Saturday, December 29, 2007

Det här med semester är ett hårt jobb.

Julen anses traditionellt vara en tid för avslappning, kontemplation och umgänge med släkt och vänner. En tid för att hämta andan och ladda batterierna i det nordiska vintermörkret.

Dock inte om man heter Ronnie. Visst har det varit umgänge med släkt och vänner så det står det härliga till - vilket så klart varit trevligt. Alltifrån uppesittarkvällar, julfirande med familjen och fika med kompisar från förr såväl som från nu. Men det har även varit sena kvällar, fester, DJande samt ännu fler sena kvällar.

Och det är inte slut än; ikväll skall jag träffa min gode vän Kalle. Det skall såklart bli kul - vi träffas alldeles för sällan sedan han flyttade till Stockholm. Men eftersom jag satt hemma hos Mogge till fyra i morse och lyssnade på några låtar han skrivit och som jag eventuellt skall sjunga på skulle det faktiskt kännas ganska skönt att bara ta det lugnt hemma. Och på Måndag är det nyårsafton vilket förmodligen kommer att leda till ännu en sen kväll.

Missförstå mig inte nu - hela julen har varit lyckad och jag har haft både trevligt och roligt. Men allt som allt kommer jag att inte att ha varit hemma och degat i soffan mer än två kvällar när ledigheten är över på onsdag.

Julefrid - my ass.

Dagens:

Truly Smith - My Smile Is Just A Frown (Turned Upside Down)

Friday, December 28, 2007

Ajdå.

Läste just att det enligt några så kallade bloggexperter krävs i genomsnitt sex inlägg per dag för att en blogg skall bli riktigt välbesökt.

Då är det väl kört för mig. Trist.

Dagens:
Arcade Fire - Rebellion (Lies)

Thursday, December 27, 2007

Mitt i natten.

Jag kom just hem. Klockan är tjugo över tre och jag har spelat skivor på Pipalucken - festen/konserten som tagit plats på Annandag Jul varje år sedan slutet av åttiotalet....om inte längre.

Jag har spelat varje Pipaluck de senaste fem åren eller något liknande. Normalt sett skulle jag aldrig göra ett inlägg såhär efter att precis ha kommit hem från krogen. Men ikväll får bli ett undantag. Till att börja med verkade det bli helt värdelöst, eftersom jag spelade i den så kallade "loungen" och därför hade toalettkön som enda publik. När sista bandet spelat färdigt rasslade det dock bara till och plötsligt var det fullsatt, svetttigt och sjukt bra stämning. När jag tvingades avsluta runt två för att stället stängde var rummet fortfarande fullt med folk som sjöng vidare på avslutningsspåret och vägrade gå. Det slutade med att vakterna fick gå in och styra ut folk.

Det är sådana här kvällar som får mig att minnas varför jag håller på med att spela skivor. Jag blir påmind om varför jag älskar Pipalucken, Raw och alla gästerna.

Tack!
Nu skall jag äta nattpasta.

Nattens:
Jackson 5 - Blame It On The Boogie

Sunday, December 23, 2007

God jul!


Dagens:

Hello Saferide - iPod X-mas

Saturday, December 22, 2007

Glöggparty hos Calle B.

Jag och Elle var inbjudna till Carl Braunerhielms mytomspunna glöggkväll igår. Har inte varit där något tidigare år och det kändes som lite av en ära att bli inbjuden till denna mytomspunna tillställning - trots att det där med att han serverar glöggen ur sitt badkar visade sig vara en myt.

Vi introducerade oss för Calle samt de övriga gästerna, blev försedda med starkvinsglögg, tog oss en rundtur i hans minst sagt fullbelamrade bostad (han sparar ju på saker - inga speciella grejer, utan saker i största allmänhet), fick en titt på den berömda "spargranen", skrev i gästboken och avslutade med en liten pratstund med amanuensen själv. Den gode herr Carl är verkligen en underbar människa - och trots att han börjar bli väldigt gammal och tyvärr en smula gaggig fortfarande väldigt sympatisk och framförallt rolig i all sin underlighet. Han berättade för oss om hemtjänsten som hjälper honom, förklarade att han faktiskt själv inte dricker glögg utan föredrar svartvinbärsbrännvin eller kaffe samt beklagade att vi inte kommit tidigare år (i hans "ungdoms dagar") då det var betydligt mer drag på glöggpartyt. Åtminstone tror jag att det var vad han sade - han har blivit så pass gammal att det tyvärr är lite svårt att förstå allt han säger.

Faktiskt något av en perfekt inledning på julledigheten och jag hoppas verkligen att glöggträffen på Herr Carls Gränd (ja, den är döpt efter honom) blir av nästa år också.


Ni som inte vet vem Carl Braunerhielm är kan titta på det här klippet från Kanal 5s 100 Höjdare.

Dagens:
Lacrosse - New York Or Alingsås

Thursday, December 20, 2007

Balanskonstnären.

Jag är en människa med många intressen. Jag älskar först och främst musik - såväl att spela och skapa (låter pretentiöst, visst) som att DJa. Jag har mina scootrar. Sista året har jag börjat fotografera. Jag tycker om populärkultur - film, litteratur och allt annat som kan knytas till begreppet. Jag gillar kläder och mode.

Alla dessa kostar på - i tid och pengar eller både och. Med andra ord blir det en evig balansgång mellan vad som egentligen driver en och sådant man måste göra för att kunna ägna sig åt det.

Det här har bitvis varit ett bekymmer då jag tvingats prioritera bort sådant som är viktigt för mig - vilket lett till stress och bristande inspiration. Även Elenor, mina vänner och andra som betyder något har i viss mån blivit lidande.

Nu känns det dock som om jag börjat finna någon slags balans i tillvaron. För första gången på länge känns det som om tiden räcker till någorlunda. Det känns skönt och jag hoppas det håller i sig.

Dagens:
Catherine Wheel - Shocking

Monday, December 17, 2007

Julstök - bokstavligt talat.

Jag är inte överdrivet kristen av mig, men jag gillar julen. Faktiskt är den -i konkurrens med midsommarafton- min favorithögtid. Jag är ju på många sätt en väldigt aktiv och tidvis stressad människa, därför känns tända ljus, glöggdrickande och att umgås med familjen skönt rogivande.

Men det här med julpynt...jag vet ärligt talat inte. I förrgår åkte kartonger fyllda med alla julgrejor man samlat på sig under åren ned från vinden för att plockas upp i lägenheten. Det är tomtar, grisar och glitter till förbannelse och jag tvingas, trots att Elenor förmodligen kommer att bli vansinnigt irriterad över det, inse följande: lagom är bäst. Ljusstakar, adventstjärnor och annat julmys i all ära - men bor man i en mindre lägenhet i vilken man lagt ned lite energi på att fixa till det så man trivs kanske man skall hoppa över alla porslinsgrisar, julkrubbor och annat krims-krams. Det gör inte så att det blir sådär gemytligt och myspysigt som man förväntar sig. Det blir mest rörigt.

Dagens:
Hot Chip - Wrestlers

Saturday, December 15, 2007

Svåra beslut.

Igår vid lunch ringde de och frågade om jag kunde DJa på Nybron på kvällen. Jag sade, helt sanningsenligt, att jag inte kunde. Dels eftersom jag redan gjort upp andra planer, dels eftersom jag jobbat hela veckan (samt ändå spelar på Raw ikväll) och därför kände att jag ville ha en helt ledig kväll.

Med andra ord hade jag mer än godtagbara orsaker till att tacka nej. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite dålig. Det skulle ju trots allt gett ett trevligt (om än inte jättestort) och inte minst oväntat tillskott i plånboken lagom till jul. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite taskigt - som om jag lämnat dem i sticket. Trots att jag vet att det inte på något som helst sätt är min plikt att ställa upp. Särskilt på så kort varsel.

Det är konstigt hur man fungerar ibland.

Dagens:
Toots & The Maytals - 54-46 Was My Number

Wednesday, December 12, 2007

Att köra sin kredd i botten.

Jag inser helt och fullt att det här inte kommer att se bra ut i mångas ögon och att min musikaliska trovärdighet riskerar att få sig en rejäl törn. Ändå kan jag inte låta bli.

Satt i bilen på väg hem idag. Bilstereon rullade. Inklämd mittemellan ett par av P3s mindre roliga plojinslag (är det för övrigt bara jag som tycker det känns som om hela deras utbud bestått av putslustiga program med småironiska sketcher på sista tiden?) spelades...ja, se själva nedan.

Dagens:
Britney Spears - Piece Of Me

Tuesday, December 11, 2007

Vissa dagar känns det som om jag är med i ett avsnitt av Friends.

Det är något konstigt med grannhuset. Det verkar som om åtminstone minst en lägenhet i det byter innehavare varannan vecka. Och alla som flyttar in är relativt unga. Jag tror faktiskt aldrig jag sett någon som sett ut att vara över 35 där.

Men det märkligaste är att alla som bor där verkar ha en gemensam nämnare: de gillar att vandra runt nakna, eller åtminstone ganska lättklädda, med persiennerna uppfällda.
Missförstå mig inte nu; jag är absolut ingen tjuvkikare. Men från mitt vardagsrumsfönster har man mycket bra insyn till lägenheterna mittemot. Och då är det svårt att inte lägga märke till om en granne står i diskar i underkläderna...

