Guilty pleasures.

Det har varit en hel del snack om det här med guilty pleasures på sistone. I tidningar, på radion...det har till och med startats klubbar enbart på det temat! För er som på något märkligt sätt lyckats missa det så är en guilty pleasure en låt, artist eller något annat musikaliskt som man gillar riktigt mycket, men samtidigt skäms lite över. På Guilty Pleasure-klubbarna får man, om jag förstått det hela rätt, ofta ta med sig sina egna skivor för att kunna visa de övriga besökarna vad man egentligen lyssnar på när ingen annan är i närheten.

Nu finns ju ingen sådan klubb här i stan, då därför tänkte jag dryfta min guilty pleasure här. För övrigt hade den nog inte ens funkat ens på en sådan kväll. Ok, here goes nothing;
Jag tycker väldigt mycket om...musikaler!

Nu syftar jag såklart inte på den sortens musikaler de flesta säkert tror att jag menar. Sådana där folk plötsligt brister ut i sång och dans helt utan anledning. Nej. Popmusikalskräp som till exempel Grease och Fame har jag ingenting till övers för. Jag gillar riktiga musikaler. Ni vet, de som ackompanjeras av en symfoniorkester och där de verkligen sjunger hela dialogen.

Det finns flera sådana, men i synnerhet tycker jag om Claude-Michel Schönberg och Alain Boubils Les Miserables. Vet inte vad det beror på, men någon del av mig som jag egentligen helst inte vill kännas vid går igång stenhårt på den. Det kan bero på att den baseras på Victor Hugos roman Samhällets Olycksbarn, som råkar vara en av mina absoluta favoritböcker. Åtminstone vill jag tro det. Tyvärr tror jag inte att det är det som är orsaken egentligen. Jag tror att jag faktiskt på något plan gillar den oerhört uppblåsta pampigheten i musiken precis lika mycket som jag uppskattar historien. Det får mig att må lite illa, men samtidigt kan jag inte låta bli att få gåshud när exempelvis de unga studenterna bygger barrikader på Paris gator. Eller när den förrymde strafffången Jean Valjean efter att ha hållit sig gömd i tio år inser att en oskyldig man kommer att bli dömd i hans ställe och anger sig själv. Eller när polismästare Javert tar sitt liv efter att blivit skonad av Valjean under upploppen, trots att han spenderat de senaste tio åren jagandes honom, vilket krossar hela hans världsbild.

Pjäsen utspelar sig till stor del en tid innan franska revolutionen, med de studentupplopp som i efterhand kallas för Junirevolutionen som bakgrund (även om hela historien egentligen sträcker sig över flera årtionden). Junirevolutionen kan sägas ha förebådat Franska Revolutionen, men fick en tragisk utgång för revolutionärerna. I samband med general Lemarques (en republikansk general som allmänt ansågs vara "folkets man)" begravningståg barrikaderade sig ett antal studenter och liberala republikaner på Paris gator i desperation över den evigt ökande fattigdomen och klasskillnaderna. Deras symbol var den röda fanan och deras slagord var "republik eller död". Tyvärr blev resultatet det sistnämnda för många inblandade. Vid insikten om att de var hopplöst undertaliga flydde många av liberalerna fältet och det 60-tal idealistiska studenter som fortfarande höll barrikaderna blev nedmejade av de närmare 60.000 nationalgardister som kallats in för att bekämpa det oppostionella hotet. Idag är detta förspel till Franska Revolutionen näst intill bortglömt.

Les Miserables innehåller svek, lidande, fattigdom, intriger, olycklig kärlek, ond bråd död och en skaplig dos revolutionsromantik. Har alltid varit svag för det. Men när allt kommer till kritan måste jag nog inse att det är pampigheten jag faller för. Trots att den är överdriven och på något sätt plastig. Jag menar, jag har sett Les Miserables en gång i London och en i Sverige och fick gåshud båda gångerna. Har sett Phantom Of The Opera och gillade den med.

En liten tröst är att jag läste en tidningsartikel där just dessa två nämndes som musikaler som egentligen inte borde klassas som sådana. Vad gäller de flesta musikaliska och teatraliska aspekter ligger de tydligen betydligt närmare operetter. Ok, det är väl ingen höjdare heller, men det låter i alla fall lite bättre att säga "jo, jag gillar ett par operetter". Ordet musikal framkallar, åtminstone för mig, obehagliga bilder av Peter Jöback och hans gelikar.

Jag inser mycket väl vilken bild det här förmodligen ger av mig. I synnerhet om man kombinerar det med mina så kallade "metrosexuella" tendenser (se det tidigare inlägget om det). Till exempel hyser ju Patrick Bateman i American Psycho en förkärlek till såväl Les Miserables som skönhetsprodukter för män.

Nåväl. Nu är min mörka hemlighet ute. Håna mig bäst ni vill. Jag gillar ju trots allt musikaler.

Dagens:
The 10th Anniversary Cast Of Les Miserables- One Day More!