Någon som känner till en danskurs för folk som vill lära sig gå ned i spagat, göra backdrops och snurra assnabbt? Nä. Tänkte väl det.

Bilden är inte från filmen, utan är en gammal bild jag tog på Soulastatics 12-årsjubileum på Pusterviksbaren i Göteborg.

Som ni kanske vet har jag varit sjukt peppad på Soulboy-filmen jag tjatat om till och från här på bloggen, facebook och twitter ända sedan den första trailern dök upp för ett bra tag sedan.

Idag fick jag äntligen tag i den och det var såklart med stor spänning jag bänkade mig framför TV:n i förhoppning om att få en rejäl dos svängig soul, snygga dansmoves och talkade golv.

Levde den upp till mina högt ställda förväntningar då? Mjo...på sätt och vis i alla fall. Det var helt klart en sevärd film även om handlingen, som till stor del kretsar kring den brittiska northern soul-rörelsen och det klassiska discot Wigan Casino, i ärlighetens namn var en ganska standardiserad växaupp-finnasigsjälv-hittasannkärlek-historia man sett sisådär hundra gånger förut i andra varianter. Lite som någon slags Dirty Dancing om den utspelat sig i norra England på 70-talet.

Inte direkt nyskapande med andra ord. Och visst var den på många sätt lite tillrättalagd och småfånig: det verkar till exempel väl uppenbart att huvudpersonen Joes första kväll på Wigan Casino inleds med att DJ:n slänger på Gloria Jones Tainted Love (visserligen en fantastisk låt, men då det förmodligen är den mest välkända av alla Northern Soul-stompers minst sagt förutsägbart) varpå alla i lokalen rusar upp på dansgolvet och börjar tokdansa med synkroniserat handklapp.

Kärlekshistorien kändes väldigt mycket som något från en av de där filmerna tjejerna i ens klass tjatade om på högstadiet.
Huvudpersonen var mest irriterande och självgod.
Och, med risk för att komma med en halvspoiler så var dance-off scenen på slutet...tja, en dance-off scen. Det räcker väl med att säga det? Visserligen en välkoreograferad sådan men ändå en dance off-scen. Tanken på att två bittra rivaler av engelsk arbetarklassbakgrund skall göra upp genom att duellera i vem som kan göra snyggast backdrops och piruetter (eller "spins" som jag nu vet att det heter i Northern Soul-sammanhang) känns helt enkelt inte riktigt realistisk. Inte ens inom en så pass danscentrerad kultur som den filmen utspelar sig i.

Men allt som allt gillade jag den ändå ganska mycket. Det är trots allt en småtrevlig (om än ganska banal) historia med en kanske inte direkt men ändå tydlig anknytning till den kultur jag brinner så för. Hela Northern Soul-fenomenet var ju på många sätt en utveckling av mod/skinheadscenen och har i sin tur på otaliga sätt bidragit till hur de sistnämnda ser ut idag. Och den var, såklart, fylld av vansinnigt bra musik. Dessutom har jag nog aldrig tidigare varit så sugen på att lära mig dansa ordentligt...

Och så här såg det ut när det begav sig på riktigt.

Dagens:
Larry Williams & Johnny "Guitar" Watson - Too Late

En mogen kväll vägs bäst upp av en riktigt omogen dag.

I fredags åkte jag och Elle, som tidigare nämnts, till Örebro för att delta i Mondo Scooter Clubs säsongsavslutningsfest. Vi var väl en tio-femton pers som träffades för att äta och leka lite lekar (pilkastning och manöverprov med radiostyrd bil). En tämligen lugn tillställning med andra ord. Så pass lugn att jag väl på plats beslutade att hålla mig nykter så vi kunde åka hem efter festens slut framåt natten. "Det kan ju vara skönt att vakna hemma" resonerade jag. Förståndigt så det förslår - och helt out of character för min del. Jag vet verkligen inte vad som for i mig.

Det mogna beslutet stod i bjärt kontrast till vad Elle utsatte mig för dagen efter. Inspirerad av något barnprogram hon sett på TV under morgonen tyckte hon det var läge att utsätta mig för ett litet "bus". Så när jag, pigg och nöjd efter den lugna kvällen innan, hoppade in i badrummet för att göra mig klar för en effektiv lördag fick mig en obehaglig överraskning i form av en tandborste indränkt i salt. Inte nog med detta, framåt kvällen beslutade hon att överaska mig igen: denna gång genom att smeta in badrumshandtaget i handkräm. Otroligt fyndigt.

