I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt. Lite som att kliva rätt in i War of the worlds. Eller en av de där mytomspunna Pink Floyd-lasershowerna på 70-talet. The dark side of Eskilstuna, liksom...
Jag har, som jag nämnt vid flera tillfällen tidigare, ganska eklektisk musiksmak. En av de artister som stått mig nära under längst tid är Nick Cave. I sjuttonårsåldern köpte jag, på ren impuls och utan att egentligen veta varför, hans album Let Love In och blev fullständigt knockad av den mörka, men på något sätt ändå vackra, ljudbilden och de av ord till brädden fyllda texterna. Sedan dess har Nick varit en trogen musikalisk följeslagare, oavsett om det rört sig om hans raljerande mördarballader, vackra kärleksserenader och disharmoniska ljudutflykter i sällskap med Bad Seeds, stökig garagerock under namnet Grinderman eller de tidiga oljudsdrivna gothrockexcesserna i bandet Birthday Party. Nick är helt enkelt en man som i min bok inte kan göra mycket fel. Jag menar - han lyckades till och med se förhållandevis cool ut i den mexikominnande mustasch han helt plötsligt anlade härom året. Det är inte många som lyckas med en sådan sak.
Mr Cave är dock inte bara en fantastisk låt- och textskrivare: han är också författare och ganska nyligen släppte han sin andra roman, The death of Bunny Munro. Jag har tyvärr inte hunnit läsa den ännu, men älskade han enda tidigare bok And the ass saw the angel (som släpptes för över 20 år sedan) och hyser inga tvivel om att jag kommer att gilla nypublicerade Bunny Munros död (som den heter på svenska) lika mycket. Den har ju trots allt i recensioner beskrivits som en blandning av Cormac McCarthy, Franz Kafka och Benny Hill - hur skulle det kunna vara något annat än bra?
Det är för övrigt med anledning av den han nu befinner sig på en mindre turné med ett, för honom, lite annorlunda koncept de kallar "An evening with Nick Cave". I tisdags kväll gästade han Chinateatern i Stockholm och jag var, såklart, där i sällskap med Elle. Faktum är att det var min 30-årspresent till henne ("att kombinera nytta med nöje" tror jag sådant brukar kallas). Evenemanget beskrevs i förhand som "an evening of reading, music and conversation with Nick Cave" och det var också precis vad det var. Samtliga framträdanden sker på betydligt mindre scener än vad han i normala fall spelar på och består av såväl musik, recitation av valda passager ur den nya boken samt möjlighet att ställa frågor direkt till Nick själv samt önska sina favoritlåtar. Det var, självklart, sjukt bra.
Musiken framfördes av Cave själv (oftast på piano, ibland med gitarr) ackompanjerad endast av de två Bad Seeds medlemmarna Martyn Casey på bas och Nicks ständige sidekick Warren Ellis (som mer och mer ser ut som en blandning mellan Charles Manson och jultomten) på fiol, gitarr, slagverk och effektpedaler (ja, jag anser att han använde dem som ett eget instrument). Denna sättning gjorde att de flesta låtar framfördes i väldigt nedbantade, ofta akustiska, arrangemang som inte bara passade de senaste årens mer finstämda ballader perfekt utan dessutom tog fram helt nya dimensioner i vissa äldre låtar. Det var egentligen endast under ett par låtar då han hängde på sig elgitarren och försökte rocka det inte riktigt fungerade; i övrigt var det nästan (dock bara nästan) bättre än när jag såg honom för första gången under Murder Ballads-turnén ihop med hela bandet.
Partierna då han läste utdrag ur The death of Bunny Munro medan filmloopar spelades upp på en filmduk bakom honom oroade mig en smula i förväg. Jag var rädd att det skulle bli för pretentiöst och svårt att hänga med då jag inte läst boken, men de visade sig vara extremt suggestiva - mycket på grund av Nicks dundrande barytonstämma som passar perfekt för recitation.
Inledningsvis uppmuntrade han publiken att fråga vad vi ville, hur personligt det än var, men skämtade ändå sedan bort de mer allvarliga frågorna och verkade egentligen bara vara intresserad av att svara seriöst på de få frågor som gällde boken. Det gjorde dock inte så mycket - bara att se honom interagera med publiken på det sättet, och dessutom få en glimt av en snabbtänkt och fyndig sida man inte riktigt visste att han hade, räckte gott.
För att sammanfatta en smula var det alltså helt vansinnigt bra och det var befriande att få se honom i ett så avslappnat och, faktiskt, mysigt sammanhang - två epitet man ju inte direkt brukar förknippa denne gänglige australiensare med i vanliga fall. Jag skulle nog nästan våga påstå att den antagligen placerar sig på topp 10-listan över de bästa framträdanden jag haft glädjen att bevittna under mitt konsertgående liv. Visst, det fanns dalar som sagt - men topparna, och i synnerhet då de mer eller mindre akustiska versionerna av hans äldre låtar, uppvägde med råge.
