocka ihop tvätten som hängt på tork hade jag Qusan med mig. I vanliga fall brukar hon uttråkat vänta i trapphuset om jag har ett ärende ned i källaren. Men inte den här gången. Nu gick hon tryckt tätt intill mig, med svansen mellan benen, darrandes som ett asplöv. Och varje gång gnisslet/pipet hördes ryckte hon till och tryckte sig ännu närmare. Till sist började hon till och med gny.

Så fort vi kom upp ur källaren var hon som vanligt igen och studsade käckt uppför trapporna i förväg till lägenheten. Det fick mig att fundera lite och jag har kommit fram till följande:
Det måste vara ett spöke. Hundar känner ju av sådant, sägs det...

Helt plötsligt har vi fått ett spöke i källaren. I tvättstugan närmare bestämt. Ett spöke som piper.

Dagens:
R Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Magi.

Jacques Brel är en sådan där artist som jag hyser den allra största respekt för. Ändå har jag aldrig lyckats ta till mig hans egna inspelningar, utan mest uppskattat andra artisters tolkningar av hans sånger. Kanske beror det på att jag inte förstår ett ord av den franska och flamländska han skrev på.

Men så upptäckte jag detta klipp på YouTube och blev fullständigt tagen av känslan, intensiteten och den totala inlevelsen i hans framförande. Knockout i första ronden, för att använda sig av en klassisk recensentklyscha...

När man har att göra med någon som så fullkomligt hänger sig åt sin musik spelar språket ingen som helst roll. Och plötsligt insåg jag att trots att han tolkats av alla från Bowie till Julio Iglesias (jag hoppas att jag inte behöver klargöra vilken av dessa två herrar jag föredrar) så finns det ingen som någonsin gjort Jacques Brel bättre än Jacques Brel själv.



Dagens:
Jacques Brel - Amsterdam

Att leva är att lära.

Man lär sig något nytt nästan varje helg. Ta nu i Lördags till exempel - då lärde jag mig fyra saker av och om Kalle (killen med det lätt maniska ansiktsuttrycket i förgrunden på bilden):

1. Gammal vänskap rostar aldrig.
2. Lägenheten han skaffat med sin flickvän Frida i Årsta är väldigt mysig och har vad som kan vara ett av världens snyggaste köksgolv.
3. Han är grym på att göra pastarätter och blanda gin och tonics.
4. Det är en dålig idé att låta honom övertala dig att gå till Debaser efter X antal av ovannämnda drinkar. Risken är nämligen överhängande att du får ta dig tillbaka till Årsta igen själv.

Dagens:
Popsicle - Soul Lacquer Drug

Ketchupeffekten igen...

Förra veckan, när Elle var bortrest och jag var ledig från jobbet torsdag och fredag, hände så gott som ingenting. Jag fick söka med ljus och lykta efter en fest på lördagen för att slippa sitta hemma och dega i min ensamhet.

Idag har min käre före detta bandkamrat Jesper inflyttningsfest. Dessutom spelar Detektivbyrån här i stan - dem skulle jag verkligen vilja se. Jag missar dock båda dessa tillställningar eftersom vi åker till Elles kusin med sambo och barn en liten bit utanför Södertälje alldeles strax.
Imorgon fortsätter jag direkt från Tälje till Stockholm för att tillsammans med Ljungman spendera lördagskvällen hos min gode vän Kalle. Samtidigt kör Brothers Gonna Work It Out på Raw här i Eskilstuna. Har iofs varit där de flesta gånger de kört, men det brukar vara roliga kvällar så lite splittrad känner jag mig allt.

Kort sagt - det kommer självklart att bli såväl trevligt som kul både ikväll och imorgon, men jag kan ändå inte låta bli att anse att så många saker man skulle vilja göra krockar känns ganska...typiskt, på något sätt.

Dagens:
Detektivbyrån - En Annan Typ Av Disco

Gamla vänner från andra länder.

Idag ringde min gamle vän Dan som jag inte träffat sedan han flyttade tillbaks till USA för många år sedan. Jag och Dan går way back som de säger borta hos honom. Han var utbytesstudent och vi gick på gymnasiet tillsammans. Efter avslutad skolgång blev han kvar i Sverige och bodde ett hos mig och mina föräldrar, sedan träffade han en tjej som han flyttade ihop med. Dessutom gjorde vi ett något misslyckat försök att flytta till London tillsammans med några andra goda vänner efter gymnasiet innan han slutligen begav sig hem till Staterna.

Vi har försökt hålla kontakten - men ni vet väl hur det brukar bli med sådant? Telefonsamtalen har blivit mer och mer sporadiska och sista tiden har vi knappt ens Facebookat. Innan samtalet idag var det säkert närmare två år sedan vi pratade sist.

Dan ville egentligen ingenting speciellt - förutom att berätta hur glad han var över presidentvalets utfall. Närmare än så ämnar jag in på de senaste dagarnas stora nyhet. Det finns så många andra som kan skriva mycket bättre (och redan gjort det) om ämnet. Dessutom tycker jag att det faktum att någon ringer en vän på andra sidan jordklotet som man inte pratat med på flera år bara för att uttrycka sin glädje säger det mesta som behöver sägas.

Dagens:
REM - The Sidewinder Sleeps Tonite

Förlorat engagemang och uråldriga, mörka gudomar.

En tid, för inte alltför länge sedan, hade jag förmodligen varit mycket engagerad i hur utfallet av dagens presidentval kommer att bli.
Jag hade spenderat åtskilliga timmar läsandes tidsskrifter och surfandes på nätet - letandes efter information om kandidaternas bakgrund och deras ståndpunkter i olika frågor. Idag fick jag dock till och med googla för att komma ihåg att McCain heter John i förnamn.
Jag hade förmodligen bunkrat upp hemma och spenderat kvällen tittandes på någon av valvakorna. Idag väljer jag istället att gå ned på stan för att ta en öl med Johan.

Jag har inte funderat över varför. Om det beror på förslappning och slöhet eller på en känsla av att att det är utanför min kontroll ändå och därför menlöst. Ärligt talat vet jag inte om jag vill fundera över det heller eftersom inget av alternativen känns särskilt smickrande.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att jag fann det ytterst underhållande att man via facebook kan "låna ut" sitt statusfält till propaganda för valfri kandidat - och att över en miljon användare valt alternativet Cthulhu. Som till och med har en egen hemsida...

