Som traditionen bjuder möttes de mest orädda i Blacksmiths upp idag för att trotsa halkan och köra en vända i stan och sedan skåla in det nya året i (alkoholfritt) bubbel.
I år var uppslutningen lite mindre än vanligt, antagligen på grund av det minst sagt halkiga väglaget, därför blev det "bara" jag och Janne som körde samt Jocke som dök upp i följebil.
Hur som helst, nu är scooteråret ordentligt avslutat - trots halkan utan nya repor på någon scooter, brutna ben eller ens så mycket som ett däcksläpp.
Nu bär det vidare till nästa nyårsfirande. Denna gång utan alkoholfritt bubbel.
Av förklarliga skäl fick man inte fota under föreställningen, men jag knep i alla fall en bild vid applådtacken.
De som känner mig, eller läst här på bloggen tidigare, vet detta redan men en av mina största guilty pleasures är musikaler. Fast egentligen är det inte så guilty eftersom jag inte skäms över det direkt. Och det gäller enbart "riktiga" musikaler - popskräp som Grease och Fame har jag inget till övers för direkt. För mig är det full-on symfoniorkester och nästan ingen talad dialog som gäller om det skall funka.
Hur som helst - Jesus Christ Superstar kan väl sägas vara den som lagt grunden till detta då jag matades med den skivan av min mor redan som barn. Jag har dock aldrig sett den "på riktigt" så därför passade jag på att köpa biljetter till den uppsättning som går på Göta Lejon just nu i julklapp till mig och Elle. Samt bjöd med morsan, eftersom det trots allt var hon som fick mig att börja gilla den.
Igår begav vi oss till Stockholm för att se den och mina förhoppningar var såklart ganska höga. Jag har ärligt talat egentligen lite svårt för Ola Salo, som spelar huvudrollen i denna uppsättning, men hade på förhand en känsla av att just rollen som Jesus skulle kunna passa honom perfekt...vilket den såklart gjorde också. I övrigt var det väl som det skall vara på en riktigt musikal - pampigt värre, imponerande scenbygge, sjukt duktiga sångare och en sjujävla show.
Intressant vinkling av Salo att framställa Jesus som ganska kokett. Någon slags rockstjärne-Jesus med hybris typ, vilket ytterligare förstärkes av de moderniserade scenkostymerna - solglasögon, läderbyxor, vit kråsskjorta med mera. Lärjungarna å andra sidan såg mest ut som valfri medlem ur Iron Maiden eller Motörhead, det judiska prästerskapet och fariséerna som italiensk maffioso och de romerska soldaterna som naziskinheads. Allt inramat av en scendekor bestående av rostig plåt, galler och diverse gammalt bråte som kundvagnar och kylskåp.
En annan intressant aspekt av Salos rolltolkning var att fokus plötsligt tycktes hamna mer på Judas, spelad av Patrik Martinsson, som nästan kändes som föreställningens egentliga huvudperson och även dess good guy - den enda som genomskådar storhetsvansinnet och masspsykosen de andra drabbats av och inser vad det kommer att leda till om inte någon, närmare bestämt han, ser till att sätta stopp för det även om det innebär att han måste handla emot sitt eget samvete samt kampen med sig själv detta leder till. Allt medan Jesus å andra sidan är alltför upptagen med att självgott sola sig i glansen av sig själv och inte inser vad som är på väg att hända förrän det gått alltför långt och hans öde redan är bestämt. Intressant, minst sagt.
Så, ja - kort sagt var det väl värt biljettkostnaden och om ni har minsta lilla intresse av musikalisk teater, eller åtminstone står ut med det, rekommenderar jag varmt att se den. Den går till slutet av Mars.
Bara för sakens skull slänger jag med trailern från uppsättningen också.
Långledigt. Julfirande med familjen. Frosseri i julmat. Juldagsutgång med dans på Funky Christmas. Träff med gammal god vän för att catcha upp. Alles gut.
Soul Sounds höll ställningarna på Funky Christmas.
Farsan var inbjuden som hedersgäst när vi för en gångs skull var i Tuna.
Så var det äntligen dags för årets julfest med Blues Scooter Club. Denna gång i Eskilstuna.
Vi hade hyrt hela Hotell Eskilsgården och i ärlighetens namn var jag faktiskt en smula nervös - de här tillställningarna har ju en tendens att spåra en smula och eftersom vi även skall ha årsmöte med SSK på samma plats i februari vill man ju inte bränna alla broar.