Bäst: Mercy Seat och The Weeping Song i löjligt mäktiga, pianodrivna versioner. Jag var nära att falla i tårar och gåshuden på mina armar har knappt lagt sig ännu. Den förvirrade tjejen som önskade Mercy Seat sekunden efter att den spelats. Att Nick fick frågan "do you like goths?", hörde "do you like cocks?" och svarade: "well...sometimes".
Sämst: Den totala slakten av Red Right Hand, en av mina absoluta favoriter, i någon slags anskrämlig garagerock-version. Att jag var för feg för att fråga honom något (och inte kom på någon bra fråga att ställe heller, för den delen). Att han rakat av sig mustaschen (även om det var rätt kul att han på frågan varför svarade han att hans fru tröttnat på att den stacks, drogat honom med sömntabletter och sedan tvångsrakat honom i däckat tillstånd).
Inte från i tisdags, men från när han spelade i Dublin med samma koncept för inte så länge sedan. Gåshud.
Nick läser kapitel tre ur The Death of Bunny Munro - vilket även var inledningen till framträdandet. Inte heller från Chinateatern, men känslan är densamma och det är samma filmsnutt som spelas i bakgrunden. Undrar för övrigt hur hans gamla duettpartner Kylie reagerade när hon fick höra om det här (kolla på hela klippet för att förstå vad jag syftar på)?
Dagens:
Nick Cave - The Mercy Seat (live på Chinateatern i tisdags)
I helgen pajjade mitt nyaste objektiv, ett Tamron 17-50 2,8. Det fick sig en rejäl smäll och vid närmare inspektion var det outhärdligt tydligt att det var kört - hela objektivet såg snett ut och varken zoomen eller fokusringen gick att rubba. På grund av detta har jag nu för första gången fått användning min allrisk-försäkring. Jag har sällan (eller snarare aldrig) tidigare pajjat något tillräckligt dyrt för att utnyttja den och därför ett flertal gånger funderat över vilken nytta jag egentligen har av detta tillägg till hemförsäkringen. Nu vet jag.
Olyckan skedde för övrigt under fredagskvällen, då jag DJ:ade på Raw där Lars Demian spelade. Angående själva DJ:andet finns inte särskilt mycket värt att nämna. Det var en ganska ordinär och tråkig kväll. Demian däremot var fantastiskt bra! Han har ju hållit på i en herrans massa år och jag har varit medveten om hans existens sedan gymnasietiden men egentligen aldrig fastnat för honom. Efter fredagens gig förstår jag verkligen inte varför - beväpnade med mer eller mindre oortodoxa instrument som bland annat gitarr, elektrifierad banjo, bastuba och en pedalstyrd uppsättning slagverk levererade han och hans medmusikant ett gäng låtar som lät lite som om ett gäng grekiska folkmusiker försökte kombinera klezmer och svenska visor med Tom Waits som dirigent. Verkar det skevt? Det var det. Verkar det roligt? Det var det. Verkar det bra? Det var det verkligen. Som support lirade en kille vid namn Ola Aurell som tydligen är stå-uppkomiker i normala fall småroliga, halvburleska visor med sin akustiska gitarr. Han var faktiskt också riktigt bra, men bleknade trots det i jämförelse med herr Demian. Med andra ord en riktigt bra kväll (förutom det trista DJ:andet) som nästan, men bara nästan, uppvägde för det stridskadade objektivet.
Lördagskvällen spenderades hos min pilgrimsvandrande vän Musslan i sällskap med några goda vänner och en flaska 70% Absinth han köpt med sig från Spanien. Det räcker så.
Igår kväll hade farsans jobb en liten after work-tillställning. De skulle käka och ta ett par öl på Josefs - en liten mysig blueskrog i stan. I normala fall brukar de köra konserter på torsdagskvällar, men eftersom inget var inbokat den här gången fick jag frågan om inte jag komma och spela lite för dem. I normala fall gör jag sällan sådana trubaduraktiga gig, men bestämde mig ändå för att tacka ja, tog gitarren och drog ned för att spela lite Johnny Cash, Nick Cave, Jaques Brel och annat sådant jag gillar och som fungerar bra på en ensam akustisk gitarr.
Det var, som förväntat, ganska lite folk där: min far och hans arbetskamrater (ett tjugotal personer) samt några strögäster. Bland annat fyra personer som såg ut att höra hemma i en parodi på moderna mc-gäng: långt hår, bootcut-jeans och stövlar samt täckjackor med HD-tryck. Jag spelade lite mindre än en timme och jobbsällskapet verkade uppskatta det. Detsamma kan inte sägas om mc-grabbarna. Redan efter ett par låtar började en av de hojta om att jag skulle "spela något han kände igen". Sisådär en halvtimme senare ställde de sig upp, tog på jackorna och den långhårigaste av de sade något i stil med att jag "var den sämsta jävla trubadur han någonsin hört som bara spelade skitlåtar".