Nu är jag inte den som blir utsatt för dylika tilltag utan att ge igen. Därför passade jag, efter att ha fått ett fint tips av min gamle vän Anna, på att precis innan vi gick och lade oss skruva loss duschmunstycket och fylla det med tvål. Tanken med detta var att Elenor, som oftast är den av oss som duschar först på söndagarna, skulle täckas av ett lagom ostyrigt lager lödder och inte falls fatta vad som pågick.

Därför blev jag, efter att ha skrockat gott för mig själv medan hon var därinne på morgonen, minst sagt besviken då jag insåg att mitt väl uttänkta bus var en blindgångare. Hon kom nämligen ut och sade inte någonting alls. Inte efter att jag frågat om hon hon märkte något konstigt då hon duschade förstod hon vad jag pratade om. Hennes enda kommentar, efter att jag berättat om mitt lilla prank, var: "jaha - så det var därför det luktade så gott om vattnet" eller något liknande.

Om jag vore du skulle jag dock inte slappna av, Elle. Hämden är trots allt en rätt som serveras bäst kall. Och den kommer när du minst anar det.

Dagens:
Hawksley Workman - Addicted

Because, because, because, because, because....AAAAAAAAHHH!

I onsdag packade jag, Elle och mina föräldrar in oss i bilen och satte kurs mot Nyköping för att hämta upp mormor och sedan se min kusin Cecilia spela rollen som Dorothy i Nymos uppsättning av Trollkarlen från Oz.

Det var trevligt värre och kusinen var duktig...MEN - ända sedan dess har jag haft den där låten de sjunger när de marscherar mot smaragdstaden på hjärnan. Och det är inte ens den svenska versionen som fastnat (jag kan inte ens minnas texten till den trots att föreställningen var på svenska), utan originalversionen i filmen från 1939 med Judy Garland i huvudrollen.

Det första jag tänkt när jag vaknat är: "We´re off to see the wizard, the wonderful wizard of Oz". Det sista jag tänkt innan jag somnat är: "We hear he is a whiz of o wiz, if ever there wiz a was". I sömnen: "If ever, oh ever, there wiz a was the wizard of Oz is one because". Och alla stunder däremellan: "Because, because, because, because, because - because of the wonderful things he does".

Jag har försökt att lyssna på annat. Jag har kollat andra musikalklipp på YouTube. Jag har suttit med gitarren och skrivit egna låtar. Allt i förhoppning om att på något sätt få den irriterande barnramseaktiga låten ur huvudet...men förgäves.
JAG BLIR GALEN!

Ikväll skall jag på säsongsavslutningsfest med mina Örebroska vänner i Mondo Classic Scooter Society. Jag hoppas verkligen att låthelvetet någon gång under kvällen ersätts av en skön soul- eller skadänga istället. Men det lär väl inte hända.

Get - out - of - my - HEAD!

Dagens:
Vad som helst utom den förbannade trollkarlslåten.

Att kombinera nytta med nöje.

Vespan på bilden har ingenting att göra med den i texten, men det känns så trist med en massa inlägg enbart bestående av text att jag slänger in den ändå.

En av de roligare bieffekterna av mitt scooterintresse är de människor man stöter på som man förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. Inte bara alla de som jag lärt känna genom alla runs och fester och som jag idag räknar som mina vänner, utan även de som är lite mer otippade - exempelvis de som då och då hör av sig med någon fråga eftersom jag står som kontaktperson för SSK i Eskilstuna.

Exempelvis den herre som kontaktade mig redan i somras, men som jag efter mycket om och men var förbi hos först igår. Jag är kanske ingen guru vad gäller scootermekande jämfört med vissa andra i min bekantskapskrets, men alla de timmar jag spenderat i garaget sedan jag köpte min första Vespa för ett decennium sedan (är det väl nu?) har i alla fall gett mig så pass mycket koll att jag kan vara behjälplig med felsökning och, om det behövs, åtminstone viss mekhjälp.

