Kallt, rörigt och...askul.

Det är nu över en vecka sedan jag kom hem från Norge och Vespa World Days. Och faktum är att jag till och med hunnit med ytterligare en träff sedan dess...men den får ett eget inlägg snart istället.

Hur var det då? Jo, det var löjligt kallt. Träffen tog plats i Gjøvik som ligger några mil från Lillehammer. Alltså högt upp. Att lägerplatsen dessutom var belägen högst upp på en kulle (eller snarare ett mindre fjäll) gjorde inte såklart inte att kylan blev direkt mindre bitande. Att vi sov tretton pers i ett militärtält med kamin hjälpte inte ett dugg och efter att ha spenderat första natten (då temperaturen enligt uppgift kröp ned emot någon minusgrad), då jag vanan trogen sov iklädd i stort sett bara underkläder, skakandes så mycket att jag höll farsan och Mogge som sov bredvid mig vakna genom att vibrera som en eltandsborste bestämde jag mig helt enkelt för att inte ta av varken parka eller kängor mer under resten av träffen. Punk så det förslår, men ack så mycket varmare.

Det var dessutom smått katastrofalt arrangerat. Jag har visserligen viss erfarenhet av hur det är attt försöka knyta ihop ett run och vet hur svårt det kan vara att få allt under till och med en mindre träff. Därför har jag full förståelse för att saker kan gå snett under en träff så stor som Vespa World Days. Men nu blev det nästan löjligt: att vissa problem uppstår är oundvikligt, men när ens land får äran att arrangera en av de större träffarna i världen och man vet att folk reser från hela världen, i många fall på scooter (jag pratade bland annat med en portugis som spenderat två veckor i sadeln för att ta sig till Gjøvik), är det närmast respektlöst att slarva så mycket som det gjorts i detta fall. Några smakprov:

Tydligen lever norrmän på smörgåsar. Därför bestod de utlovade lunchpaketen (mat skulle ingå i anmälningsavgiften) av tre smörgåsar: en med skinka, en med korv och en med ost. Tanken var tydligen att vi vegetarianer alltså skulle överleva på en ostmacka om dagen.
Frukosten bestod av rostbröd, orostat eftersom brödrost inte fanns att tillgå, och sylt. Samt kaffe som bereddes i en (ja, just det - EN) Moccamaster. Strax över 900 scooterister från hela världen skulle alltså förses med kaffe från en normalstor hemmakaffebryggare. Jag har på fullt allvar aldrig sett en person med mer panik i ögonen än den stackars herre som under frukosten stod och stirrade ut bryggaren i väntan på att nästa kanna skulle bli klar medan kön av smått bakfulla och kaffesugna gäster ringlade lång ut från frukosttältet.
Den stora rideouten till Lillehammer på lördagen blev avklippt på mitten och eftersom vi inte fått någon info om exakt var vi skulle och det varken fanns någon personal som åkte längre bak i kortegen eller någon man kunde ringa för att få info blev vi ett hundratal personer som förvirrat cirkulerade runt på måfå i centrum en bra stund utan att ha en aning om var vi skulle innan vi efter ungefär en halvtimme lyckades hitta de andra.
Det blev varken några fungames eller concours de elegancé som det brukar vara på de här större träffarna.
Vid lördagen stora galamiddag fanns visserligen en vegetariskt huvudrätt, men vi som inte äter kött fick vara utan förrätt.
Underhållningen på kvällarna bestod av irländska (läs - norrmän som låtsade vara irländare) trubadurer på torsdagen och ett 70-talshårdrockscoverband på fredagen - inga DJ:s och inget dansgolv. På lördagen spelade iofs ett riktigt bra 60-talstributeband, men efter att de spelat kvar vid tiosnåret på kvällen stod runt 900 partysugna människor något överraskat kvar i det tysta partytältet. Det fanns nämligen ingen DJ denna kväll heller...och dessutom hade bandet tagit med sig ljudanläggningen.
Att allt dessutom är löjligt dyrt i Norge var visserligen inte arrangörernas fel, men gjorde därmed inte saken bättre. Särskilt inte för den gode svenskkollega som något chockad kom tillbaks efter att ha varit inne i stan för att "fylla på förråden" och berättade att han fått betala nästan 400 NOK för ett sexpack folköl, ett paket cigg, en snusdosa och en påse chips.

Men, trots alla dessa smärre katastrofer var det samtidigt helt fantastiskt. Svensklägret som vi döpte till Gjøvik Soul Club, komplett med danstält och allt, var helt klart träffens partyräddare. Vi inte bara såg till att hålla tempot igång på campingen till tidigt på morgnarna utan räddade även festen på lördagsnatten genom att flytta hela partyutrustningen, inklusive mp3-spelare, bergssprängare och discokula till partytältet på festivalområdet för att åtminstone någon form av musik skulle finnas där. Vi fick vara med på bingolotto. Det burnades och kördes spontandragrace i var och vartannat hörn. Man träffade folk ifrån hela världen och av alla sorter - allt från pensionerade italienska gubbar som kört Vespa sedan 50-talet till dyngraka tyska scooterboys i jeansväst och cammobyxor. Vägarna kring Lillehammer var helt fantastiska och utsikten magnifik - Norge är verkligen ett nästan löjligt vackert land. Och att köra i en flera kilometer lång kortege med scooterister från hela världen på sådana vägar är så klart alltid en svårslagen upplevelse. Och sedan är det ju inte varje dag man får se tolv tyska akrobater på fyra 50-tals Vespor.