I vanliga fall brukar jag bara ignorera sådant, men av någon anledning svarade jag den här gången. I och för sig inget överdrivet hårt: jag sade bara vänligt men bestämt att det nog berodde på att jag inte var trubadur, i alla fall inte på det sättet, och dessutom inte var där för att spela för dem - det var ingen som tvingade dem att lyssna och de fick gärna gå någon annanstans som passade dem bättre. När sällskapet surmulet vandrade ut ur lokalen spände den långhårigaste ögonen i mig och väste mellan tänderna: "bögdjävel".
Sedan var det var inget mer med det. Jag gör det här inlägget mest för att ni skall veta vad som hänt om jag plötsligt försvinner, exploderar eller hittas spetsad på en kromad HD-pipa.
Mitt liv ramas in av musik. Det har det alltid gjort. Jag älskar musik förbehållslöst och anser bra musik vara bra musik – sedan må det vara northern soul, punk, ska, country, folkmusik, synth, electro, hip-hop, opera eller vad som helst däremellan. En bra låt är en bra låt oavsett genre och i mina ögon gillar inte personer som binder upp sitt lyssnande på en enda musikstil musik egentligen – de tycker enbart om att framstå som om de gillar musik.
Så länge jag kan minnas (i alla fall nästan) har jag haft med mig en musikkälla vart jag än gått – en walkman på 80-talet, en bärbar cd på 90-talet och idag min trogna iPod. Så gott som varje epok, händelse och minne kan på ett eller annat sätt kopplas till en viss artist, skiva eller enskild låt. På så sätt är det exempelvis omöjligt för mig att tänka tillbaks på min högstadieperiod utan att tänka på Nirvanas In Utero, göra nattliga bussfärder vintertid utan att höra Radioheads The Trickster inom mig, minnas gymnasiet eller mina första festivaler utan att också minnas Blurs Parklife, vintern då jag flyttade hemifrån utan Nick Cave, sommaren då jag och Elle träffades utan The Smiths, alla scooterträffar jag varit på utan Toots, The Specials samt en uppsjö Northern Soul- och skahits…ja, ni fattar?
Jag kommer ihåg en gång då jag som barn (kan jag ha varit tolv år?) var sjuk. Riktigt sjuk. Ni vet, sådär ynklig som man bara blir när man fortfarande är liten och blir ompysslad av mamma. Det här var på den tiden då större delen av MTVs sändningstid fortfarande utgjordes av musikvideos och just då, den här veckan då jag låg hemma på soffan med feber och inte ens orkade byta kanal, var More Than Words med Extreme en superhit. Den spelades så gott som nonstop och jag hörde den säkerligen ett hundratal gånger på de fem dagar jag var hemma från skolan. Igår hörde jag den på radion igen och kände mig plötsligt krasslig. Det var som att ljudet av låten fick min kropp att minnas och återuppleva den hemska influensa jag drabbades av den där gången. Precis som tanken på händelser och känslor kan få mig att minnas viss musik, fast tvärtom...
...eller så är det helt enkelt så att More Than Words bara är en riktigt jävla vidrig låt och jag mådde dåligt därför.
Nu har jag gjort sådär igen - varit urusel på att blogga. Därför följer här en liten sammanfattning av vad jag haft för mig sedan sist:
DJ:at två gånger: på Lokomotivet innan och efter Moneybrothers spelning förra fredagen samt på Raw igår då Boris & The Jeltsins lirade. Moneybrother var som vanligt fantastiskt live. Jag har sett honom/dem flera gånger men glömmer alltid bort vilken sjukt bra show de levererar. Boris & The Jeltsins var också bra igår, men tyvärr var det vansinnigt dåligt med folk. Ibland undrar jag vad som håller på att hända med den här staden...
Bevistat Scooterns Dag i Stockholm - med bil visserligen, men ändå...Vi hade dagen till ära fått Kungsan till vårat förfogande och det hela var ett lyckat arrangemang med ett femtiotal scootrar som deltog i Stockholms Scootermästerskap. Jag fick dock tyvärr lära mig den hårda vägen att det är dyrt att stå i parkeringshus i Stockholm: nästan 230 spänn för dryga två och en halv timma är ju löjligt. Några bilder finns såklart här.
Spenderat en natt hos släktingar till Elle i Södertälje. God mat, lite öl och trevligt sällskap. Gott så.
