Det jobbiga med att tycka om musik.

Varje gång jag ser reklamen för Linda Bengtzings nya skiva på TV dör jag en smula inombords.

Dagens:
The Jesus And Mary Chain - Happy When It Rains

Fotoblogg #4 - Time out.

Dagens:
Canned Heat - Going Up The Country

Jag skall dansa ompa til jag dør.

För en tid sedan diskuterade jag och en vän musikupplevelser och hur det idag känns som om det är svårare att uppnå den där totala extasen man kunde känna när man gick på högstadiet och gymnasiet. Då kunde en viss skiva, ett visst band eller en spelning vara någonting så fantastisk stort att det kändes som det enda verkliga och viktiga som hänt i hela ens liv.

Självklart älskar jag fortfarande musik - och det finns fortfarande få saker som kan göra mig så berörd, känslosam eller lycklig. Men känslorna är inte riktigt lika extrema idag. Jag blir inte lika fanatiskt berörd och finner det svårt att gå upp totalt i en konsert på samma sätt som man gjorde då. Då kunde tiden verkligen still under en timme eller två och det enda man kände var nuet - där och då.

I torsdags åkte jag och Elenor som jag tidigare nämnt till Debaser Medis för att se på norska Kaizers Orchestra. Jag upptäckte dem ganska sent, i och med deras förra skiva Maestro för ett par år sedan, men sedan dess har såväl den som de plattor de släppt tidigare rullat regelbundet i min iPod.

Jag hade relativt höga förhoppningar inför giget. Kaizers brukar alltid omskrivas som en suverän liveakt vars musik -en hybrid av Nick Caveisk/Tom Waitsk svärta uppblandad med blues, rock och en rejäl dos balkan/zigenarinfluerade tongångar med texter om maffian, mentalsjukhus och rysk roulette (bland annat)- kombineras med snygga kostymer, gasmasker, ljushow och break då det spelas på oljefat i livesammanhang. Trots allt man hört innan blev jag överaskad.

Som intro ljöd en stämma som inte kan ha tillhört någon annan än Mr. Tom Waits himself ur högtalarna. Den skrovliga rösten presenterade bandet som därefter klev upp på scenen till tonerna av en traditionell klezmer/zigenaraktig visa, placerade sig vid sina intrument och inledde med låten Maskineri ifrån senaste plattan.

Plötsligt stod tiden still. Bandet svettades, slet i sina instument, slog på oljefat och fick publiken att jubla, sjunga med och skrika "hallelujah!" och jag stod med ett fånigt leende hela konserten igenom. Det var helt fantastiskt, från början till slut. Så fantastiskt att vi missade sista tåget hem (eftersom konserten var lite försenad), vilket dock löste sig till det bästa eftersom vi sprang på Micke P -förre detta eskilstunabo i stockholmsexil- och fick spontankrascha hos honom och Johan i Hökarängen. Hade det inte varit för dem hade vi fått ta nattåget (som tar typ sju timmar) hem eller blivit tvingade att sitta och vänta vid centralen i väntan på första tåget.


Vilket det i och för sig skulle ha varit värt- det här är en spelning jag kommer att bära med mig hela livet och när sångaren Janove Ottesen emot slutat av konserten fick hela publiken att skandera "DU SKALL DANSA OMPA TILL DU DøR" i låten med (nästan) samma namn för att sedan kasta sig ut i publikhavet var jag plötsligt 16 år igen. Bandet på scenen var mina gudar och jag kunde inte göra annat än att kapitulera totalt och kungöra att, ja - jag kommer att dansa ompa til jag dør.

I sann 16-årsanda smygfilmade jag lite av giget med min mobil. Ljud och bild är inget vidare, men ändå...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Zigøynerblod (för övrigt den enda låten jag saknade i setet i torsdags)

Sving din hammer....

