Gnällgubben i mig vaknar.

Nästan en vecka sedan sist. Inte så konstigt, med tanke på att det varit en av de kanske mest arbetsbelamrade veckorna jag kan minnas - och då har vi ändå hunnit med en liten campingtripp till Näshulta också. Men jag tänker inte gnälla över det.

Däremot tänker jag gnälla lite över Kanal 9:s trailer för deras sommarfilmssatsning. Jag har tyvärr inte hittat den någonstans på nätet och kan därför inte länka till den, men de flesta har säkert redan sett den - det är den där ett antal olika versioner av en låt som låter nästan, men inte exakt, som SnowStorms gamla svennebananhit Sommarnatt framförs av bland annat en trubadur vid lägerelden, av ett dansband, i en clubversion på ett disco och av ett rockband. Det är den sistnämna varianten som stör mig. Eller, för att vara exakt är det snarare de som "framför" den i trailern som stör mig. Det är nämligen pinsamt uppenbart att frontfiguren i bandet, en långhårig "rocker" med bandana, aldrig tidigare rört vid en elgitarr ens med tång.

Jag vet inte vem det är som producerat reklamfilmen och inte heller vem som castat den, men allvarligt talat: var det verkligen omöjligt att hitta en skådespelare som faktiskt kan spela gitarr? Åtminstone lite grann? Eller åtminstone lägga 15 minuter på att visa honom hur man tar åtminstone ett powerackord - det kräver trots allt bara två fingrar.

...eller så är det bara jag som har för lite vettiga saker att störa mig på.

Dagens:
King Oliver's Revolver - Green Gang Blues

Mums. Eller?

Idag tog jag en rejäl fullunch i form av falafeltallrik från Fröslunda Pizzeria här i Eskilstuna.
Deras falaflar är otvivelaktigt bland stadens bästa - och även om jag aldrig smakat deras pizzor har jag från relativt säkra källor hört att de ligger i topp även vad gäller dem.

Jag måste dock erkänna mig minst sagt en smula skeptisk till en speciell punkt jag upptäckte på deras meny idag - närmare bestämt chokladpizzan. En smått vansinnig kulinarisk skapelse bestående av de aptitretande ingredinserna tomat, ost, skinka och...chokladsås.

Chokladsås? Jag blev tvungen att läsa igenom menyn både två och tre gånger bara för att försäkra mig om att jag inte läst fel men, nej - det stod faktiskt chokladsås. Jag upprepar ingredienserna en gång till bara för att vara säker på att det går in ordentligt: pizzan innehåller alltså tomat, ost, skinka och CHOKLADSÅS!

Oh, så gärna jag skulle vilja ha varit en fluga på väggen vid brainstormingmötet pizzabagarna i Fröslunda hade då de kom på den idén.

Dagens:
Jakobinarina - His Lyrics Are Disastrous

Skönhet i instrumentform.

Micke, medlem i såväl The Crashbars som Stockholm Mods Scooter Club, spelade såklart på sin Rickenbacker när jag var på Club 5:15 sist.

Sitter en smula sliten efter gårdagsnatten och slökollar gamla musikklipp på YouTube. Och inser än en gång att Rickenbacker förmodligen är några av de snyggaste gitarrer som någonsin tillverkats.

Vore det inte för att jag redan har minst en gitarr mer än jag egentligen behöver och dessutom inte ens spelar i något band för tillfället skulle jag utan tvekan börja fundera på att skaffa en.
Duger de åt Paul Weller, Pete Townshend, Johnny Marr och Peter Buck skulle de garanterat duga åt mig också.

Dagens:
The Jam - This Is The Modern World

Nattbadaren.

Några fler bilder från helgens tripp till Vinön hittas här.

Dagens:
David Bowie - Five Years

Fortsättning följer...

Ett kort inlägg bestående mestadels av iPhone-bilder som uppföljning på gårdagens denna gång.
Kom just upp från garaget och...tja - se själva:

Såhär vill man inte att en Lambretta-bromstrumma ser ut. Splinesen i hålet skall vara helgjutna - här har de nötts ned till nästan en fjärdedel av sin normala tjocklek. Klacken som syns längst ut på dem är resterna av hur tjocka de var från början.

