Neonväst är vintersäsongens foppatoffla.

Imorse på vägen till jobbet mötte jag en igen. Cyklandes den här gången. De har varit överallt på sistone. Gående på trottarkanten, i skogen på hundpromenad - till och med i kön till kiosken på torget: neonvästarna.

Ni vet vilka jag syftar på, va? Spygula/gröna överdragsvästar med reflexer på. Sådana som man tidigare bara sett på vägarbetare och poliser.
Nu är de plötsligt överallt. Jag har aldrig sett dem säljas i någon butik och förstår inte vad de kommer ifrån. De kanske delas ut gratis någonstans? Jag har nämligen svårt att se hur någon skulle kunna betala för något som ser ut som en blandning mellan ett tillbehör till en arbetsklädsel och en raveares våta dröm ("Fatta hur grym den här kommer att se ut i UV-ljus!")
Vid närmare eftertanke har jag faktiskt har svårt att se hur någon frivilligt kan dra på sig en dylik tingest överhuvudtaget - gratis eller ej.

Nej - vad är det för fel på en helt vanlig reflex?

Dagens:
The Raveonettes - The Best Dies

Nostalgi över sådant man inte uppskattade på riktigt när det begav sig.

Middag på Thai Classic med Elle. Sedan bingohallen (jag är lika överaskad som ni). Därefter liten förfest med kära vänner. Och därpå Asta Kask på Raw (inte så underhållande i praktiken som det låter i teorin). Upp på Lördagen, in i bilen. Till Norrköping för att träffa Jonas. Födelsedagsfest hos Erik (Jonas ex-roomie). Dans till Northern Soul på Svea Skeppet/Parklife. Vakna förvånat på eftermiddagen, pigg som en lärka. Stor frukost - toast med Lemon Curd (mums). Söndagspromenad i Norrköpings industilandskap. Köra hem.

Med andra ord ännu en späckad helg till ända. Men det bestående minnet från helgen kommer att vara då någon under tidigare nämnda födelsedagsfest surfade in på YouTube och klickade igång följande:



Visst mindes jag Pontus & Amerikanerna från högstadiets dagar (eller var det till och med mellanstadiet?), men jag hade helt förträngt att det var så här förtrollande bra. Det är låtar som den här som får en att börja muttra om att "det var bättre förr, när folk hade riktiga melodier och sjöng ordentligt, inte bara hamrade på en gitarr och skrek i micken" likt en gammal, grinig gubbe.

Fookin´ genius - som någon av Gallagher-bröderna skulle ha uttryckt det.

Dagens:
Se ovanstående YouTube-klipp

Om jag börjar skriva naturromantisk lyrik snart hoppas jag ni säger åt mig på skarpen.

Framgooglad bild på Uffe

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ulf Lundell. Faktum är att jag till och med avfärdat honom som något av en småsåsig, klichéspäckad wannabe-djuping med Hemingway/Kerouac-komplex, tveksam kvinnosyn och tendens till gubbsjuka. Lite som en Jan Guillou med poet-pretentioner. Att många av de som uppskattar honom dessutom är samma människor som gillar att dricka grogg och skråla med i Per Gessle eller Tomas Ledin-låtar på midsommar har inte direkt gjort mig mer intresserad.

Nu blev det kanske lite väl mycket namedropping där, men ni förstår säkert vad jag menar. Trots det har jag egentligen aldrig haft någonting emot Uffe (vilket jag har med tidigare nämnda Gessle och Ledin, men mer om det vid ett annat tillfälle). Jag har bara känt att han inte varit något för mig - även om jag läste Jack och tyckte den var ganska fräck på gymnasiet.

I julas fick jag Måns Ivarssons Lundell-biografi "Vill du ha din frihet så får du ta den" i present av min mor. Hon visste mycket väl att jag inte är något större Lundell-fan, men eftersom hon även visste att jag är något av en populärkulturs-junkie och hade hört mycket gott om den tre band tjocka biografiboxen tyckte hon att den verkade vara en passande julklapp ändå.
Hon hade självklart rätt. Trots min skeptiska inställning till artisten blev jag riktigt glad över boken. Jag hade redan innan läst att den inte bara handlar om Lundells skivor och skapande, utan lika mycket är "ett dokument över popen och rockens tidsålder i Sverige" (som det stod i någon recension). Sedan verkar ju Uffe onekeligen vara en fascinerande person som upplevt både det ena och det andra.