Nu visade det sig som tur är att min nervositet var totalt obefogad. Personalen på hotellet var minst sagt avslappnad och ingenting vi gjorde verkade kunna chocka dem. Inte ens Bluestomten utan byxor, män som dansar (och kramas) i bar överkropp, lek med kristallkronor eller att vi sent på natten mer eller mindre lyckades bränna upp stereon. Tvärtom verkade de mest tycka det var roligt.
I övrigt var det som det skall: god mat, lite lekar, en hel del dans och mängder av sprit.
För första gången sedan jag och Elle träffades för över elva år sedan har vi plats med en riktig julgran. Extra fint då att vi dessutom fick en av Skandiamäklarna som tack för att vi såväl köpte huset som sålde lägenheten via dem. Trevligt!
Jodå. Det var precis lika bra som för 14 år sedan. Kanske till och med bättre.
Och jodå, vi stod längst fram. Och jodå, vi skrek med. Och jodå, vi röjde som dårar.
Men nej - jag kunde faktiskt gå dagen efter. Fast lite träningsvärk hade jag allt.
Enligt Refused själva är det här deras sista turné någonsin, vilket således innebär att lördagens spelning var deras sista i Stockholm någonsin. Å andra sidan sade de för 14 år sedan att de aldrig någonsin kommer att återförenas och bad media bränna alla foton på dem så man vet ju aldrig, men om man förutsätter att de menar allvar denna gång så:
Hejdå Refused! Tack för de här åren och alla fantastiska spelningar. Ni har tagit uttrycket "to go out with a bang" till en ny nivå.
Punkrockpublik i internetåldern.
Ett par iPhone-filmade videoklipp måste jag såklart bjuda på också. Ursäkta den kassa kvaliteten. Först och främst - introt (med ett litet gästspel av Fyris). Här har vi ett band som vet hur man gör entré. Peppen var total!
Och sedan, såklart, Rather Be Dead. Fortfarande en av de mest effektiva livelåtarna någonsin. Och Dennis Lyxzén är fortfarande en av de bästa frontmän man kan ställa på en scen. Som synes hade jag tagit en paus från piten och ställt mig vid sidan av scenen för att hämta andan här.
Om de är ens hälften så här bra på lördag räcker det för mig.
Jag förstår att det är lätt att få intrycket att jag inte lyssnar på någonting som är gjort efter 1980, eller åtminstone inte något som låter som om det var gjort efter 1980. Men det är inte riktigt sant.
Det var sommaren 1998 och i efterhand skulle vi komma att kalla den för "festivalsommaren". Även om jag egentligen mest lyssnade på indie och punk lyssnade de flesta av mina vänner på hardcore.
Vårt lilla Eskilstuna-crew kallade sig EAHC och åkte land och rike runt på festivaler, spelningar och demonstrationer. Vi hade flera band, varav jag (förutom mitt "riktiga" rock/popband Auster) var med i HC/crustbandet Slaktad.
Som sagt var de andra i gänget större HC-fanatiker än vad jag är, men det fanns ett band som jag avgudade lika mycket som mina vänner. Det var Refused. Jag gillade dem redan på deras första album, men när deras tredje, och sista album, The Shape Of Punk To Come släpptes knockades jag total av denna veritabla käftsmäll av nyskapande punk...om man ens kan kalla den eklektiska blandningen av klassisk punkrock, hardcore, metall, elektronisk musik, jazz, pop, rock och alla andra musikstilar man kan tänka sig, kryddad med en rejäl dos politik, för punk.
Jag tror vi såg Refused 20 gånger den sommaren. I alla fall kändes det så. De spelade på varenda festival och vi åkte på varenda festival. Varje gång (nästan) stod vi längst fram och skrek med i vartenda textrad.Varje gång röjde vi som dårar. Varje gång var Refused lika bra. Sedan lade de ned.
Sedan dess har deras rykte, trots att de inte spelat tillsammans på 14 år, bara växt och växt. Idag är de ett av de mest legendariska banden i världen inom sin genre. Och i somras återförenades de för att genomföra avskedsturnen som aldrig blev av. De spelade inför tiotusentals personer på amerikanska festivalers största scener och alla som såg dem var lyriska.
På lördag återförenas det gamla EAHC-crewet för att i en hyrd minibuss bege sig till Stockholm och Globen Annexet när Refused spelar. Vi kommer att stå längs fram och skrika med i varenda textrad. Och kanske röja som dårar...även om risken är att vi inte kommer att kunna gå dagen efteråt i så fall.