Det var nämligen så det började: redan första året jag bodde här stod grannen vars kök vetter mot min balkong och diskade. I kalsongerna. Varje gång man gick ut på balkongen...eller i alla fall kändes det så. Efter en tid flyttade han och ersattes av en ny kille, som även han gillade att spatsera runt lättklätt - även om han nöjde sig med med mjukbyxor och bar överkropp. Strax därefter flyttade en kille in i lägenheten bredvid. Han tog det hela ett steg längre genom att faktiskt glida runt i bara badhandduk eller helnäck. Och sedan har det bara rullat på: lägenhet efter lägenhet har bytt innehavare. Och typen av människor som gillar att vara hel- eller halvnakna verkar vara klart överrepresenterade bland dem.

En annan minnesvärd granne är killen som ställde sängen så att man såg rätt in på den genom fönstret och sedan låg och kollade på TV hela kvällarna. Självklart i bara underkläder. För att inte tala om de två tjejerna som jag och Elenor fick syn på en kväll för kanske två år sedan - de dansade runt som tokar i lägenheten iklädda -just det- bara underkläder. Senast i raden är en kille som flyttat in på nedervåningen och har sin dator precis vid fönstret. Vid den verkar han spendera väldigt mycket av sin lediga tid. Självklart i kalsonger.

Jag förstår det inte och tycker det är lite obehagligt. Vad är det med folk i det huset? Förstår de inte att vi som bor mittemot ser rätt in? Jag vill verkligen inte titta på dem när de springer runt där, men när man har stora fönster på den ena väggen i ens vardagsrum och man har full insyn till grannhuset går det liksom inte att undvika.

Dagens:
Peeping Tom - Mojo

Monday, December 10, 2007

Vad som skrämmer mig är att jag tyckte squaredance var rätt kul.

Jag är nästan lite orolig. Det har varit för många fester med tema för mig på sistone för att det skall kännas helt ok. Den senaste i raden var en personalfest - med cowboytema. Tacky så det skriker om det, men ändå ett ganska välkommet avbrott från de julbord som man normalt måste gå på så här års.

En lokal på skolan hade gjorts om till saloon för kvällen, komplett med svängdörrar, höbalar och kaktusar (av trä). Som sagt - tacky så det skriker om det.
Personalbandet jag är en del av (ja, vi har ett sådant) spelade väl valda countrylåtar, det fanns amerikansk öl och grillades cowboymat på gården. Jag säger det igen - tacky så det skriker om det. Det arrangerades till och med en grundkurs i squaredance - komplett med inhyrd caller och allt.

Jag har kommit underfund med att tricket för att ha trevligt på sådana här kvällar är att helt enkelt släppa alla pretentioner. Bara acceptera att, ja - visst är det fånigt, men ändå rätt kul. För det tycker jag faktiskt det kan vara. Någon djupt liggande del av mig gillar det här med lekar, utklädnader, frågesporter och liknande. Om man bara kan finna modet att bejaka dessa sina mörkare sidor kan en personalfest med exempelvis cowboytema vara riktigt underhållande. Hur okreddigt det än må vara.

Dagens:
Band Of Horses - Is There A Ghost

Monday, December 03, 2007

Britpopfest, någon?

Matte bjöd på Springsteen-fest i Lördags. Det var Bruce-quizz, Bruce-så skall det låta och bara Bruce-låtar på stereon hela kvällen. Kvällens höjdpunkt var när Linus, bekvämt tillbakalutad i en mysig fåtölj i sann sagofarbroranda berättade om hur det gick till när han träffade Bossen i egen hög person. Det här med temafester är kanske inte så dumt ändå.

Fredagens spelning med Lillasyster ids jag inte kommentera mer än genom att konstatera att det var knökfullt. Något som säger mer om folks smak än om Lillasyster.

Dagens:
Bruce Springsteen - Thunder Road

Wednesday, November 28, 2007

Lasse "Tjyven" Winnerbäck.

Jag tycker om när artister lånar ifrån andra. I synnerhet om de slänger in små referenser till sina inspirationskällor i texten också. Och jag älskar att kunna stoltsera med onödig kunskap inför andra och säga saker som: Ja, här sjunger ju Håkan "kom, kom, atombomb". Det har han lånat från Morrisseys Everyday Is Like Sunday som var med på Viva Hate som släpptes 1988. Fast Morrissey sjunger så klart "come, come, nuclear bomb" . Töntigt, jag vet. Men sådan är jag.

Men när den allt tröttsammare Lasse Winnerbäck i Innan Mörkret Faller (som spelas ganska mycket på radion nu) snor versmelodin från Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå mer eller mindre rakt av tycker jag inte det är ett dugg kul. Jag blir förbannad.
Fy på dig, Lasse.

Dagens:

Ladytron - He Took Her To A Movie

Tuesday, November 27, 2007

Konserter och märkliga bokningskombinationer.

Det har blivit mycket konserter på sistone. Visserligen inga större grejer vilket ju är vad man vill gå på egentligen, men ändå en hel del konserter. Bara i helgen hann jag med två stycken.

Först Memento Mori, som genomförde sin första spelning på 19 år. En gång i tiden var de hela Sveriges indieälsklingar - innan termen indie uppfunnits. Själv är jag några år för ung för att minnas dem men tydligen är de det största som kommit från Eskilstuna innan Kent, Christer Lindarw och Yvonne Ryding. Det var självklart fullpackat på spelningen. Fullpackat med fulla fyrtiotaggare. Vilket, med tanke på att jag körde bil dit och var spiknykter, gjorde det till en lite jobbig upplevelse. Vansinnig trängsel, värme, ölspill och massor av fulla människor som inte satt sin fot på en klubb på minst tio år kan vara ganska jobbigt att hantera - med eller utan alkohol.

Men, visst - bandet lät bra och var tighta. Riktigt tighta. Tyvärr kunde jag inte riktigt frambringa samma entusiasm och eufori som de i publiken som var tio-femton år äldre verkade uppnå. Förmodligen berodde det på att man inte varit med "när det begav sig" och aldrig riktigt riktigt lyssnat in sig på dem. Med risk för att få ett gäng fyrtioåringar efter mig (om någon av dem mot all förmodan skulle ramla in här) var de faktiskt sådär, trots deras upenbara musikaliska överlägsenhet. Någon beskrev det som "Ebba Grön spelar Cure-covers" och det var faktiskt ganska träffande.

På lördagen gick vi till Raw för att dansa till Risky Bizniz och kolla in La Puma. Överaskande nog visade sig La Puma vara någon slags garage/stonerrock-gäng. Med tanke på att Risky Biz DJ:ade hade jag snarare förväntat mig någon slags electro eller kanske pop. De var helt klart bra på sin grej, men ändå kändes det som att något saknades. Jag kanske låter överdrivet negativ nu, men de var helt enkelt för mycket av en klyscha. Vilket i och för sig kanske är grejen med garagerock?
Deras sångerska -som var typ dvärg, hade underlig frisyr och sjöng vansinnigt bra- gjorde dock det hela riktigt sevärt.

Nu var det visserligen så att Nicke Andersson som skulle spelat skivor egentligen ställt in i sista sekund och att det var därför de bokat Risky Bizniz istället. Men det kändes ändå som en märklig kombination med ett garageband och två DJs som spelar dansmusik och pop av den mer elektroniska sorten. Tråkigt både för dem som var där för att se La Puma -och som säkert velat höra mer gitarrdriven musik- och för DJ-paret - som definitivt förtjänade en mer entusiastisk publik.

Å andra sidan kanske jag inte skall säga något. Jag skall ju spela skivor när Lillasyster (ja, de med den vidriga Umbrella-covern) spelar på Fredag och det känns inte heller som någon självklar kombination.

Dagens:
Dat Politics - Gravity

Monday, November 26, 2007

Control.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Joy Division. Åtminstone inte sådär stenhårt som många andra. Visst, jag har lyssnat en del på dem och jag tycker mycket av det de gjort är riktigt bra. Men i likhet med exempelvis The Cure har de aldrig betytt så där extremt mycket för mig som de verkar göra för många andra. De har varit ett bra band bland andra bra band, helt enkelt...

Trots det är Anton Corbijns regidebut Control en av de filmer jag sett fram emot mest i år. Inte bara för att den berättar historien kring Joy Divisions plågade sångare Ian Curtis tragiska öde, utan även för att Corbijn enligt mig står bakom några av de absolut starkaste rockfotografier (om man nu kan tala om en sådan genre) som någonsin tagits. Det är svårt att inte hoppas att denna, hans första film, skall vara lika imponerande.

Efter att nu ha sett den kan jag med glädje konstatera att den levde upp till mina förväntningar. Den är gripande, tragisk, fascinerande och -naturligtvis- skitsnygg. Man kan verkligen se att det är Corbijn som står bakom filmen. I flera scener är det som att se på en rörliga version av ett av hans många fotografier och det ganska avskalade och karga bildspråket (i svart-vitt, naturligtvis) passar perfekt för att illustrera Curtis tragiska livsöde och hans nedgång i sjukdom, deppression och paranoia.

Bitvis är filmen plågsam att se på och Curtis lidande, samt hans egen del i det, nästan för påtagligt. Ändå kan man inte slita sig och i mina ögon är detta, tillsammans med Shane Meadows skinheadepos This Is England, årets starkaste film. Jag menar, jag har ägnat ett helt inlägg åt den - vilket jag inte gjort med någon film tidigare.

