Någon som känner till en danskurs för folk som vill lära sig gå ned i spagat, göra backdrops och snurra assnabbt? Nä. Tänkte väl det.

Bilden är inte från filmen, utan är en gammal bild jag tog på Soulastatics 12-årsjubileum på Pusterviksbaren i Göteborg.

Som ni kanske vet har jag varit sjukt peppad på Soulboy-filmen jag tjatat om till och från här på bloggen, facebook och twitter ända sedan den första trailern dök upp för ett bra tag sedan.

Idag fick jag äntligen tag i den och det var såklart med stor spänning jag bänkade mig framför TV:n i förhoppning om att få en rejäl dos svängig soul, snygga dansmoves och talkade golv.

Levde den upp till mina högt ställda förväntningar då? Mjo...på sätt och vis i alla fall. Det var helt klart en sevärd film även om handlingen, som till stor del kretsar kring den brittiska northern soul-rörelsen och det klassiska discot Wigan Casino, i ärlighetens namn var en ganska standardiserad växaupp-finnasigsjälv-hittasannkärlek-historia man sett sisådär hundra gånger förut i andra varianter. Lite som någon slags Dirty Dancing om den utspelat sig i norra England på 70-talet.

Inte direkt nyskapande med andra ord. Och visst var den på många sätt lite tillrättalagd och småfånig: det verkar till exempel väl uppenbart att huvudpersonen Joes första kväll på Wigan Casino inleds med att DJ:n slänger på Gloria Jones Tainted Love (visserligen en fantastisk låt, men då det förmodligen är den mest välkända av alla Northern Soul-stompers minst sagt förutsägbart) varpå alla i lokalen rusar upp på dansgolvet och börjar tokdansa med synkroniserat handklapp.

Kärlekshistorien kändes väldigt mycket som något från en av de där filmerna tjejerna i ens klass tjatade om på högstadiet.
Huvudpersonen var mest irriterande och självgod.
Och, med risk för att komma med en halvspoiler så var dance-off scenen på slutet...tja, en dance-off scen. Det räcker väl med att säga det? Visserligen en välkoreograferad sådan men ändå en dance off-scen. Tanken på att två bittra rivaler av engelsk arbetarklassbakgrund skall göra upp genom att duellera i vem som kan göra snyggast backdrops och piruetter (eller "spins" som jag nu vet att det heter i Northern Soul-sammanhang) känns helt enkelt inte riktigt realistisk. Inte ens inom en så pass danscentrerad kultur som den filmen utspelar sig i.

Men allt som allt gillade jag den ändå ganska mycket. Det är trots allt en småtrevlig (om än ganska banal) historia med en kanske inte direkt men ändå tydlig anknytning till den kultur jag brinner så för. Hela Northern Soul-fenomenet var ju på många sätt en utveckling av mod/skinheadscenen och har i sin tur på otaliga sätt bidragit till hur de sistnämnda ser ut idag. Och den var, såklart, fylld av vansinnigt bra musik. Dessutom har jag nog aldrig tidigare varit så sugen på att lära mig dansa ordentligt...

Och så här såg det ut när det begav sig på riktigt.

Dagens:
Larry Williams & Johnny "Guitar" Watson - Too Late