Brat för en dag.

När klockan ringde 04:00 på morgonen visste jag knappt om jag sovit något överhuvudtaget. Ni känner säkert igen känslan - man vet att man måste gå upp upp löjeväckande tidigt, därför ligger man bara och vrider sig i någon slags halvsömn och till slut tappar man all uppfattning om tid och vet inte om man legat där i tjugo minuter eller fyra timmar.
Hur som helst var det bara att trotsa tröttheten, kravlade sig upp ur sängen, duscha och gå ned till Ljungman som väntade i bilen utanför. Vi skulle ju trots allt till Stockholm och ställa till med svensexa för min gode vän Kalle.

Vi var 12 personer som strax innan sju på morgonen smög in i Kalle och Fridas lägenhet, smög igång en rökmaskin och sedan lät Slayers ljuva toner ljuda på högsta volym i hans stereo som väckningssignal. Efter att ha dragit på Kalle en kroppstrumpa (såklart) dumpade vi honom i bakluckan på en bil (såklart nr. 2) och körde ut till en militär hinderbana i Solnatrakten. Den fick han sedan kämpa sig igenom medan vi gjorde vårat bästa för att peppa honom med glada tillrop och äggkastning.

Därefter begav vi oss tillbaks in i Stockholm för en hotellfrukost på Clarion innan vi tog honom till en hudvårdssalong där han fick en härlig massage av en sjukgymnast. "Skönt", tyckte Kalle. Sedan insåg han dock att det inte bara var en massage han skulle bjudas på, utan även vaxning av bröst och rygg. Allt för att han skall vara len och fin på bröllopsnatten...

Sedan blev det färja ut till Grinda i Stockholms skärgård där vi hyrt ett par stugor vid vilka vi grillade drack öl och lät Kalle sjunga in en låt (han kan INTE sjunga - därav det roliga med den aktiviteten). Någonstans i den vevan bestämde vi oss för att döpa om hela tillställningen till "brat för en dag". Orsaken till namnbytet var att vi efter grillandet tog en öl på baren i gästhamnen och sedan begav oss ut till basutflotten vi hyrt. Den var helt fantastisk - stor som en mindre stuga, vedeldad och med badlucka i bastugolvet. Men, ack så dyr. Vi hade den två timmar och jag tror det kostade bortåt 4000:-! Dessutom återvände vi, efter att ha bastat färdigt, till utebaren där någon beställde drinkar till alla vartefter vi begav oss ut på dansgolvet för en dansbattle med alla yachtmänniskor som befann sig där. Inte nog med det, när utebaren stängde fortsatte vi till värdshuset där det blev ännu mer drinkar och plötsligt fann jag mig stående med en medelålders herre i blazer och kravatt, högljutt diskuterandes egenföretagande och finanskrisen.
Som sagt: brat för en dag.

Någonstans under tiden på värdshuset börjar minnena bli lite suddiga, men jag vet med säkerhet att resten av kvällen bland annat innefattade mer häng i stugan, stora brasor och nattbad. Kul hade vi i alla fall - det märktes om inte annat på det något slitna men nöjda sällskap som släpade sig upp på förmiddagen för att ta båten tillbaka till Stockholm. Faktum är att vi hade så kul att vi beslutat att göra om det nästa sommar igen - oavsett om någon skall gifta sig då eller ej.

Dagens:
Weezer - We Are All On Drugs

Dags för lite reklam!

Förra årets spontana scooterräff här i stan blev en riktigt hit. Den var faktiskt så pass lyckad att vi bestämde oss för att göra om det i år. Denna gång blir det dock lite större och mer uppstyrt - och efter att ha hållt på donat med det här sedan i våras börjar jag nu äntligen känna att det mesta äntligen är fixat!

Så gott som allt är bokat och klart och den 15:e augusti är det dags! Bara några smådetaljer som att göra färdigt affisch, flyers och patch återstår. Eftersom jag är en slö jäkel orkar jag dock inte skriva en massa om vad som kommer att ske, utan kopierar bara texten från eventsidan på Facebook (gå gärna in och anmäl er där om ni tänker komma):