Nu har jag läst färdigt första bandet, som behandlar åren från hans födelse 1949 fram till 1982, och kan konstatera att boken faktiskt är sjukt intressant och underhållande läsning. Den ger inte bara en noggrann redogörelse för Lundells liv och leverne, utan behandlar också en del politiska, kulturella och på olika andra sätt intressanta händelser från de senaste fem decennierna - vilket gör att man får en bild av vad som inspirerat, påverkat och upprört honom. Detta i sin tur gör att jag helt plötsligt fått en viss förståelse för allt det som jag tidigare stört mig på hos Uffe. Möjligtvis är det idé att ge killen en chans och lyssna in sig lite på honom trots allt. Jag kanske dömt honom på förhand tidigare.

Jag lovar dock dyrt och heligt att jag aldrig kommer att uttrycka mig uppskattande om Öppna Landskap.

Dagens:
Ulf Lundell - Snön Faller Och Vi Med Den

Precis när du trodde du inte kunde bli mer trött på Bonde-Fredrik.

På vägen hem idag sprang jag förbi en av Expressens löpsedlar. Den löd någonting i stil med:
Bonde-Fredriks nya flickvän chockad: "Han älskar mig och vill vara med mig!"

Låter som om de har en utmärkt grogrund för ett varaktigt förhållande där.

Dagens:
Hot Chip - Tchaparian

Mellansnack samt hur man vet att man haft roligt.

I helgen DJade jag på Elias & The Wizzkids gig. Det har ju varit en del snack kring dem sista tiden, men av någon anledning har jag inte kommit mig för att provlyssna och visste därför inte riktigt vad jag skulle förvänta mig.

Skall jag vara ärligt var det väl sådär. Dåligt med folk och bandet var varken särskilt bra eller särskilt dåligt. De var helt enkelt OK - varken mer eller mindre.
Mellansnacken däremot förundrade mig en smula. Elias sade de konstigaste saker mellan låtarna. Han pratade om att googla sina egna låttitlar och hitta konstiga hemsidor (har man en låt som heter Young And Hairy får man nog räkna med det), fulla finnar och bad folk säga åt honom att hålla käften och spela istället. Dessutom pratade han lite konstigt.
Det här med mellansnack är en svår balansgång - det tenderar ofta att antingen bli pretentiöst och långrandigt, överdrivet skojfriskt och svammligt eller bara pinsamt. Men när en artist väl får till det kan det höja hela konsertupplevelsen rejält.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om Elias mellanprats-insats. Den var nog mest...konstig. Vore det inte för att han både spelade och sjöng klockrent hade jag avfärdat honom som svinpackad. Men kanske är han bara en ganska märklig människa?

För övrigt vaknade jag idag med blåmärken på undersidan av mina fingrar efter att ha spelat bongotrumma på dansgolvet under Brothers Gonna Work It Outs DJ-set igår. Det om något måste väl vara ett tecken på en kul kväll?

Dagens:
The Jam - Pity Poor Alfie/Fever

Konsten att inte tjäna pengar på sitt företag.

För en tid sedan ringde de mig från ett kalsonger-per-post-företag med det föga smickrande namnet Toxic Underwear (hur tänkte de där, egentligen?). Normalt sett brukar jag inte nappa på erbjudanden från irriterande telefonförsäljare, men eftersom de fångade mig i ett ögonblick av svag motståndskraft (det var tidigt en söndagsmorgon) samt erbjöd sig att skicka ett par, enligt deras utsago, "kvalitetskalsonger" gratis slog jag till. Det enda jag skulle behöva betala var 30:- eller något åt det hållet i frakt.

Det tog väl dryga två veckor innan ett litet paket damp ned i min brevlåda. Och, visst - de var faktiskt helt ok. Bekväma, skapligt snygga (i den mån ett par kalsonger kan vara det) och åtminstone synbart av ganska bra kvalitet. Trots det ville jag av naturliga skäl inte ha hem två par till i månaden och såg därför till att säga upp mitt kalsongabonnemang ganska omgående.

Detta var bortåt två månader sedan och jag har inte ägnat dem en tanke sedan dess. Men så - idag- ringde en trevlig tjej vid namn Anna från Toxic Underwear igen. Hon förklarade att de gärna ville att jag skulle pröva på deras eminenta produkter igen och erbjöd mig ytterligare ett par underbyxor gratis - no strings attached. Den här gången skulle de till och med stå för frakten. Jag tackade självklart ja. Men sedan började jag fundera:

Det verkar väl ändå inte som ett helt genomtänkt tilltag från deras sida? "Vi tar den här killen som tackade ja till ett par kalsonger som introduktionserbjudande för att sedan säga upp sig samma dag som paketet anlände och ger honom ett par till samt står för frakten. På så sätt går vi inte bara plus/minus-noll. Vi förlorar till och med lite pengar!"

