Control.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Joy Division. Åtminstone inte sådär stenhårt som många andra. Visst, jag har lyssnat en del på dem och jag tycker mycket av det de gjort är riktigt bra. Men i likhet med exempelvis The Cure har de aldrig betytt så där extremt mycket för mig som de verkar göra för många andra. De har varit ett bra band bland andra bra band, helt enkelt...

Trots det är Anton Corbijns regidebut Control en av de filmer jag sett fram emot mest i år. Inte bara för att den berättar historien kring Joy Divisions plågade sångare Ian Curtis tragiska öde, utan även för att Corbijn enligt mig står bakom några av de absolut starkaste rockfotografier (om man nu kan tala om en sådan genre) som någonsin tagits. Det är svårt att inte hoppas att denna, hans första film, skall vara lika imponerande.

Efter att nu ha sett den kan jag med glädje konstatera att den levde upp till mina förväntningar. Den är gripande, tragisk, fascinerande och -naturligtvis- skitsnygg. Man kan verkligen se att det är Corbijn som står bakom filmen. I flera scener är det som att se på en rörliga version av ett av hans många fotografier och det ganska avskalade och karga bildspråket (i svart-vitt, naturligtvis) passar perfekt för att illustrera Curtis tragiska livsöde och hans nedgång i sjukdom, deppression och paranoia.

Bitvis är filmen plågsam att se på och Curtis lidande, samt hans egen del i det, nästan för påtagligt. Ändå kan man inte slita sig och i mina ögon är detta, tillsammans med Shane Meadows skinheadepos This Is England, årets starkaste film. Jag menar, jag har ägnat ett helt inlägg åt den - vilket jag inte gjort med någon film tidigare.

Dagens:
Joy Division - Transmission