Mellandagsnöje.

Av förklarliga skäl fick man inte fota under föreställningen, men jag knep i alla fall en bild vid applådtacken. 

De som känner mig, eller läst här på bloggen tidigare, vet detta redan men en av mina största guilty pleasures är musikaler. Fast egentligen är det inte så guilty eftersom jag inte skäms över det direkt. Och det gäller enbart "riktiga" musikaler - popskräp som Grease och Fame har jag inget till övers för direkt. För mig är det full-on symfoniorkester och nästan ingen talad dialog som gäller om det skall funka. 

Hur som helst - Jesus Christ Superstar kan väl sägas vara den som lagt grunden till detta då jag matades med den skivan av min mor redan som barn. Jag har dock aldrig sett den "på riktigt" så därför passade jag på att köpa biljetter till den uppsättning som går på Göta Lejon just nu i julklapp till mig och Elle. Samt bjöd med morsan, eftersom det trots allt var hon som fick mig att börja gilla den.

Igår begav vi oss till Stockholm för att se den och mina förhoppningar var såklart ganska höga. Jag har ärligt talat egentligen lite svårt för Ola Salo, som spelar huvudrollen i denna uppsättning, men hade på förhand en känsla av att just rollen som Jesus skulle kunna passa honom perfekt...vilket den såklart gjorde också. I övrigt var det väl som det skall vara på en riktigt musikal -  pampigt värre, imponerande scenbygge, sjukt duktiga sångare och en sjujävla show.

Intressant vinkling av Salo att framställa Jesus som ganska kokett. Någon slags rockstjärne-Jesus med hybris typ, vilket ytterligare förstärkes av de moderniserade scenkostymerna - solglasögon, läderbyxor, vit kråsskjorta med mera. Lärjungarna å andra sidan såg mest ut som valfri medlem ur Iron Maiden eller Motörhead, det judiska prästerskapet och fariséerna som italiensk maffioso och de romerska soldaterna som naziskinheads. Allt inramat av en scendekor bestående av rostig plåt, galler och diverse gammalt bråte som kundvagnar och kylskåp.

En annan intressant aspekt av Salos rolltolkning var att fokus plötsligt tycktes hamna mer på Judas, spelad av Patrik Martinsson, som nästan kändes som föreställningens egentliga huvudperson och även dess good guy - den enda som genomskådar storhetsvansinnet och masspsykosen de andra drabbats av och inser vad det kommer att leda till om inte någon, närmare bestämt han, ser till att sätta stopp för det även om det innebär att han måste handla emot sitt eget samvete samt kampen med sig själv detta leder till. Allt medan Jesus å andra sidan är alltför upptagen med att självgott sola sig i glansen av sig själv och inte inser vad som är på väg att hända förrän det gått alltför långt och hans öde redan är bestämt. Intressant, minst sagt.

Så, ja - kort sagt var det väl värt biljettkostnaden och om ni har minsta lilla intresse av musikalisk teater, eller åtminstone står ut med det, rekommenderar jag varmt att se den. Den går till slutet av Mars.
 

Bara för sakens skull slänger jag med trailern från uppsättningen också.

Dagens:
Ensemblen från Göta Lejon - Hosanna