Idag kom snökaoset till Eskilstuna, som det brukar heta på kvällstidningsjargong.
Med andra ord är det inte att tänka på att köra scooter eller meka...faktum är att det till och med är så gott som omöjligt att komma in i garaget i nuläget. Jag hade någon slags naiv förhoppning om att kunna komma i ordning där under veckoslutet, men för tillfället kan man nätt och jämnt ens ta sig fram till garageporten, så det känns som om jag får skjuta det på framtiden.
Ett positivt sätt att se på saken är dock att jag nu istället får tid att med gott samvete ägna mig åt lite musik med gott samvete. Särskilt nu när jag har en "ny" gitarrförstärkare tillverkad av samme gitarrist/Blacksmiths-medlem vid namn Lars som jag nämnde i förförra inlägget.
Under företagsnamnet ReVintage förser han vintage-törstande gitarrister landet över med handtillverkade helrörsförstärkare (så kallade boutique-stärkare) av bästa möjliga kvalitet och tillverkade av handplockade komponenter. Och när jag av en ren slump nämnde att jag funderade på att skaffa en bra lite mindre förstärkare som skulle fungera att använda på scen men ändå inte ta så mycket plats hemma sade Lars att han hade en av sina som stod oanvänd hemma och att jag kunde få (eller snarare på obestämd tid "låna") den. Det kallar jag vänlighet! Fast å andra sidan är det klart att vi hjälper varandra när vi båda kör scooter och dessutom nästan är grannar.
Den låter fantastiskt - och att den dessutom är snygg gör ingenting. Inte ens Elle gnällde när jag ställde upp den hemma.
Tack Lars! Nu har jag något att göra tills det tinar upp lite.
Jobbhelg igen. Tämligen lugnt med andra ord - men jag passade i alla fall på att göra lite annat också. Bland annat slinka ned på Josefs House Of Blues efter att jag klivit av för att lyssna på när min(nästan) granne, även medlem i Blacksmiths, Lars leverade lite jump-blues med sina kollegor i E-Flat Jump. Med blåssektion och allt. Svängigt så det räcker och blir över.
Läshörnan i vardagsrummet blev riktigt bra om jag får säga det själv.
Nu är de sista golven i huset lagda - det gick över förväntan med tanke på att jag, som sagt, aldrigvarit i närheten av ett golv i den bemärkelsen tidigare. Det som tagit längst tid är nog egentligen underarbetet samt att kapa till lister och liknande så det blir snygga skarvar. Förutom klickgolvet i sovrummet då. Låt mig säga som så att alla utsagor man läst och hört om att "någon som aldrig lagt ett klickgolv innan gör det på ett par timmar första gången" inte stämmer. I alla fall inte om rummet det skall läggas i ligger i ett över 100 år gammalt hus med inte en enda rak väg. Jag har mätt, sågat, mätt igen, sågat igen, svurit, slängt golvbitar, mätt, sågat och så vidare i vad som känns som en evighet...men nu är det i alla fall klart, sånär som på några smyglister som skall sättas dit. Och det blev, till slut, precis som vi tänkt oss. Även om det tog lite längre tid än planerat - ett par timmar blev snarare ett par dagar.
Nu är det största alltså klart och det kan börja målas om - men det får bli lite på om pö.Och framför allt kan jag äntligen börja få ordning på det viktigaste: garaget! Mekabstinensen börjar nå astronomiska proportioner nu så det är verkligen på tiden.
Det såg kanske inte så mysigt ut under arbetet...
...men det blev desto mysigare när det var klart. Q verkar nöjd med att hamrandet och sågandet äntligen tystnat.
Notera för övrigt den läckra italienska herrbetjänten från 50/60-tal. Har varit på jakt efter en sådan i bra skick och till vettigt pris länge nu, så när jag sprang på denna på Pingstkyrkans Second Hand blev jag minst sagt glad.
...uppdatera bloggen var det ja. Har haft fullt upp med golvfixande, jobb och annat kul så det har inte blivit av på en vecka. Igen. Sorry för det.
Börjar väl där jag (typ) var sist:
Helgen var tämligen lugn. Fredagskvällen gick åt till att svära och skära till golvplankorna i sovrummet (den som påstod att det tar en amatör ett par timmar att lägga ett klickgolv ljög, det kan jag säga med säkerhet nu).
Lördagen fick vi besök av Cheeta och Camilla, eftersom vi lovat att bjuda dem på middag som tack för flytthjälpen. Det blev en hel del snack om vin, glögg och vinylskivor. Cheeta är nämligen en vinylsamlare av stora mått.