För mig som skräckkonnäsör i allmänhet, och HP Lovecraft-fanatiker i synnerhet, är det stor humor. Jag finner särskilt avdelningen där The Great Old One själv tillkännager sin ståndpunkt i viktiga frågor synnerligen underhållande...

Dagens:
Cut Copy - Out There On The Ice

Fotoblogg #23 - Bright lights, smaller city.

Dagens:
Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Jag dyker upp när jag minst anar det.

Sitter i soffan lite sådär lagom trött och hängig som man kan bli av fyra dagar ledigt - varav tre som gräsänkling.

Jag har datorn i knät, Qusan ligger och trycker bredvid mig och på TVn rullar sista avsnittet av Stor I Japan. Slösurfar lite och får för mig att titta in på Raws hemsida för att se om det finns några roliga fotobevis från gårdagskvällen. Finner till min lättnad att jag tycks ha lyckats undgå att hamna på bild även denna gång - faktum är att det inte finns några bilder överhuvudtaget.

Däremot upptäcker jag följande text under fliken "program", angående en spelning med två lokala band om två veckor:
"Eskilstunabandet Nikkybends var den största snackisen efter Rookiefestivalen i Hultsfred. De fick till och med "PopBjörn" att erkänna att det var skitbra, det är ungefär som att få Ronnie Gavelin att erkänna att Britney Spears första singel är det bästa som någonsin har släppts."

Britneys första singel - det är väl Baby One More Time? Det är ju en ganska bra låt.

Dagens:
Detektivbyrån - Om Du Möter Varg

Tillägg...

...nevermind. Det löste sig.
Skönt. Började befara att jag skulle tvingas spendera lördagskvällen framför Musikmaskinen - det i hård konkurrens med Singalong kanske pajjigaste TV-programmet i världshistorien.

Musikmaskinen får mig att må illa. På riktigt.

Tristess.

Det är lördag kväll. Jag har varit ledig sedan i torsdags, är gräsänkling, ölen står på kylning - och alla planer inför kvällen tycks ha gått i stöpet.

Jag har ingenting att göra och tristessen är total.
Ring mig eller skicka ett sms och rädda mig från en lördagkväll framför TVn. Snälla?

Dagens:
Gang Of Four - He´d Send In The Army

Ronnie sällar sig till hyllningskören.

Jag antar att så sott som ingen med minsta lilla intresse av musik eller internet undgått att höra talas om Spotify (den som mot all förmodan gjort det kan läsa mer här). Det har gjorts typ en miljon blogginlägg om den nya online-musiktjänsten vid det här laget - ändå kan jag inte låta bli att göra det 1000001:a nu.

Jag har varit nyfiken på tjänsten ända sedan jag första gången hörde talas om den, men eftersom gratis-invites till har blivit något av hårdvaluta och jag inte velat betala för ett medlemskap innan jag fått chansen att prova det ordentligt har det fått vänta.

Igår fick jag dock äntligen tag på en invite. Via Expressen, av alla konstiga sätt. De hade på något sätt fått loss 4000 invites till gratismedlemskap som de delade ut. Det vara bara att skicka ett sms till dem, så fick man en invite tillbakaskickad.

Efter att nu ha spenderat lite mer än ett dygn med Spotify kan jag inte göra annat än att sälla mig till hyllningskörerna: det är verkligen precis hur grymt som helst! Hittills har jag hittat nästan allt jag prövat att söka på. Snabbt går det också! Streamade tjänster brukar ju annars ha en tendens att lagga ganska rejält, men det här går nästan lika fort som mitt iTunes. Och visst, eftersom jag har ett gratismedlemskap får jag stå ut med att det kommer korta reklammedelanden mellan låtarna ibland - men det stör inte tillräckligt mycket för att jag skall känna att det är värt 99:- i månaden för att slippa dem (som jag förstått det är enda skillnaden mellan ett premium- och ett gratismedlemskap nämligen att man slipper reklamen).

Visst, det är inte på långa vägar perfekt. Bland annat lever ljudkvaliteten kanske inte helt upp till min inneboende musiknörds höga krav. Enligt uppgift använder sig Spotify av formatet OggVorbis, men jag tycker det låter som en 128kbs mp3 ungefär - vilket i och för sig duger mer än väl för slölyssning hemma eller att ha i bakgrunden på festen.
Dessutom inser jag på en gång att Spotify kommer att sjabbla till min LastFm-statistik rejält eftersom det ännu inte finns något stöd för att scrobbla vad man lyssnar på om man kör Mac.

Med andra ord - Spotify lär inte ersätta mina skivor eller iTunes och musiksamlingen på min hårddisk, men för någon som är så beroende av musik som jag är det bra. Nästan för bra - jag vet knappt vad jag skall lyssna på nu eftersom allt finns så lätt tillgängligt så snabbt.

Perfekt nu när jag har långhelg och Elenor lämnar mig och Qusan till förmån för turkiska strandraggare med sin väninna Veronica ett par dagar.

Dagens:
På grund av musikalisk överbelastning säger jag Spotify. Att välja en låt efter senaste dagarnas musikorgie går inte.

Därmed inte sagt att jag kommer att göra om det.

Jag sprang inte bara runt i shorts och hatt i helgen. I lördags spelade jag även skivor på Raw innan öppning, då det var abonnerat för en födelsedagsfest.

I normala fall tackar jag alltid nej till sådana spelningar för min mentala hälsas skull (i 99% av fallen vill de att man skall spela Per Gessle eller schlager i X antal timmar - vilket jag har alldeles för mycket heder i kroppen för att klara av). Men då de frågade så snällt, sade att jag fick spela vilken musik jag ville och festen låg så tidigt att jag ändå skulle kunna göra något efteråt tackade jag för ovanlighetens skull ja.

Föga anade jag att det var ett gäng ex-hippies, poeter/konstnärer, proggare och före detta kollektiv-boende (eller vad det nu kan heta) jag skulle spela för. Det hela utvecklade sig till en mycket underlig kväll med afrikansk dans, poesiläsning ackompanjerat av fiolspel och önskemål om jungle och Public Enemy på dansgolvet. Inte direkt vad man förväntar sig på en födelsedagsfest. I synnerhet inte när födelsedagsbarnet fyller 40.

Dagens:
The Bandwagon - Breaking Down The Walls Of Heartache

Det är när man hittar sådana här bilder på sig själv i kameran man börjar fundera över vad fan man håller på med egentligen.