Har just kommit hem från en väldigt kort dag på jobbet.
Nu skall jag ta mig ett glas vin (ja, det är tidigt för det - men jag tänker ta ett ändå) sedan sätter jag och Elle oss på tåget till Stockholm för att senare ikväll se Kaizers Orchestra på Debaser Medis. De sägs vara att fantastiskt liveband och jag har velat se dem ända sedan Jonas introducerade mig för deras platta Maestro för ett par år sedan, men alltid lyckats ha något annat inplanerat varje gång de spelat i Sverige. Dock inte den här gången...

Jag är övertygad om att det kommer att bli grymt.

Ok, det lär inte vara så här mycket folk på Debaser ikväll. Men man blir ändå peppad av att se det.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Lovaktiviter.

Det är påsklov i skolan, alltså får jag gå in och jobba på förskolan istället.
Visst vore det skönt att bara vara ledig som alla lärare, men nu är det inte så farligt eftersom vi hade planeringsdag idag igår och jag dessutom har en massa komptid att ta ut. Därför jobbar jag bara på förskolan idag och halva morgondagen, sedan är jag ledig över helgen.

Jag har, som jag tidigare nämnt, inte så mycket erfarenhet av att jobba med små barn och därför lär man sig något nytt nästan varje dag såhär under loven. Idag lärde jag mig till exempel att det är en dålig idé att försöka släpa med sig närmare 15 förskolebarn in till stan för att gå på matiné.

Dagens:
Håkan Hellström - Zigenarliv Dreamin'

Fotoblogg #3 - 30-åringen.

Grattis, kompis.

Dagens:
Moses - America 1492

La famiglia och ytterligare ett kapitel i följetongen om grannhuset.

Jag hade egentligen tänkt åka till Stockholm för att gå på Lambrettapub och träffa lite scooterfolks igår. Men eftersom syrran med kille och barn skulle hälsa på här i stan och jag är ganska familjekär av mig ändrade jag mig i sista sekund och stannade hemma för att umgås med dem hos mina föräldrar istället. Mat, familj och sällskapspel är en ganska trevlig kombo, men trots det fortsatte åkte jag ned för att träffa Masser på Raw -där det var The Clash kväll- senare på kvällen. Blev dock inte kvar där särskilt länge eftersom det var totalt fullsmockat. Trängseln i kombination med det faktum att vi tagit bilen till mina föräldrar tidigare och att jag därför var så gott som nykter fick oss att ganska snart flytta oss till Biskopen där vi tog en öl i lugn och ro för att sedan gå hem i skaplig tid.

För övrigt har situationen med grannhuset utvecklats ytterligare: efter Popstadsgalan i torsdags gled en okänd kille fram till Elle (tyvärr var jag någon annanstans då) och började konversera. Han frågade om hon kände igen honom och berättade därefter han brukade se henne genom sitt köksfönster. Först då kopplade hon att det i själva verket inte var någon annan än killen som vinkade åt henne för en tid sedan hon hade framför sig. Han tyckte väl att de mer eller mindre kände varandra nu och att det därför var på tiden att han presenterade sig.
När Elenor först berättade det här tyckte jag det var otrolig roligt, något hon inte höll med om. Så här ett par dagar efter har jag funderat lite och kommit fram till att jag förstår henne. Bara det faktum att han så ofta springer runt i bara kalsongerna är en smula tveksamt och att han en gång vinkade i ännu högre grad så. Självklart är det därför mer än lite obehagligt att han också känner igen henne så väl att han kommer fram och börjar prata på krogen.

Men lite kul är det allt också...

Dagens:
The Clash - Clampdown

Rollin´ wit da dogg.

Det blev rätt kul igår ändå. Trots att vi spelade så tidigt var det åtminstone en 40-50 pers där och det gick riktigt bra att spela. Lite bittert visserligen att det bara vällde in folk på stället precis när vi var klara och var mer eller mindre fullsatt resten av kvällen. Men det var ganska väntat. På sätt och vis var det dock ganska skönt att ha spelat tidigt eftersom vi då kunde fokusera på att ha roligt och umgås resten av kvällen istället. Allt som allt en bra kväll. Massor av glada folk, en del bra band och en lite för full - men riktigt rolig- Henric De La Cour som Dj.
Foto hittat via google.

