Jag skall dansa ompa til jag dør.

För en tid sedan diskuterade jag och en vän musikupplevelser och hur det idag känns som om det är svårare att uppnå den där totala extasen man kunde känna när man gick på högstadiet och gymnasiet. Då kunde en viss skiva, ett visst band eller en spelning vara någonting så fantastisk stort att det kändes som det enda verkliga och viktiga som hänt i hela ens liv.

Självklart älskar jag fortfarande musik - och det finns fortfarande få saker som kan göra mig så berörd, känslosam eller lycklig. Men känslorna är inte riktigt lika extrema idag. Jag blir inte lika fanatiskt berörd och finner det svårt att gå upp totalt i en konsert på samma sätt som man gjorde då. Då kunde tiden verkligen still under en timme eller två och det enda man kände var nuet - där och då.

I torsdags åkte jag och Elenor som jag tidigare nämnt till Debaser Medis för att se på norska Kaizers Orchestra. Jag upptäckte dem ganska sent, i och med deras förra skiva Maestro för ett par år sedan, men sedan dess har såväl den som de plattor de släppt tidigare rullat regelbundet i min iPod.

Jag hade relativt höga förhoppningar inför giget. Kaizers brukar alltid omskrivas som en suverän liveakt vars musik -en hybrid av Nick Caveisk/Tom Waitsk svärta uppblandad med blues, rock och en rejäl dos balkan/zigenarinfluerade tongångar med texter om maffian, mentalsjukhus och rysk roulette (bland annat)- kombineras med snygga kostymer, gasmasker, ljushow och break då det spelas på oljefat i livesammanhang. Trots allt man hört innan blev jag överaskad.

Som intro ljöd en stämma som inte kan ha tillhört någon annan än Mr. Tom Waits himself ur högtalarna. Den skrovliga rösten presenterade bandet som därefter klev upp på scenen till tonerna av en traditionell klezmer/zigenaraktig visa, placerade sig vid sina intrument och inledde med låten Maskineri ifrån senaste plattan.

Plötsligt stod tiden still. Bandet svettades, slet i sina instument, slog på oljefat och fick publiken att jubla, sjunga med och skrika "hallelujah!" och jag stod med ett fånigt leende hela konserten igenom. Det var helt fantastiskt, från början till slut. Så fantastiskt att vi missade sista tåget hem (eftersom konserten var lite försenad), vilket dock löste sig till det bästa eftersom vi sprang på Micke P -förre detta eskilstunabo i stockholmsexil- och fick spontankrascha hos honom och Johan i Hökarängen. Hade det inte varit för dem hade vi fått ta nattåget (som tar typ sju timmar) hem eller blivit tvingade att sitta och vänta vid centralen i väntan på första tåget.


Vilket det i och för sig skulle ha varit värt- det här är en spelning jag kommer att bära med mig hela livet och när sångaren Janove Ottesen emot slutat av konserten fick hela publiken att skandera "DU SKALL DANSA OMPA TILL DU DøR" i låten med (nästan) samma namn för att sedan kasta sig ut i publikhavet var jag plötsligt 16 år igen. Bandet på scenen var mina gudar och jag kunde inte göra annat än att kapitulera totalt och kungöra att, ja - jag kommer att dansa ompa til jag dør.

I sann 16-årsanda smygfilmade jag lite av giget med min mobil. Ljud och bild är inget vidare, men ändå...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Zigøynerblod (för övrigt den enda låten jag saknade i setet i torsdags)