Banditrejs!

Klockan ringde tidigt i lördags morse. Alldeles för tidigt. Att Elenor gått upp lite tidigare och gjort födelsedagfrukost gjorde dock att det kändes lite lättare, och snart nog befann jag mig på väg mot Örebro på min Vespa Touring. Med gasen i botten och Elenor bakpå limpan - i normala fall brukar hon vara helhjärtat ointresserad av att följa med på sådana här grejer, men eftersom helgens aktiviteter innefattade mer körning och tävlingselement än många andra runs (då vi mer brukar ställa upp scootrarna någonstans och sedan vara småfulla ett par dagar) bestämde hon sig för att följa med den här gången.

Vi var framme i god tid och hann utan problem förbi det bed & breakfast vi bokat rum på för att lasta av lite prylar innan vi begav oss mot startplatsen för Bandits Race - en orienteringsinriktad scootertävling som i år hölls för första gången och till skillnad från Cannonball Scooter Run, som arrangerats tidigare år, inte går på tid - istället handlar det här mer om att kryssa runt i det tempo man själv vill och svara på diverse frågor.

Väl på plats mötte vi upp Mats, min ständige wingman vid den här typen av tävlinginriktade scooterruns, innan startskottet gick och vi begav oss ut på de västmanländska vägarna. För ovanlighetens skull gick allt som en dans den här gången - scootrarna gick som en dröm (åtminstone våra - vissa andra hade naturligtvis inte lika stor tur och fick bli upplockade längst med vägen av breakdown-bilen), vi körde inte fel (i alla fall inte så mycket) och lyckades dessutom undvika regnet (till skillnad från alla andra deltagare vi mötte som var dyngsura). Vi besökte gruvhål, gamla galgbackar, vandrade i skogen på jakt efter kapellruiner och, framför allt, fick en fikapaus i nostalgibyn i Hosta. Jag hade hört talas om den innan, men trodde faktiskt inte den skulle vara så skön som den faktiskt visade sig vara. Mitt i skogen ligger den. Ungefär lika stor som en gammal folkets park. Komplett med gammal Konsumbutik, mack, pub och fik - allt modellerat och uppbyggt som jag åtminstone föreställer mig att det såg ut på den Svenska landsbygden på 40/50-talet. Riktigt häftigt och väl värt ett besök om man har vägarna förbi. Gott kaffe dessutom.

Vi rullade i mål framåt halv sex, och redan strax därefter var det prisutdelning. Fjärde plats får väl anses som godkänt. Lite irriterande bara att vi föll på mållinjen på grund av ett slarvfel (vi hade vänt på siffrorna på frågan om vilket årtal den sista avrättningen ägde rum på tidigare nämnda galgbacke). Vore det inte för det hade vi förmodligen vunnit.

Efter en vända till vårat B&B för dusch samt inmundigande av ett par tetrapack Kiviks Kall & Varm Äppelvin (som jag härmed utnämner till årets sommardricka) begav vi oss till våra Örebroska vänners scootergarage/festlokal för att sedan ge oss ut på stan. Efter ett par timmar på en klubb i stan där typ hälften av sällskapet blev utkastade (de gjorde ett försök med mig också, men lät mig vara efter att jag förklarat att jag inte var plakat utan bara lutade mig mot vägen i toakön för att jag hade ont i fötterna efter att ha kört scooter hela dagen) begav vi oss tillbaka till scootergaraget och blev kvar där till tidigt på morgonen. Där var det dans, drinkar och även lite födelsedagssång för mig (trevligt värre) innan vi lullade hemåt vid fyrasnåret.

Dagen efter var milt sagt en smula seg, därför var det skönt att våra värdar lät oss ha kvar rummet tills vi kände oss redo att rulla hemåt - vilket blev först runt halv fem. Hem lyckades vi dock inte undvika regnet, och eftersom allt flytit på så bra hittills bestämde sig så klart fjädern till mina bakbromsar dessutom för att gå av strax utanför Örebro, vilket gjorde att jag fick köra med bromsarna lätt låsta hela vägen till Arboga (där jag löste problemet) och därför offrade lacken på såväl bakfälgen som bromshuset. Tur att det är lätt att plocka isär baknavet för omlackering.

Idag är det måndag och jag är fortfarande inte riktigt återhämtad. Jag har ont i armarna och blåsor på fötterna efter att ha kört väldigt många mil scooter med passagerare bakpå och fan vet om jag inte fortfarande känner mig lite småbakis också. Det är dock ingen tvekan om att det var värt det. Precis som vanligt.

Och, just ja, på lördagskvällen dök även Marcello, Sveriges meste Lambrettadelsleverantör, upp med en ny fälg till mig istället för den jag drog av bulten på i torsdags. Det kallar jag service! Det blev första, och förhoppningsvis sista, gången jag går ut på krogen med en scooterfälg i handen.

Dagens:
Al Wilson - The Snake