Jag sov ganska länge imorse och när jag gick upp visades Conan O´Brien på TV4+. Gäst på dagens show var ingen mindre än Snoop Dogg.


Som vanligt satt han med ett nöjt, smålurigt leende i ett par stora solglasögon. Det är något med Snoops hela aura som gör att man nästan kan känna lukten av marijuana rakt genom tv-skärmen - men inte på ett tragiskt sätt. Han känns liksom inte pundig eller flummig utan bara behagligt soft - och stencool.

Jag har alltid gillat Snoop. Han ger intryck av att vara väldigt sympatisk, han är rolig och dessutom verkar han ha ett rejält mått hälsosam självdistans - något man inte kan säga om många andra av dagens stora inom hip-hop. Vad gäller musiken gillar jag att han så tydligt drar inspiration ifrån 70-tals sväng som Sly Stone och George Clintons P-funk. Sedan är jag svag för hans väldigt avslappnade -på gränsen till lojja- sätt att rappa. Kort sagt verkar han vara en skön lirare.

På intervjun jag såg idag blev han bland annat tillfrågad hur han kan vara så avslappnad och lugn hela tiden. Svaret blev: "I´m medicated" - självklart levererat med ett snett leende. På följdfrågan om ifall det var typ aspirin han pratade om svarade Snoop något i stil med: "No, greeneries. Know what I mean?". Sedan fortsatte han till att prata om country-låten My Medicine från senaste platta och sin kärlek till artister som Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings - vilka han referade till som "the true original gangstas".

Det går inte att göra annat än älska snubben.

Dagens:
Snoop Dogg - Gin & Juice

1998 kände vi oss som kungar. 10 år senare är vi mest lite besvikna...

1998 blev Eskilstuna valt till årets popstad. På den tiden betydde den utmärkelsen verkligen något , och hela stadens musikscen såg det som en stor ära. Det hela firades med en gigantisk (för att vara Tuna) gala där massvis av artister -såväl lokala up-and-coming-band samt redan etablerade utomsocknes- spelade. Seminarium och föreläsningar hölls och hela Sveriges nöjeselit minglade runt på Hotell Statt. På den tiden var jag 20 år och med i ett band som hette Palpatine. Vi hade precis spelat in vår första demo och vid demolyssningen som P3 anordnade under galan fick vi idel lovord, vilket självklart fick oss att tro att vi inom en snar framtid skulle turnera Sverige runt, vinna grammisar och stå på Hultsfredsfestivalens största scen.

Det var tio år sedan och saker och ting utvecklades tyvärr inte riktigt som man tänkt sig - varken för Palpatine eller för Eskilstuna som sveriges musikmetropol. Ikväll skall 10-års jubileumet firas på Lotus Lounge här i stan. Visserligen i något mindre skala - den här gången är det "bara" 15 band som står på scen. Alla med någon form av lokal anknytning. Vi i The Profondo Rosso är ett av dem.

Det skall självklart bli kul att spela, men i förmiddags fick vi reda på att vår speltid ändrats och att vi nu spelar först istället. Det känns trist, eftersom folk här i stan har en tendens att gå ut sent (ja, jag är en av dem- jag vet) och att det därför finns stor risk att det är så gott som folktomt när vi kliver på scen. Inte minst eftersom vi sagt till alla våra vänner och bekanta att vi spelar 22.30, vilket var den ursprungliga tiden.
Jag förstår att det är svårt att pussla ihop ett fungerande spelschema när så pass många band skal spela under så pass kort tid, men kan ändå inte låta bli att tycka att det känns lite halvtaskigt att ändra våran tid till en så pass tidig. I synnerhet när vi inte meddelats om det förrän på förmiddagen samma dag som giget.

För övrigt publicerades 10-i-topp-listan jag bad om hjälp med här på bloggen för en tid sedan i dagens Eskilstuna-Kuriren. Av någon anledning var inte min lista med. Lite skumt, men det gör mig faktiskt ingenting alls. Nästan tvärtom, faktiskt: det var nämligen svårt att få ihop hela tio konserter som jag kände verkligen platsade på en sådan lista, så jag var inte helt nöjd med den. Dessutom lyckades jag sneaka mig med i artikeln i ett annat sammanhang ändå...

