Hörde jag någon säga: "genialiskt"?Bob Hund är ett av de där banden som har funnits med mig länge, ända sedan gymnasietiden faktiskt, men som jag samtidigt aldrig varit ett jättefan av. Jag har helt enkelt länge tyckt att de varit bra - men inte mer än just bara "bra". Visst har de gjort en del riktiga dängor till låtar - Ett fall och en lösning, deras skånska version av Pere Ubus klassiska Final Solution, är exempelvis fantastisk. Likaså Nu är det väl revolution på gång? som jag spelat på hög volym för dansgolv många sena nätter då jag DJ:at. Men ändå har på något sätt det där lilla extra, det där som tar ett band från bra till riktigt bra saknats i mina öron.
Tills nu. Efter ett uppehåll på många år, förutom ett par ströspelningar på festivaler och liknande, släppte Bob Hund just skivan Det överexponerade gömstället. Och den är bra. Riktigt bra. På alla, absolut alla, punkter: musiken, instrumenteringen och, framförallt, texterna. Just lyriken har alltid varit lite av Bob Hunds storhet, men på Det överexponerade gömstället har Thomas Öberg verkligen överträffat sig själv. Det är precis som det alltid varit klurigt, fyndigt, tänkvärt och allvarligt på samma gång - fast denna gång ännu klurigare, fyndigare, mer tänkvärt och allvarligare.
Som om det inte räckte med det har Martin Kann (Bob Hunds ständiga formgivare, som bland annat även låg bakom det klassiska omslaget till deras skiva Omslag: Martin Kann) överträffat sig själv och fått till det kanske bästa svenska skivomslag jag någonsin sett.
Kort sagt: hela alltet är genialiskt och jag har snöat in fullständigt. Gott så.
Om ni har Spotify kan ni lyssna på Det överexponerande gömstället här.
Dagens:
Bob Hund - Popsång (Mot Min Vilja)
No comments:
Post a Comment