I fredags spelade Imperial State Electric här i stan. Jag spelade skivor på giget och ärligt talat hade jag nog inte varit där annars. Jag är nämligen en av, vad det verkar, fåtalet som inte riktigt förstått Nicke Anderssons storhet. Det är egentligen ganska konstigt - rent teoretiskt sett gillar jag honom. Han tycks trots vara något av en musikalisk arkeolog som aldrig försitter aldrig en chans att lyfta fram det han inspirerats av oavsett om det rör sig om gammal soul, punk, en samtida metalgrupp eller obskyr rock´n roll från 50-talet. Som den populärkultursnörd jag är kan jag såklart inte annat än uppskatta och hysa stor respekt för honom på grund av det. Att han dessutom är en utmärkt musiker gör så klart att jag egentligen borde uppskatta honom ännu mer.
Men, nej. Faktum är att jag egentligen inte gillat något av de projekt han varit inblandad i särskilt mycket. Varken metalmöshet med Entombed eller rockröjet med Hellacopters. The Solution tyckte jag i och för sig var ok - men inte mer än så.
Imperial State Electric förändrade inte direkt saken. De gav en bra show: svettigt, ösigt och elektriskt med rockposer så det räckte och blev över. Men det förändrade inte min känsla för den gode Nicke. Då uppskattade jag förbandet Bruket, vars ganska traditionella svenska Ebba Grön-punk inte fått något vidare välkomnande i recensioner och liknande, betydligt mer.
Jag kan inte sätta fingret på varför, men av någon anledning går jag helt enkelt inte igång på något av det Nicke Andersson hittills varit inblandad i. Men jag hoppas fortfarande på att han skall knocka mig någon gång. Det känns som om han borde göra det.
Det är tur att jag inte har mer än en handfull läsare här på bloggen. Annars skulle jag aldrig våga skriva ovanstående av rädsla för att bli lynchad av truckerkepsbeklädda Hellacoptersfans i slitna svarta Cheap Mondayjeans.
Dagens:
Bruket - Stad Som Aldrig Vaknar
No comments:
Post a Comment