För allvarligt talat - det här är inte ok. Inte på en enda punkt.
Att det var oktoberfest med jobbet är ingen godtagbar ursäkt. Även om det var kul.

Dagens:
Morrissey - Piccadilly Palare

Du avgör själv vad som känns bäst!

Idag fick vi en genomgång i hur man använder en Anapen av skolsyster. En Anapen är en sådan där liten spruta i pennform som man använder om någon drabbas av anafylaktiskt chock och hela ansiktet svullnar upp för att man käkat något man är allergisk emot, ni vet?

Hon sade att den var enkel att använda och att man kunde ge injektionen rakt genom byxbenet. Men om man ville gick det såklart bra att ta av byxorna också.

Jag tycker det var en lite udda sak att säga, om jag skall vara ärlig...

Dagens:
Metronomy - Heartbreaker

Man vet att det är en tråkig vecka...

...när det känns som ett glatt avbrott att köpa en ny CD-märkningspenna.

(I och för sig kom jag hem med en kavaj också, men det var inte därför jag begav mig till köpcentrumet.)

Dagens:
Refused - New Noise

Fotoblogg #22 - Vilopaus.

Dagens:
Johnny Cash - Bird On A wire

Konsten att sabba en söndag.

Fredagen: Spela skivor på Raw. Memento Mori hade releaseparty för sin samlingsskiva. Det var en märklig kväll. Publiken bestod ungefär av lika delar gamla Memento-fans, Raw-stammisar och kids. Inte den lättaste skaran att spela för, men det var ändå en helt ok kväll. Dock endast ok - inte mer.

Lördagen: Middag hos Elles föräldrar. Var hemma runt halv två - då vi av någon outgrundlig anledning bestämde oss för att gå på efterfest hos Johan och Sara. Såhär i efterhand känns det som ett lite konstigt beslut eftersom kvällen fram tills dess varit lugn . Det mest genomtänkta hade varit att gå och lägga sig för att vakna någorlunda utvilad idag - nu blev det istället häng i Johans kök till fem på morgonen och därmed ännu en seg söndag. Visserligen värt det eftersom det som alltid var trevligt, men så här dagen efter kan jag inte låta bli att undra lite smått varför man väljer att gå på efterfest så sent när man inte ens varit ute innan.

Dagens:
Refused - Summerholidays Vs Punkroutine

Det är trevligt att återupptäcka gamla förälskelser.

Den senaste veckan har jag spelat en hel del gitarr. Det känns bra.
För inte allt för länge sedan kunde jag sitta på sängkanten eller soffan timmar i sträck och bara plinka, spela sånger jag gillade eller skriva låtar. Men någonstans tappade jag något av inspirationen och har mest bara plockat upp gitarren och slöplinkat en smula på sistone - och då mest samma gamla låtar jag alltid spelat. Därför känns det skönt att ha återfått lite av lusten att såväl skriva som att bara spela i största allmänhet.

Dessutom har det indirekt lett till att jag för första gången på länge lyssnat på vad som en gång var en av mina favoritskivor - The Divine Comedys "Casanova". Jag försökte nämligen spela Songs Of Love från den här om dagen och insåg att jag inte riktigt kom ihåg harmonierna. Slängde på den för att friska upp minnet - och mindes omedelbart hur mycket jag en gång älskade dess kombination av teatralisk 60-tals kitsch, crooner-ambitioner, underfundig humor och pop-sensibilitet.

Neil Hannon är faktiskt något av ett popmusikaliskt-geni -en (relativt) nutida Burt Bacarach- och det är synd att han aldrig fått ett större erkännande. Alla sångare som efter att ha platta bestämmer sig för att ha blivit något så när framgångsrika bestämmer sig för att sparka hela sitt band och istället släppa en EP där de enbart låter sig kompas av en symfoniorkester förtjänar all heder. Om inte annat för sitt sinne för humor.

Att han dessutom klär sig skitsnyggt gör såklart inte saken sämre.



Dagens:
The Divine Comedy - Becoming More Like Alfie

Fotoblogg #21 - Wayfarers är så 2007. Nu är det stora solglasögon nattetid som gäller.

Hörde någonstans att det anses vara Nicole Richie som gav "that bug-eyed look with the big, dark glasses" ett ansikte. Även Bono brukar nämnas i liknande sammanhang.

Det stämmer såklart inte. Alla som träffat Schampan vet att det är hon som är lookens okrönta drottning.

Dagens:
The Divine Comedy - Songs Of Love

Nu förstår jag varför bebisar gråter hela tiden.

Visdomstand - det låter ganska fint. Lite belevat och värdigt, på något sätt...
Men just nu, när min ena av dessa börjat krypa uppåt igen efter att inte ha märkts av på ett par år, har jag svårt att förstå varför man döper ett dylikt sattyg till något liknande. Det känns lite som om någon håller på att gräva sig ut ur min käke. Från insidan. Men ett trubbigt verktyg till hjälp.

Inte särskilt trevligt alls. Och inte känner jag mig ett dugg visare heller.

Dagens:
The Lemonheads - Big Gay Heart

Dumstrut.

Igår fick vi hem Q från sjukhuset - förvånansvärt pigg med tanke på att hon är en uppsättning livmoder och äggstockar samt en urinsten lättare.

Hon är dock inte helt nöjd över tratten hon kommer att tvingas ha över huvudet tills stygnen tas bort om 10-12 dagar. Dessutom går hon lite som John Wayne.

Jag vet att man inte skall skratta åt hundar. I synnerhet inte skadade sådana. Men det är ärligt talat väldigt svårt att låta bli.

Dagens:
Glasvegas - Geraldine

Bristande inspiration och sjuk hund.

Ni vet hur det är. Ibland tryter inspirationen, bara. Hur mycket man än funderar kan man inte klura ut något som känns värt att skriva om.

Ta den här veckan till exempel. Den har varit riktigt hektiskt. Men trots sena möten, rep, ölhäng med Johan och Sara samt strulande fram och tillbaks med trasiga teknikprylar har jag inte kommit på något som känns värt att blogga.

Förrän idag. Eller, jag vet inte av hur värt att blogga det är egentligen. Men det känns i alla fall som något att skriva lite om:
I måndags klippte vi (läs: Elenor) Qusan och lade då märke till att hon hade flytningar. Lite googlande lärde mig att det ofta är ett tecken på livmoderinflammation - och det är inte något som är bra. Det är väldigt vanligt, men behandlas det inte är dödligheten hög. Och behandlingen är att operera bort hundens livmoder.

