Vem är du? Och hur vet du vad jag heter?

De som varit hemma hos oss vet att jag är väldigt svag för 50/60-talsinredning och har som långvarigt projekt att se till att så många möbler som möjligt i hemmet är, om inte äkta vintagemöbler, så åtminstone formgivna med inspiration från den tiden.

Därför blev jag väldigt glatt överaskad när jag gled ned på Myrorna häromdagen förra veckan och fick syn på sjukt snygg fåtölj som såg ut att vara så gott som oanvänd! Jag slog till på en gång, men eftersom den inte gick in i den lilla Forden jag kör bad jag att få hämta den en annan dag och satte en lapp med mitt namn på den.

Igår lånade jag därför farsans bil och åkte ned för att hämta min nya, fina möbel. I kassan stod en äldre gråhårig herre med skägg som innan jag ens hunnit berätta vad mitt ärende var sade:
"Ja, just ja - du hade en jacka undanhängd, eller hur?"
"Nej", svarade jag. "Men jag har köpt en fåtölj jag tänkte hämta."
Mannen bakom kassan lyste upp och sade: "Ja, så var det ju. Jag visste att jag såg ditt namn på någonting i alla fall!"

Vad tusan!? Visst är jag inne på Myrorna rätt som det är, men den enda gången jag kan dra mig till minnes att jag pratat med honom tidigare var då jag köpte några skoblock och han lyste upp samt sade att det var synd att inte fler tänkte på att ta hand om sina skor på det sättet. Jag förstår verkligen inte hur han kan känna igen mig och ännu mindre hur han vet vad jag heter. Jag skall nog inte sträcka mig till att säga att det känns obehagligt, men lite märkligt är det allt...

Alla känner apan, apan känner ingen - är det inte så man brukar säga?

Dagens:
Vampire Weekend - Mansard Roofs