När allt går fel, men det funkar ändå.

Foto: Kari Käyhkö

Det här gick ju inget vidare.

Redan på vägen till Mats i Nykvarn började strulet - framlampan lade av, förmodligen på grund av ett jordfel. "Ingen katastrof", sade jag till mig själv, men tog inte med i beräkningarna att Lambrettan fortfarande inte gick riktigt som den skall (det var bland annat för att åtgärda det jag åkte redan på fredagen). Den har fyrtaktat en smula, vilket gjorde att resan tog lite längre tid än planerat. Ganska snart insåg jag att det, på grund av att hösten börjar komma krypande, inte fanns en chans att jag skulle hinna fram innan mörkret lagt sig. Efter att ha legat och krypit fram utan att mer än nätt och jämnt kunna se vägen framför mig hela vägen mellan Strängnas och Mariefred insåg jag att det skulle bli omöjligt att ta sig hela vägen till Mats, som bor ett par mil utanför Nykvarn - mitt i skogen. Därför stannade jag till vid Nykvarns tågstation och ringde honom så att han fick komma och köra bakom mig med bilen för att ge ledljus sista milen.

Väl på plats tog vi ett par folköl och delade på en flaska vin medan vi rev förgasaren för att testa lite olika munstycken han hade liggande eftersom bluddrandet med största sannolikhet berodde på att den inte var riktigt korrekt bestyckad. Efter en snabb testrunda (vi fick även ordning på lyset) kunde vi konstatera att så absolut var fallet. Skillnaden var som natt och dag! Nu går den i och för sig lite snålt istället, men vad som bör vara ett helt perfekt huvudmunstycke är beställt.
Var i säng vid halv tre - ganska mycket senare än planerat.

Tidigt på lördagsmorgonen brände vi av de sista milen till Stockholm, hämtade upp Elle på Centralen och rullade sedan in på Wennergren Center där modsen skulle samlas. Nöjd och glad hoppade jag av scootern för att hälsa på alla. När jag kramade om Jonas M från Stockholm tittade han på min Lambretta och sade: "Du, din hoj läcker".
"Jag vet", svarade jag och antog att han syftade på att den droppar lite olja när den är varmkörd på grund av en otät packning.
"Alltså", sade Jonas, "den läcker. Mycket."
Jag vände mig om och upptäckte att den formligen forsade ut bensin under den. Efter att ha slitit av motorkåpan kunde jag konstatera att min nya, längre, bensinkran tagit i motorbulten och knäckts rakt av - trots att jag vinklat upp hela bensintanken för att få frigång.
Efter en stunds desperata försök tvingades jag inse att det var tvärkört, så det var bara för mig och Elenor att bittert betrakta hur resten av gänget gav sig iväg på kortegekörning och lämnade oss kvar vid parkeringen.

Då började det såklart att regna.

Foto: Elenor Kuhlin

Efter att ha låst fast Lambrettan vid Wennergren Center tog vi bussen till Riddarholmen där vi mötte upp en väldig massa dyngsura mods och rockers som varit med om såväl motorhaverier som vurpor under färden dit . Där började jag även fråga runt efter hjälp med scootern, eftersom jag inte hade någon som helst lust att låta den stå ute i Stockholm över natten. Efter mycket om och men erbjöd sig en sanslöst vänlig själ vid namn Göran att åka hem till Huddinge för att hämta bensinkran, verktyg och bensin så att jag skulle kunna få den till ett garage på Söder.

Sagt och gjort.
Efter att vi väntat närmare en och en halv timme i spöregnet var han tillbaka och skjutsade oss till Wennergren Center där jag så snabbt jag kunde bytte soppakran. Utbyteskranen var utsliten och tätade inte helt, men det räckte för att jag skulle kunna kicka igång scootern och köra (en rejäl omväg eftersom halva stan var avspärrad på grund av Stockholms halvmara som gick av stapeln samtidigt) till ett garage på Söder där jag blivit lovad att få förvara den över natten.

Efter att fått hojjen i tryggt förvar begav vi oss så hem till Ronny och Åsa, våra sovvärdar för natten, där det förfestades det en smula och snart nog kändes allt ganska bra, oavsett hur knäckt jag varit stundtals tidigare uner dagen. Därefter drog vi vidare till O-baren där arrangemangets stora fest gick av stapeln. O-baren ligger på Sturehofs övervåning - alltså på Stureplan. Det var trångt, varmt, svindyrt. Vakterna var otrevliga (det kändes som om de kastade ut folk till höger och vänster under kvällens gång) och lokalen fylldes sakta men säkert av brats som på något sätt letat sig från våningarna under - trots att det egentligen var ett slutet arrangemang- och förundrat betraktade oss.

Ändå var det väldigt kul. Två band spelade - Robert Johnson And The Punchdrunks för rockersarna och Northern Upbeat för vår sida (jag behöver väl inte skriva vilka som var bäst?), och jag samt några andra turades om att DJa. När stället stängde drog många vidare på efterfest, men vi valde faktiskt att gå hem istället - mycket på grund av att värdparet ville sova.

Efter att ha sovit länge nog på söndagen gick alla som sovit hos Ronny och Åsa och käkade gemensam frukost på ett söder-fik innan vi vandrade bort till garaget för att möta upp Jörgen från Arboga som lovat bort en plats på hans släp hem. Ytterst vänligt. Och ytterst skönt för mig att bara sitta i passagerarsättet på en Land Rover hela vägen hem istället för att sitta och köra på en scooter som för tillfället inte är helt okej i det dåliga vädret.

Sammanfattningsvis - trots pajjade hojar, spöregn, äckliga brats, otäcka vakter och att jag inte skandalöst nog inte tog ett enda foto (blev liksom aldrig av mitt i allt mekande och regn) var det, som vanligt, helt vansinnigt trevligt. Och orden räcker nästan inte till för att uttrycka hur tacksam jag är för sovplats, garage, skjutsen hem och, framförallt, att Göran gjorde sig allt besvär med att köra fram och tillbaks till Huddinge för att hämta grejer åt mig och sedan dessutom vägrade ta emot pengar för det! Det är just sådant som gör att jag tycker om det här så mycket...

Slutligen, då: hur gick det i själva tävlingen? Ja, precis som allt annat den här helgen gick det åt helvete. Rockers-sidan vann. Men det kvittar - vi vet ju vilka som är coolast ändå.

Foto: Henrik Jakobsson (med Elles kamera)

Dagens:
John Barry - The Persuaders Theme