För övrigt hade han även med sig en trevlig samling med rar brittisk punk från sent 70-tal (på vinyl såklart) som present till mig. Det tackar vi för!
Sprang även på mina bekanta i Stockholms (om inte Sveriges) finaste reaggae soundsystem, Bangarang HiFi på festen i torsdags och vi bestämde oss lite spontant för att ta en promobild - där och då.
Med tanke på att vi hade typ en minut på oss, stället var fullpackat med folk
samt minst sagt mörkt och jag bara hade tillgång till blixten som satt
på kameran blev det helt ok. Och med tanke på ölen vi alla (även jag)
hade i kroppen blev det till och med rätt bra.
I lördags fick vi finbesök i form av Nina - finsk scooterist, kulturvurmare och god vän, numera boende på de östgötska slätterna. Dessutom tidigare ägare till den röda TV175 som idag är min ägo!
Denna gång hade hon varken sin man Ola (också en god vän) eller deras son med sig utan var på semester från familjen så att säga. När man får finbesök tar man naturligtvis med dem på finöl, därför spatserade vi ned till Eskilstuna Ölkultur (vilket den senaste tiden för övrigt verkar ha blivit det enda ställe vi går ut till). Att det var smockfullt där och dessutom ett coverband som gjorde att det hela kändes mer som ett after-ski än den mysiga medlemspub det brukar vara gjorde ingenting. Ölen var lika god ändå och Eskilstuna Ölkultur är fortfarande Sveriges förmodligen bästa mikrobryggeri. Och det säger jag inte för att jag är lokalpatriot.
Att Fred Perry, det klassiska klädmärket mest kända för sina sportpikeér och pullovers, är nära knuten till den mod- och skinkultur jag älskar så mycket har väl knappast undgått någon? Därför var det inte så mycket att fundera över när jag blev inbjuden för att fira märkes 60-årsdag tillsammans med, förutom alla goda vänner som också blivit inbjudna i egenskap av "ambassadörer" för märket, ett gäng bra DJ:s som Punky från Soulastatic, Bangarang Hi-Fi, Magnus Carlson och inte minst den legendariske brittiske soul-DJ:n Steve Cato.
Inte så mycket mer att säga egentligen - en fest värdig en 60-åring helt enkelt!
Några (med betoning på några) fler bilder finns här.
Lokalen var såklart dekorerad med scootrar som de försetts med av mina vänner i Lambretta Club Sthlm och Sthlm Mod Scooter Club. Så här borde det se ut inne på alla krogar...
Sådärja - då har jag lagt mitt livs första golv. Blev inte så pjåkigt om jag får säga det själv. Återstår att se om det fortfarande ser lika bra ut om ett par år... Dags att fortsätta till nästa golv då. Nu är det "läshörnan" i vardagsrummets tur.
Ett historiskt ögonblick - Jonas fick äntligen in motorn i sin TV175! Crispin assisterar.
Igår var det dags för en av de mekkvällar/fester vi kör med jämna mellanrum med Lambretta Club Stockholm igen. Jag hade inte tänkt åka denna gång, eftersom det är fullt upp med annat just nu, men efter att känt efter lite bestämde jag mig för att göra en snabbvisit i huvudstaden och umgås med mina kamrater ett tag för att sedan ta sista tåget hem trots allt.
Goda vänner, ett garage, ett gäng scootrar och verktyg - mer än så krävs inte egentligen. Samt ett par öl då, naturligtvis.
I brist på uppträdande trubadur kan man alltid leka lite med mobilkameran istället.
I lördags begav jag och min gode vän Daniel oss till sveriges bästa mikrobryggeri/ölklubb Eskilstuna Ölkulturi syfte att se Ola Aurell framföra lite lustiga visor. Vi var där halv åtta, då enligt uppgift spelningen skulle börja. Halv tio hade Ola fortfarande inte klivit på scenen och vi bestämde oss för att fråga i baren när spelningen skulle kunna tänkas börja. Det visade sig då att han anlänt strax innan sju och ingen tänkt på att det var Allhelgonaafton, alltså röd dag, vilket innebär att tågen inte går som vanligt. Eftersom Ola var tvungen att vara tillbaka i Stockholm innan nio blev han därför tvungen att ta åttatåget hem och hade således gått på redan klockan sju, spelat tjugo minuter och sedan begett sig till tågstationen igen. Så kan det gå.