Självklart kontaktade vi veterinär, men eftersom Q var pigg och fräsch i övrigt tyckte de inte det var någon poäng att ta in henne akut. Istället rådde de oss att hålla ett vakande öga på henne och vänta till nästa torsdag då vi ändå skulle in för tandstensbehandling.
Det gick fint i lite drygt ett dygn. Igår eftermiddag började hon bli hängig. Framåt kvällen var hon hängigare. Och på natten spydde hon upp den lilla mängd mat hon fått i sig under dagen.

I morse hittade jag henne på golvet, sittandes bredvid sina egna spyor utan att ens orka hoppa upp i soffan igen. Elenor fick lyfta ut henne för att hon skulle kunna göra sina behov.
Det var med andra ord bara för mig att åka till jobbet en kort stund, be om att få ta dagen ledigt och sedan köra henne akut till veterinären.
Väl där konstaterade de att allting mycket riktigt tydde på livmoderinflamation, satte henne på dropp och gav oss en remiss till Strömsholms Djurklinik. De i sin tur bekräftade diagnosen och konstaterade att hon till råga på allt hade en rejäl urinsten. Följdaktligen lades hon in för omedelbar operation.

När detta skrivs sitter jag och väntar på att de skall ringa och berätta hur det gått. Egentligen har jag ingen som helst anledning att oroa mig. Veterinären sade att hon, bortsett från inflammationen och urinstenen var kärnfrisk. Men när man lämnar en liten, ynklig vän hos okända människor med vetskapen om att hon snart kommer att ligga utfläkt på ett operationsbord för att få livmodern bortplockad är det svårt att inte känna sig en smula nervös.
Sedan spelar det ingen roll hur mycket någon i vit rock försäkrar att det är en "rutinoperation".

Dagens:
Ingenting, faktiskt. Jag har spenderat så gott som hela dagen hos veterinärer. De spelar ingen musik där.

Trolleri, filosofi och fräcka pensionärer.

Igår var Carl-Einar Häckner i stan med sin enmansshow Pusseldrömmar.
Jag har alltid tyckt att hans kombination av humor, trolleri och någon slags småfilosofiska funderingar är lite småkul, men samtidigt aldrig varit något jättefan. Har uppfattat honom som rätt bra - varken mer eller mindre. Igår var han dock fantastisk. Det enda negativa jag egentligen har att komma med är att kombinationen av nyss nämnda ingredienser ibland kändes lite märklig. Hoppen mellan smålattjo trolleri, sjuk humor, samhällskritik, någon slags livsfilosofiska utläggningar och musiknummer gjorde att helhetintrycket blev lite hoppigt. Men det gjorde inte så mycket, då det som var bra var på gränsen till löjligt bra.

Efter föreställningen var kön till garderoberna sanslöst lång eftersom det varit så gott som slutsålt. När det endast var ett par personer före i kön kom två äldre, blåhåriga damer fram bakifrån. De mer eller mindre armbågade sig fram genom kön och trängde sig före. Utan att säga ett ord eller göra en min.

Allvarligt talat - bara för att man gått i pension får man väl inte bete sig hur som helst? Om någon i min ålder skulle gjort likadant mot dem skulle de förmodligen fått ett mindre vansinnesutbrott. För att inte tala om hur alla andra i kön skulle ha reagerat. Men nu -bara för att gärningsmännen råkade vara två damer som såg ut att vara strax över hundra- låtsades alla som ingenting. Inklusive, till min stora skam, jag själv.

Jag är väl helt enkelt feg.

Dagens:
Gene - Sleep Well Tonight

Dagen då spetälskan kom till Sveavägen.

För exakt en vecka sedan fick Elle en glad gubbe gjord av vindruvor, tandpetare och en apelsin av sin lillasyster. Han placerades på microvågsugnen och har suttit där sedan dess.

Idag noterade jag att något hänt. Hans ena ben tycks ha exploderat. Skinnet har förlorat sin lyster och täckts av en otrevlig beläggning. Dessutom håller hans näsa på att falla av.

Han ser faktiskt inte alls ut som en fryntlig apelsinman längre. Snarare en soldat som återvänt från något långväga krig - sargad av granatsplitter och drabbad av någon otrevlig sjukdom. Kallbrand. Eller kanske spetälska.


Dagens:
Glasvegas - Flowers & Football Tops

Carmen har grabbig humor.

Jag är inte alls nöjd med min mobil, men har inte mycket till val annat än att behålla den tills bindningstiden är slut. Den har strulat sedan jag köpte den för snart ett år sedan, men eftersom jag är en slö typ har jag inte kommit mig för att den lagad förrän idag. Tyckte det var dags nu eftersom garantin snart går ut.

Som sig bör när man lämnar in en telefon tillhandahåller Telenor en annan under tiden ens egna är på lagning. Tydligen bryr de sig dock inte om att kolla igenom lånetelefonen och tömma den innan de lämnar ut den. Min var nämligen fortfarande konfigurerad efter den tidigare ägaren och dessutom full med dennes mottagna filer.

Jag vet inte vem personen är, men förmodar att denne någon är en tjej eller kvinna som heter Carmen då telefonen dyker upp under det namnet som bluetooth-enhet.
Likt en annan Sherlock Holmes har jag tack vare det kvarlämnade materialet på telefonen kunnat sluta mig till att denna Carmen gillar spädbarn, strömlinjeformad soulpop, fina blommor och har humor som en 17-årig kille. Under "mottagna filer" fann jag nämligen inspelningar av babyskratt, en mp3a av Sades "The Sweetest Taboo", en datagenererad bild av bästa Jamba-kvalité föreställande en ros samt ett filmklipp av en kille som har sex med en träningsboll.

Dagens:
Elbow - Grounds For Divorce

Fotoblogg #20 - De byggde murar.

I lördags kväll såg jag Fantomen iförd wrestlingmask försöka burna med en motorcykel som inte startade på en uteservering. Det var en underlig syn.

Dagens:
Nordpolen - Har Inte Tid

En kanske inte helt självklar idé...

Varje år håller, som alla Eskilstunabor vet, musikskolan en stor Luciagala i Sporthallen vid vilken alla stadens gosskörer, musikklasser och liknande framför vackra julsånger inför stolta föräldrar och släktingar. Dessutom brukar alltid någon skönsjungande kändis, typ Shirley Clamp, medverka. Oftast med material från någon julrelaterad musikal eller något likvärt sliskigt.