Snygga scootrar, kortege, utställning, party, liveband, DJ´s...och självklart, liksom förra året, strålande väder!
Boende fixar man själv, men förmodligen kommer möjlighet att bo rabatterat på hotell att finnas (mer info om det kommer). Annars rekommenderas Vilsta Camping eller Lilla Hotellet, där Beatles övernattat en gång i tiden - bara en sådan sak!
Festen på kvällen hålls på Raw. Där kommer The Streamers, ett ungt gäng från Göteborg/Borås att stå på scen. I våras släppte de sin första fullängdare på AMTY Rec. Den bjuder på en dansvänlig kombination av klassisk ska och välsnickrad pop som kan få den allra mest odansante att vilja ge sig ut på dansgolvet. Rykten säger att bandet levererar en sjuhelvetes liveshow samt att blåssektionen skall vara något alldeles extra. Det kommer att bli grymt! Kika in på deras MySpace som ni hittar här.
Bangarang Hi-Fi (aka Ludde och Elias) från Sthlm kommer att hålla hov bakom skivspelarna och bjuda på ska, rocksteady och boss reggae. På uteserveringen kommer DJ Tony och Ronge från Eskilstuna att servera soul, northern och kanske om andan faller på en och annan garagedänga av bästa sort.
Innan kvällens festligheter vankas kortegekörning och utställning i Eskilstuna centrum, mitt under pågående stadsfest!
Att vara med kostar ingenting, men inträde kommer att tas till klubben på kvällen - förmodligen runt 100-150:- max.

Vi syns väl där?

Dagens:
The Streamers - All Of Those People I Can Not Take

Skojigt värre.

Jag lyfte telefonen och ringde min mammas mobil för att höra hur de hade det hos våra släktingar i Småland.

Okänd man: Länssjukhuset Kalmar.
Ronnie: Oj...nu har jag nog kommit helt fel.
Okänd man (med allvarlig röst): Vad är ditt namn, då?
Ronnie: Jag heter Ronnie.
Okänd man: Och vem sökte du?
Ronnie: Min mamma - Kristina Gavelin
Okänd man (nu med gravallvarlig röst): Då är jag rädd att du tyvärr inte ringt fel...
Ronnie:....
Okänd man: Är du kvar?
Ronnie (tvekande):...ja...
Okänd man: Haha! Klart du kommit rätt. Det här är Kenta. De sitter här bredvid med varsin snaps.

Kenta är min mosters man. Han anser sig uppenbarligen vara en komiker av rang. Jag ställer mig något mer skeptisk till det.

Dagens:
Johnny Boy - You Are The Generation That Bought More Shoes And You Get What You Deserve

Sommaruppdatering.

Min nya bästa kompis - Qusans nya konkurrent. Vänligen ignorera den äckliga lilltånageln.

Att inläggsfrekvensen blir en smula oregelbunden såhär under sommartiden verkar vara mer av en regel än ett undantag - för min del såväl som för andra. Och så lär det fortsätta ett tag till - åtminstone de kvarvarande lediga veckor jag har. "Bloggtorka" var det någon som kallade det. Ett ganska bra uttryck, tycker jag. Och orsaken? För min del beror det helt enkelt på att jag är fullt upptagen med att göra annat - eller göra ingenting om man hellre vill se det så. Det beror helt på hur man väljer att betrakta saken.

Insåg just att jag inte skrivit något alls här sedan festivalsammanfattningen för lite mindre än en vecka sedan. Dagarna däremellan har jag kämpat vidare för att få P200:an klar för besiktning (jag börjar se ett slut på eländet nu), hängt en kväll på stadens uteserveringar med en reducerad version av Klubb Killers spelande ormtjusarbaktakt (som Johan så passande valde att kalla det) i bakgrunden samt, inte minst, tältat i Sandvik vid Näshultasjön. Faktum är att jag nyss kom hem efter sistnämnda utflykt och precis spenderat en stund med att plocka bort större delen av Näshultas samlade fästingbestånd från hundskrället. Qusan älskar verkligen att vara ute på landet och tälta - hon lever upp som aldrig annars; jagar flugor, sniffar runt i skogsbrynet och gassar i solen. Men hon är tyvärr även något av en fästingmagnet.

Sandvik är för övrigt en av mina absoluta favoritplatser här i Sörmland. Vi brukar åka dit och campa tillsammans med de otroliga mängder trollsländor och fjärilar som huserar där minst en, oftast ett par gånger varje sommar. Ta det som ett tips - även om det än så länge är en något sånär väl bevarad hemlighet och jag därför inte tänker avslöja exakt var det ligger. Ni får helt enkelt leta på en karta om ni vill dit.

Vi hörs när vi hörs.

Smultronställenas smultronställe.

Dagens:

Billy Stewart - Summertime

Postfestivalsyndromet.

TBGWIO orsakar mayhem på backstageområdet avslutningsnatten

Foto: Elenor Kuhlin

Det var ett gäng slagna människor som stapplade av bussen från Hultsfred vid Raw i Eskilstuna i söndags förmiddag. Taxichaufförerna som mötte upp oss för att köra den sista biten till våra hem tycktes mest skaka på huvudet och skratta. Inte konstigt, med tanke på att vi lämnade backstagebaren som varit vår fasta punkt och "arbetsplats" de senaste fyra dygnen direkt när området stängde klockan fem på morgnen, efter en lång natts avslutningsfestande, och satte oss direkt på bussen hem - på vilken det självklart fanns öl att tillgå för att göra hemresan uthärdlig. Inte särskilt sunt. Inte alls. Men ack, så roligt.