Nåväl - vi får väl göra det bästa av situationen ikväll och hoppas att några dyker upp i alla fall. Jag räknar kallt med er som läser det här i alla fall.

Dagens:
David Bowie - Changes

Fotoblogg #2 - Ibland har storleken betydelse.

Dagens:

REM - Supernatural Superserious

Ett mysterium får sin lösning.

Var ned en sväng på Myrorna igen och hittade en till synes helt oanvänd Levis-jeansjacka i rådenim som jag naturligtvis kände mig nödgad att köpa. När jag skulle betala stod tidigare nämnda skäggiga herre i kassan. Den här gången frågade han mig om jag också skulle på hårdrockskväll - tydligen hade ett flertal personer varit inne och köpt jackor av den orsaken (hur det kommer sig att de känt ett behov av att förklara sina inköp för honom kan man ju undra, men jag kom mig inte för att fråga).
Hur som helst frågade han sedan vad jag gjorde nuförtiden och förklarade att han var pappa till en av mina klasskompisar från låg- mellan och högstadiet.

Så. Konstigare än så var det inte. Jag känner mig nästan lite besviken...

Dagens:
Montys Loco - Vassal Love

Undrar om byggen och killar i hjälm är vad de ville att tittarna skulle associera till?

I lördags kväll dök Ljekatten, Mogge och Ljungman över. Vi drack några öl, lyssnade på musik och hade allmänt trevligt. Framåt natten fortsatte vi till Raw (surprise, surprise) där Magnus Carlson (inte schlager-stjärnan utan den andre - han med snygg frisyr) spelade skivor tillsammans med någon Stockholms-kille med konstigt stavat efternamn som jag inte hade koll på sedan tidigare. I ärlighetens namn kan jag inte dra mig till minnes särskilt mycket av vad de spelade för musik, förutom The Enemys Away From Here som rullade när vi klev in, men det var mycket folk och jag dansade en hel del så jag antar att det var bra.

Innan vi gick ut hade vi såklart TVn på i bakgrunden för att kunna se vad som hände i Melodifestivalen (det är konstigt att man trots ett i grunden totalt ointresse inte kan låta bli att vara nyfiken på vem som skall vinna). Eftersom vi större delen av kvällen inte hade ljudet på kan jag inte uttala mig om bidragen direkt, men en sak slog oss: scenbygget i Globen. Det pratades en hel del om hur stort och dyrt det var. Jag har ingen aning om de exakta siffrorna men tydligen hade det hade krävts 20 lastbilar eller någonting sådant för att frakta dit det, det hade kostat si och så många miljoner kronor och de hade hyrt in löjligt många roddare för att montera allt - vilket tagit typ en vecka eller mer.
Ändå såg det mest ut som en jättestor byggnadsställning som någon skruvat dit en massa lampor på - inte helt olikt bygget av de nya bostadshusen nere vid centrum här i Eskilstuna.
Det kan väl inte anses helt lyckat?

Dagens:
The Enemy - Away From Here

Fotoblogg #1

Titta, Calle. Jag har skippat ramarna.

Dagens:
Edwyn Collins - A Girl Like You

Att följa strömmen.

Jag har beslutat att (åtminstone för ett tag) lägga fotobloggen på is och istället kombinera den med textbloggen. Det finns två orsaker till det:

1. Det känns lite onödigt att ha två bloggar där jag postar lite då och då. Genom att kombinera de två får jag upp inläggsfrekvensen en smula.
   
2. Jag är en svag människa och ganska många verkar köra på kombinerade text/fotobloggar nu. Eftersom jag vill vara som alla andra gör jag detsamma.

Dagens:
These New Puritans - Numerology (aka Numbers)

Så det är sådan jag är?