Antingen förstår de inte alls hur gemene man ser på företag som använder sig av telemarketing och deras specialerbjudanden - eller så är jag lurad.

Dagens:
Wilson Pickett - Sunny

Minnena är lite luddiga...

Det är tio år sedan Eskilstuna blev valt till årets popstad. Ibland känns det som om musiklivet här i staden faktiskt dog lite efter det istället för att som man förväntade sig få ett ännu större uppsving av utmärkelsen. Men trots det har faktiskt en rejäl mängd band och artister spelat här i staden sedan -98 även om man kanske inte tänker på det i vanliga fall.

Jag insåg detta först häromdagen när Eskilstuna-Kuriren ringde mig. De skall tydligen uppmärksamma tioårsjubileumet genom att ha någon slags popstad-special i Sju Dagar. En del av den är att låta diverse musikfolk (av vilka jag tydligen är en) lista de tio konserter de funnit mest minnesvärda sedan 1998.

-En barnlek, tänkte jag helt felaktigt. För när jag satte mig ned och skulle sammanställa en lista visade det sig vara svårare än jag förväntade mig. Visst har man sett en massa konserter. Och många av dem har varit väldigt minnesvärda. Men att avgöra vilka som platsar bland de tio bästa är toksvårt. Jag har kommit på ett par gig som känns värdiga listan hittils, men sedan är det stopp. Med tanke på hur många band som faktiskt spelat här i staden -på Blå, Sucken, Haaket och alla andra ställen- känns det dock som om man glömt bort typ hälften. Jag har letat på nätet efter någon slags komplett lista över alla band som spelat på de olika ställena här i stan...men förgäves.

Så - om någon som läser detta varit på en riktigt bra konsert där ni vet att även jag var (det är ett extra plus om den inte varit på Blå eller Raw eftersom alla utom en som jag kommit på hittills tagit plats på något av dessa två ställen) får ni gärna hojta till, för här står det helt still nu.

Dagens:
Madness - It Must Be Love

Internet-historia.

Jag hade helt glömt bort Riktig Kille. Ända tills någon anonym nämnde den i en kommentar till ett av inläggen här på bloggen häromdagen. Då blev jag påmind om denna min första kontakt med den så kallade "bloggosfären" och hur fascinerat jag följde den för ett par år sedan.

Jag bestämde mig för att kolla om sidan finns kvar. Det gjorde den. Dessutom verkar riktigkille.nu ha växt och numera även vara en bok samt någon slags rekryteringsfirma. Lite märkligt, men hur som helst låg även bloggen kvar och det var det viktiga. Den var precis så fascinerande och underhållande som jag mindes den. Jag tror faktiskt att jag tycker Riktig Kille är bland det absolut bästa som någonsin hänt internet-sverige - ja, kanske till och med nätet överhuvudtaget.

Jag misstänker att de flesta som läser detta redan vet vad Riktig Kille är/var. Men bara för att inte förstöra det roliga om någon trots allt skulle vara oinvigd tänker jag inte gå in på vad som är så bra med sidan. Istället rekommenderar jag er att gå in på riktigkille.nu, knappa er in på avdelningen "originalet" och börja läsa igenom de 100 inläggen ett efter ett. Det tar ett tag, men tro mig - det är värt det. Jag kan inte komma på någon annan blogg någonsin som roat mig mer.

Riktig Kille är helt enkelt fantastisk, och ni hittar det hela här.

Dagens:
Air France - Never Content

Det fanns i alla fall inga banjospelande barn där.

Igår var det dags att besikta bilen.
Eftersom de tydligen håller på med någon slags ombyggnationer visade det sig tyvärr vara helt omöjligt att få en tid hos bilprovningen här i stan. Därför var det bara att glatt sätta sig i bilen och köra de lite över fyra milen det är till Flen. Eller, nåja - särskilt glatt var det inte egentligen. Jag kan väl ärligt talat säga att jag snarare var raka motsatsen till glad när klockan ringde halv sex igår morse. Den enda tiden som fanns var nämligen sju på morgonen.

Hur som helst lyckades jag trots min morgontrötthet och grinighet ta mig hela vägen fram utan att varken köra av vägen eller få ett totalt sammanbrott. Väl där konstaterade vi (Elenor var också med) att första intrycket av Flens bilprovning måste vara ungefär samma som grabbarna i Den Sista Färden får när de först anländer till bensinmacken. Lite obehagligt. Hur som helst slog jag mig ned och sörplade på en gratiskaffe medans besiktningsmännen gjorde sitt jobb. Det såg ut som att det hela gick ganska bra - sånär som på att det kromade ändröret trillade av när de skulle dra av slangen de använder för att mäta utsläppsnivåerna i avgaserna. Så går det om man köper stylingdelar på Lidl.