Hemresan var dock bara toppen på det isberg av dekadens och vansinnigheter den här resan varit. Det finns inte en chans i världen för mig att berätta allt som inträffat under dessa fyra dygn, eller försöka beskriva i ord hur roligt det varit. Jag har varit på många festivaler - väldigt många. Men faktum är att årets Hultsfred nog varit en av de roligaste. Det hade jag faktiskt inte förväntat mig när jag åkte i onsdags.

Att festivalen var så lyckad har dock ingenting att göra med banden - faktum är att årets lineup snarare var en av de svagaste någonsin enligt min uppfattning (förutom ett visst band, men mer om det längre ned). Det var snarare allt annat som gjorde den: det trevliga boendesällskapet, de vansinniga nätterna i baren, skivspelandet (som var otroligt roligt - särskilt mitt pass på onsdagsnatten), "gratistältet" och inte minst våra underbara värdar Håkan och Lena (min gode vän Kalles blivande svärföräldrar) som inte bara erbjöd fjorton mer eller mindre okända personer sovplats i sitt hus, utan desutom försåg dem med frukost, grillade, bjöd på whiskey och var allmänt underbara. Jag har sällan känt mig så välkomnad och omhändertagen av två tidgare okända människor!

...och då har jag ändå inte ens nämnt Madness spelning än.
Jag har lyssnat på och älskat Madness ända sedan jag av någon anledning jag inte minns själv köpte deras samling Absolute Madness i 14/15-årsåldern, så att nu äntligen få möjligheten att se dem live i originalsättning kändes såklart nästa overkligt stort. Ändå var det med en känsla av skräckblandad förväntan jag mötte upp några scooteristvänner som också tagit sig till festivalen framför Pampasscenen strax innan 18:00 på fredagen. Tänk om de inte kunde leva upp till mina högt uppskruvade förväntningar? Tänk om de bara skulle kännas som ett gäng trötta gubbar som gjorde covers på sig själva a'la Smokie?
När bandet så slutligen gled upp på scen, iförda oklanderligt sittande kostymer och solglasögon samt kickade igång One Step Beyond (ja, de började med bästa låten!) blev det otroligt tydligt att jag oroat mig i onödan. Och öppningen var bara början. Under den dryga timmen långa konserten spelade de i stort sett allt jag ville höra - såväl nytt som gammalt. Till och med deras cover på Max Romeos I Chase The Devil/Ironshirt från coverskivan som kom för ett par år sedan. Men det var för i och med House Of Fun det brast totalt inom mig. Då var jag, på fullt allvar, nära att börja gråta. Kort sagt: om jag inte får se en enda spelning till i år skulle det inte göra något. Det här räcker.

Så, nu sitter jag alltså här. Hemma igen, med den där lite tomma, sorgsna känslan man alltid får när man kommit hem från en festival. Den där känslan av att något saknas när man vaknar upp och det inte finns något speciellt att göra. På många sätt är ju det skönt och bra, men det tar ett par dagar att ställa om sig. Posthultsfredsyndrome, helt enkelt.

Hittade detta klipp på YouTube. Det är dåligt filmat och ljudet är inget vidare...men ändå. Någonstans längst där framme står jag!

Dagens:
Madness - House Of Fun

It´s a dirty job, but someone's gotta do it.

Nu avbryter jag min sommarledighet ett par dagar. Det känns dock inte överdrivet tungt att "gå till jobbet" när jobbet innebär att jag får packa DJ-prylarna och bege mig till Hultsfred där det skall spelas skivor i backstagebaren, umgås med goda vänner och ses på band ett par dagar. Några öl kommer säkert att inmundigas också.

Framför allt skall jag se på Madness, som återförenats med hela originalsetupen. Det sägs att publikens hoppande under One Step Beyond gav utslag i form av en fyra på richterskalan när de arrangerade den första Madstock!-festivalen mitt i Finsbury Park 1992. På fredag kväll tänker jag snöra på mig festivalkängorna och hoppas på att orsaka minst en femma i Småland.

Dagens:
Madness - One Step Beyond

Fotoblogg - Wally on the move.

Dagens:
Arcade Fire - No Cars Go

Just nu tar jag dagarna, och bloggandet, som de kommer.

Saxat från dagens DN.

Det har varit dåligt med inlägg sista veckan. Orsaken är att jag helt enkelt gått in i semesterläge. Kanske skärper jag till mig nu, kanske kommer jag att slarva ett tag till. Vi får helt enkelt se.

Dagens:
Tim Buckley - Strange Street Affair Under Blue