Mitt namn är Ronnie. Och jag lider av dåligt morgonhumör.

Ibland kommer man till insikt. Och ibland är den insikt man kommer till inte så trevlig.
Jag hade en sådan där "moment of clarity"-upplevelse imorse. Ni vet - när man plötsligt inser något om sig själv som kanske inte velat tänka på innan.

Jag har alltid intalat mig själv att jag är en jäkligt hyvens prick. Trevlig, sympatisk och tillmötesgående. Men imorse, i bilen på väg till jobbet slog det mig: jag har ett uruselt morgonhumör.

Min första vakna timme varje dygn är jag grinig, irriterad och allmänt obekväm. Jag skulle helst inte vilja prata med någon alls. Är jag trots allt tvungen att göra det består min konversation till största delen av tjuriga grymtningar som, om något går snett (om jag till exempel spiller ut lite kaffe eller -gud förbarme- inte har något kaffe hemma) snabbt kan övergå i rena svordomar. Allt som oftast släpper det här tillståndet när jag varit vaken en stund, käkat frukost och duschat. Men ibland (exempelvis om jag -återigen- inte har något kaffe hemma) kan jag gå runt och vara gubbgrinig ett bra tag, vilket leder till att jag måste spela trevlig första timmen på jobbet fast jag egentligen bara vill låsa in mig i något förråd någonstans och muttra arga ramsor om varandets jävlighet tills jag vaknat ordentligt.

Det är inte kul att inse sådana saker om sig själv. Men nyttigt. Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är alltså: om ni möter mig tidigt på morgonen eller förmiddagen (alternativt kring lunchtid om det är helg) och jag bara utstöter ett gutturalt ljud till hälsning eller till och med inte hälsar alls skall det inte tas personligt. Jag är inte arg eller tycker illa om någon. Jag har bara inte vaknat ordentligt än.

Dagens:
Oasis - (What's The Story) Morning Glory