Det räckte naturligtvis inte med att jag tvingades se hur en efter en av mina scooteristkollegor uppdaterade sin facebook-status med info om hur de packade och gav sig av till Lincoln, Storbritannien där årets EuroLambretta (ett av Europas, om inte världens, största scooterruns) går av stapeln i helgen (jag kan inte åka eftersom jag dels inte får ledigt nu när såväl terminen som min anställning går mot sitt slut, dels inte har råd).
Nädå. Dessutom plockade jag loss ytterligare en fästing från Qusan - hon drar till sig sådana som en magnet drar till sig metallspån. Jag hatar verkligen fästingar. Jag vet inte om det stämmer, men har hört att de är den enda varelsen på jorden som inte fyller någon som helst funktion i näringskedjan och att det inte finns ett enda annat djur som frivilligt äter dem. Oavsett om det är sant eller inte är de fullständigt avskyvärda och det enda djuret jag dödar utan några som helst betänkligheter, min djupt rotade och långvariga vegeterianism till trots.
Jag brukar elda upp asen. Fästingar är nämligen lite som zombies; det enda som tycks bita på dem är att skilja huvudet från kroppen eller eld - och alla som någonsin plockat bort en fästing vet hur små huvuden de har. Därför kan det förstnämnda inte räknas som ett realistiskt alternativ.
Sålunda ställde jag mig vid tvättstället med fästingen i ett fast pincettgrepp och satte tändaren till den, varpå det vidriga krypet EXPLODERADE och stänkte brinnande små fästingdelar överallt, med både äckel och små brännmärken i mitt ansikte som följd.
Som inläggets rubrik säger - fästingar är onda. Till och med i döden.
Dagens:
The Embassy - You Tend To Forget
No comments:
Post a Comment