Dagens:
Joy Division - Transmission

Thursday, November 22, 2007

Kittlar dödskönt i kistan...

Jaha. Där ser man. Efter närmare tolv raka år som vegetarian har jag tydligen fått lite oväntat proteintillskott. Känns sådär, om jag skall vara ärlig.

De som inte förstår vad jag menar kan kika in på Eskilstuna-Kurirens hemsida för förtydligande.


Dagens:
The Style Council - Shout To The Top

Tuesday, November 20, 2007

Det kanske är dags att jag börjar fundera över mina klädval?

Man lär sig mycket om sig själv av att jobba på en högstadieskola. Till exempel att människor ibland kan uppfatta en på ett helt annat sätt än vad man förväntar sig att de skall göra. Redan första veckan på jobbet fick jag frågan "du lyssnar på emo, va?" av en flicka i åttondeklassen jag jobbar i. Tyckte det var en smula underligt, då jag absolut aldrig, aldrig, aldrig någonsin tänkt på att jag skulle kunna uppfattas som "emo".

Idag frågade samma flicka om jag "försöker se ut som killen i My Chemical Romance". Jag vet inte vem av medlemarna hon menade att jag försökte likna, men är förstummad hur som helst. Mycket har man fått höra genom åren, men att bli liknad vid någon i ett, enligt mig, överskattat fejkad-tonårsångest-punkpop-med-obehagliga-arenarocks-tendenser-band (med taskig klädsmak, dessutom) hade jag inte förväntat mig. Att hon dessutom såklart uttalade det My Tjemikkal Romance gör inte det hela lättare att svälja.

Fast i och för sig kanske jag skall vara glad ändå. Hon kunde sagt att jag såg ut som någon i Good Charlotte.

Eeeehm...nej?

Dagens:
Beirut - A Call To Arms

Monday, November 19, 2007

Mitt namn är Ronnie. Och jag lider av dåligt morgonhumör.

Ibland kommer man till insikt. Och ibland är den insikt man kommer till inte så trevlig.
Jag hade en sådan där "moment of clarity"-upplevelse imorse. Ni vet - när man plötsligt inser något om sig själv som kanske inte velat tänka på innan.

Jag har alltid intalat mig själv att jag är en jäkligt hyvens prick. Trevlig, sympatisk och tillmötesgående. Men imorse, i bilen på väg till jobbet slog det mig: jag har ett uruselt morgonhumör.

Min första vakna timme varje dygn är jag grinig, irriterad och allmänt obekväm. Jag skulle helst inte vilja prata med någon alls. Är jag trots allt tvungen att göra det består min konversation till största delen av tjuriga grymtningar som, om något går snett (om jag till exempel spiller ut lite kaffe eller -gud förbarme- inte har något kaffe hemma) snabbt kan övergå i rena svordomar. Allt som oftast släpper det här tillståndet när jag varit vaken en stund, käkat frukost och duschat. Men ibland (exempelvis om jag -återigen- inte har något kaffe hemma) kan jag gå runt och vara gubbgrinig ett bra tag, vilket leder till att jag måste spela trevlig första timmen på jobbet fast jag egentligen bara vill låsa in mig i något förråd någonstans och muttra arga ramsor om varandets jävlighet tills jag vaknat ordentligt.

Det är inte kul att inse sådana saker om sig själv. Men nyttigt. Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är alltså: om ni möter mig tidigt på morgonen eller förmiddagen (alternativt kring lunchtid om det är helg) och jag bara utstöter ett gutturalt ljud till hälsning eller till och med inte hälsar alls skall det inte tas personligt. Jag är inte arg eller tycker illa om någon. Jag har bara inte vaknat ordentligt än.

Dagens:
Oasis - (What's The Story) Morning Glory

Friday, November 16, 2007

Tackar!

Kom till jobbet i morse och möttes direkt av en kollega som glatt frågade "hur det kändes att vara kändis". Jag förstod ingenting och svarade "godmorgon", trött som jag var.

Väl på personalrummet upplyste en annan kollega mig om att han läst om min blogg i tidningen. Jag förstod ännu mindre och surfade ut på Eskilstuna Kurirens hemsida. Det visade sig att de i sin bilaga Sju Dagar listat "5 värda bloggar" och att min var en av dem.

Kul och smickrande, men samtidigt lite obehagligt. Inte minst eftersom det är svårt att komma ihåg allt man skrivit. Det är nämligen så att man, trots att man är fullt medveten om att vem som helst kan läsa det man lägger upp, inte förväntar sig att det skall skrivas om det i tidningen och att jobbarkompisar, chefer och gamla bekanta skall få upp ögonen för det.
Ögnade snabbt igenom mina gamla inlägg och kom fram till att det nog inte fanns något som var så farligt. Skulle någon trots det bli irriterad, arg eller finna något de anser opassande får det väl stå för dem.

Lite överaskad är jag dock. Den sista tiden har ärligt talat min blogginspiration trytit en smula, och i takt med det har både inläggsfrekvensen samt antalet idéer kring vettiga saker att skriva om sjunkit. Enligt min ödmjuka åsikt finns det ett antal bloggare här i Eskilstuna som skriver om såväl mer intressanta som mer underhållande saker. Jag hade därför aldrig förväntat mig att nämnas i ett sådant sammanhang. Kul - och en nytändning så god som någon!

Nu bär det av till Örebro för att träffa scooterfolk, fira SSKs femtonårsjubileum samt dränka våra sorger över att säsongen slutligen är defintivt över. Imorgon kommer jag att vara trött.

Dagens:
Dinosaur Jr - Start Choppin'

Wednesday, November 14, 2007

Opium för folket.

Jag har fallit till föga och övergivit min 15 år gamla kub till förmån för en 32" LCD-tv från Philips. Har trots allt inte unnat mig så mycket som jag borde efter att ha fått ut närmare ett och ett halvt års innestående semesterersättning från Rocks härom månaden, så jag kände att det var dags. Det är visserligen någon dryg vecka sedan, men jag har inte kommit mig för att nämna det förrän nu.

Calle menade att det är höga vuxenpoäng på att skaffa platt-tv. Jag vill snarare påstå att det är höga förslappningspoäng. Jag menar; folk brukar anse att man är förslappad om man spenderar mycket tid vid datorn - det måste ju innebära att något (exempelvis en ny tv) som snor tid från ens datoranvändande måste vara ungefär så förslappande som det kan bli.

Oavsett vilket är det skönt att ha något en smula bättre än min gamla att titta på. Särskilt då den, för att vara en platt-tv, var någorlunda billig. Nu måste jag bara orka sätta upp den på väggen.



Dagens:
120 Days - Sleepwalking
(För övrigt den bästa spelning jag sett på Raw hittills. Utan någon som helst tvekan.)

Thursday, November 08, 2007

Katalogångest och tonårsnojjor.

Jag kommer ihåg när man själv gick på högstadiet. Skolkatalogen, som kom varje år, var en jäkligt stor grej då. Åtminstone för de flesta. Tjejerna i klassen började planera dagar, ja - till och med veckor- i förväg vad de skulle ha på sig och hur de skulle sminka sig. Killarna köpte nya jeans och tänkte ut coola spex att genomföra på kortet.

Det var otroligt viktigt att allt blev rätt. Jag menar, herregud - det var ju utifrån hur du såg ut på ditt foto i katalogen du skulle bedömas det kommande året. Råkade du göra en konstig min eller ha fel t-shirt på dig löpte du risk att bli utdömd som tönt och bli paria -åtminstone tills nästa katalog kom ut. Med lite tur lyckades du reparera skadorna genom att göra bättre ifrån dig på kortet i den.

Jag själv lyckades aldrig något vidare i skolkatalogerna. Jag kompenserade dock för det genom att spela i band och uppträda på soareér och liknande så ofta jag kunde. På så vis fick jag de andra att glömma (eller åtminstone ha överseende med) mina smått katastrofala klassfoton.

I dagarna skickades skolkatalogen ut till eleverna och personalen på skolan jag jobbar i. En kollega till mig berättade att hennes sambo suttit och bläddrat i den igår kväll. Han stannade till vid ett klassfoto, pekade på en kille i raden längs ned på ett klassfoto och sade:
"Herregud, vad mogna ungarna ser ut nuförtiden! Han där har ju till och med mer skäggstubb än vad jag har!".

Det var mig han pekade på. Jag är 29 år. Och jobbar i en åttondeklass.
Tack?

Dagens:
Neil Young - The Needle And The Damage Done

Tuesday, November 06, 2007

Vid en kaj i Amsterdam sjunger sjömän en sång...









Så, alldeles för många dagar efter hemkomsten kommer slutligen ett inlägg om Amsterdam-resan. Jag skall vara ärlig: jag hade inga direkta förhoppningar innan. Det enda jag egentligen visste om staden var att den sägs vara fin, har många kanaler samt, såklart, att vissa lättare droger samt prostitution är legalt där. Med andra ord var jag lite fundersam (om än bara lite) på ifall vi skulle hamna i något slags himmelrike för sexsvultna gräsrökare. Visserligen ett fint sådant - men ändå något slags
gräsparadis.

