Stockholm, Sankt Eriksbron kl 12:00 i lördags.Fler bilder kommer inom en snar framtid.
Man skulle kunna säga att det blev ett helsikes flängande och inte mycket sömn i helgen...men faktum är att det vore en underdrift. Jag gick all in på sömnbristen redan på fredagen genom att direkt efter att dagens jobb var avklarat bege mig ned i garaget för att i sista sekund (finns det något annat sätt?) ge mig på att försöka få den röda TV175:an körklar inför lördagen och Mods vs rockers i Stockholm genom att helt enkelt låna baknavet från Silver Specialen. Nu är såklart "helt enkelt" inte rätt uttryck egentligen, eftersom sådana här grejer sällan, om någonsin, är så enkla som man tror. Därför blev väl närmare ett på natten innan jag slutligen gick till sängs och jag var således inte helt pigg och fräsch när det var dags att kravla sig 06:00 morgonen (ok - jag erkänner att de där ölen som slank ned medan jag skruvade kan ha haft lite att göra med saken också) för att packa, kicka igång scootern och bege mig mot Stockholm.
På vägen dit stannade jag till och mötte upp en god vän. Vi körde därefter tillsammans på varsin Lambretta TV175 mot Stockholm och centralen för att där plocka upp Elle, som beslutat att ta tåget till Stockholm eftersom hon skulle vidare på 30-årsfest i Södertälje efter dagsaktiviteterna, och placera henne bakpå min hoj.
När vi anlände till St Eriksplan, där modsen skulle samlas, en kort stund senare var det redan fullt av glänsande plåtscootrar och gröna parkas och efter att ha hälsat på alla goda vänner gav president Christian från Lambretta Club Stockholm traditionsenligt en genomgång av den kommande dagen innan det var dags att starta scootrarna och köra tillsammans mot St Eriksbron för att möta upp rockersgänget.
Vi var först på plats och fick vänta en stund på att våra nemesis och deras maskiner skulle dyka upp från andra hållet. Spänningen var olidlig och "we are the mods!"-ropen samt tvåtaktssmattret ekade mellan husen. Hur många skulle de vara? Och hur många var vi egentligen?
Snart nog syntes ett rökmoln i horisonten och på given signal startade vi och körde i samlad trupp för att möta våra ärkefiender halvvägs. Det tutades, skreks, hyttes med nävar och lukten av bränt gummi spred sig över området.
När våra två läger passerat varandra och vi hetsat färdigt fortsatte vi på varsitt håll ut till Vinterviken för att göra upp på riktigt. Om detta hade varit i England för 50 år sedan hade det antagligen skett med hjälp av nävar, kängor och kanske vissa tilltyggen. I Stockholm 2011 valde vi dock att bevisa vem som var starkast på ett lite mer civiliserat sätt: dragkamp. Som modsen vann. So much for de stora, manliga rockersen och deras muskler.
Efter att ha släpat ett gäng rockers hängade i repet några meter längst med gräset åkte vi vidare genom Stockholms gator - denna gång tillsammans som såta (nåja) vänner. Känslan av ljudet, rökutvecklingen och lukten som uppstår när 150+ gamla tvåhjulingar kör tillsammans är svår, om inte omöjlig, att beskriva i ord. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det är mycket, mycket maffigt.
Slutmålet var som vanligt Nytorget där vi ställde upp oss för räkning av antalet fordon. Tyvärr fann vi oss, än en gång, vara fåtaliga. Om än med knapp marginal - rockersasen vann för fjärde året i sträck med 78 mullrande, oljdedrypande motorcyklar mot 75 stilrena, glänsande scootrar.
Men, som jag sagt tidigare år - egentligen gör det inte så mycket. Vi vet ju alla att hur många fler än oss de än må vara på papperet så vinner stil och finess över läder och brutalitet alla dagar i veckan.
Nåväl, efter att ha skjutsat Elenor till stationen och så hon kunde ta sig till tidigare nämnda födelsedagskalas i Södertälje drog jag och några till och käkade indiskt, medan jag funderade för fullt på hur jag skulle lägga upp kvällen. Jag ville ju självklart delta i kvällens festligheter, men samtidigt fira födelsedagsbarnet. Efter att ha gnuggat geniknölarna en stund (och fått lite idéhjälp av andra) lyckades jag formulera vad som åtminstone på papperet framstod som en fantastisk plan. Jag grenslade således min scooter än en gång och brände snabbt av milen mellan Stockholm och Södertälje för att förfesta på Elles kusins 30-årsfest. Anlände vid 18, umgicks och drack några öl för att sedan ta mig till tågstationen och hoppa på 22-pendeln tillbaka till Stockholm där jag mötte upp några av de andra och bi begav oss mot Kolingsborg - kanske mera känt som nattklubben i den klassiska kalkonrullen G - som var platsen för kvällens begivenheter.