I det här fallet rörde det sig om en mycket välbevarad Vespa GT med löjligt fräsch originallack. Den såg ut som om den rullat ut från fabriken i Pontadera förra sommaren och hade tidigare ägts av en kvinna som under en säsong kört den som turistpilot i Stockholm innan hon sålde den vidare till den nuvarande ägaren - en numera pensionerad lärare som gladeligen berättade om alla resor han och hans fru gjort med den samt visade upp både instruktionsbok i nyskick samt fulltecknad servicebok.

Dock hade den stått still de sista åren då vissa problem med flödande förgasare uppstått, vilket inte besiktningsmannen uppskattade.
Ett snabbt ingrepp visade att det, åtminstone till synes, inte var värre än en kass flottörnål - vilket turligt nog är både billigt och lätt att få tag på. En ny är redan på gång, så förhoppningsvis befinner sig ännu en plåtscooter på Eskilstunavägarna till våren.

Ett alldeles utmärkt sätt att få en dagen-efter-ett-30-årsfirande-söndag att kännas lite mindre bortslösad och seg.

Dagens:
Daniel Johnston - Like A Monkey In The Zoo

En norsk trubadur och godisöverdos.

Trots att vi ser ganska mycket på film är det förvånansvärt sällan vi går på bio. Av någon anledning blir det oftast så att vi kollar på film hemma en vardagskväll istället.
Cornelis kändes dock som en film som var värd att släpa sig ned till biosalongen för - om inte annat bara för att få se Hank Von Helvete i sin skådespelardebut.

Nu var faktiskt inte filmen riktigt så bra som jag trodde den skulle vara. Därmed inte sagt att den var dålig, bara att den var ungefär som de flesta andra filmer om dekadenta musiker upp- och nedgång man sett. Dessutom gjorde Hanks märkliga accent att jag hade lite svårt att koncentrera mig på om han egentligen gjorde en bra insats som skådis eller ej. Jag hade istället fullt upp med att tycka att det lät som om han pratade väldigt sakta och accentuerade varje ord för att inte falla in i norska.

En kul överaskning var dock att en av de kvinnliga huvudrollerna (som Cornelis första fru Ingalill) spelades av en gammal gymnasiebekant till mig. Jag hade nämligen inte en aning om hon skulle vara med...eller ens att hon numera var skådespelare, faktiskt.

Fint att gå på bio i alla fall. Jag tror det var första gången på över ett år. Det var även första gången på länge jag köpte smågodis. Jag fyllde en rejäl påse med choklad, lakrits och diverse hårda, sura karameller som jag sedan tryckte i mig i biosalongens mörker...med lätt illamående som följd. Helt oförståeligt beteende från min sida, i synnerhet med tanke på att jag egentligen inte ens tycker om godis. Jag har helt enkelt dålig karaktär, antar jag.

Bio, för mycket godis och magont - det är tydligt att jag inte har förändrats särskilt mycket sedan jag var tio ändå.

Dagens:
Cornelis Vreeswijk - Slusk Blues

Kalla mig Rastapopoulos.

Kommer ni ihåg TV-serieversionen av Tintin som gick på SVT då man var liten? Kommer ni ihåg skummisarna i den? Ni vet, de som alltid mötte upp någon annan skummis i mörkret och regnet, oftast i en hamn eller liknande, mumlade lite mystiskt och sedan utbytte hemliga dokument, information eller något annat lurt?

Precis så kände jag mig igår när jag mötte upp två killar på parkeringen utanför Coop för att sälja min gamla iPhone. Som om jag borde se till att ha koll på vad som hände bakom min rygg, vilka som iakttog mig och smyga in kartongen med telefonen lite diskret via bakrutan på den pimpade BMW:n.

Telefonen blev i alla fall såld, grabbarna i bilen verkade nöjda och ingen rödhårig belgare med uppstående lock i pannan dök upp för att sätta mig på plats så jag antar att man kan se det som en lyckad affär.

Dagens:
Janes Addiction - Been Caught Stealing

Gammal skåpmat.