Och, visst. I ärlighetens namn är det väl lite så. Det finns över 200 coffeeshops i centrala Amsterdam. De öppnar tidigt på förmiddagen och stänger vid ett på natten - med andra ord kan man inte gå längs med någon gata i centrum dag/kvällstid utan att passera minst en, oftast ett par, lokaler från vilka den sötaktiga doften av marijuana/hasch sprider sig. Det märkliga är att det -istället för att kännas flummigt, skabbigt och pundigt- faktiskt på något vis bidrar till stadens atmosfär. Det känns på något underligt sätt nästan...gemytligt. Förmodligen på grund av att det faktiskt verkar som om allt är under kontroll. Under de dagar vi spenderade där såg vi färre utslagna och uteliggare än vad man ser under en normal shoppingdag i Stockholm. Och de som satt och rökte på coffeshopsen (eller vad det nu heter i plural) såg inte mer pundiga ut än vilken random svensk kaffebesökare som helst - med undantag för turisterna (som till 90% verkade bestå av britter och tyskar), förstås. Lokalbefolkningen verkade dock ha det hela under full kontroll. Även om det kändes lite konstigt att på förmiddagspromenaden möta en businessman - förmodligen på väg till jobbet, fullt uppstyrd i kostym och med portfölj, blossandes på en joint.

Likaså kändes det inte en enda gång riktigt otryggt. Inte ens när vi befann oss i Red Light District - som var...intressant är nog rätt ord. Särskilt nattetid känns det som att kliva rätt i någon slags dekadent kostymfilm i stil med Moulin Rogue. Ett folkmyller utan dess like, musik som strömmar ut ur i stort sett varje port och blinkande neonljus som förstärks av röken som ligger som en matta över hela kvarteret. Och så naturligtvis de hundratals rödupplysta skyltfönstren i vilka lättklädda kvinnor bjuder ut sig till de förbipasserande. Allt i ett väldigt gammalt kvarter som faktiskt är otroligt vackert, med tunna, fint utsmyckade 1800-tals hus, smala gränder och en huvudgata som delas av en kanal. Oavsett hur mycket man motsätter sig det som försigår där på ett moraliskt plan och borde känna avsmak är det närapå omöjligt att inte ryckas med av atmosfären och stämningen längs med huvudstråket. Vi spenderade en kväll i området och både jag och Elenor blev helt fascinerade...











Men Amsterdam visade sig även vara så mycket mer. Framför allt var det en väldigt stor liten stad...eller liten storstad ifall ni så vill. Kanske låter lite luddigt, men jag vet inte hur jag annars skall beskriva det. Tempot, rörelsen och folkvimmlet från en riktig metropol, men den tillbakalutade stämningen hos en sömnig landsbygd. Ingen storstadsstress här inte (huruvida det kan ha att göra med tidigare nämnda coffeeshops låter jag vara osagt).

Sedan är staden utan tvekan mycket vacker. Det är inte utan anledning Amsterdam kallas Nordeuropas Venedig; hela innerstaden genomkorsas och delas upp av kanaler. Många byggnader i centrum är dessutom väldigt gamla - vissa byggdes redan på 17/1800-talet.

Det finns mängder av muséer, parker och historiska byggnader -ja, till och med ett zoo- i staden. Som shoppingstad är dock Amsterdam ingen hit. Vad som fanns att välja mellan om man inte ville lägga ut tusentals kronor på Gucci och Armani var JackNJones-mode (färdigslitna jeans och tischor med tuffa tryck) och rave-kläder (läder, gummi, neonfärgade plagg och gasmasker)...typ. Sedan fanns det -naturligtvis- en enorm mängd sexaffärer (porrfilm, sexleksaker och mer porrfilm) och smartshops (svampar, pipor och mera svampar). På grund av detta var det enda jag fick med mig hem en ny väska, inköpt på en marknad.

Vi besökte Amsterdam Dungeon; en slags underlig blandning av nöjesfält, spökhus och teater med de mörkare bitarna från Amstedams historia som tema. Lite cheezy, men extremt väl genomfört. Dessutom avslutades det hela med en inomhus-bergochdalbana rakt ned i helvetet. Coolt!
Av någon konstig anledning hamnade vi även på någon slags sexmuseum: erotisk konst och bilder från de gamla egypternas rike till nutid. Där fick vi bland annat se tusentals år gamla fallossymboler huggna i sten, gayporr från 1800-talet, konstinstallationer från 1900-talet och s/m-sexbilder från dagens porrtidningar. Varken jag eller Elle kunde bestämma oss för om vi skulle bli upprörda, fascinerade eller om vi helt enkelt bara skulle skratta åt eländet.

Utöver det gjorde vi egentligen ingenting utöver att spatsera runt och vandra olika snabbt (beroende på om det var förmiddag eller natt samt hur länge vi suttit på puben) mellan centrum och vårat (skabbiga) hotell. Precis som sig bör på en slapp höstsemester med andra ord. Att det dessutom var överaskande varmt utgjorde ytterligare en positiv överaskning. Man klarade sig utan problem med t-shirt och en tjock tröja dagtid.

Sammanfattningsvis blev jag väldigt positivt överaskad av staden. Faktum är att jag till och med stortrivdes! Skön atmosfär, trevliga innevånare, mycket historia och vackra omgivningar gjorde att av de storstäder jag besökt är Amsterdam den jag gillat absolut bäst hittills. Så länge ni kan acceptera att vissa i svenska ögon moraliskt tveksamma aktiviteter är vanligt förekommande och står ut med en hel del nedrökta britter och tyskar kan jag varmt rekommendera ett besök!

Dagens:
The Rumble Strips - No Soul

Monday, October 29, 2007

We're off.

Nu drar vi till Amsterdam för att förlusta oss i dagarna fem. Om jag får tillgång till en dator (och orkar) kanske jag gör en liten uppdatering därifrån.
Annars återkommer jag framåt helgen.

Dagens:
Efterklang - Horseback Tenors

Sunday, October 28, 2007

Bra helg.

Det är nu Söndag kväll och helgen är över. Jag är trött men nöjd. Min kusin var här och hälsade på, vilket var trevligt. Kul att catcha upp - det var trots allt närmare sex år sedan vi sågs, med undantag för en kortis på en släktträff i somras.

I Fredags kväll släpade jag med mig kusin Micke och hans kompis Oskar (som också följt med från Oskarshamn) till repan för förhäng med bandet innan vi lirade på Raw. Det var ett av deras Hitlistan-arrangemang och temat var svenska hits. Vi spelade Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå. Folk dansade och sjöng med och peppen var total från våran sida. Synd bara att det inte tog mer än tre minuter att köra igenom låten. Förmodligen det första gig jag gjort där det tagit längre tid att rigga än att spela. Extra kul att Nature Boy, Schampan och Musslan dök upp för att supporta. Det värmde.

Lördagen var lite seg till en början, men efter frukost och några koppar kaffe ordnade det upp sig. Oskar tog tåget till Stockholm för att gå på konsert. Jag och kusin Micke åkte hem till mina föräldrar för att fika. Efter ett par timmars familjehäng var det dags att korka upp igen och dra hem till Masser och Sara för förfest. Därefter Raw igen. Och sedan hem till lägenheten där jag och Micke satt och surrade till fem på morgonen.

Idag har vi varit på nyöppnade Media Markt i Västerås. Vilket ställe! En veritabel våt dröm för en prylgalning som jag...trots det kom jag bara hem med ett extra minneskort till kameran och ett rengöringskit. Behöver ju spara lite pengar till semestern som börjar imorgon. Elle däremot passade på att köpa en ny kompaktkamera eftersom hennes gamla gått samma öde till mötes som min förra mobil och drabbats av diverse mystiska elektroniska åldersåkommor.

Nu har Micke åkt hem till Oskarshamn och vi packar för fullt inför morgondagens resa. Gott så.
Bilden är lånad från Nature Boys blogg.

Dagens:
Mansun - Six

Friday, October 26, 2007

Och så var det där med sökorden igen...

Min traditionsenliga fredagsinloggning på Google Analytics visade att följande sökord genererat en träff på min blogg:
knäskål+telenor

Oh, så gärna jag skulle vilja veta mer om historien bakom den sökningen.

Dagens:
Se förra inlägget

What´s Going On? - som Marvin skulle sagt.

Det där inlägget jag tänkt göra i början av veckan om vad jag haft för mig på sistone kom av sig. Ganska rejält. Därför gör jag ett nu istället:

Jag har jobbat, läst, lyssnat på musik och kollat på film. Inget nytt där med andra ord. Förra helgen var dock löjligt späckad:
På fredagen spelade jag skivor på Raw. Spelade där gjorde då även norska Lionheart Brothers - som visade sig vara sanlöst bra live! Drömsk, vackert och inte så lite shoegaze till och från...betydligt bättre live än på skiva. Att de dessutom bjöd på en skaplig show gjorde inte saken sämre. Efter att Raw stängt hamnade jag på efterfest med bland annat Ljungman, Fyris och Ludde. Alltid trevligt att umgås med dem även om festen var tämligen såsig.

Lördagen drog jag mig vidare till Stockholm för att gå på Lambretta Club. Där skulle jag även spela lite skivor. Mötte upp David från Stockholm samt Perka och Erik från Västerås på Laughing Duck redan vid sexsnåret. Där hann vi med ett par öl innan vi fortsatte till Restaurang Sjöhästen där Lambrettapub huserar. Det var självklart lika kul som det brukar vara när det är scooterister inblandade. Dock lite mindre folk än vanligt, vilket var trist.