Det kan jag med säkerhet konstatera efter denna helgs halloweenfest under vilken jag tänkt mig försöka på någon slags gothutstyrsel komplett med smetig kajal och svart nagellack - det hela slutade med nagellack överallt. Inte bara på naglar utan även på fingrar, handflata, i tvättstället och till och med på badrummspegeln. Vet inte om jag skall skylla på ovana vid dylika produkter, fumlighet eller på att jag valde att köpa billigast möjliga nagellack för 10:- Hemköp (jag misstänker dock att det sista, hur mycket jag än försöker övertala mig själv om motsatsen) inte har något alls med saken att göra.
Systrar i kostym.
Småkass iPhone-bild på min utstyrsel. Notera kladdigt nagellack.
Miriam bor i Göteborg. Jag känner henne inte alls, men för ett par veckor sedan var hon ute och övningskörde med sin son. Av en ren slump var det samtidigt som vi körde Bosse Högberg Memorial Run under In The City och...ja, det här är vad som hände.
Är det fler än jag som tycker att någon borde ge Miriam ett eget TV-program omedelbart?
..har passerat. Och ännu en gång har jag spenderat större delen av den instängd i ett personalutryme. Vilket dock inte hindrat mig från att ändå göra något roligare än att bara jobba - jag var exempelvis och såg mina modskamrater i The Men från Lund spela förband till Fatboy på Lokomotivet här i stan. De levererade en helsikes show, komplett med vodkaspottande (jag tror i alla fall det var vodka), jonglerande med tamburin och maraccas, rullande över gitarrstärkare och inte minst ett imponerande gästspel av sångaren Svens dotter. Fatboy gick inte heller av för hackor för den delen.
Hemmahäng på fredagskvällen.
Det värsta med att jobba helg är att göra det med en kollega som köper alldeles för mycket smågodis och säger "jag vill inte ha något kvar efter helgen så ta hur mycket du vill". Den här var full imorse. Jag som inte ens gillar godis egentligen.
Det här får mig fortfarande nästan att vilja sälja scootrarna, huset, säga upp mig från jobbet, lägga ned vegetarianismen, köpa en pickup, flytta till en husvagn, försörja mig på att odla majs och börja äta överkörda djur. Men bara nästan.
Dagens: Southern Culture On The Skids - Camel Walk
...har kännetecknats till största delen av hemmahäng.
På fredagen var det jag, Elle och Qusan. På lördagen fick vi sällskap av Joel, Elin, Erik och Mimmi. Och i söndags kom mina föräldrar över med hembakt äppelpaj. Ibland räcker det så.
(Vi hann visserligen med ett besök på Vingåkers Factory Outlet samt fick hjälp av Elles pappa att fixa taket till källaringången också, men det sparar jag eventuellt till senare inlägg).
Det är väl bara att inse, och acceptera, att hösten är här på riktigt när man möts av detta på kvällspromenaden. Inte för att det gör mig så mycket egentligen - jag tenderar att mellan varje år glömma bort att jag faktiskt gillar hösten riktigt mycket.
Jag har skrivit förvånansvärt lite (tycker jag iaf själv) här på bloggen om vårat hus och flytten. Men för att sammanfatta vad som hänt sedan flyttlasset gick är vi nu så gott som installerade. Det mesta är i alla fall uppackat och det börjar kännas som ett hem. Det innebär naturligtvis att det är dags att ta tag i nästa steg - ommålning, renoveringar och annat sådant kul.
Jag har därför passat på att ta lite bilder på hur det ser ut i nuläget, för att sedan kunna dokumentera arbetet och jämföra före och efter.
Det är ganska många bilder så jag kommer inte att lägga upp dem här, men den som är nyfiken på hur det ser ut nu - när vi kommit börjat komma i ordning men ännu inte börjat fixa väggar, golv och sådant- kan kolla på min Flickr. Där ligger alla bilder - dessutom med lite info om vad vi skall göra i varje rum, dock på engelska eftersom Flickr är internationellt.
Flickr-galleriet med bilder från vårt nya hem som det ser ut idag hittar ni om ni klickar här.
Knappast den finaste delen av vårat hem, men kanske den viktigaste (även om det råder delade meningar om det) och antagligen den som kommer att genomgå störst förändringar under tillfixningen. Dessutom måste jag såklart få in lite scootrar i inlägget.
Nu har jag gått igenom och lagt upp ett gäng foton från helgen i Göteborg. Tänker inte skriva så mycket mer om det, utan bilderna får (som vanligt) tala för själva. Ni hittar resten av dem här.