...och splinesen på axeln tycks ha tagit en del stryk också.

Det verkar som om det kommer att bli några timmar i garaget framöver.

Dagens:
Seasick Steve - 8 Ball

Skurken i helgens drama.

iPhonebild på helgens skada. Så här skall det inte se ut. Lägg märke till brickan som skymtas bakom hjulmuttern - den har knäckts rakt av. Lägg också märke till den numera inte så fina lacken på bromstrumman. Innan lördagens ras var den fint silverfärgad.

I förmiddags, innan det var dags för dagens jobb, smet jag ned i garaget en stund för att ta en ordentlig titt på vad som egentligen hände med den röda Lambrettan i lördags.

Vid en snabb inspektion verkar det som tur är inte vara min första farhåga: att endplaten inne i motorn släppt, utan snarare som att låsringen till baknavet gett upp. Med besked dessutom - se bild ovan.

Utifrån en snabb inspektion att döma ser det ut som att låsringen gett vika kring insexbulten som skall hålla den på plats så att hjulmuttern kunnat vibrera loss. Med andra ord inte alls så allvarligt som jag befarade. Nu är det bara att hoppas att trumma, axel och bromsbelägg inte tagit alltför mycket stryk och måste bytas. Det visar sig idag när jag fortsätter nere i garaget...

Dagens:
Edwin Starr - War

Någon gång måste vara första gången.

Undertecknad försöker desperat ta reda på vad som egentligen gått snett. Helst utan att bränna fingertrycken av sig.

Foto: Elenor Kuhlin

Det kom inte som en chock egentligen. Jag har ju trots allt klarat mig på två hjul längst vägarna i alldeles för många år utan att en enda gång ha blivit stående. Därför har jag på något sätt haft på känn att det var något på gång denna sommarl. Att det här var året då det var min tur. Jag är ju trots allt, så vitt jag kan dra mig minnes, den enda av oss som har hållit på med det här något så när lång tid som klarat sig utan att ha behövt ringa efter bärgning.

Varje sommar brukar några av oss som blivit vänner genom våra italienska småhjulingar utöver de officiella träffarna göra en eller två spontanare turer. Ta med oss tälten någonstans och bara umgås över en grill. Tidigare har vi varit till bland annat Arkösund och i Falun. Nu i helgen bestämde vi oss för att sticka till Vinön lördag till söndag.

Lördag kring lunch packade jag och Elle TV175:an för att bege oss mot färjan i Hampetorp och där möta upp en liten trupp likasinnade från Stockholm och Örebro. Vi hade inte kommit mer än någon mil förrän jag började få de första föraningarna om att någonting inte var riktigt som det skulle: scootern kändes ovanligt seg och kraftlös. Det var dock inte så farligt och eftersom den trots allt var fullpackad med tält, sovsäckar, mat och allt annat man kan tänkas behöva för en natt i goda vänners sällskap tänkte jag att det nog inte var någon jättefara. Jag hade ju trots allt inte kört den med två personer och full packning tidigare. Därför kämpade jag vidare, men när vi befann oss ungefär halvvägs, strax innan Julita, började jag ana oråd på riktigt. Lambrettan höll knappt ens marschfart och jag riktigt kände hur den nästan stretade emot. När det inte ens gick att hålla trafikrytmen på 70-vägen och bil efter bil körde om trots att jag låg på fullgas insåg jag att något var generalknas. Jag svängde snabbt in på en busshållplats, vi hoppade av och Elle hojtade omedelbart till att "jag tror den brinner!".

