Rötter.

Hässjor på myren.

För 33 år sedan föddes jag i Västerbotten. För 31 år sedan flyttade vi därifrån. Jag har inte varit tillbaka sedan dess...förrän nu.

Jag har länge velat åka dit för att se hur det verkligen är - någonstans inom mig har jag närt någon slags känsla av att komma till Västerbotten skall vara lite som att komma hem. Att mina norrländska gener på något sätt skall känna igen myrarna, skogen, vattnen och de stora landskapen. Och antagligen lite därför har jag samtidigt dragit mig för att åka dit - jag var ju trots allt för liten när vi flyttade därifrån för att minnas något och den enda bild jag haft av Norrland har jag bildat mig från vad pappa berättat, diverse foton, böcker, filmer samt David Sandströms fantastiska skiva Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag. Det har med andra ord funnit en ganska överhängande risk att min bild av denna del av landet varit något...romantiserad är kanske rätt ord.

Ni fick vi dock chansen att låna en liten stuga i Svanabyn, ett par mil utanför Dorotea (för er som inte kan er Norrlandsgeografi kan jag förklara att det lite mer specificerat innebär att det ligger mitt ute i ingenstans) av vår snälla släkting Ingela. Stora delar av min släkt på pappas sida har sitt ursprung i just Svanabyn och pappa spenderade en stor del av sina barnadagar just där innan han flyttade nedåt i landet.
Således fanns ingen direkt ursäkt längre - det var dags att dra sig uppåt och söka mina rötter.

Tidigt på måndag morgon packade vi bilen med proviant, andra nödvändigheter, oss själva samt hunden och begav oss ut på den ganska långa färden till Svababyn. När vi väl anlände vid slutdestinationen framåt tidig kväll och fått nyckeln av min närmast boende släkting Sven-Erik, (klart han hette så - det var ju trots allt Norrland vi befann oss i nu) letade vi oss fram till stugan som visade sig till och med vara bättre än förväntat. Den låg alldeles intill den lilla sjön Svanavattnet - med strandtomt och allt. Faktum är att det inte var mer än tio meter från verandan till bryggan. Med ett sådant läge och omgivningarna med skog, myr och sjön inramat av berg kändes plötsligt futtiga detaljer som att det inte fanns rinnande vatten, att det var myror överallt inomhus (som dessutom av någon anledning samlade sina döda på hög inne i sällskapsrummet, precis framför ytterdörren - om någon entomolog läser detta och kan förklara detta beteende får han eller hon gärna lämna en kommentar och förklara varför) och så vidare ganska oviktiga.

Jag tänker, som vanligt, inte lämna någon ingående redogörelse av allt vi företog oss under den tid vi spenderade där. Men kortfattat kan man väl att vi gjorde väldigt mycket - samtidigt som vi inte gjorde någonting. Vi åkte runt och tittade på naturen. Vi klafsade runt på myren. Vi firade midsommar med norrländska raggare på bilträff. Vi besökte gården min farmor levt på. Vi kollade på mystiska trappor som enligt gammal folktro byggts och används av vittra. Vi drack vin vid bryggan. Vi såg renar, badande älgar, sorkar, storkar (ja, det låter konstigt men vi stötte faktiskt på två sådana). Vi blev myggbitna. Vi besökte ett café i Hälla som bevarats exakt som det såg ut på 50-talet. Vi var och kollade hur det såg ut i mitt barndomshem Åsele. Vi körde alldeles för många mil på väldigt dåliga skogsvägar. Vi åt på Sveriges förmodligen vidrigaste pizzeria i Dorotea. Vi förundrades över ljuset och att det aldrig blev riktigt mörkt. Och så vidare.

Jag har dessutom såklart tagit en väldig massa foton. Så många att det lär ta ett tag innan jag hunnit eller orkat gå igenom dem. De kommer naturligtvis att hamna här så småningom, men när det blir återstår att se.

Det var helt enkelt precis så bra som jag hoppats det skulle vara. Så bra att vi, trots att det från början fanns en liten tanke om att kanske återvända till Eskilstuna innan fredagen för att fira midsommar, blev kvar ända till efter helgen. Jag vet inte om det beror på någon slags norrländsk/västerbottnisk gen eller om det bara är romantikern i mig som talar men nog tyckte jag mig känna av mina rötter. Det hela kändes, i brist på bättre uttryck, "hemma". På något sätt. Det är synd att det avståndsmässigt är så långt ifrån så gott som allt som hör till mitt liv idag. Vore det inte för det är tanken på att faktiskt bosätta sig i den miljön inte helt oäven...åtminstone som tanke. Vad man sedan faktiskt skulle sysselsätta sig med under en längre period och, framförallt, hur man skulle klara vintern då det istället för att aldrig bli riktigt mörkt aldrig blir riktigt ljust är en annan femma.

Men, för att avsluta detta ovanligt långa inlägg kan man väl sammanfatta det hela med att svaret på frågan jag ställt mig själv innan: "kommer Västerbotten verkligen att leva upp till den bild jag skapat mig av det?" är:
Jovars.

Utsikt från Kälberget. Svanavattnet skymtas i horisonten.

Dagens:
David Sandström - Apropå Det Här Med Att Finnas Till