Jag har hört (visserligen overifierade) rykten om att det vid årets luciakonsert skall framföras valda delar ur min absoluta all-time-favourite-julrulle; Tim Burtons The Nightmare Before Christmas. Och att rollen som Jack Skellington skall framföras av (håll i er nu): Henric De La Cour.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att det stämmer, men om det trots allt gör det är det inte bara väldigt otippat, utan en även en smått genialisk rollbesättning. Tanken på att se alla föräldrar och släktingars min då en två och en halv meter lång kille ormar sig runt (förhoppningsvis utklädd till skelett) på scenen, sjungandes låtar om att kidnappa tomtefar är så underhållande att jag kanske (och låt mig här lägga viss betoning på kanske) till och med skulle kunna tänka mig att köpa en biljett.

Dagens:
Danny Elfman - Jacks Lament (från TNBC-soundtracket)

En annan synvinkel.

Idag är det sju år sedan jag och Elle träffades.

För en liten tid sedan stängde jag toalettdörren lite väl häftigt, varpå spegeln som satt på den rasade i golvet och gick i tusentals bitar med en sådan där öronbedövande skräll som bara kan orsakas av stora mängder glas som krossas.
Jag blev såklart snudd på vansinnig, men Elenor bara tittade på mig.

Sedan sade hon:
"Jaha. Jag antar att vi kommer att vara tillsammans minst sju år till då."

Dagens:
Parken - Åt Helvete Med Himlen

Saker jag bävar inför.

I dag fyllde Elle år. Därför var hennes familj (samt min pappa) här för att fira henne och äta paj.
Redan i lördags hade hon fest för vänner och bekanta. Och på fredag har hon födelsedagsfest igen - för sin släkt denna gång.

Jag bävar redan inför hennes trettioårsfirande. Om hon blir firad tre gånger när hon inte ens fyller jämnt lär det bli firande fredag OCH lördag varje helg i en månads tid då. Minst.

För övrig hade vi foto-session med personalen på Raw igår. Jag bävar lite inför att se resultatet av den också. Det tog nämligen inte mer än på sin höjd trettio sekunder för fotografen att bli klar mig. Eftersom jag i allmänhet blundar eller har ett lazy eye på minst femtio procent av alla foton som tagits på mig har jag ytterst svårt att föreställa mig att hon kan ha fått en någorlunda bra bild på så kort tid.

Dagens:
Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap

Nu är jag säker - de är ute efter mig.

Idag hände det igen. För tredje gången.
Det måste vara en konspiration.

Dagens:
Martha Reeves & The Vandellas - Nowhere To Run

Födelsedagsfester, elaka träd och att ge sig ut på okänt vatten med en MacBook i famnen.

I lördags hade Elle födelsedagsfest trots att hon egentligen inte fyller förrän på torsdag. Det var trevligt. Vi fortsatte, föga oväntat, till Raw där Brothers Gonna Work It Out lirade plattor. Det var som vanligt svinmycket folk och helt vansinnigt. Rocco -generös som han är- hade fixat en flaska champagne "on the house" till oss. Kändes som en perfekt uppföljning till vårat Stureplans-äventyr härom helgen.
Efter stängning fortsatte festligheterna på Centrallagret. Somliga deltagare (som jag för hederns skull låter förbli anonyma) hade så kul att de råkade i närkontakt med illvilliga trädgrenar under cykelturen hem med skrapsår och rejält näsblod som följd.

Lördagen var dock inte den enda kvällen på Raw under denna helg. I fredags spelade Kristian Antilla där. Jag skötte musiken och hade bara med mig datorn och Total Control-enheten från Numark jag skaffade för en tid sedan. Jag har provkört med den ett par kvällar tidigare, men det här var första gången jag inte ens plockade med mig skivväskan. Väldigt high-tec.
Det gick fint - men var samtidigt en smula läskigt eftersom jag haft en del problem med att konfigurera utrustningen. Lite som att hoppa ut från ett flygplan utan att veta säkert om det är en fallskärm eller ryggsäck man spänt på sig.

Dagens:
TV On The Radio - Halfway Home

Fotoblogg #19: Aaaawww....

Visa mig en person som inte faller för gulliga djur som gör människosaker och jag skall ge er en defintion på känslokall.

Dagens:
Wolf Parade - Bang Your Drum

"Förrutnelsen börjar vid 37"...

...är en strof från en låt med ett mycket känt Eskilstuna-band.

Det stämmer inte - den börjar tydligen vid trettio. Idag hittade jag nämligen två gråa hårstrån på min hjässa. Eller, egentligen var det Elenor som hittade dem - jag är ärligt talat skeptisk eftersom jag inte lyckades lokalisera dem själv när jag såg efter i spegeln.

Om det dock är så att de verkligen finns där är jag övertygad om att det beror på Lambrettan (som nu äntligen är körklar igen). Eller på att vi skall ha oktoberfest med jobbet och där spela tyrolermusik med personalbandet.

Dagens:
The Verve - Valium Skies

Att köra bil utan iPod är inte enbart av ondo...

...förutom irriterande låtar på morgonradion får man nämligen även höra en del intressanta intervjuer. I morse hörde jag exempelvis Gudrun Schyman beskriva sig själv som "frilans-feminist". Hmmm....skulle inte ha något emot att höra henne utveckla innebörden av det begreppet lite grann. Jag är nämligen väldigt nyfiken på vad det innebär.

Dagens:
Booka Shade - Charlotte

Na-na-na-na-na-naa-na , na-na-na-na-na-naaaa...

Jag har haft hooken till Pinks senaste i huvudet ända sedan jag hörde den på radion i morse. Och det håller på att driva mig till vansinne. Den är som en irriterande barnramsa...fast sämre. Jag kan inte bli av med den. Gång på gång har jag kommit på mig själv med att vissla eller nynna på den när jag låtit tankarna vandra. Inte ens The Profondo Rosso-repet alldeles nyss fick den att släppa.

Det här håller inte - jag måste bli bättre på att ta med mig iPoden när jag kör bil på morgnarna.

Dagens:
Vad som helst som får Pink - So What ur mitt huvud

Fotoblogg #18 - You spin me around.

Dagens:
Bobby Conn - Never Get Ahead

Favorit-fisken.

På grund av detta utnämner jag härmed Daniel Fyhrqvist till min idol. I alla kategorier.