Min syrra dök också upp med sin gaykompis Thomas. Har hört massor om honom genom åren men det här var första gången jag träffade honom. Han var verkligen supertrevlig, men i ärlighetens namn blev jag lite besviken. Som Emilia hade målat upp honom för mig förväntade jag mig en riktig superbög i paritet med Carries skallige kompis i Sex And The City, eller assistenten i Ugly Betty. Han visade sig dock vara en tämligen nedtonad om än välgroomad kille. Trevlig hur som.

Hamnade på något sätt hos min gamle högstadiekompis Maxim framåt natten och sov där. Kul, inte minst eftersom vi inte träffats på ett tag. Söndagförmiddagen spenderade vi på söderfik och med att spatsera i butiker. Jag passade på att köpa en bok: Ready, Steady, Go! The smashing rise and giddy fall of Swinging London. Om -you guessed it- 6o-talets London.

Därefter tog jag tunnelbanan hem till syster Emilia och Mats för att äntligen träffa min systerson Tim. Emilia tyckte att det var på tiden, men jag förstår inte vad hon menar med det. Det är ju bara ett halvår sedan han föddes.
Syrran verkar trivas i mammarollen, liksom Mats som pappa. Tim själv var, såklart, söt som socker och verkade faktiskt gilla mig lite, även om han var väldigt avvaktande till en början. Trots det kan jag inte påstå att det fick någon slags pappanerv att börja pingla i mig. Visst - det är mysigt med barn. Men i ärlighetens namn föredrar jag nog mer när de är någon annans.

Sedan får jag väl lov att nämna att jag köpt ny mobil också. Min gamla har sedan länge betett sig som om den drabbats av gremlins och förra veckan fick jag nog. Kom hem från Telenorbutiken med en Nokia 6500 Slide. Har inte hunnit vänja mig vid den riktigt än, men första intrycket är bra. Snygg design i borstat aluminium, lagom tung och 3,2mp kamera.

I kväll spelar vi som sagt med The Profondo RossoHitlistan. Dessutom kommer min kusin hit med en kompis och blir kvar hela helgen. Det blir nog fint.

Dagens:
My Bloody Valentine - Loomer

Thursday, October 25, 2007

Vi syns väl på Fredag?

Lite lustigt sällskap för våran del kanske...men det kommer att bli grymt kul. Syns där!

Dagens:
Fine Young Cannibals - Good Thing

Wednesday, October 24, 2007

Bokat och klart.

Nästa vecka är jag ledig. Det är Elenor också. Därför har vi sedan en tid tillbaka tänkt att vi skall åka iväg någonstans då. Snåla som vi är tänkte vi dock så klart vänta in i det sista med att boka, för att få ett så bra pris som möjligt. Vart vi hamnar spelar nämligen inte så stor roll, resonerade vi. Huvudsaken är att vi kommer ifrån Sverige ett tag.

Vad vi inte tänkte på är att alla Sveriges skolor har höstlov den veckan. Således var det väldigt urplockat när vi väl började se oss om efter en resa. Och på de få kvarvarande fanns en överhängande risk att man får dela plan, hotell och eventuell strand med skrikiga barnfamiljer och packade tonårsgrabbar på brudjakt.

Det vill vi förstås inte, därför slutade det med att vi plockade ihop en egen resa. Vi bokade flyg via Sterling och hotell via Resia. Så; på Måndag kliver vi på flyget till Amsterdam. Där blir vi kvar till på Fredag.

Det blir fint. Då kan jag passa på att ta ett allvarligt snack med polisstyrkan som beslagtog Oinks servrar. De stod ju i Amsterdam.

Bespara mig nu knarkskämten i eventuella kommentarer, tack.

Dagens:
Jacques Brel - Amsterdam

Tuesday, October 23, 2007

En sorgens dag för musikfanatiker världen över.

I eftermiddags när jag kom hem gjorde jag en kopp te (kaffebryggaren är sönder) och satte mig framför datorn. Tanken var att skriva ett inlägg om vad jag gjort de senaste dagarna samt om helgens eskapader. Men innan dess loggade jag såklart in på Facebook. Där lade jag märke till att Calle skrivit "sörjer Oink" som sin status.

Full av obehagliga föraningar gick jag in på mina bookmarks, öppnade Oink...och möttes av det här.
Jag blev helt kall i kroppen och alla tankar på ett blogginlägg blåstes bort.
Efter att ha googlat lite hittade jag även följande info:

"British and Dutch police raids shut down the world's largest pre-release pirate music site

London, 23rd October 2007

British and Dutch police today shut down the world’s biggest source of illegal pre-release chart albums and arrested a 24-year old man in an operation coordinated between Middlesbrough and Amsterdam.

The raids, which were coordinated by Interpol, follow a two-year investigation by the international and UK music industry bodies IFPI and BPI into the members-only online pirate pre-release club known as OiNK.

OiNK specialised in distributing albums leaked on to the internet, often weeks ahead of their official release date. More than 60 major album releases have been leaked on OiNK so far this year, making it the primary source worldwide for illegal pre-release music.

The site, with an estimated membership of 180,000, has been used by many hardcore file-sharers to violate the rights of artists and producers by obtaining copyrighted recordings and making them available on the internet.

It is alleged that the site was operated by a 24-year-old man in the Middlesbrough area, who was arrested today. The site’s servers, based in Amsterdam, were seized in a series of raids last week. OiNK’s operator allegedly made money by setting up a donations account on the site facilitated by PayPal.

Cleveland Police and the FIOD-ECD SCHIPOL branch of the Dutch police undertook the raids, supported by Interpol, as part of a carefully-planned international investigation with anti-piracy investigators from IFPI and BPI.

OiNK used peer-to-peer technology called BitTorrent to distribute music. Torrent sites such as OiNK act as a library for torrent files. BitTorrent is the most popular software for internet file sharing and OiNK was the best-known for pre-release piracy."

Nu, ett antal timmar senare, har jag smält det hela lite - men jag är fortfarande bitter. Oavsett vad IFPI och media vill kalla det, är det vi förlorat en av internets absolut mest pålitliga och högkvalitativa musikkällor. Jag älskade Oink. Och nu är det borta. Det svider.

Dagens:
Tystnad

Friday, October 19, 2007

Konsten att behålla sin trovärdighet.

Jag är lite överaskad. Nästan ingen av de bloggar jag läser regelbundet har skrivit något om Radioheads nya platta. Jag var beredd på att bloggvärlden skulle översvämmas av inlägg om den och tänkte därför inte skriva något själv, men nu blev det tydligen inte så och därför gör jag ett litet inlägg ändå.

För de flesta musiknördar är det säkerligen ingen nyhet, men Radiohead står sedan en tid tillbaka utan skivbolag. Istället för att förhandla eller skaffa sig ett kontrakt med ett nytt storbolag har de dock valt att släppa sin nya skiva In Rainbows själva.
Men inte nog med det. Det finns två sätt att köpa skivan - båda via deras hemsida (såvitt jag förstått kommer ingen version av skivan att kunna införskaffas via traditionella butiker):

  • Man kan köpa ett boxset. Det kostar 40£ (dvs över 400:-) och innehåller 2 cd skivor (varav en med extramaterial), 2 vinylskivor samt en massa schysst artwork. Allt paketerat ruggigt snyggt. Vill man ha det får man dock vänta till i December.
  • Man kan köpa plattan som download nu på en gång. Det är här den intressanta twisten kommer: då får man välja själv vad man vill betala.
Jepp. För er som inte läst om det här tidigare: man väljer själv vad man tycker plattan är värd! Och man kan, om man vill, ladda ned den utan att betala ett öre - dock måste du registrera ditt kreditkort på siten oavsett.

Så - än en gång visar Radiohead att de skiljer sig en hel del, inte bara musikaliskt utan även filosofiskt, ifrån andra större band. Visst, det är inte en ny idé egentligen. Tusentals indieband (och då menar jag indie i bokstavlig mening) lägger ju ut sin musik för gratis nedladdning på nätet. Men vilka andra band i Radioheads storlek skulle ens komma på tanken? Jag har svårt att föreställa mig t ex U2, Metallica eller Coldplay göra något liknande.

Dessutom kan det här mycket väl leda till en skaplig förtjänst för bandet. Dels tror/hoppas jag att folk skall vara villiga att betala skapligt för den goda sakens skull. Dessutom går ju de intäkter de gör direkt till bandet själva. Visst - löner och sådant skall betalas, men jag tror ändå mer blir över än om någon bolagsjätte haft fingrarna med i spelet.

Att skivan sedan är riktigt bra gör ju bara det hela ännu mera positivt. Visst - det är ingen ny OK Computer, men den är trots det riktigt bra. Jag skulle nog vilja beskriva den som en blandning av gamla gitarr-Radiohead och det mer elektroniska band vi stiftat bekantskap med de senaste skivorna.

Själv betalade jag 4£. Vilket såhär i efterhand känns lite snålt...men å andra sidan funderarar jag på att köpa boxsetet också när det släps. Bara för att stödja den goda saken.

Dagens:
Radiohead - House Of Cards

Wednesday, October 17, 2007

Skärpning.

