Redan när jag vaknade i tältet i söndags kände jag att något inte var riktigt som det skulle. Jag hade sparkat ur ena proppen i min luftmadrass och som en följd av det hade luft åkt ur till hälften. Alltså hade jag sovit med halva kroppen på mjukt, mysig underlag och halva på tältgolvet. Följdaktligen kände jag mig lite stel, men inte värre än att jag trots det glatt hjälpte till att lyfta bord, överblivna ölflak och annat som blivit kvar efter nattens strapatser för att sedan sätta mig och köra hem.
När jag vaknade i måndags morse trodde jag att det var någon som drev med mig. Det kändes ungefär som om någon satt mig i en sträckbänk och minsta rörelse kändes inte bara i nacken utan hela vägen ned till vänster armbåge och över bröstkorgen. Elenor hade redan gått upp och åkt till jobbet och följdaktligen var jag utelämnat till mig själv. Jag kan, utan att överdriva, säga att det tog bortåt fem minuter för mig bara att lyckas ta mig ur sängen.
Sedan dess har jag gått runt som en annan Daniel Westling - spikrak i ryggen och stirrandes rakt fram. Minsta lilla huvudrörelse har smärtat - till och med att dricka morgonkaffet har varit en utmaning eftersom det innebär att man måste böja huvudet lite bakåt- och jag har förmodligen inte fått mer än ett par timmars sömn per natt eftersom jag vaknat till varje gång jag rört mig.
Elenor tycker såklart det är askul - jag är inte fullt lika road. Idag känns det dock bättre (och inatt vaknade jag bara en gång tror jag). Jag är fortfarande lite öm och stel, men kan åtminstone röra mig nästan normalt och behöver inte längre gå runt som en kroppsbyggare eller kunglighet.
Det var dock helgen värd.
Dagens:
Franke - I Ditt Våld
No comments:
Post a Comment