Någon gång måste vara första gången.

Undertecknad försöker desperat ta reda på vad som egentligen gått snett. Helst utan att bränna fingertrycken av sig.

Foto: Elenor Kuhlin

Det kom inte som en chock egentligen. Jag har ju trots allt klarat mig på två hjul längst vägarna i alldeles för många år utan att en enda gång ha blivit stående. Därför har jag på något sätt haft på känn att det var något på gång denna sommarl. Att det här var året då det var min tur. Jag är ju trots allt, så vitt jag kan dra mig minnes, den enda av oss som har hållit på med det här något så när lång tid som klarat sig utan att ha behövt ringa efter bärgning.

Varje sommar brukar några av oss som blivit vänner genom våra italienska småhjulingar utöver de officiella träffarna göra en eller två spontanare turer. Ta med oss tälten någonstans och bara umgås över en grill. Tidigare har vi varit till bland annat Arkösund och i Falun. Nu i helgen bestämde vi oss för att sticka till Vinön lördag till söndag.

Lördag kring lunch packade jag och Elle TV175:an för att bege oss mot färjan i Hampetorp och där möta upp en liten trupp likasinnade från Stockholm och Örebro. Vi hade inte kommit mer än någon mil förrän jag började få de första föraningarna om att någonting inte var riktigt som det skulle: scootern kändes ovanligt seg och kraftlös. Det var dock inte så farligt och eftersom den trots allt var fullpackad med tält, sovsäckar, mat och allt annat man kan tänkas behöva för en natt i goda vänners sällskap tänkte jag att det nog inte var någon jättefara. Jag hade ju trots allt inte kört den med två personer och full packning tidigare. Därför kämpade jag vidare, men när vi befann oss ungefär halvvägs, strax innan Julita, började jag ana oråd på riktigt. Lambrettan höll knappt ens marschfart och jag riktigt kände hur den nästan stretade emot. När det inte ens gick att hålla trafikrytmen på 70-vägen och bil efter bil körde om trots att jag låg på fullgas insåg jag att något var generalknas. Jag svängde snabbt in på en busshållplats, vi hoppade av och Elle hojtade omedelbart till att "jag tror den brinner!".

Mycket riktigt steg en rejäl rökplym ut från scooterns undersida och jag slet, trots Elles uppmaningar att backa, snabbt som ögat av ena sidokåpan. I mitt huvud såg jag skräckbilderna från förra årets Ålandstripp då en av Stockholmarnas nyrenoverade Lambrettor boktstavligt talat förvandlades till ett eldklot på vägen till färjan passera revy, men nu visade det sig som tur var inte vara något som brann. Däremot var baknavet bokstavligt talat glödhett och lacken på det hade förvandlats till något som närmast liknade en ugnspannkaka. Uppenbarligen hade bromsarna av någon anledning legat emot ett tag och när det hela väl fått kallna och jag kunde känna på bakhjulet blev det uppenbart varför: hela bromstrumman glappade rejält och hade därför glidit så pass snett av den ökade tyngden när scootern belastades av två personer och tung packning att den lagt sig på bromsbeläggen. Det var antagligen även på grund av den ökade belastningen jag inte reagerat tidigare på den försämrade väghållningen - jag antog helt enkelt att den berodde på den ojämna tyngdpunkten man får när man har packning för en helg campinghelg på pakethållaren.

Tyvärr hade glappet även fördärvat låsbrickan som skall hålla hjulmuttern på plats och dessutom effektivt svetsat ihop den med den lilla insexbult som skall hålla sagda bricka på plats. Jag insåg ganska omgående att det med de verktyg jag hade tillgängliga där vid vägkanten var omöjligt att försöka få av baknavet för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Det var, enkelt uttryck, ganska kört och bara att ringa de andra vid färjan och berätta vad som hänt och sedan jaga reda på något sätt att få hem hojen till garaget. Gärna så snabbt som möjligt för att kunna ta sig tillbaka till Hampetorp och försöka hinna med den sista färjan över till Vinön som gick klockan sex på kvällen. Som tur är fanns Elles farsa tillgänglig och bara ca 40 minuter efter att vi ringt honom dök han och hennes mamma upp med en hyrd släpvagn och ett något skadeglatt leende.

Att lasta upp den demolerade Lammyn på släpet tog inte särskilt lång tid. Inte heller att lasta av den och slänga in den i garaget hemma. En kort stund övervägde jag att bara byta scooter, men slog strax den idén ur huvudet - det var helt enkelt lite för tight med tid för att kunna att packa om allt, kolla alla vajrar och så vidare utan att riskera att missa färjan. Därför fick det tråkigt nog bli bil istället.

Alltså anslöt vi till de andra på Vinöns strand runt halv sju. Då hade de precis fått till en perfekt glödbädd på grillarna...och dessutom hunnit arbeta upp ett rejält försprång vad gäller intaget av diverse rusdrycker. Fast annat var väl knappast att förvänta sig.

Därefter flöt allt på enligt planerna: vegetarisk bratwurst, vin, ett besök på öns värdshus, bad och till och med lite nattlig dans på stranden. Det är dock inget jag tänkte gå in på detaljer kring här - det som händer på Vinön stannar på Vinön.

Skymning på Vinöns strand.

Dagens:
The Contours - Baby Hit And Run