Mycket riktigt steg en rejäl rökplym ut från scooterns undersida och jag slet, trots Elles uppmaningar att backa, snabbt som ögat av ena sidokåpan. I mitt huvud såg jag skräckbilderna från förra årets Ålandstripp då en av Stockholmarnas nyrenoverade Lambrettor boktstavligt talat förvandlades till ett eldklot på vägen till färjan passera revy, men nu visade det sig som tur var inte vara något som brann. Däremot var baknavet bokstavligt talat glödhett och lacken på det hade förvandlats till något som närmast liknade en ugnspannkaka. Uppenbarligen hade bromsarna av någon anledning legat emot ett tag och när det hela väl fått kallna och jag kunde känna på bakhjulet blev det uppenbart varför: hela bromstrumman glappade rejält och hade därför glidit så pass snett av den ökade tyngden när scootern belastades av två personer och tung packning att den lagt sig på bromsbeläggen. Det var antagligen även på grund av den ökade belastningen jag inte reagerat tidigare på den försämrade väghållningen - jag antog helt enkelt att den berodde på den ojämna tyngdpunkten man får när man har packning för en helg campinghelg på pakethållaren.

Tyvärr hade glappet även fördärvat låsbrickan som skall hålla hjulmuttern på plats och dessutom effektivt svetsat ihop den med den lilla insexbult som skall hålla sagda bricka på plats. Jag insåg ganska omgående att det med de verktyg jag hade tillgängliga där vid vägkanten var omöjligt att försöka få av baknavet för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Det var, enkelt uttryck, ganska kört och bara att ringa de andra vid färjan och berätta vad som hänt och sedan jaga reda på något sätt att få hem hojen till garaget. Gärna så snabbt som möjligt för att kunna ta sig tillbaka till Hampetorp och försöka hinna med den sista färjan över till Vinön som gick klockan sex på kvällen. Som tur är fanns Elles farsa tillgänglig och bara ca 40 minuter efter att vi ringt honom dök han och hennes mamma upp med en hyrd släpvagn och ett något skadeglatt leende.

Att lasta upp den demolerade Lammyn på släpet tog inte särskilt lång tid. Inte heller att lasta av den och slänga in den i garaget hemma. En kort stund övervägde jag att bara byta scooter, men slog strax den idén ur huvudet - det var helt enkelt lite för tight med tid för att kunna att packa om allt, kolla alla vajrar och så vidare utan att riskera att missa färjan. Därför fick det tråkigt nog bli bil istället.

Alltså anslöt vi till de andra på Vinöns strand runt halv sju. Då hade de precis fått till en perfekt glödbädd på grillarna...och dessutom hunnit arbeta upp ett rejält försprång vad gäller intaget av diverse rusdrycker. Fast annat var väl knappast att förvänta sig.

Därefter flöt allt på enligt planerna: vegetarisk bratwurst, vin, ett besök på öns värdshus, bad och till och med lite nattlig dans på stranden. Det är dock inget jag tänkte gå in på detaljer kring här - det som händer på Vinön stannar på Vinön.

Skymning på Vinöns strand.

Dagens:
The Contours - Baby Hit And Run

The Moz. Det räcker som rubrik.

Hultsfred 2004. Nånstans långt fram till höger om scenen står jag och Elle.
I mitt tycke en av hans låtar någonsin. Och en av hans bästa texter - trots att jag varken är av brittisk eller irländsk härkomst och därför inte kan relatera till den egentligen.
Men visst sjunger han fel i första refrängen?

Ikväll spelar Morrissey på Hultsfredsfestivalen. Ni som känner mig vet att jag har en någon eklektisk musiksmak...men även att jag är något kompromisslöst förtjust i Morrissey. Som en bekant sade: "mannen är ett praktarsle". Och det är helt sant. Men samtidigt är det just det som gör honom intressant i mina ögon. Han må vara en riktig diva, självgod, full av knepiga infall, konstiga åsikter och utan minsta tillstymmelse till självdistans. Ta bara hans senaste utfall då han i samband med en konsert i Middlesbrough lät vakterna kroppsvisitera alla besökare samt gå igenom deras väskor i jakt på...kött. Eller hans krav inför en kommande spelning på en belgisk festival att hela området skall göras köttfritt under de 24 timmar han befinner sig där. Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin brukar det ju heta och Moz om någon är väl ett bevis på att den tesen stämmer. Å andra sidan talar vi ju om en man som (av något oklara "politiska" skäl) bar hörapparat i flera år trots perfekt hörsel och har sprungit runt med en mindre buske påskliljor i bakfickan på scen sedan åttiotalet.