Via Henriks blogg Sugploppen fick jag idag tips om en pryl kallad Typealyzer. Där skriver man helt enkelt in adressen till en blogg och sedan får man en analys av författaren uppdelad i två kategorier; temperament och personlighetstyp. Jag har ingen aning om den bakomliggande tekniken, men antar att det baseras på hur ofta olika nyckelord förekommer i bloggens textmassa.

Oavsett hur det hela fungerar egentligen var jag självklart tvungen att pröva det på mig själv.
Temperamentsmässigt är jag tydligen en väktare. Typealyzer definerar väktaren så här:

Väktarna kan kallas för samhällets stöttepelare. De övervakar att människor och ting är på sin rätta plats - dvs inom den föreskrivna normen. På ett sätt är väktarna därför “traditionell” i det att de är de som upprätthåller traditioner, ritualer och normer. De uppfattas ofta som (och värdesätter att vara) pålitliga, lojala, metodiska och praktiska. Väktarna kan sägas vara de som administrerar samhället - på både högre och lägre organisatorisk nivå. Många väktare drömmer om att klättra uppåt till en ansedd position i en etablerad organisation - snarare än att uppfattas som individuella och unika. Väktare värdesätter andra människors åsikter högt och är oftast mycket medvetna om vilka som “passar in” och vilka som inte gör det.

Vill du ha en Väktares uppmärksamhet - pröva uttryck som “beprövat”, “förnuftigt” eller “succé”. Väktare använder ofta ord som beskriver andra människors position i flocken såsom “duktig”, “känd” eller “framgångsrik”.

Jag kan ärlig talat inte påstå att jag känner igen mig i den beskrivningen särskilt mycket. Enligt resultatet av min analys gällande personlighetstyp däremot är jag av Jung-Meyers typen (eller "åsiktsmaskinen" som sidan också kallar den), vilken definieras så här:

Åsiktsmaskinen värdesätter harmonisk mänsklig kontakt över allt annat. De är bäst på jobb som innebär att hantera människor och är särskilt begåvade på att locka fram samarbete från personer som kanske är upprörda eller oroliga. De lyckas alltid uttrycka den lämpliga känslan i den rådande situationen! De är känsliga för både kritik och beröm och har en tendens att se till att flocken håller ihop - ibland genom att sålla ut det eller de som inte “passar sig”. De trivs bäst när det är ordning och reda i den yttre världen - bland både människor och saker. Och ser gärna till att även andra håller ordning och reda på sig själva och sina saker.

De låter sällan logisk analys få företräde för personliga åsikter. Om de stöter på åsikter från en mer analytisk och opersonlig person använder de sina subjektiva känslor för att förhålla sig till det. De föredrar därmed att avgöra om det är t ex “snällt” eller “elakt” menat, snarare än “sant” eller “falskt”. De älskar att ha varma relationer och trivs som fisken i vattnet när de får träffa och prata med många personer - gärna samtidigt! De har lätt för att prata - och tänker gärna medan de pratar. Det gör att de ibland kan tycka att de “gör bort sig”, men så länge de får positiv respons från andra människor pratar de glatt vidare.

Jag vet inte om de som känner mig skulle hålla med, men här kan jag åtminstone bitvis tycka att det stämmer. Kanske inte på alla punkter, men ändå...(vilket inte nödvändigtvis innebär att jag uppskattar det till hundra procent).

Det kanske bara är en slump, eller en smart bluff, men det känns ändå lite läbbigt att ett dataprogram utifrån den text man publicerat på sin blogg kan presentera en bild av hur jag fungerar som jag faktiskt kan känna igen.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Apokalyps Meg

This time it´s personal.

Klev in på Coop-butiken min mor jobbar på. Strategiskt placerad precis vid ingången stod en reakorg, fylld med minst sagt gott och blandat: knäckebröd, plättar och...ja, just det: neonvästar.

Inte nog med att man ser dem vart man än går - de har blandat in min familj i försäljningen också.
Västarna må vara hur praktiska som helst ur säkerhetssynpunkt, men nu får det räcka.

Dagens:
Doris - Benny Law

Och så helg igen...