Jag kom på att jag av någon anledning inte lagt upp bilderna från Scooterns Dag i Stockholm, trots att det nu är över en månad sedan. Varken från förmiddagens uppställning på Riddarholmen, workshopen med Tino Sacchi på eftermiddagen eller spelningen med Moving Sounds på kvällen...så nu har jag gjort det - här.

Och apropå det: om någon vet om ifall det går att ställa in att Flickr skall använda fullstora bilder i bildspelen och i så fall var/hur man gör det får ni gärna säga till. Gillar inte att det är små bilder som förstoras för att fylla skärmen och känns oskarpa.

Dagens:
The Moving Sounds - Do The Wolf

Ronnie är trots allt ett rätt bra namn.

Detta har varit den första helgen på väldigt länge då inga egentliga aktiviteter funnits inplanerade: inga resor någonstans, inga fester att bevista, inga konserter att gå på...inga åtaganden överhuvudtaget. Bara ett par dagar att ta som de kom. Vilket innebar en kort tur i ruskvädret med Touringen för lite häng i Smedjan (lokalen vi hyr med Blacksmiths), umgänge med goda vänner, en fika i Torshälla och allmänt slappande. Fantastiskt skönt.

Helgens höjdpunkt har utgjorts av att Elenors syster Nancy upptäckt att namnet Conny (deras bror) är en kortform av Konstantin som, enligt sidan svenskanamn.se betyder "ståtlig häst med bara en kula".
Skall jag vara ärlig ställer jag mig lite tveksam till sanningshalten i översättningen, men det är inte mindre roligt för det.

Dagens:
Moses - One With The Nature

The white stuff.

Jag skulle kunna skriva något om hur mycket snö som fallit sedan igår.
Jag skulle kunna skriva något om att "är det inte lite märkligt att det snöar så mycket redan i början av november?".
Jag skulle kunna skriva något om att hur den gör det extra uppenbart att scooteråkandet nog är över för i vinter och att det känns trist.
Jag skulle kunna skriva något om att prognoserna om "den längsta och kallaste vintern på 1000 år" inte gör saken bättre.
Jag skulle kunna skriva något om hur irriterande det är att att allas facebookstatus plötsligt handlar om snö.

Jag skulle kunna skriva något om hur det ändå känns lite skönt att allt plötsligt blir lite ljusare på kvällarna.
Jag skulle kunna skriva något om hur allt plötsligt känns lite mjukare, fluffigare, mysigare och juligare på grund av det vita täcket det svepts in i.
Jag skulle kunna skriva något om hur all snö gjorde att det kändes som rätt läge att ta årets första glögg.
Jag skulle kunna skriva något om hur gott den smakade.

Men...nej. Det känns som om andra redan skrivit nog om snö, så jag postar ett asgulligt klipp på en kanin som chillar i en pool istället.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - 15 Feet Of Pure White Snow

Har ni en långtråkig helg framför er vet ni nu hur ni skall liva upp den.

Det här må var old news för många, men faktum är att jag helt glömt bort den fantastiske David Thorne som sedan ett bra tag tillbaks på sin sida 27bslash6 ägnat sig åt att irritera, uppröra och driva med folk i största allmänhet, främst via mailväxling.

Jag blev tipsad om honom för ett tag sedan och spenderade ganska lång tid läsandes och skrattandes högt framför datorn (vilket inte säger så lite) men hade helt glömt bort honom, tills jag igår ramlade över en länk till ett nyare inlägg han gjort.

Huruvida korrespondensen han publicerar är på riktigt eller ej spelar ingen roll - det är ändå bland det förmodligen roligaste som någonsin gjort på internet. Jag rekommenderar särskilt missing missy, overdue account och permission slip.

Dagens:
Nate Dogg & Warren G - Regulate

Hur skall detta gå?

Det har inte ens gått ett par veckor sedan jag senast plockade ut en scooter ur garaget. Och ändå börjar redan abstinensen bli smått outhärdlig. Att cykla eller köra bil ger mig helt enkelt inte den tvåhjulsfix jag behöver och hur jag skall palla hela vintern utan att få använda gasmusklerna i högerarmen kan jag knappt ens föreställa mig...

Det kanske är dags att få ordning på råttan, köpa ett par dubbdäck och sälla sig till den hårda skaran som kör året runt, trots allt.

Dagens:
Merton Parkas - You Need Wheels