Men han är även, åtminstone enligt mig, en av vår tids största textförfattare. Dessutom tycker jag (och jag är medveten om att detta är att sticka ut hakan en smula) faktiskt att många av hans soloprylar är snäppet vassare än det han släppte tillsammans med The Smiths på åttiotalet. Även om de grejerna såklart inte är fy skam heller...

Därför skulle det så klart inte vara helt sanningsenligt av mig om jag påstod att jag inte är åtminstone en liten smula bitter över att jag ej kommer att befinna mig framför Hultsfreds största scen då mannen med underbettet kliver på ikväll.

Jag får helt enkelt peppa lite till minnena från Hultsfred 2004 då han spelade sist och jag och Elle var där, långt framme i publikhavet. Och njuta av att istället ta scootern till Vinön för att bada, campa och grilla tillsammans med mina klubbkamrater i Lambretta Club Stockholm och vänner från Mondo Classic Scooter Society Örebro.

Dagens:
Morrissey - Irish Blood, English Heart

Båtliv.

Någon båtmänniska kommer jag aldrig att bli, det är då en sak som är säker. Båtar känns helt enkelt för stora, klumpiga, jobbiga, dyra i drift och ocharmiga för min smak. Ok - möjligtvis att jag kanske skulle kunna tänka mig att ta emot en skön gammal plåtskorv från 50-talet ifall någon fick för sig att slänga en efter mig. Typ den i Hajen ni vet...fast inte ens då är jag säker på att jag någonsin skulle komma mig för att faktiskt ge mig ut med den.

Jag kan dock inte förneka att det är ganska mysigt att vara på en båt en dag eller två. Det är något ganska rogivande med närheten till vattnet, det stilla guppandet, solen som reflekteras mot däck...ja, ni vet - allt det där folk brukar tala om när det skall försöka skildra den lite romantiserade bilden av hur det känns att vara till sjöss.

Detta, i kombination med att jag slutade ganska tidigt i tisdags, gjorde att jag valde att ta scootern ut till Sundbyholm för att spendera natten och onsdagsförmiddagen (då jag hade en rejäl sovmorgon) med Elle och hennes föräldrar på deras båt. Nu låg den visserligen kvar i hamnen hela tiden men det var ändå ganska fint. Solnedgång, vattenskvalp, stillsamt guppande, solen som reflekterades i däcket och så vidare...

...jag är fortfarande inte sugen på att skaffa båt, dock.

Dagens:
Arctic Monkeys - She´s Thunderstorms

Klantarslet.

Ja, jag är tillfälligt insnöad på fisheyebilder.

Jag har en del dåliga vanor, det erkänner jag gladeligen. En av dem är att jag ibland äter och dricker vid datorn. Jag vet mycket väl att det är ett beteende som om något kan klassificeras som "a disaster waiting to happen" men det har inte stoppat mig. Trots allt har det ju gått bra hittills...eller rättare sagt tills härom morgonen då jag i lugn och ro satt och käkade frukost framför datorn samtidigt som jag slösurfade lite.

Att ha mat och dryck vid datorn är alltid en dålig idé egentligen, men den är extra dålig om det är tidigt på morgonen och man är lika segstartad, klumpig och förvirrad på morgonen som jag kan vara. Således bar det sig inte bättre än att jag då jag sträckte mig efter mitt glas (självklart med en macka i andra handen och ögonen fixerade på skärmen) missade med sisådär en 10 cm och istället välte ut hela klabbet rakt över mitt fina iMac-tangentbord som matchade datorn så bra.

Att jag i desperation rusade ut i köket och försökte torka av det så snabbt jag kunde hjälpte inte på något sätt alls. Inte heller att jag efter jobbet plockade bort vartenda tangent för att det skulle kunna torka ordentligt. Eller att jag dagen efter försökte med försiktigt applicering av elektronikrengöring på de utsatta delarna. Det verkar, tyvärr, ha gått till de sälla Mac-jaktmarkerna för gott.

Hoppet är dock det sista som lämnar människan (ja, jag är förtjust i att slänga mig med klyschor) och jag har ju varit med om att elektroniska prylar som drabbats av fukt plötsligt börjat fungera som av ett trollslag flera veckor efter att de blev nedblötta tidigare, därför känner jag inte för att springa ned till den lokala Applehandaren och spendera typ 700 spänn på ett nytt innan jag gett det en rejäl chans att återhämta sig.