Själv har spenderat eftermiddagen målandes balkongen, dödsföraktande klängandes på en ranglig stege. Ett väldigt manligt sätt att fördriva tiden efter jobbet, om jag får säga det själv....

Dagens:
The Sonics - Strychnine

När allt går fel, men det funkar ändå.

Foto: Kari Käyhkö

Det här gick ju inget vidare.

Redan på vägen till Mats i Nykvarn började strulet - framlampan lade av, förmodligen på grund av ett jordfel. "Ingen katastrof", sade jag till mig själv, men tog inte med i beräkningarna att Lambrettan fortfarande inte gick riktigt som den skall (det var bland annat för att åtgärda det jag åkte redan på fredagen). Den har fyrtaktat en smula, vilket gjorde att resan tog lite längre tid än planerat. Ganska snart insåg jag att det, på grund av att hösten börjar komma krypande, inte fanns en chans att jag skulle hinna fram innan mörkret lagt sig. Efter att ha legat och krypit fram utan att mer än nätt och jämnt kunna se vägen framför mig hela vägen mellan Strängnas och Mariefred insåg jag att det skulle bli omöjligt att ta sig hela vägen till Mats, som bor ett par mil utanför Nykvarn - mitt i skogen. Därför stannade jag till vid Nykvarns tågstation och ringde honom så att han fick komma och köra bakom mig med bilen för att ge ledljus sista milen.

Väl på plats tog vi ett par folköl och delade på en flaska vin medan vi rev förgasaren för att testa lite olika munstycken han hade liggande eftersom bluddrandet med största sannolikhet berodde på att den inte var riktigt korrekt bestyckad. Efter en snabb testrunda (vi fick även ordning på lyset) kunde vi konstatera att så absolut var fallet. Skillnaden var som natt och dag! Nu går den i och för sig lite snålt istället, men vad som bör vara ett helt perfekt huvudmunstycke är beställt.
Var i säng vid halv tre - ganska mycket senare än planerat.

Tidigt på lördagsmorgonen brände vi av de sista milen till Stockholm, hämtade upp Elle på Centralen och rullade sedan in på Wennergren Center där modsen skulle samlas. Nöjd och glad hoppade jag av scootern för att hälsa på alla. När jag kramade om Jonas M från Stockholm tittade han på min Lambretta och sade: "Du, din hoj läcker".
"Jag vet", svarade jag och antog att han syftade på att den droppar lite olja när den är varmkörd på grund av en otät packning.
"Alltså", sade Jonas, "den läcker. Mycket."
Jag vände mig om och upptäckte att den formligen forsade ut bensin under den. Efter att ha slitit av motorkåpan kunde jag konstatera att min nya, längre, bensinkran tagit i motorbulten och knäckts rakt av - trots att jag vinklat upp hela bensintanken för att få frigång.
Efter en stunds desperata försök tvingades jag inse att det var tvärkört, så det var bara för mig och Elenor att bittert betrakta hur resten av gänget gav sig iväg på kortegekörning och lämnade oss kvar vid parkeringen.

Då började det såklart att regna.

Foto: Elenor Kuhlin

Efter att ha låst fast Lambrettan vid Wennergren Center tog vi bussen till Riddarholmen där vi mötte upp en väldig massa dyngsura mods och rockers som varit med om såväl motorhaverier som vurpor under färden dit . Där började jag även fråga runt efter hjälp med scootern, eftersom jag inte hade någon som helst lust att låta den stå ute i Stockholm över natten. Efter mycket om och men erbjöd sig en sanslöst vänlig själ vid namn Göran att åka hem till Huddinge för att hämta bensinkran, verktyg och bensin så att jag skulle kunna få den till ett garage på Söder.

Sagt och gjort.
Efter att vi väntat närmare en och en halv timme i spöregnet var han tillbaka och skjutsade oss till Wennergren Center där jag så snabbt jag kunde bytte soppakran. Utbyteskranen var utsliten och tätade inte helt, men det räckte för att jag skulle kunna kicka igång scootern och köra (en rejäl omväg eftersom halva stan var avspärrad på grund av Stockholms halvmara som gick av stapeln samtidigt) till ett garage på Söder där jag blivit lovad att få förvara den över natten.

Efter att fått hojjen i tryggt förvar begav vi oss så hem till Ronny och Åsa, våra sovvärdar för natten, där det förfestades det en smula och snart nog kändes allt ganska bra, oavsett hur knäckt jag varit stundtals tidigare uner dagen. Därefter drog vi vidare till O-baren där arrangemangets stora fest gick av stapeln. O-baren ligger på Sturehofs övervåning - alltså på Stureplan. Det var trångt, varmt, svindyrt. Vakterna var otrevliga (det kändes som om de kastade ut folk till höger och vänster under kvällens gång) och lokalen fylldes sakta men säkert av brats som på något sätt letat sig från våningarna under - trots att det egentligen var ett slutet arrangemang- och förundrat betraktade oss.

Ändå var det väldigt kul. Två band spelade - Robert Johnson And The Punchdrunks för rockersarna och Northern Upbeat för vår sida (jag behöver väl inte skriva vilka som var bäst?), och jag samt några andra turades om att DJa. När stället stängde drog många vidare på efterfest, men vi valde faktiskt att gå hem istället - mycket på grund av att värdparet ville sova.

Efter att ha sovit länge nog på söndagen gick alla som sovit hos Ronny och Åsa och käkade gemensam frukost på ett söder-fik innan vi vandrade bort till garaget för att möta upp Jörgen från Arboga som lovat bort en plats på hans släp hem. Ytterst vänligt. Och ytterst skönt för mig att bara sitta i passagerarsättet på en Land Rover hela vägen hem istället för att sitta och köra på en scooter som för tillfället inte är helt okej i det dåliga vädret.

Sammanfattningsvis - trots pajjade hojar, spöregn, äckliga brats, otäcka vakter och att jag inte skandalöst nog inte tog ett enda foto (blev liksom aldrig av mitt i allt mekande och regn) var det, som vanligt, helt vansinnigt trevligt. Och orden räcker nästan inte till för att uttrycka hur tacksam jag är för sovplats, garage, skjutsen hem och, framförallt, att Göran gjorde sig allt besvär med att köra fram och tillbaks till Huddinge för att hämta grejer åt mig och sedan dessutom vägrade ta emot pengar för det! Det är just sådant som gör att jag tycker om det här så mycket...

Slutligen, då: hur gick det i själva tävlingen? Ja, precis som allt annat den här helgen gick det åt helvete. Rockers-sidan vann. Men det kvittar - vi vet ju vilka som är coolast ändå.