Jag vill dessutom tillägga att jag numera vet att det aldrig är så skönt att duscha som när man kommer hem efter att ha spenderat tre dygn sovandes (det lilla man sovit) i ett militärtält med 12 snarkande Örebroare, iklädd parka och kängor samt samma jeans och tröja dygnet runt.

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

Inte nog med att ni är brottslingar, ni har taskig tajming också.

Idag hade jag ett tight schema. Minst sagt...jobb, möten och sedan tvätta samt serva Touringen och packa inför Norge och Vespa World Days som vi drar till tidigt imorgon.

Klart att några pajsare skulle välja att råna banken i Flen och ge sig in i eldstrid med polisen lagom tills jag var på väg hem från Västerås idag bara därför. Tre timmars bilkö, poliser och insatstyrka med automatvapen. De kollade igenom vartenda fordon som var på väg till och från Västerås och vore det inte för att jag var så stressad hade jag nog tyckt det hela var riktigt spännande - det är ju trots allt inte varje dag en polis beväpnad med automatkarbin kollar igenom ens bil.

Som ett resultat av detta lilla äventyr rasade dock hela mitt noggrant planerade dagsschema och jag hann inte hunnit med hälften av det jag skulle göra under dagen vad gäller såväl mailande och jobb som fixande med Vespa och packning. Nåja...nu är det sen kväll och jag är nästan ikapp. Vi fuskar och kör släp (inte ens jag är så hård att jag tänker köra original-Touring tur och retur när enkel resa är cirka 50 mil) så jag kan väl alltid sova i bilen på väg dit. Det är ju ändå jag som styrt upp det mesta, så jag kan med gott samvete delegera den uppgiften till någon annan.

Jag har inte har någon lust att dra på mig onödiga räkningar i form av surfande från iPhonen utomlands så det lär bli radiotystnad från min sida såväl här som Twitter och Facebook tills jag är hemma på söndag kväll. Om det inte finns wifi i Gjøvik förstås, men den chansen känns ganska liten.

Så, ha en trevlig helg - det tänker jag garanterat ha.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Sneakersjakten.

Bilden är fullånad från internet.

Sommaren börjar krypa närmare och tills den måste man ju såklart ha ett par schyssta sneakers. Nu har jag visserligen en skosamling som redan är lite väl stor egentligen, men det känns inte som om någon av de skor jag redan äger är riktigt anpassade för skönt häng i solen. Ökenkängor, Doc Martens, brogues och alla de andra olika typer av skinnskor som står i min klädkammare må vara snygga skor enligt mig, men de är inga höjdare att ha på sig en hel dag i sommarvärme. Och sneakers har jag av någon anledning inga nu sedan jag slet ut mina trotjänare, ett par Adidas Handball Spezial som hängt med i flera år, förra sommaren och med viss sorg i hjärtat tvingades förpassa dem till sopkorgen.

Därför har jag ägnat mig åt ett visst mått av sneakersjakt senaste tiden. Något som visat sig lurigare är förväntat. Jag vill nämligen ha ett par som är snygga, inte alltför vanliga och dessutom gärna med, så klart, en viss retrotouch. Adidas Handball och Gazelle har jag redan jobbat mig igenom några stycken och de känns därför inte så kul längre. Och detsamma kan ju i ännu högre grad sägas gälla Converse All-Stars som ju dessutom egentligen inte ens är särskilt bekväma. Idag ramlade jag dock över en variant på nätet som jag tror kan bli ganska perfekt - Adidas Volley Plimsolls. Slimmade, retro på en snyggt sätt och finns dessutom i en ganska läcker orange nyans som lär se grym ut till ett par lagom inslitna jeans. Det enda som jag kanske är lite tveksam till är mönstret på sulan. Jag tror att det kan vara snyggt, men det är svårt att avgöra säkert utan att se dem på riktigt.

Jag skall avvakta lite för att fundera en extra vända samt för att se om jag kanske springer på några andra sneakers när jag drar till Vespa World Days i Norge nästa vecka. Men risken är överhängande att det blir till att beställa ett par Adidas Valley Plimsolls efter nästa vecka trots allt. Inte minst eftersom de finns att få tag på till det facila priset av 499:-....

Dagens:

Run DMC - My Adidas

Helgbloggaren.

Elle poserar som om hon var född bakom DJ-båset.

Eftersom det där med att vara tyst på vardagarna och sedan blogga igen lagom till helgen verkar ha blivit min grej är det väl lika bra att fortsätta på linjen även denna vecka.