Repat med The Profondo Rosso för första gången sedan i början av sommaren. Kul att få hänga på sig elgitarren igen. Det höll dock på att skita sig rejält på grund av dubbelbokning orsakad av våra urusla rutiner för bokning av replokalen. Som tur är fick vi på kort varsel tillgång till en alternativ repa stor som en garderob i Vilsta industriområde.
Börjat läsa Män som hatar kvinnor. Inte för att jag gillar svenska deckare - tvärtom. Men efter att ha hört alla prata om Millennium-trilogin i ett års tid är det väl lika bra att ge den en chans.
Fått löjliga mängder trattkantarell av Fyris. Gott att äta - trist att rensa.
Hjälpt nödställda grannar mitt i natten.
Jobbat på som vanligt, kollat vidare på True Blood (snart klar med säsong 1) samt sett ett par filmer.
"God pizza" tänkte jag förnöjt - "getost, ruccola, honung och pinjenötter är en gyllene kombination". Jag lade ifrån mig besticken, tog en klunk öl och fortsatte konverersera med mina nya arbetskamrater på denna vår första after work. Jag var mätt och belåten, sällskapet trevligt och det mesta kändes helt ok...men så - en underlig känsla från maggropen. Som en varm våg som spred sig från vad jag antar är magmunnen och ut över sidorna av kroppen. Jag bytte ställning för att sitta lite bekvämare. Konstaterade att jag kände mig lite uppblåst. Lutade mig bakåt för att se om det skulle minska trycket mot min byxmidja. Det gjorde det inte. Så, plötsligt - ett hugg av smärta i magregionen. Kroppen ville böja sig framåt. Jag försökte hålla god min. Funderade på om jag skulle kunna knäppa upp byxorna lite diskret utan att någon märkte det, men kom fram till att det förmodligen var en osedvanligt korkad idé. Mer smärta. Muller från magen. En av mina kollegor observerade att jag såg lite plågad (läs; askgrå i ansiktet) ut och frågade om något var på tok. "Jag har bara lite ont i magen" svarade jag och försökte hålla god min. "Det går säkert över snart. Jag åt nog för fort bara".
Men det gick inte över. Tvärtom. Efter vad som kändes som flera timmars plåga (men förmodligen bara var en halv, max en) bestämde sig sällskapet för att avsluta för kvällen. Varm av lika delar tacksamhet och plåga släpade jag mig till min cykel och begav mig hemåt så fort jag kunde - vilket inte var särskilt fort i mitt tillstånd. Väl hemma rusade jag förbi en förvånad Elenor och rätt in på toaletten i förhoppning/tro att jag skulle spy. Inte ens det kunde jag. Smärtan var nu outhärdlig. Magont har väl alla upplevt någon gång tidigare, men det här var verkligen något helt vansinnigt. Det kändes som om någon kört ner näven genom min hals och nu långsamt och metodiskt kramade min magsäck med all sin styrka. Jag låg bokstavligen i fosterställning på toalettgolvet, oförmögen att resa mig upp ens med hjälp av att ta tag i tvättstället. Jag trodde nästan att jag var döende ett slag och övervägde att ropa till Elenor att hon skulle ringa ambulans, men fick inte fram mer än någon slags ynkligt kvidande.
Med en kraftansträngning värdig He-Man lyckades jag slutligen rulla över på rygg. Jag försökte, trots att magen ville att jag skulla dra ihop mig igen, sträcka ut mig så gott det gick på badrumsgolvet. Lyckades. Konstaterade att det fick smärtan att lindras något. Blev liggande så. På badrumsgolvet. Vet inte hur länge jag låg där, men efter en stund kände jag mig så pass bra att jag vågade mig på ett nytt försök att resa mig upp. Jag hade fortfarande vansinnigt ont, men lyckades trots allt stappla till sängen där jag slängde mig på rygg och sedan blev liggande resten av kvällen.
Dagen efter kändes allt bra igen. Jag har ingen aning aning om vad som hände - min första tanke var någon slags matförgiftning, men sådan brukar enligt vad jag hört av andra inte slå till så snabbt och dessutom hålla i sig längre. För säkerhet skull kommer jag dock aldrig att äta pizza på den krogen igen - hur god den än var.
Eftersom detta var första gången jag gjorde något utanför jobbet med min nya arbetskamrater vill jag, om någon av dem mot all förmodan skulle läsa detta, passa på att klargöra att det inte är så här jag brukar bete mig när jag går ut.
Dagens: Magnus Carlsson And The Moon Ray Quintet - Sugar Man
I söndags kväll var den stora avslutningen av Eskilstunas 350-årsfirande som pågått till och från hela sommaren och hösten. Gigantisk laser- och fyrverkerishow, filmklipp som projicerades på rök (eller var det vattenånga?), svävande ljuslyktor, akrobater och specialskriven musik som dundrade ut ur en gigantisk ljudanläggning. Allt rakt över Eskilstuna-ån. Riktigt maffigt.