Efter att ha provkört bilen sade besiktningsmannen att det var "nästan perfekt - men..." och jag kände en ilning löpa längs med ryggraden och såg mekanikerräkningar på tusentals kronor blixtra framför ögonen.
Nu var det som tur var inte så farligt: tydligen hade mitt ena postionsljus lagt av vilket visserligen leder till en anmärkning i protokollet men inte är något man behöver göra en ombesiktning för.

Jag blev dock en smula konfunderad. Det är nämligen så att ena framlyktan varit död sedan en tid tillbaka. Jag hade hela tiden tänkt åtgärda det själv, men i måndags insåg jag att jag aldrig skulle orka ställa mig och pilla i det löjligt trånga utrymmet mellan motorn och lyktinsatsen på eftermiddagen. Därför körde jag ned till Motorcentralen för att låta dem byta lampan åt mig. Självklart frågade dom om de inte skulle ta båda lamporna på en gång och jag tänkte att det förmodligen var lika bra. Ingreppet gick på ett kick- det tog nog inte mer än fem/tio minuter innan de var klara.

Vad som förvånar mig är att inte de upptäckte att postionsljuset också var sönder när de ändå var och rotade i framlyktorna. Konstigt. Man brukar ju läsa och höra om hur bilmekaniker alltid hittar ett gäng fel (ibland till och med sådana som inte finns egentligen) utöver det man vill ha åtgärdat. Trots det missade de det här, som till och med var i anslutning till det jag lämnade in bilen för!

Nåja. Postionsljuset tänker jag byta själv och det känns skönt att veta att Forden kan köras (mer eller mindre) lagligt i ett år till.

Dagens:
Jonathan Richman And The Modern Lovers - Here Come The Martian Martians

För bra för att vara sant.

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om grannhuset, i vilket hyresgästerna i högre grad än normalt har en tendens att vandra omkring nakna...eller åtminstone i bara underkläder. I synnerhet killen som bor precis mittemot oss. Det verkar som om det första han gör varje dag när han kommer hem ifrån jobbet, skolan eller vad det nu är han nu sysselsätter sig med på dagarna är att slänga av sig allt utom kalsongerna för att sedan spatsera omkring i lägenheten. Stolt och nästan naken. Det är ganska uppenbart att han vet att han syns, eftersom han flera gånger stått i köksfönstret och tittat rätt in mitt vardagsrum.

Igår kväll tog våran alldeles egna ugly naked guy plötsligt det hela till en ny nivå. Han gled som vanligt runt i underkläderna. Plötsligt stannade han till vid fönstret, fick syn på Elenor...och vinkade.

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Dagens:
Orange Juice - Wan Light

Du är vad du äter - here we come!

Jag tog en titt in i kylskåpet idag. Det såg inte bra ut.
Julfirande, nyår och ledighet kan göra hemska saker med den bästa av kosthållningar.

Utspritt över de fyra hyllorna ligger godis från jobbet, godis från släkten och godis jag köpt själv. Där ligger även inte mindre än åtta ostar - från jobb, släkt och sådana jag köpt själv. Slutligen finns också tre påsar från Systemet - men de kan jag inte skylla på någon annan än mig och Elenor.



Plötsligt känns det som om den där menlösa stegräknaren jag fick i julklapp från jobbet kanske kan komma att fylla ett visst syfte ändå.

Dagens:
Spiritualized - Good Times (Alternate Mix)

Ett försenat gott nytt år.

Jag bestämde mig för att ta ordentlig semester de sista dagarna innan jobbet drar igång igen, vilket innebar att försöka göra så lite vettigt som möjligt - inte ens uppdatera bloggen.

Nu är jag tillbaka på jobbet och därmed är det även dags att göra årets första inlägg. Egentligen vore det väl på sin plats med en retrospektiv genomgång av det gamla året - en liten "best of 2007" om ni vill. Men någon sådan kommer det inte att bli. Jag har ju trots allt redan skrivit om det mesta av vikt redan när det hände. Ett tag övervägde jag att istället följa Fiskens exempel och göra ett litet bildspel. Jag beslutade mig dock för till att inte göra det heller. I nuläget nöjer jag mig med att helt enkelt skriva:

Tack för 2007 till alla er som förtjänar att tackas (ni vet vilka ni är).
Välkommen 2008.

Dagens:
Lacrosse - This New Year Will Be For You And Me