Det känns lite fantasilöst att helt enkelt bara skriva ännu ett inlägg om hur helgen varit såhär på måndagskvällen, men trots det känner jag mig nästan tvungen. Vet inte varför, egentligen. Det börjar kännas som ett måste, nästan. Vore ju hemskt om någon fick för sig att jag bara suttit instängd hemma och degat hela helgen...

På fredagseftermiddagen gick jag och Elle gick ut på promenad med hunden och kom hem med en stringhylla från en second hand-butik i gamla stan (ja, självklart hade vi med oss hunden hem också). Det får man väl lov att anse vara en god start på helgen om något.

Framåt natten DJade jag på Raw igen. Neverstore spelade och det var skapligt med folk. De hör väl inte direkt till mina favoritband så jag var måttligt peppad. Kan inte påstå att fredagskvällen fick mig att ändra uppfattning om dem, men jag måste tillstå att de bjöd på bra show och var grymt samspelta. Kvällen i övrigt var skaplig, varken mer eller mindre.

I lördags blev det en vända på stan och jag gjorde slutligen slag i saken och köpte kostymen från Cheap Mondays nya kollektion Kostym (fantasifullt namn) jag sneglat på ett par veckor nu. Har letat i åratal efter en slimmad, mörk kostym där kavajen har tre knappar och sidosprund utan att hitta någon med vettig passform. Förrän nu. Jag uppskattar Cheap Monday och deras idé om att erbjuda snygga, genomtänkta kläder till vettiga priser. De har gjort en hel del fina plagg under åren (liksom en del mindre fina), men deras produkter har tyvärr en tendens att vara av minst sagt varierande kvalitet. Förhoppningsvis hör kostymen till de av deras plagg som håller såväl form som lyster.

På kvällen var det födelsedagsfest för Verro hos henne och Ankaret, Fortsatte -ännu en kväll- på Raw. I ärlighetens namn önskar jag nästan att jag stannat kvar på festen som många andra gjorde. Det var visserligen ganska kul ute - men ingenting utöver det vanliga och vi hade såpass trevligt på festen innan att jag misstänker att jag förmodligen fått ut mer av att stanna kvar där. Nåja. Ingen mening med att gråta över spilld mjölk - för att i vanlig ordning slänga sig med gamla slitna klyschor.

Dagens:
Håkan Hellström - För En Lång, Lång Tid

Vem är du? Och hur vet du vad jag heter?

De som varit hemma hos oss vet att jag är väldigt svag för 50/60-talsinredning och har som långvarigt projekt att se till att så många möbler som möjligt i hemmet är, om inte äkta vintagemöbler, så åtminstone formgivna med inspiration från den tiden.

Därför blev jag väldigt glatt överaskad när jag gled ned på Myrorna häromdagen förra veckan och fick syn på sjukt snygg fåtölj som såg ut att vara så gott som oanvänd! Jag slog till på en gång, men eftersom den inte gick in i den lilla Forden jag kör bad jag att få hämta den en annan dag och satte en lapp med mitt namn på den.

Igår lånade jag därför farsans bil och åkte ned för att hämta min nya, fina möbel. I kassan stod en äldre gråhårig herre med skägg som innan jag ens hunnit berätta vad mitt ärende var sade:
"Ja, just ja - du hade en jacka undanhängd, eller hur?"
"Nej", svarade jag. "Men jag har köpt en fåtölj jag tänkte hämta."
Mannen bakom kassan lyste upp och sade: "Ja, så var det ju. Jag visste att jag såg ditt namn på någonting i alla fall!"

Vad tusan!? Visst är jag inne på Myrorna rätt som det är, men den enda gången jag kan dra mig till minnes att jag pratat med honom tidigare var då jag köpte några skoblock och han lyste upp samt sade att det var synd att inte fler tänkte på att ta hand om sina skor på det sättet. Jag förstår verkligen inte hur han kan känna igen mig och ännu mindre hur han vet vad jag heter. Jag skall nog inte sträcka mig till att säga att det känns obehagligt, men lite märkligt är det allt...