Om någon undrar hur det egentligen blev förra lördagen kan jag berätta att jag på något mystiskt sätt faktiskt lyckades pussla ihop allt och hann med allt: såväl dop och modskväll som Elles DJ-premiär.

Dopet var ett mysigt hemmadop och mycket trivsamt. Det gick helt ok att spela, trots att akustiskt gitarr egentligen kanske inte är det ultimata instrumentet för att kompa psalmer, och Elles och min dopgåva i form av den egenskrivna låten Solformad verkade gå hem hos både föräldrar och övriga dopbesökare. Vad Julina, den egentliga mottagaren, tyckte var dock lite svårt att avgöra - hon var lite för upptagen med att verka undra varför någon just doppat hennes huvud i vatten. Fikat var gott också.

Sedan blev det eftermiddagståg till Stockholm på vilket jag av en ren slump träffade goda vänner som var på väg till Cat Stevens-konsert och följde med dem för lite uppvärmning på Belgobarens uteservering. Där fick jag chansen att på Agnes inråda prova körsbärsölen Kierk som var...intressant. God är nämligen inte rätt ord för en smakupplevelse som väl närmast kan beskrivas som en IPA som någon doppat en sug-o-läsk i. Kvällen fortsatte sedan med goda scootervänner på Regents Bar där vi, såklart, diskuterade trim, fast-flowkranar samt såg Stockholm Mods Clubs alldeles egna allstar-band The Crashbars framföra powerpop och modgroovelåter av högsta klass.

Jag är ärligt talat själv överraskad av det faktum att jag på något sätt lyckades slita mig från det trevliga hänget på Regents Pub för att ta mig till centralen och sista tåget hem - men inte ett dugg ångerfull. Klubb Paviljong hade nämligen sett till att Filial hemma i Eskilstuna var smockfullt och jag kan knappt minnas när jag såg så mycket folk dansandes här i stan sist. Alla inblandade gjorde ett klockrent jobb, men uteserveringen som Karin och Karin fick att gunga totalt i baktakt är värd ett extra omnämnande. Men bäst var såklart Elle som framstod som om hon stått bakom skivspelarna hela sitt liv och inte, som det egentligen var, faktiskt egentligen sett ett mixerbord på nära håll först ett par timmar tidigare. Sista timmen, då samtliga arrangerande tjejer körde tillsammans på stora golvet, lyfte stämningen till närmast euforiska höjder och när lysena slutligen tändes och det var dags att gå hem var det absolut ingen som hade lust med det och därför fortsatte kvällen med efterfest på Centrallagret tills solen gick upp.
Kort sagt - en total succé.

Söndagen fick jag i och för sig betala dyrt för såväl allt flängande mellan olika aktiviteter och städer. Jag var, för att slänga sig med klyschor, helt enkelt inte den piggaste laxen i forsen. Men det var det värt. Stort tack till Madde, Dennis och Julina, alla goda scootervänner (med extra betoning på Stockholm Mods) och framför allt Klubb Paviljongen-tjejerna för en mycket bra lördag. Så pass bra att det inte ens gjorde så jättemycket att jag missade den traditionsenliga kortegen på lördagens scooterpremiär i Stockholm.

The Crashbars @ Regents Bar. Biff! Bang! POW!

Dagens:

Monica Zetterlund - Stick Iväg Jack

Svåra val.

Varför måste allt alltid hända på samma gång för mig? Smaka bara på idag: vi har just kommit tillbaks från dop av Elles systerdotter Julina (där jag för övrigt agerade dopmusikant samt framförde en låt jag och Elle skrivit som dopgåva, men mer om det en annan gång).

Samtidigt som vi befann oss på denna trevliga tillställning körde mina vänner i Stockholm kortege ihop med en herrans massa andra scooterister under Stockholms Scooterpremiär.

Ikväll, eller snarare om ett par timmar, är vi inbjudna på 30-årsfest, men jag har sedan länge planerat ansluta mig till de andra i Stockholm för att gå på modsklubb. Som om det inte räckte med detta kör Elle och hennes kompisar sin klubb Paviljongen på Filial här i stan för första gången...och jag vill ju såklart helst inte missa hennes premiär som DJ heller.

Jag är, med andra ord, en smula rådvill i vad jag skall göra...och hur. Hyser dock just nu någon slags löst formulerad plan om att försöka hinna med ett snart gående tåg för att festa med mina scooterbröder i Stockholm, gå på modsklubb och sedan hinna med ett sent tåg hem igen i förhoppning om att kunna se åtminstone en liten stund av Elle bakom skivspelarna.

Önska mig lycka till!

Dagens:
Edwin Starr - Stop Her On Sight (S.O.S)

Only in Torshälla.

Återigen en only in Torshälla: valborgsmässoeld som matas av grävmaskin.

Förra helgen (ja, nu är jag sen igen) bjöd både på överraskningsfest för den gode Fyris och valborgsfirande i Torshälla - och sedan tillbaka till residens Fyhrqvist. Det var kul.

Dagens:
Yuck - Shook Down