Den senaste veckan har jag spelat en hel del gitarr. Det känns bra.
För inte allt för länge sedan kunde jag sitta på sängkanten eller soffan timmar i sträck och bara plinka, spela sånger jag gillade eller skriva låtar. Men någonstans tappade jag något av inspirationen och har mest bara plockat upp gitarren och slöplinkat en smula på sistone - och då mest samma gamla låtar jag alltid spelat. Därför känns det skönt att ha återfått lite av lusten att såväl skriva som att bara spela i största allmänhet.
Dessutom har det indirekt lett till att jag för första gången på länge lyssnat på vad som en gång var en av mina favoritskivor - The Divine Comedys "Casanova". Jag försökte nämligen spela Songs Of Love från den här om dagen och insåg att jag inte riktigt kom ihåg harmonierna. Slängde på den för att friska upp minnet - och mindes omedelbart hur mycket jag en gång älskade dess kombination av teatralisk 60-tals kitsch, crooner-ambitioner, underfundig humor och pop-sensibilitet.
Neil Hannon är faktiskt något av ett popmusikaliskt-geni -en (relativt) nutida Burt Bacarach- och det är synd att han aldrig fått ett större erkännande. Alla sångare som efter att ha platta bestämmer sig för att ha blivit något så när framgångsrika bestämmer sig för att sparka hela sitt band och istället släppa en EP där de enbart låter sig kompas av en symfoniorkester förtjänar all heder. Om inte annat för sitt sinne för humor.
Att han dessutom klär sig skitsnyggt gör såklart inte saken sämre.
Dagens:
The Divine Comedy - Becoming More Like Alfie
No comments:
Post a Comment