Det har varit tunnsått med inlägg från min sida på sistone. Det beror dock inte på att ingenting händer. Tvärtom. De sista veckorna har jag varit på Vingåkers Factory Outlet med Elenor, Ljekatten och Sara (kom hem med ett par Whipping Floyd-byxor och ett par boxningskängor från Onitsuka Tiger), spelat skivor, jobbat, fixat ledigt vecka 44 (vi tänkte åka utomlands då), lyssnat på massor av musik, sett på massor av film, köpt ett batterigrepp till kameran från eBay, blivit förkyld, skaffat extern hårddisk, festat i Tuna samt varit i Norrköping för en riktig genomkörare i form av bandfest/rep (då vi även upptäckte det fantastiska spelet Looping Louie). Bland annat.

Dessutom har vi -The Profondo Rosso- blivit bokade till nästa Hitlistan på Raw. Hitlistan är ett koncept de kör med jämna mellanrum. På de kvällarna blir ett antal band tillfrågade att spela varsin cover -gärna omarrangerad- utifrån ett visst tema. Tidigare har de kört topplistan från ett visst år under 80-talet (minns inte vilket) samt Ramones. Den här gången är temat "svenska hits" och vi är ett av tolv band som skall medverka. Den 26:e Oktober är det dags. Jag tänker inte berätta i förväg vilken låt vi kommer att spela - men den är otippad och det kommer att bli bra.

Den låga uppdateringsfrekvensen beror alltså mest på bristande inspiration från min sida. Jag skall försöka råda bot på det. Och, ja - det har jag sagt förut.

Dagens:
Jens Lekman - A Postcard To Nina

Monday, October 08, 2007

Det här blir bara underligare och underligare...

De av er som tittar in här någorlunda regelbundet vet sedan tidigare att jag haft vissa funderingar kring de sökord som Google Analytics visar har genererat träffar på min blogg. Det har av någon anledning varit en viss överrepresentation av uttryck för det manliga könsorganet bland dem. Ganska ofta har sökningarna dessutom gällt underdimensionerade sådana.

Nu i helgen loggade in på GoogleAna igen. Den här gången möttes jag av följande på 35:e plats:
min man + för liten kuk.
Jag orkar inte ens tänka ut något fyndigt att skriva om det. Det är helt enkelt för absurt.

I övrigt var helgen bra.

Dagens:
José Gonzales - Teardrops

Friday, October 05, 2007

Apropå det där med min modellkarriär...

I likhet med Ronge är det nu dags för mig att publicera ett ego-inlägg med bilder till ett tidningsreportage.

Daniel Dyvling är en skön kille här ifrån stan. Han har ett brinnande motorintresse och frilansar som reporter för ett helt gäng svenska motortidsskrifter. Han har dessutom en egen tidning -Lowbrow Magazine- som han driver ihop med några andra.

Förra hösten sprang jag på honom på krogen och han frågade om jag skulle vara intresserad av att medverka i ett reportage om scootrar och mods -naturligtvis i stilenlig mundering- till tidningen Nostalgia. Jag svarade att jag självklart skulle vara intresserad av det. Sedan rann det ut i sanden - tills för ett par veckor sedan då han kontaktade mig och undrade om det inte var dags att vi tog tag i saker och ting.

Sagt och gjort; vi träffades en eftermiddag, tog ett gäng kort, fikade och körde en kort intervju. Med risk för att vara lite självgod vill påstå att resultatet blev bra och materialet är inskickat till Nostalgia, så nu är det upp till dem om/när det skall publiceras.

Bilderna finns här.

Dagens:
Kaizers Orchestra - De Involverte

Thursday, October 04, 2007

Undrar vad en drömtydare skulle ha att säga?

Vaknade förvirrad kring tre i natt efter att ha drömt något verkligt märkligt. Min enda tanke var att jag var tvungen att komma ihåg drömmen idag - enbart för att dess rena underhållningsvärde. Kanske borde jag skriva upp den? Nej. Det orkade jag inte. "Kommer säkert ihåg ändå", tänkte jag.

Det gjorde jag såklart inte. Oftast gör man ju inte det. Men det fick mig dock att börja fundera kring andra minnesvärda drömepisoder.

När jag var liten hade jag exempelvis en återkommande dröm. I den ligger jag och min morfar på rygg utomhus. Vi tittar på en klocka som sitter på en husvägg. Själva urtavlan är utsmyckad med en målning av en märklig varelse. Någon slags sabeltandad tiger, målad i samma stil som den Hans Arnold (om ni minns honom?) använde sig av.

Plötsligt förändras omgivningen och jag befinner mig istället i vardagsrummet, tillsammans med min mamma och pappa i vårat hus i Sala. Vi bodde där ett par år när jag var liten. Jag har huvudet i min Mammas knä. Hon är gravid och sitter och stickar. Pappa sitter i soffan bredvid. Det är varmt och mysigt.

Plötsligt kommer den sabeltandade tigern från klockan in i rummet, följd av ett par monster till. De går fram till mig och trycker -till min stora skräck- en stor ficklampa mot min bröstkorg. Mina föräldrar reagerar inte. Jag sliter mig loss och försöker i panik, skrikandes, komma undan. Men monsterna jagar efter mig, slitandes i mina ben och armar. Hela tiden med ficklampan i högsta hugg. Och mina föräldrar verkar inte ens märka att vi är i rummet.
Sedan vaknar jag.

Eat that, Freud.

Dagens:
Babyshambles - Delivery

Friday, September 28, 2007

Musikerhumor som faktiskt är rolig hör inte till vanligheterna.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i tanken på att ägna ett inlägg åt YouTube-klipp. Det känns liksom lite som "jag har inget vettigt att skriva om så jag länkar till några roliga videos istället". Inget illa menat gentemot er som brukar lägga upp YouTube-grejer på era bloggar. Det är en rent personlig ståndpunkt som gäller min egen.

Hur som helst - ibland springer man trots det på något som är så pass roligt, fascinerande eller fantastiskt att man känner sig tvungen att dela med sig av det.
Så är det med klippen nedan. För mig, som gitarrist och musiknörd, är de helt fantastiskt underhållande. Jag tror och hoppas dock att man inte måste vara musiker för att se det underhållande i dem. I mina ögon är det ett snudd på genialiskt komedidrag att ta instrumentalister som i normala fall totalt saknar självdistans och få dem att framstå som totala klåpare.

De är ganska långa och om ni inte orkar kolla igenom allt rekommenderar jag första klippet i allmänhet samt slutet på det tredje.







Dagens:
Doris - Waiting At The Station

Tuesday, September 25, 2007

Klart kossor gillar kofösar-pop.

När jag på dagens fikarast slog upp Eskilstuna Kuriren (är inte säker på om det var dagens nummer eller ej) möttes jag av ett tvåsidigt reportage från en bondgård. Kossor påverkas tydligen av musik. Ett flertal undersökningar har gjorts på området och de har såvitt jag förstått (även om jag bara ögnade igenom artikeln som snabbast) alla visat att viss musik ökar mjölkproduktionen och annan minskar den.

Eskilstuna Kuriren tycker uppenbarligen att detta är hett nyhetsstoff. Så hett att de intervjuat lantbrukare i frågan och även passar på att testa teorin själva genom att med en medhavd bandare spela upp lite olika musik för gårdens kor medan de mjölkas. Detta gör att två frågor uppstår hos mig:
  1. Vari ligger det vetenskapliga intresset och är det verkligen så stort att flera undersökningar måste genomföras?
  2. Hur allvarlig måste inte nyhetstorkan här i stan vara när en av våra största dagstidningar tycker att det verkar som en vettig idé att vika ett helt uppslag åt musiklyssnande nötkreatur?
Som en liten spin off-effekt har vissa artister såklart sett detta som en pr-möjlighet. Garth Brooks har exempelvis stoltserat på sin hemsida med att hans musik visat sig påverka mjölkproduktionen mer positivt än bland annat Michael Jackson och Kiss.

Spännande. Man har alltså inte enbart lyckats påvisa att kossor lyssnar på musik - utan även att de har kass musiksmak.

Dagens:
The Enemy - Aggro

Friday, September 21, 2007

Glasögon-update.

Då jag rådfrågade er är det väl inte mer än rätt att jag även redovisar utfallet av mitt glasögoninköp.

Efter mycket funderande blev det en halvgarnityr-variant av "falling down"-brillorna (som Musslan kallade dem) från Ben Sherman . Då glasögonen inhandlades på Specsavers fick jag ett par till på köpet och bestämde mig för att gå på ett par Ralph Lauren bågar i sköldpaddsskal-mönster som inte ens var med bland dem jag ursprungligen postade här på bloggen. Kändes roligare än att ta två par svarta.

Jag fick hem de nya glasögonen idag och är mycket nöjd. Inte bara för att jag gillar bågarna, utan även för att jag ser bättre än på länge med de nya glasen. Nu ser jag fram emot att få inviga dem ikväll då jag skall gå till Raw för att se Tough Alliance.









Dagens:
Iron And Wine - Boy With A Coin

Wednesday, September 19, 2007

Allt var kanske inte bättre förr?

Alla har vi någonting som definierat våra barn- och ungdomsår. En tv-serie, bok eller skiva till exempel. I mitt fall är det nog filmer. I synnerhet åren då jag inte längre var liten, men ännu inte heller tonåring, präglades av ett gäng filmer jag såg gång på gång.