Alla känner apan, apan känner ingen - är det inte så man brukar säga?

Dagens:
Vampire Weekend - Mansard Roofs

Halvdant inlägg om en halvdan helg.

Varannan fredag jobbar jag på fritidsgården till 23.00. För att åtminstone få lite fredagsfeeling har jag tagit för vana att ta bilen förbi Raw de gånger det är någon spelning där och jag inte har några andra planer.

I fredags spelade Britta Persson. Jag kan inte påstå att jag lyssnat jättemycket på henne, men de låtar jag hört -i synnerhet från senaste plattan- har varit småtrevliga så jag hade något sånär höga förhoppningar. Och visst, hon är onekligen en kompetent låtskrivare; snygga melodier, intressanta ackordgångar som är sådär lagom överaskande men ändå lättillgängliga och bra arrangemang. Bandet lät dessutom riktigt bra. Men i övrigt var det nog bland det tråkigaste jag sett live på länge. Publikkontakten var minimal, scenshowen likaså. Och Britta själv såg ut att helst vilja befinna sig vart som helst förutom på scen i Eskilstuna. Sådant kan göra vilken spelning som helst tråkig, oavsett hur bra låtmaterial man har - och det var precis vad det gjorde även i det här fallet. Trist, eftersom det mycket väl kunna vara ett toppengig annars.

Kul bonusfakta: eftersom jag ändå skulle vara nykter och åka hem direkt efter spelningen hade jag med mig kameran. Då det inte var så jättemycket folk och dessutom både Masser (a.k.a. Ljekatten) samt Jälmestål var där och fotade också kändes det nästan löjligt...Det såg nog lite smålattjo ut då det var ca en-två meter mellan bandet och publiken - förutom tre personer med kameror i högsta hugg som stod precis vid scenkanten.

I lördags var hela bandet samlat för första gången på alldeles för länge. Vi skall spela på en gala som hålls för att fira att det var tio år sedan Eskilstuna blev valt till årets popstad och var därför i akut behov av att repa ihop oss. Med tanke på hur dåliga vi varit på att styra upp rep vid vilka alla medverkar sista tiden gick det över förväntan, men försöken att skriva nya låtar gick mindre bra. Trögt är bara förnamnet. Trots det fick vi ihop åtminstone en ny låt som säkert kan bli riktigt bra när vi jobbat lite mer med den. Kul dessutom att få reda på att skivan snart är färdigmixad, bara lite mer än ett och ett halvt år efter att vi började spela in den. The Profondo Rosso - bandet som jobbar snabbt!

På kvällen spelade jag skivor. Såg fram emot att få köra en lördag eftersom folk brukar vara lite mer benägna att dansa då än på fredagarna. Det blev en ganska lyckad kväll med mycket folk. Trots det kände jag mig inte riktigt nöjd. Kan inte sätta fingret på varför, men jag fick ingen riktig pepp och därför kändes det som om det aldrig riktigt släppte - trots att det var bra med folk som verkade ha kul. Det kan bero på att jag var där ovanligt tidigt men att det (vilket är helt normalt) inte tog fart förrän bortåt halv ett. Då hade jag spelat för en relativt tom lokal i bortåt två timmar och det är kanske nog för att döda de flestas inspiration. Därmed inte sagt att jag på något sätt är missnöjd - det blev bara inte den toppenkväll jag hoppats på.

Söndagen spenderades på Sylvia med tidigare nämnda Ljekatt, vid Coops burkautomater (det är smått absurt hur mycket pant man samlar på sig när man inte orkar ta sig ned till återvinningen på ett par månader) samt i soffan tittandes på No Country For Old Men - som var svinbra tills ungefär halva filmen passerat, därefter blev den bara jobbig.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att helgen varit halvdan på alla sätt och vis; inte direkt dålig, men inte direkt bra heller.
Antar att sådana behövs också. Om inte annat för att man skall uppskatta de gånger det blir riktigt lyckat.

Dagens:
Janes Addiction - Been Caught Stealing