Om jag börjar skriva naturromantisk lyrik snart hoppas jag ni säger åt mig på skarpen.

Framgooglad bild på Uffe

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ulf Lundell. Faktum är att jag till och med avfärdat honom som något av en småsåsig, klichéspäckad wannabe-djuping med Hemingway/Kerouac-komplex, tveksam kvinnosyn och tendens till gubbsjuka. Lite som en Jan Guillou med poet-pretentioner. Att många av de som uppskattar honom dessutom är samma människor som gillar att dricka grogg och skråla med i Per Gessle eller Tomas Ledin-låtar på midsommar har inte direkt gjort mig mer intresserad.

Nu blev det kanske lite väl mycket namedropping där, men ni förstår säkert vad jag menar. Trots det har jag egentligen aldrig haft någonting emot Uffe (vilket jag har med tidigare nämnda Gessle och Ledin, men mer om det vid ett annat tillfälle). Jag har bara känt att han inte varit något för mig - även om jag läste Jack och tyckte den var ganska fräck på gymnasiet.

I julas fick jag Måns Ivarssons Lundell-biografi "Vill du ha din frihet så får du ta den" i present av min mor. Hon visste mycket väl att jag inte är något större Lundell-fan, men eftersom hon även visste att jag är något av en populärkulturs-junkie och hade hört mycket gott om den tre band tjocka biografiboxen tyckte hon att den verkade vara en passande julklapp ändå.
Hon hade självklart rätt. Trots min skeptiska inställning till artisten blev jag riktigt glad över boken. Jag hade redan innan läst att den inte bara handlar om Lundells skivor och skapande, utan lika mycket är "ett dokument över popen och rockens tidsålder i Sverige" (som det stod i någon recension). Sedan verkar ju Uffe onekeligen vara en fascinerande person som upplevt både det ena och det andra.

Nu har jag läst färdigt första bandet, som behandlar åren från hans födelse 1949 fram till 1982, och kan konstatera att boken faktiskt är sjukt intressant och underhållande läsning. Den ger inte bara en noggrann redogörelse för Lundells liv och leverne, utan behandlar också en del politiska, kulturella och på olika andra sätt intressanta händelser från de senaste fem decennierna - vilket gör att man får en bild av vad som inspirerat, påverkat och upprört honom. Detta i sin tur gör att jag helt plötsligt fått en viss förståelse för allt det som jag tidigare stört mig på hos Uffe. Möjligtvis är det idé att ge killen en chans och lyssna in sig lite på honom trots allt. Jag kanske dömt honom på förhand tidigare.

Jag lovar dock dyrt och heligt att jag aldrig kommer att uttrycka mig uppskattande om Öppna Landskap.

Dagens:
Ulf Lundell - Snön Faller Och Vi Med Den