Vissa av dessa är självskrivna -Star Wars till exempel- andra lite mer obskyra. Lustigt nog såg jag förra veckan två av de lite mer bortglömda filmerna för första gången sedan mina ungdomsår.

Den första av dessa kom Ljungman över med i Onsdags då vi skulle ha filmkväll. Den heter House 2, men då jag såg den som barn hade den fått den smått genialiska svenska titeln Titta vi spökar 2. Filmen är någon slags skräck/komedi-historia vars handling jag inte orkar gå in på nu, men som jag mindes den var den otäck, spännande, rolig och med ascoola specialeffekter.

När jag såg den igen tvingades jag tyvärr konstatera att jag nu, när jag blivit lite äldre, inte riktigt uppfattade den på samma sätt. Den var varken otäck eller spännande. Inte särskilt rolig heller. Och specialeffekterna vill jag helst inte ens gå in på. Faktum är att jag nog, om jag sett den för första gången idag, skulle kategorisera den som "smörja". Det enda jag kan komma på som var det minsta underhållande med skräpet är att den bitvis var så otroligt flummig (Pararella dimensioner fulla med vad som ser ut som Inka-indianer i väggen? Hundlarver!?) att man inte visste vart man skulle ta vägen.

Den andra filmen fick jag också tag på via Ljungman, som nyligen fixade in mig på torrentsidan Demonoid. Det var där jag hittade den. Originaltiteln är My Science Project, men konstigt nog hette den Timebusters i Sverige när det begav sig. Kan vara därför jag haft lite svårt att hitta den.

Kortfattat och något förenklat handlar den om coola killen som bara tänker på bilar och hans coola kompis. Coola killen får ett ultimatum av sin ex-hippie-lärare (som av någon märklig anledning spelas av Dennis Hopper - vad som fått honom att ställa upp i en film av den här kalibern kan vara ett av århundradets stora gåtor): att inom en vecka lämna in ett vetenskapligt projekt eller bli underkänd. Därför bryter sig coola killen -tillsammans med nördiga tjejen som egentligen är jättesnygg under glasögonen- logiskt nog in på en militärbas där de hittar en märklig mojäng som han bestämmer sig för att lämna in istället för att bygga något själv. Vad han inte vet är att apparaten i själva verket är motorn från ett UFO som kraschade i öknen på 50-talet (såklart!). Den suger åt sig energi från alla strömkällor i dess närhet och kan kröka tid och rum. Snart nog befinner sig skolhuset i någon slags timewarp och coola killen samt hans coola kompis måste ge sig in i det för att rädda nördiga tjejen som är fast där. Väl där får de slåss mot mutanter från framtiden, gladiatorer från dåtiden och dinosaurier från urtiden.

Låter det bra? Det är det inte. I alla fall inte så bra som jag ville minnas det. Som jag ville minnas var den otäck, spännande, rolig och med ascoola specialeffekter. Såhär en 18 år senare upplevde jag den inte riktigt så. Den var varken otäck eller spännande. Snarare löjlig. Och specialeffekterna, som jag tyckte var så häftiga förr, vad definitivt inga höjdare. Däremot var den, till skillnad från Titta vi spökar 2, bitvis faktiskt ganska rolig. Även om det man skrattade åt idag förmodligen inte var det filmmakarna hade i åtanke när de gjorde filmen någon gång på 80-talet.

En kul detalj är dock att Dennis Hopper, då han i slutet av filmen återvänder ifrån sin tripp till 60/70-talet, har på sig samma kläder som i sin paradroll från Easy Rider. Dessutom innehöll filmen ett par riktigt sköna "cool-80-tals-ungdom"-repliker. Exempelvis följande konversation, som utspelar sig mellan coola killens coola kompis och en kvinnlig polis efter att de båda hjältarna arresterats för att ha spräng ett eltorn i förhoppnig om att få stopp på tidsmaskinen:

Polis: Hey kid. Why do you wear sunglasses at night?
Coola killens coola kompis: Because when you're cool, the sun shine on you 24 hours a day.

Nästa film jag hade tänkt försöka få tag på var Howard The Duck, men efter att ha sett dessa två har jag börjat komma på andra tankar...

Ibland är det kanske bäst att låta goda barndomsminnen förbli just goda barndomsminnen.

Dagens:
The Housemartins - Flag Day

Wednesday, September 12, 2007

Att övervinna sitt tekniknörderi.

Nej. Jag tänker inte skriva något om de nya iPodarna. Det vore alldeles för självklart.

Däremot tänker jag nämna att om någon läsare råkar ha ett par extralysen (ni vet, sådana som man har till bilar eller MC) liggande får han/hon gärna hojta till. Helst kromade.

Dagens:
The Cramps - Human Fly

Friday, September 07, 2007

Dags för förnyelse!

Jag tänkte att ni skall få hjälpa mig lite. Det är nämligen så att jag ganska länge behövt nya glasögon, då mina gamla blivit alltför svaga. Med tanke på nya jobbet och allt känns det som ett utmärkt tillfälle att skaffa ett par nu.

De sista dagarna har jag således gått runt och provat olika bågar hos diverse optiker. Men jag kan inte bestämma mig för vilka jag gillar bäst. Därför har jag nu lånat hem några stycken och tänkte att ni som läser skall få hjälpa mig att bestämma vilka det är som gäller. Jag vet att de är ganska lika varandra, men det är något i den här stilen jag vill ha.

Så: titta på bilden ovan och skriv sedan en kommentar om vilket par du tycker passar bäst. Tänk vad stolt du kommer att känna dig när vi träffas nästa gång och jag har bågarna du valt på mig!

Dagens:
The Dead 60´s - Beat Generation

Thursday, September 06, 2007

Hur pålitligt är egentligen Google Analytics?

Veckans sökord bjöd på följande en bit ned på sida två:
dels för att någon faktiskt googlat "liten kuk".

Nej. Det kan inte stämma. Inte kan någon ha sökt på det? Väl?

Dagens:
Florence Valentin - 16 Ton

Wednesday, September 05, 2007

We are the mods! We are the mods! We are, we are, we are the mods!

Runt 150 fordon - 80 scootrar och 70-talet MCs - som blockerar Stockholms gator är en mycket mäktig syn. I synnerhet när alla förare är tidsenligt klädda.

Ja, det har blivit mycket inlägg om scootrar på sistone. Och i helgen gick ModsVsRockers, ett arrangemang som på ett sådär lite lagom mysigt sätt var tänkt att återskapa 60-talets stridigheter mellan mods och rockers, av stapeln så här kommer ytterligare ett. Reglerna var stenhårda: man fick inte ens åka med i kortegen om man inte körde en klassisk hoj samt hade tidsenlig klädsel. Klockan 11.00 var det samling för oss scooterister vid Wennergren-center.Tack vare att Ljungman var vänlig nog att låna ut sin nyinköpta bil med dragkrok (mot att han fick skjuts till Stockholm) kunde jag ha med mig min Vespa Touring (den är ju trots allt mer genuint 60´s än min andra). Visst, jag hade väl kunnat köra den de 12 milen till Stockholm, men eftersom jag fortfarande har originalmotorn från 1960 på 150cc och Elenor skulle åka bakpå hade vi förmodligen fått starta klockan 6 på morgonen för att vara säkra på att hinna i tid...och det hade jag ingen lust med.

Nu ville det sig dock så illa att scootern började luta oroväckande strax innan Stockholm. Jag frågade de andra i bilen om de tyckte den såg sned ut, men de vidhöll att det var lugnt. Trots det såg jag plötsligt hur scootern långsamt välte och lade sig på sidan precis när vi körde över Essinge-leden. Snabbt som attan svängde vi av motorvägen och svängde in på en mack för att se över skadorna. Som tur var hade jag hyrt ett släp med stängsel och Vespans bromshandtag hade hakat i det, blivit hängande och därför klarat sig utan en skråma! Tyvärr visade det sig att vi stannat till precis vid platsen vilken alla rockers skulle starta sin kortege ifrån. De såg, minst sagt, ganska roade ut.

När vi väl surrat fast Vespan satte vi av så fort som möjligt mot Wennergren-center i förhoppning om att hinna innan alla andra drog iväg. Det gjorde vi inte. Precis när vi svängde in emot parkeringen mötte vi alla dem. Som tur var fanns det ytterligare några eftersläntrare på plats. De hjälpte oss att så snabbt som möjligt lasta av Vespan och sedan följdes vi åt i ett desperat försök att hinna ikapp resten av kortegen. Det gick sådär, men vi hittade dem i alla fall i tid för att kunna anluta oss till de andra och köra tillsammans med dem fram till Skeppsbron, precis vid Slottet, där tanken var att vi skulle posera loss med våra tuffa fordon och kläder.

Det är en fantastisk känsla att köra så många tillsammans. Trafiken på anslutande gator blockerades totalt av de runt 150 deltagarna (mods och rockers körde tillsammans sista biten). Motorknattret var närmast öronbedövande och blåröken låg tät som dimma över gatan. I stort sett alla vi passerade, såväl gångare som bilister, stannade upp, pekade, log och tog kort.

Efter att ha parkerat Vespan gled vi runt, pratade, drack kaffe och poserade. Vädret var riktigt bra och alla uppklädda. Elenor blev bland annat fotograferad av Nostalgia Magazine - ok, jag och Vespan fick också vara med på kortet, men det var Elle och hennes klänning de var mest intresserade av!










