Den här helgen har tagit knäcken på mig fullständigt. Jag känner mig trött, hängig, släpad i gruset men ändå...lycklig. Mina ögon svider, lederna värker...men det är varmt i hjärtat. Det var länge sedan en helg här i Tuna var så lyckad. Extra skönt eftersom det var min första helg ensam seda Elenor drog till Equador i sex veckor och det därför kändes lite som upplagt för lätt misär.Fredagen, som jag skrivit om i förra inlägget, var i och för sig sådär. Därför känns det bara ännu finare att Lördagen blev så bra. Var ganska sliten på förmiddagen, men efter att ha varit och tagit en fika med Wallin som var i stan helgen till ära började jag känna mig på banan igen. Kvällen började med festiviteter hos Calles granne. Sedan vidare till Raw där Hang The DJ hade premiär. Det var totalt fullsatt och alla dansade som tokar. The Brothers Gonna Work It Out hade som vanligt med sig en uppsjö rytminstrument så dansgolvet fylldes av euforiska människor med koklockor, marracas och shakers. Efter att stället stängt var planen att gå på efterfest hos Calle, men först kuta förbi hos Apelmo för att fylla på ölförrådet. Tyvärr fick jag inte tag på Calle efter att vi kommit fram, så därför blev jag och Erik bara sittande hos honom. Det var visserligen trevligt och trivsamt på alla sätt, men det blev lite väl sent. Ramlade hem framåt halv sex på morgonen.
Jag behöver väl knappast säga att jag inte var den piggaste hjorten i flocken i Söndags? Tid för vila fanns dock inte, eftersom Jonas skulle sova hos mig och tänkte dyka upp framåt eftermiddagen. Det var bara att pallra sig upp ur bingen och ta till alla tänkbara medel (läs: stora kvantiteter starkt kaffe) för att piggna till. På något vis hade Raw lyckats boka Ed Harcourt och det var vi ju tvungna att se.
Någon halvtimme innan det var tänkt att Jonas skulle dyka upp ringde Rocco mig. Tydligen hade gitarrförstärkaren Ed tänk använda klappat ihop och de fick inte tag på någon av firmorna de brukar hyra av. Kunde jag kanske tänka mig att låna ut min? Klart jag kunde! Ringde Jonas och sade att han fick komma lite senare och pep iväg till repan för att hämta stärkaren. Stargazer som man är passade jag förstås på att åka med till Raw och överlämna den själv. Fick en liten pratstund med Ed, som faktiskt var riktigt trevlig (trots hans rykte som bortskämd rockstar-wannabe). Dessutom pratade han precis som Jamie Oliver, vilket jag fann ganska roande...
Har alltid varit svag för den typ av melodidrivna pop han ibland ägnar sig åt. Han är dessutom en hejare på att få till snygga små melodier och slingor, men jag tycker att han ofta blir lite väl yvig och spretig på plattorna. Dessutom är hans mer tillbakalutade grejer lite väl mycket klassisk ledsen/uppgiven singer-songwriter. I söndagskväll var det dock fantastiskt bra. Vet inte om det var den avspända, nästan andäktiga stämningen i publiken eller den intima lokalen eller den nedbantade sättningen som gjorde det. De poppigare låtarna kändes avslappnade, med fokus på de snygga melodierna, och singer-songwriterprylarna blev riktigt gripande. Han körde i stort sett helt solo, endast uppbackad av en fiol eller kör på vissa låtar. Alternerandes mellan gitarren och pianot spelade han i närmare en och en halv timme. Ibland lät han ett backingtrack rulla, ibland loopade han sig själv spelandes först percussion, sedan gitarr och sedan kör för att slutligen sätta sig vid pianot och spela över det. Mycket effektfullt. Ibland var det bara han och hans gitarr/piano. En alldeles utmärkt avslutning på en mycket fin helg.
Och självklart lät förstärkaren fin-fint. Blev dock lite orolig när han körde konsertens enda riktigt skräniga låt. Vet inte exakt vad han använde för dist. Vad det än var så tycktes han ha ställt allt på max på den. Jag kunde nästa höra hur elementen vibrerade sönder...varpå Jonas tittade nöjt på mig och sade något i stil med: "Hälsa Hammar från mig när du lämnar in stärkaren på reparation på måndag".
Dagens:
Ed Harcourt - Born In The Seventies (i den version den framfördes på Söndagens konsert).
No comments:
Post a Comment