Tur då att man har goda vänner som Johan som råkar ha ett äldre trådlöst tangentbord liggande och gärna lånar ut det till en kompis i nöd. Så, på bilden ovanför ser ni hur mitt datorbord ser ut för tillfället. Det må inte matcha datorn lika bra som det "riktiga". Och det är väldigt stort. Men det funkar. Och är dessutom ovant bekvämt.

Tack Johan!

Dagens:
Eddie Vedder - Without You

Raggarsafari.

Om det är lördag och man inte har något bättre för sig och det faller sig som så att världens största bilträff, Power Big Meet, råkat ta plats i grannkommunen kan man ju lika gärna ta och bege sig dit för att bevittna spektaklet. Jag passade även på att montera mitt nyligen införskaffade fisheye-objektiv på kameran, för att såväl prova det ordentligt som för att vänja mig vid det. Sedan drog vi över till gurkstaden för att spana på raggare och stora bilar.

Vi behövde dock inte ens rulla in i Västerås innan vi fick en föraning om vad som komma skulle i form av en utslagen man i munkkåpa sittandes på vägkanten vid stadens utkanter. Bakom honom stod någon iklädd vad som såg ut att vara en bananer i pyjamas-dräkt och juckade mot den stackars munkens huvud med en öl i ena handen. Bakom dem stod, självklart, en vräkig jänkebil. Sedan blev det bara värre och värre ju närmare träffen vi kom. Fler bilar, fler fulla raggare, fler folk som låg och sov längst med vägkanten...och då var det här ändå bara strax efter lunch. En dryg kilometer från själva träffen tog det tvärstopp och trafikstockningen var ett faktum. Jag svor lite över mig själv eftersom jag egentligen tänkt ta en av scootrarna dit från början - hade jag gjort det hade det inte varit några som helst problem att kryssa mellan bilarna. Nu satt vi istället helt fast, inklämda mellan mer eller mindre risiga amerikanska bilar och fulla raggare.

Slutligen bestämde vi oss för att göra en fulsväng, parkera bilen en bit därifrån och promenera sista biten. På många sätt ett bra val eftersom vi då fick chansen att i ännu högre grad insupa stämningen. Det vill säga bevittna folk som pissade vid gatukanten, sov i diken, satt på tak och i bakluckor samt gick lös på sina bilar med slägga - innifrån bilen. Allt mitt framför ögonen på den vid det här laget ganska vana Västeråsbefolkningen som gått man ur huse och bekvämt placerat sig i solstolar längst med vägen för att lugnt betrakta cirkusen.

Efter mycket om och men lyckades vi slutligen ta oss till det gigantiska träffområdet. Och dessutom på något sätt jag inte riktigt själv förstår ta oss in gratis. Där spatserade vi runt på marknaden (jag hittade ingenting, Elle köpte ett par solglasögon), kollade på många fina och en del mindre fina bilar och såg ännu fler dretfulla individer i skinnväst och bonnabränna innan vi framemot tidig kväll tog oss tillbaka till bilen genom raggarskockarna som vid det laget börjat urarta om möjligt ännu mer.

Såhär i efterhand kan jag konstatera ett par saker:

• Raggare är ett ganska vidrigt släkte. Det är ytterst märkligt hur man kan skilja sig så mycket ifrån varandra trots att vi båda har såväl ett intresse för motorer som musik samt ursprunget i gamla subkulturer...i någon mån i alla fall.
• Jag önskar att jag kunnat stanna kvar på kvällen. Om det var sådant här vansinne tidigt på lördagseftermiddagen, fatta då hur det lär ha blivit framemot natten. Eller...vid närmare eftertanke kanske jag inte önskar att jag hade kunnat stanna kvar på kvällen ändå trots allt.
• Ett fisheye-objektiv kräver viss tillvänjning.

Och just ja - jag såg faktiskt ett par scootrar där också.

Flera bilder finns här.

Det här är alltså skylten som visar vägen till världens största bilträff. Ja, precis: världens största bilträff. Notera den obligatoriska ölkartongen som är slängd bakom.