Vid tretiden på eftermiddagen började folk droppa av och vi rörde oss hem till David från Lambretta Club Sthlm, som vi skulle sova hos. Hos honom fräschade vi upp oss samt delade på en flaska vin, ett par öl och tog varsin stadig whiskey innan det var dags att röra sig emot Tantogården där kvällens fest skulle vara. Där bjöds det på smådåligt käk (förkolnad falafel) samt en liten "award ceremony" där priser för Best Vespa, Best Bike och så vidare delades ut...under skämtsamma tillmälen från respektive läger, förstås.

Någonstans därefter börjar det bli en smula dimmigt, men kvällen var trots det långt ifrån slut. Band spelade (The Skandalites för modsen, The Maggots för alla rockers), det dansades, dracks och planerades inför nästa säsong. Inga uppgörelser mellan mods och rockers som på den gamla goda tiden dock (mer än ganska skämtsamma sådana) utan snarare förbrödring. Så pass mycket sådan att vi faktiskt, när Tanto stängde, fortsatte festen i Lådan MCs garage. Där blev vi dock inte kvar särskilt länge. Det var ganska avslaget och efter bara någon kvart fick vi nog och David haffade en taxi hem till honom i Midsommarkransen. Där stekte vi sojakorv och gjorde vårat bästa för att inte väcka de tre Malmöborna som också bodde där men som gått hem tidigare än oss.

På Söndagen degade vi bort hela förmiddagen innan jag och David slutligen tog oss samman och åkte till hans garage för att hämta min Vespa och spänna fast den på släpet, för att sedan ta vägen förbi Mats på St Eriksplan för att hämta lite krom jag köpt till P200:an.
Efter att ha plockat upp Elenor och käkat varsitt flottlock på Davids favvo-pizzahak körde vi tillbaks till Eskilstuna - den här gången utan problem med fallande scootrar.

Och vilka vann då? Mods eller rockers? Dum fråga. Självklart vinner stil, klass, små hjul och bra musik över oljiga knuttar med läderkläder alla dagar i veckan. Nu var det i och för sig antalet deltagare som gjorde att Christian -som agerade Aceface dagen till ära- fick ta emot en fin pokal tillverkad av vad som såg ut att vara kasserade motordelar, men vi visste alla att det egentligen berodde på att vi helt enkelt var coolast.


Dagens:
Citat av Elenor - "Är att vara gammal och ha dålig hy ett kriterium för att få kalla sig rocker?"

Friday, August 31, 2007

Peachy.

Klockan 20.00 ikväll räknar jag kassan, gör ett dagsavslut och drar ned grinden till Rocks för sista gången. Från och med nästa vecka jobbar jag enbart på Edvardslundsskolan. Normala arbetstider, löpande schema och lediga helger - inga konstigheter, som Calle skulle uttryckt det.

Imorgon åker kostym och parkas på, krom och lack putsas och det bär av till ModsVsRockers. Tydligen är vi över 150 anmälda. 80 scooteråkare och 70 oljiga hojägare. Råder väl ingen tvekan om vilka som kommer att vinna?

Kort sagt: läget känns stabilt.



Dagens:
Secret Affair - Time For Action (igen...men är det scooterträff så är det)

Monday, August 27, 2007

Jag tror han knarkar. Men han tar i alla fall av sig kepsen inomhus!

Nu har jag spenderat ett par veckor på nya jobbet och än så länge trivs jag ganska bra. Folk är relativt avslappnade och stämningen i personalen verkar god. För att vara en högstadieskola tycks det dessutom vara ganska lugnt och sansat eleverna emellan. Allt gott under solen so far, med andra ord...

En sak har dock slagit mig: vad är egentligen grejen med skolor och huvudbonader? Jag har jobbat på ett antal skolor nu och på samtliga har en skrattretande mängd av personalens energi gått åt till att diskutera och tjafsa kring elevernas kepsar, mössor och hattar.

Veckan innan själva skolan drog igång hade vi ett gäng planeringsdagar. På dem var tanken att de olika arbetslagen skulle prata ihop sig angående terminsplanering, regler och så vidare (vad jag gjorde där kan man ju fråga sig eftersom jag "bara" skall vara assistent åt en kille, men det är annan femma). Onsdagen var helt vikt åt regeldiskussioner. Det tog, föga överaskande, inte mer än en dryg timme innan det hela fastnat helt i mössträsket.

"Var skall eleverna få ha kepsar? I korridorerna eller inte inomhus överhuvdtaget?". "När skall de få ha dem på? På rasterna eller inte alls på skoltid?". "Hur beter vi oss om vi ser att en kollega missat att dennes elev har keps på sig för att få eleven att avlägsna denna utan att vår kollega känner sig överkörd?". "Var drar vi gränsen? Vid toppluva, keps eller huckle?".

Jag fattar det inte. Snacka om slöseri med tid! Varför denna fixering vid att de absolut inte skall ha något på huvudet inomhus? Nog måste det väl finnas sisådär en miljon saker som var viktigare att diskutera än huvudbonader? Och nu när skolan dragit igång är det såklart ett jäkla tjat om detta hela tiden. Vissa lärare vägrar till och med släppa in eleverna i klassrummet innan de varit och lämnat av sin keps i sitt skåp.

Jag har faktiskt någon gång frågat varför det anses så viktigt att de tar av sig på huvudet på en tidigare arbetsplats. Ett argument var att det var av hygieniska skäl. Det köper jag verkligen inte - och det tror jag inte kidsen gör heller. Jag menar, mattanterna på skolan tvingas ju bära hårnät och en ful liten mössa av "hygieniska skäl", hur skall man då kunna motivera att eleverna inte får det av samma orsak?

Ett annat argument var att det har att göra med "uppfostran och respekt". Visst. Det ligger nog någonting i det - om är uppväxt förra århundradet. Då ansågs det höra till rent hyfs att ta av sig kepsen inomhus. Men idag ser det helt annorlunda ut. Jag tror inte någon under 30 tänker på om de har keps/mössa på sig inomhus längre. Personligen bor jag mer eller mindre i min gubbkepa till och från och har även haft den på mig när jag står i butiken utan att någon ens höjt ett ögonbryn.

Om ingen kräver att de skall ta av sig kepsen när de sitter framför datorn och spela WoW eller raggar på Lunarstorm eller kollar på TV eller vad nu en fjortonåring gör hemma kan jag inte se varför de skall tvingas ta av den bara för att de skall plugga matematik. Det är ju inte direkt så att det stör att någon har en keps på sig eller att de kan gömma vapen i den.

Nej...jag fattar det verkligen inte.

Dagens:
Birthday Party - Hats On Wrong

Friday, August 24, 2007

En liten komplettering till förra inlägget...

Jag skall bli bättre på att uppdatera. Jag lovar. Jag lovar även att försöka vara intressant som få. Det är bara det att allt strul/jobbande på sistone dödat min inspiration en smula...ni vet hur det kan vara.

Så tills vidare får ni hålla till godo med det här. Ett litet galleri med bilder från Rally Scandinavia förra helgen. Utifall någon vill veta lite närmare hur det kan se ut på ett scooterrun.

Dagens:
R Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Tuesday, August 21, 2007

Kom inte här med era Harleys och tro att ni är coola. Vi har inget som heter bönpall på våra hojar.

Fredag: Ankomst till Backamo, Västkusten. Kära återseenden, kramar och nya bekantskaper. Öl, dans, mekande. Fest med Österrikare. Mer dans. Bromsbänk. DJa. Påtända danskar och ännu mer dans. Trilla i säng fyra på morgonen.

Lördag: Sova för länge - missad rideout. Morgonöl. Vodka i solen. Fantastiskt käk. Fungames - beer and bananarace med Ronnie i apmask. Fler påtända danskar. Fest i norrmännens tält. Grogg i baksätet på en bil. Prisutdelning. Liveband (Mobster). Dans. Burnouts. 12or Red Bull och Vodka. Scootrar på dansgolvet - upprörda arrangörer. Ännu mera dans. Dricka sprit på verandan och se solen gå upp över vattnet. Fyra och en halv timme att sova.

Söndag: Sen frukost, packning. Provkörning av Marcellos Lambretta TV175 (Kul! Om ni känner till någon som vill avyttra en Lamby är det bara att hojta till!). Avsked. Pizza i Ljungskile. Hemfärd.

Gud, vad jag älskar det här.










Dagens:
The Who - 5:15

Wednesday, August 15, 2007

Varför skulle jag ta det lungt när jag för en gångs skull är ledig?


Nu försvinner jag iväg ett par dagar. Först till Herrfallet för någon slags konferans/kickoff-pryl med nya jobbet...är väl sådär peppad om jag skall vara ärlig, men det anses tydligen obligatoriskt.

På Fredag drar jag vidare direkt från Herrfallet till Backamo-lägret i Ljungskile, en bit ifrån Göteborg. Det är dags för Rally Scandinavia och det kommer med största säkerhet att bli lika grymt som tidigare år. Trots att jag för första gången inte tar scootern dit, utan åker bil. Då slipper jag å andra sidan hålla mig i skinnet för att kunna deltaga i ride-outen på Lördagen.

Det här med att vila upp sig är överskattat. Vi hörs nästa vecka.

Dagens:
The Dead 60´s - Beat Generation