Totalt fyra band spelade - soultjejerna (som iofs har en kille med) i The LaVettes och skagubbarna i TicTox representerade oss mods och Bulldog Mack samt The Bonks spelade rock för rockarna. Jag behöver väl knappast nämna vilka som regerade såväl på scen som på dansgolvet? Dessutom lirade ett antal DJ:s från båda läger, av vilka jag var en.
Om jag skall vara helt ärlig är minnena från festen en aning luddiga av någon anledning, men jag spelade i alla fall skivor både själv samt ihop med min gode vän(inna) Challe. Tror även jag körde lite ihop med Tailor Bob och Henrik. I övrigt har jag svaga minnen av att vi pogade i bar överkropp till TicTox avslutning bestående av covers på Pretty Vacant och Love Will Tear Us Apart - ett minne jag antar att stämmer av blåmärkena på mina ben och armar att döma.
Det var någon gång i den vevan min på papperet så briljanta plan för kvällen och natten fallerade. Med besked. Jag lyckades nämligen på något vis tappa bort min sovplats och tyckte istället att det kändes som en utmärkt idé att helt enkelt stanna uppe och ta första pendeln till Södertälje istället för att försöka ordna en soffa hos någon annan att sova på. Jag menar, min scooter stod ju redan i Södertälje och Elle var där så varför inte bara åka dit på en gång?
Vad jag missade att ta med i beräkningarna var flera saker. Exempelvis att klubben stängde 03:00 men Centralen öppnar först klockan fem på morgonen. Och att första pendeln till Södertälje går 07:00 på söndagar. Och att de jag skulle till bor lite utanför stan och jag därför var tvungen att ta bussen från Östertälje station - som gick ungefär en timme efter att tåget skulle vara framme.
Således promenerade jag genom en huvudstad natten sänkt sig över till tågcentralen där jag snällt fick vänta en och en halv timme tillsammans med allsköns turister, a-lagare och langare på att bli insläppt. För att därefter, något skamset, kapitulera och inse att jag omöjligt skulle kunna hålla mig vaken i väntan på tåget, svepa in mig i parkan, fluffa upp väskan till något som åtminstone nästan fungerade som kudde och lägga mig tillrätta på en av bänkarna därinne. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte situationen kändes en smula pinsam, men samtidigt kan jag åtminstone vidhålla att jag höll träffens tema natten ut (de av er som sett Quadrophenia förstår nog var jag menar). Som tur är kvicknade jag till vid halv sju, precis innan vakterna anlände och började peta på alla de andra sömntutorna på Centralen, så jag begav mig till perrongen mitt tåg skulle gå ifrån.
När jag väl kommit till Östertälje station fick jag vänta ytterligare en timme på att min buss skulle anlända. Och inte nog med det - sedan fick jag promenera ett par kilometer till Elles kusin, iklädd fodrad parkas trots strålande solsken och med endast något mindre än en och en halv timmes sömn i kroppen. När jag väl kom fram var de flesta i huset redan vakna och efter att ha bjudits en rejäl frukost (samt ett par något förvånade blickar) kände jag mig otroligt nog ganska skaplig.
Här skulle man kunna tro att helgens strapatser var över - men så är såklart inte fallet. När jag väl framåt eftermiddagen kände mig något sånär redo att bege mig hemåt kom jag nämligen inte längre än till strax utanför Nykvarn förrän jag kände ett ryck i gashandtaget och plötsligt inte hade annat än tomgång. Som vid det här laget van Lambrettist hade jag såklart verktyg med mig, och efter att ha demonterat förgasaren insåg jag att trotteln slitits ut så att den lilla arm som styr gaspådraget inte längre fick fäste.
Som tur är bor min gode vän Mats i krokarna och ett snabbt samtal till honom senare var han på väg till min undsättning, med förhoppningsvis de reservdelar jag behövde. Jag skall bespara er historien om den irriterande motorcykelgubbe som stannade till medan jag väntade och skulle berätta hundra skrönor om hans ungdomstid då han "också körde Vespa" och hoppar istället till när Mats anlände. Såklart utan just de delar jag behövde.
"Nöden är uppfinningarnas moder" brukar det ju dock heta så tack vare lite riktigt grottmek som bland annat involverade brunnslock och hammare var jag efter ett tag på väg igen (om än med en förgasare som vissa delar på aldrig mer kommer att gå att återställa till sitt forna jag). Visserligen fick jag stanna och riva ned förgasaren samt hamra lite till i Strängnäs eftersom skiten släppte igen, men den gången gick det fortare eftersom jag dels visste var felet låg denna gång, dels inte behövde oroa mig för att skada något som jag inte redan hade förstört.
Otroligt nog var jag trots allt detta hemma redan vid halv nio på kvällen - helt förstörd vid det laget, men ändå hemma.
Dagens:
Herbie Goins & The Night Timers - Cruisin'
No comments:
Post a Comment