Foto: Henrik Jakobsson (med Elles kamera)

Dagens:
John Barry - The Persuaders Theme

The weekend starts here.

I helgen är det dags igen. Stockholms gator kommer, som det står på hemsidan, att fyllas med tvåtaktsrök (från oss med smak. stil och attityd) och mullret från genuint engelsk järn (från killarna med fett i håret och läderkläder). Vi vann förra året. Och självklart kommer vi att göra det i år igen. Att våra rockers-nemesis enligt rykten tagit in förstärkning från bland annat England i år kommer inte att göra någon som helst skillnad - det är bara ytterligare ett tecken på hur desperata de är efter förra årets förödmjukande förlust.

Jag drar alldeles strax till Mats i Nykvarn och möter upp sedan upp Elle på Centralen tidigt imorgon (det här är ett av de få scooterrallyn hon kan tänka sig att följa med på - om inte det enda). Befinner ni er i Stockholm under lördagen rekomenderar jag er varmt att komma till Riddarholmen mellan 13.00 och 15.00 för att beskåda hur vi utklassar de oljeindränkta rockers-kräken.

Mods Vs Rockers - old school style.

Dagens:
The Who - I´m The Face

Vissångare och elefanter.

Cornelis.

Häromdagen skrev Calle ett inlägg om Alexander Schulman och hur vi tenderar att prata om honom som "Alex".

Efter att ha spenderat onsdagskvällen med att spela gitarr för en hoper pensionärer kunde jag konstatera att det som fungerade bäst var Taube och Cornelis Vreeswijk-låtar. Vilket i sin tur fick mig att börja fundera kring hur den sistnämnde av är en av få svenska personligheter som behandlas på samma sätt. Väldigt många använder endast hans förnamn när de pratar om honom - precis som om han var en nära vän, eller åtminstone en bekant.

Det kommer såklart ett MEN här nu:
MEN - en övervägande del av dessa personer kallar honom av någon outgrundlig anledning för Cornelius. "Kan du ingen Cornelius-låt?" "Cornelius, han kunde skriva fyndiga visor, han!" "Min farfar brukade supa med Cornelius". Och så vidare...

Det är såklart helt uppåt väggarna. Han heter ju faktiskt Cornelis. Utan U.
Cornelius - det är Babars rådgivare. Han är en elefant - vilket inte den numera avlidne mäster Cee var (även om han emot slutet faktiskt inte var helt olik en).

Är det inte lite märkligt att man tydligen uppskattar någon så pass mycket att det känns rätt att kalla honom vid förnamn men ändå inte vet vad han heter? Eller är det bara jag som har för lite att irritera mig på?

Cornelius.
Bilderna är fräckt stulna från internet.

Dagens:
CORNELIS Vreeswijk - Felicia Adjö

Ombytta roller...

Stod i ICA-kön med ett paket vanilj-yoghurt att ha till frukost imorgon. Framför mig stod ett gammalt par med en kundvagn fylld till bristningsgränsen med kakor, kaffe, korv och allt annat som gamla människor brukar köpa när de storhandlar.

Plötsligt drog mannen i paret kundvagnen åt sidan och vinkade med ett leende förbi mig.
"Tack" sade jag lite överaskat varpå han svarade:
"Äsch, då. Du är ung och har säkert bråttom någonstans. Vi är pensionärer och har all tid i världen!"

Jag har nästan lite dåligt samvete. Enligt traditionen är det ju sådana som jag som skall vara vänlig mot dem, men jag blev bara överaskad över att de var så glada och trevliga. Har nämligen en liten fördom som säger att pensionärer i matbutiker i allmänhet är griniga, otrevliga och aldrig skulle släppa någon före i kön. Särskilt inte med ett leende.

Jag kanske borde erbjudit mig att hjälpa dem bära ut kassarna?

Dagens:
Pulp - Help The Aged

Lugn och ro? Bah - det är överskattat!

Slutade jobbet redan vid lunch i fredags. Åkte hem, mekade lite och tog sedan bilen till Systemet. På vägen dit fick jag ett samtal från min gode göterborgska scooterkamrat Fredrik som berättade att han och hans flickvän skulle mellanlanda på ett vandrarhem i Eskilstuna samma kväll på väg till ett bröllop. Väl hemma förtärdes ett par öl i godan ro innan jag och E fortsatte ned emot stan och Sommarens Sista Suck (en årlig gratisfestival) där vi mötte upp Ljungman, PG och company i öltältet. Efter att ha tittat på våra gamla bekant i Love Is Not My Only Crime samt pinat oss igenom en plågsam spelning med Lillasyster ("varför?" var den enda tanke som dök upp i mitt huvud) slöt Göteborgs-Fredrik med flickvän upp och vi fortsatte till Centro där vi blev kvar till stängning.

På Lördagen begav vi oss hem till Sara och Robban som bor strax untanför Södertälje. Sara fyllde år, så stora delar av den yngre Kuhlin-släkten med barn, hundar och respektive var där.
Grillning och Guitar Hero-spelande (likaväl som som spelande på "vanlig" gitarr) till sent in på natten gjorde att man kände sig en smula sliten då man vaknade på en madrass i köket morgonen efter - vilket inte hindrade oss från att leka en del med den monkey-bike Sara och Robban köpt åt sin son (även om jag hyser starka misstankar att det egentligen var Robban själv som mest ville ha den) innan vi framåt tidig kväll körde hemåt efter att ha intagit en stärkande pizza.

Som om det inte borde tröttat ut mig tillräckligt satt jag sedan uppe till två igår natt för att färdigställa de sista artiklarna till nästa nummer av Scooteristen eftersom deadline var idag för att sedan gå upp till jobbet strax innan sju.

Det är inte utan att jag själv lite självgott och imponerat undrar hur jag hinner med allt ibland...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Kontroll På Kontinentet

It´s a dirty job but someones gotta do it.

En fördel med att prenumerera på morgontidningen är alla roliga formuleringar som står att finna i ingresserna. Imorse kunde man till exempel läsa att det har "blodats och kräkts" i karusellerna på Parken Zoo.

Usch. Det låter inte trevligt alls. Jag är glad att jag inte jobbar som städare där.

Dagens:
The Coral - Dreaming Of You

Fotoblogg #17 - This Way-Tord.

Det här är Tord från gårdagens inlägg. Han är en trevlig prick som äger en trevlig butik.