Många "vi dricker öl i bakluckan och på taket och hängandes ut genom fönstret medan vår raggarbil sakta glider nedför gatan"-bilder blev det.

Dagens:
Seasick Steve - What A Way To Go

Goda vänner och missade hyenor.

Efter jobbet igår bar det av till Stockholm för att umgås med min gamle gode vän Kalle, hand fru Frida och deras dotter Estrid - som jag faktiskt inte träffat tidigare trots att hon är typ ett halvår vid det här laget. Det bjöds på god mat och blev, som vanligt, lite senare än tänkt trots att det bara var en "vanlig" torsdag. Där ser man - det går att ha det bra fast sommarledigheten är över.

Det enda smolket i bägaren var väl möjligtvis att gatukontoret i Stockholm redan hunnit plocka bort hyenorna vid Stureplan. Synd. Det var ett smått genialiskt påfund som jag gärna hade sett.

Dagens:
The Cure - Pictures Of You

Resten av rötterna.

Man tar seden dit man kommer.

Här finns fler bilder från vår Norrlandsresa. Varning utfärdas för många landskapsbilder!

Dagens:
The Who - Doctor Jimmy

Sommar = spontanitet.

...därför var det trevligt att inte bara jag var ledig i torsdags, utan även min scooteristvän Mike från Mondo Classic Scooter Society i Örebro. På grund av det bestämde vi han skulle bränna över till Eskilstuna över dagen för att ta en liten tur. Ännu trevligare blev det när det visade sig att Mogge, även han från Mondo, samt Mats från Nykvarn också var lediga och ville haka på. Jag mötte upp dem inne i stan för att leda vägen hem till mig där även min Blacksmiths-kollega Nisse och farsan mötte upp strax därefter. Elle hängde också på, sittandes på sadeln bakom mig.

Vi blev alltså sju personer som drog iväg ut på småvägarna utanför Eskilstuna i den stekande solen för att först få i oss lite mat på Marys Café och därefter fortsätta ut till Slätviken för lite bad och strandhäng. Efter en eller två timmar, som vissa spenderade flämtandes på handdukar vid strandkanten och andra i vattet hade vi fått nog av att gassa i solen - men inte av att umgås. Därför fortsatte vi hem till mig för att ägna lite tid åt att skruva. Farsan avvek dock innan och Mogge beslutade att styra tiotumshjulen hem mot Örebro. Mike däremot bestämde sig för att inte åka hem alls utan istället ta några kalla öl och spendera natten på vår soffa.

Väl hemma vid mitt garage gav sig således Mike och Mats i kast med att försöka lösa mysteriet med de icke fungerande lysena på Mats GS. Jag och Nisse gav oss iväg för att fixa lite att dricka till kvällen samt en ny lampa till framlyktan på hans PX (som skulle besiktas dagen efter - varför vara ute i god tid, liksom?). Dessutom anslöt Jocke med sin Vespa 50 och förhoppningar om att vi skulle få ordning på den - följetongen kring den börjar ju bli nästan löjligt lång och även om den nu startar och går att köra är den inte riktigt 100 ännu.
Min gode vän Johan kikade också förbi, om än på cykel denna gång.

Några timmar och ett par öl senare fungerade såväl Mats som Nisses lysen och vi hade kommit fram till en bra teori om vad som strular med Jockes V50 - den kräver dock lite förmodligen lite delar som inte fanns tillgängliga och får därför vänta ett tag till med att bli åtgärdad. Därför beslutade vi oss för att bryta upp (att Mats återvände en kvart senare med vilt baktändande scooter och fick spendera ytterligare någon timme på garageuppfarten innan han kunde ta sig hem är en annan historia).

Jag, Elle och Mike fortsatte upp på vår balkong där vi blev sittande lite för länge. Det blev såväl en del meksnack som musiklyssande, gitarrspel...och eventuellt bildades ett nytt band också, men vi får se hur det blir med den saken. Bandplaner som görs upp två på natten har ju en tendens att vara en smula osäkra.

Dagens:
Mickey Hawks - Bip Bop Boom