Monday, May 30, 2011

Kallt, rörigt och...askul.

Det är nu över en vecka sedan jag kom hem från Norge och Vespa World Days. Och faktum är att jag till och med hunnit med ytterligare en träff sedan dess...men den får ett eget inlägg snart istället.

Hur var det då? Jo, det var löjligt kallt. Träffen tog plats i Gjøvik som ligger några mil från Lillehammer. Alltså högt upp. Att lägerplatsen dessutom var belägen högst upp på en kulle (eller snarare ett mindre fjäll) gjorde inte såklart inte att kylan blev direkt mindre bitande. Att vi sov tretton pers i ett militärtält med kamin hjälpte inte ett dugg och efter att ha spenderat första natten (då temperaturen enligt uppgift kröp ned emot någon minusgrad), då jag vanan trogen sov iklädd i stort sett bara underkläder, skakandes så mycket att jag höll farsan och Mogge som sov bredvid mig vakna genom att vibrera som en eltandsborste bestämde jag mig helt enkelt för att inte ta av varken parka eller kängor mer under resten av träffen. Punk så det förslår, men ack så mycket varmare.

Det var dessutom smått katastrofalt arrangerat. Jag har visserligen viss erfarenhet av hur det är attt försöka knyta ihop ett run och vet hur svårt det kan vara att få allt under till och med en mindre träff. Därför har jag full förståelse för att saker kan gå snett under en träff så stor som Vespa World Days. Men nu blev det nästan löjligt: att vissa problem uppstår är oundvikligt, men när ens land får äran att arrangera en av de större träffarna i världen och man vet att folk reser från hela världen, i många fall på scooter (jag pratade bland annat med en portugis som spenderat två veckor i sadeln för att ta sig till Gjøvik), är det närmast respektlöst att slarva så mycket som det gjorts i detta fall. Några smakprov:

Tydligen lever norrmän på smörgåsar. Därför bestod de utlovade lunchpaketen (mat skulle ingå i anmälningsavgiften) av tre smörgåsar: en med skinka, en med korv och en med ost. Tanken var tydligen att vi vegetarianer alltså skulle överleva på en ostmacka om dagen.
Frukosten bestod av rostbröd, orostat eftersom brödrost inte fanns att tillgå, och sylt. Samt kaffe som bereddes i en (ja, just det - EN) Moccamaster. Strax över 900 scooterister från hela världen skulle alltså förses med kaffe från en normalstor hemmakaffebryggare. Jag har på fullt allvar aldrig sett en person med mer panik i ögonen än den stackars herre som under frukosten stod och stirrade ut bryggaren i väntan på att nästa kanna skulle bli klar medan kön av smått bakfulla och kaffesugna gäster ringlade lång ut från frukosttältet.
Den stora rideouten till Lillehammer på lördagen blev avklippt på mitten och eftersom vi inte fått någon info om exakt var vi skulle och det varken fanns någon personal som åkte längre bak i kortegen eller någon man kunde ringa för att få info blev vi ett hundratal personer som förvirrat cirkulerade runt på måfå i centrum en bra stund utan att ha en aning om var vi skulle innan vi efter ungefär en halvtimme lyckades hitta de andra.
Det blev varken några fungames eller concours de elegancé som det brukar vara på de här större träffarna.
Vid lördagen stora galamiddag fanns visserligen en vegetariskt huvudrätt, men vi som inte äter kött fick vara utan förrätt.
Underhållningen på kvällarna bestod av irländska (läs - norrmän som låtsade vara irländare) trubadurer på torsdagen och ett 70-talshårdrockscoverband på fredagen - inga DJ:s och inget dansgolv. På lördagen spelade iofs ett riktigt bra 60-talstributeband, men efter att de spelat kvar vid tiosnåret på kvällen stod runt 900 partysugna människor något överraskat kvar i det tysta partytältet. Det fanns nämligen ingen DJ denna kväll heller...och dessutom hade bandet tagit med sig ljudanläggningen.
Att allt dessutom är löjligt dyrt i Norge var visserligen inte arrangörernas fel, men gjorde därmed inte saken bättre. Särskilt inte för den gode svenskkollega som något chockad kom tillbaks efter att ha varit inne i stan för att "fylla på förråden" och berättade att han fått betala nästan 400 NOK för ett sexpack folköl, ett paket cigg, en snusdosa och en påse chips.

Men, trots alla dessa smärre katastrofer var det samtidigt helt fantastiskt. Svensklägret som vi döpte till Gjøvik Soul Club, komplett med danstält och allt, var helt klart träffens partyräddare. Vi inte bara såg till att hålla tempot igång på campingen till tidigt på morgnarna utan räddade även festen på lördagsnatten genom att flytta hela partyutrustningen, inklusive mp3-spelare, bergssprängare och discokula till partytältet på festivalområdet för att åtminstone någon form av musik skulle finnas där. Vi fick vara med på bingolotto. Det burnades och kördes spontandragrace i var och vartannat hörn. Man träffade folk ifrån hela världen och av alla sorter - allt från pensionerade italienska gubbar som kört Vespa sedan 50-talet till dyngraka tyska scooterboys i jeansväst och cammobyxor. Vägarna kring Lillehammer var helt fantastiska och utsikten magnifik - Norge är verkligen ett nästan löjligt vackert land. Och att köra i en flera kilometer lång kortege med scooterister från hela världen på sådana vägar är så klart alltid en svårslagen upplevelse. Och sedan är det ju inte varje dag man får se tolv tyska akrobater på fyra 50-tals Vespor.

Jag vill dessutom tillägga att jag numera vet att det aldrig är så skönt att duscha som när man kommer hem efter att ha spenderat tre dygn sovandes (det lilla man sovit) i ett militärtält med 12 snarkande Örebroare, iklädd parka och kängor samt samma jeans och tröja dygnet runt.

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

2 comments:

Nissepetter said...

Ja, det stämmer. Norrmän äter faktiskt bara mackor. Helt sjukt är det.

På tal om att inte duscha när man är ute i fält.. jag hittade en pärla en gång under förhuden.. ;)

duygum said...

cool!!!