Dagens:
The Ordinary Boys Vs. Lady Sovereign - Nine2Five

Bollar i luften.

Idag skulle jag ha åkt till Stockholm för att fota/intervjua Tord som äger butiken This Way för en ett uppslag stor annons i Scooteristen.

Tyvärr hade jag helt lyckats glömma bort att jag för typ ett halvår sedan lovade Elenors mamma att jag skulle komma och spela gitarr då hennes jobb (någon slags äldreboende) skulle ha en mysig tillställning med korv, kaffe och bilutställning ikväll.

Alltså fick jag fort som sjutton boka om och åkte därför till Stockholm igår istället. Tord visade sig vara en mycket trevlig prick. Så trevlig att han bjöd på öl, vilket i sin tur gjorde att jag blev kvar bra mycket senare än tänkt, snackandes om allt från musik och film till, såklart, kläder.

Därför har jag varit trött idag. Trots det, samt det faktum att jag först igår började fundera ordentligt på vad jag egentligen skulle spela ikväll, gick spelningen ganska bra - och var dessutom överaskande kul. Att spela för äldre är en intressant upplevelse, eftersom de verkar gilla det mesta (så länge det inte är nytt) och visar sin uppskattning genom att klappa händerna lite avmätt i otakt och nicka på huvudet. Det svåraste var, som sagt, att lista ut vad som passade att spela. Vad vill folk över 75-80 egentligen höra? Drog en chansning och letade rätt på noter till lite Taube, Michael Wiehe samt lite liknande gamla "svenska klassiker". Änglamarken och Trettifyran visade sig vara riktigt floorfillers. Eller, de fick dem åtminstone att vicka lite extra på huvudet.

Nu skall jag sätta mig och börja redigera korten från igår. Förhoppningsvis blir de bra. Det var lite lurigt att fota, eftersom jag inte riktigt blev på det klara med vilken typ av bilder ägaren egentligen var ute efter. Butiken dessutom var ganska liten och så fullsmockad med prylar att den var på gränsen till kaosartad - och i ärlighetens namn gjorde kanske inte att vi dessutom hade ett par öl i kroppen och massor av intressanta saker att diskutera saken lättare.

Dagens:
The Raveonettes - Aly, Walk With Me

Självdisciplin, snålhet eller dåligt utbud?

Ekeby veterandag - 15000 besökande. 2000 gamla fordon - bilar, motorcyklar, flygplan, tåg, gräsklippare och typ allt annat man överhuvudtaget kan föreställa sig någonsin använts för att ta sig framåt. Nästan lika många marknadsstånd som säljer allt ifrån motordelar och muttar till kläder och krims-krams.

Och det enda jag kom hem med var en nyckelring och ett klistermärke...samt ett tygmärke som inte ens köpte själv utan som farsan hittade åt mig.

Dagens:
Gogol Bordello - Immigrant Punk

Peter Parker, Will Smith, Chuck Norris och Ronnie Gavelin.

Jag satt och konfererade med en kollega i skolans café när det hände.
En man i 40-åldern klev in genom dörrarna. Han verkade en smula stressad och nickade till hälsning då han jäktade förbi och försvann in till förskolan/lågstadiet för att hämta sin son.

Plötsligt såg jag i ögonvrån hur hans bil, som i alla hast parkerats precis utanför skolans portar, började rulla bakåt. Ut emot vägen.
Jag reagerade snabbt - snabbare än jag själv trott mig kapabel till. Utan att jag själv riktigt kan förklara hur det gick till hade jag rusat ut på gården, slitit upp bildörren (som var olåst), hoppat in och lagt i handbromsen.

Jag kände mig lite som en superhjälte eller huvudpersonen i någon tuff actionfilm. Och jag gillade känslan.

Dagens:
The Jam - When You´re Young

Å...vilken fest?

BAM. Det står för Body And Mind. Det borde jag ha räknat ut.
Jag är övertygad om att det hela kommer att visa sig bra och nyttigt, men eftersom det här bara var en kort introduktion till projektet tedde det sig en smula bisarrt. Tydligen baserar sig mycket av det vi skall lära oss på något som kallas NLP. Det står för Neuro Lingvistisk Programmering. Smaka på den termen, ni. Låt den rulla på tungan...Känns det lite underligt? Det var precis så jag upplevde det också.

Avslappnings- och sensitivitetsövningar i dagarna två. Varav en del var ganska flummiga.
Jag hade exempelvis aldrig i hela mitt liv föreställt mig att jag skulle spendera hela femton minuter klämmandes och lyssnandes (!?) på russin. För att sedan äta dem...väldigt långsamt. Men någon slags delfinmusik i bakgrunden.

Trots det var intrycket på det stora hela ganska postivt. Vissa av grejerna vi fick lära oss om var riktigt intressanta, och när vi lärt oss lite mer tror jag att åtminstone en del av teknikerna kan vara ganska nyttiga. Vi får väl se...projektet löper över tre år, så det är ett tag kvar till uppföljningen.

Fredag och lördag spenderade jag med att enligt bästa förmåga undvika Å-festen - detta årligen återkommande, vidriga arrangemang under vilket alla som inte annars går ut vallfärdar ned till Eskilstunas centrum för att dricka dyr öl från plastmuggar och lyssna på coverband. Too each his own, brukar man ju säga - och för all del, vem är jag att döma dem som går dit? Ändå kan jag inte låta bli att känna en ganska instinktiv avsmak mot hela idén. Det luktar profit förklätt till folkfest lång väg...och det är en ganska unken lukt.

Trots det kunde jag inte undvika att ta mig ned till själva festivalområdet i fredags kväll för att se Club Killers avsluta kvällen. Tycker ni att det känns som en lite underlig bokning att låta dem spela sist på en stadsfest? Det tyckte jag. Och med tanke på hur lite folk som letat sig dit var jag, tyvärr, uppenbarligen inte ensam om min åsikt. Jag uppskattar Club Killers, liksom den ska och reaggae de allt som oftast spelar, men de passar verkligen inte in på något som Å-festen. Tråkigt nog för bandet verkade stora delar av publiken ha uppskattat om exempelvis Noice (som spelade ett antal timmar tidigare) avslutat istället. Vilket i sig säger allt man behöver veta om Å-festen...

Och besiktningen, då? Den gick självklart som en dans. Lambrettan är numera laglig - med helt blanka papper! Köp öronproppar snarast.

Dagens:
Toots & The Maytals - Monkey Man