Fibes, Oh, Fibes!, skogspromenader och en radiostyrd T-bag.

Den här helgen har innehållit ungefär lika delar så pass motsägelsefulla saker som konserter, klubbande, skogspromenader med vovven, maskerad och attackfylla.

I fredags kväll lirade Fibes, Oh, Fibes! på Raw och jag spelade skivor. Deras senaste platta är en riktigt skön uppvisning i tajt, glassig soulpop och live blev de slicka tendenserna ännu mer framträdande. Stundtals var de nästan och sniffade på Toto-marker...bra var det hur som helst. Så bra att publiken, som till en början var ganska avslappnad, framemot slutet hade kommit igång riktigt bra. Tack vare detta blev den fortsatta kvällen riktigt trevlig! Det var inte vansinnigt fullt, men de som var där verkade ha kul och det var folk på dansgolvet ända till stängning! Mycket kul...var lite orolig för att kvällen skulle sluta som sist jag lirade skivor på Raw. Då spelade [ingenting] och det var ungefär vad som hände den kvällen också. Kvällen enda besvikelse var väl att jag, efter att ha stått bakom disken i Tuna Park hela dagen, var så slut i benen (och huvudet med för den delen) att jag var tvungen att lämna framträdandet en stund och sätta mig i restaurangdelen och vila mig för att palla med att stå bakom skivspelarna resten av kvällen.

Lördagen var...intressant. Snart drar julruschen igång och då lär jag inte få mycket tid över, därför hade jag på förhand bestämt mig för att utnyttja min lediga helg till fullo. Uttnyttja i det här sammanhanget betyder göra så lite vettigt som möjligt, därför sov jag rätt länge. Kravlade mig upp vid tolv-snåret, käkade frukost och gav mig sedan ut på en lång skogspromenad med hunden och iPoden som sällskap. Det var strålande fint väder, och vi var ute och gick i närmare tre timmar! Fantastiskt skönt...

Framåt sju-snåret på kvällen dök Johan och Erik upp. Planen var att ta några öl hemma hos mig för att sedan fortsätta till maskeraden som sedan ett par veckor planerats i Södra FF´s klubbhus, alldeles i närheten av mig. Det var filmtema och jag hade fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag skulle vara. Hade några olika alternativ att välja mellan. Det som kändes roligast var T-Bag från Prison Break. Han är utan tvekan den coolaste, och samtidigt en av de vidrigaste, karaktärerna på TV just nu. Var lite orolig för att ingen skulle fatta vem jag var, men bestämde mig för att köra på honom ändå. Efter att jag svidat om och blivit T-Bag (Erik och Johan var trista och klädde inte ut sig) satt vi kvar hos mig, lyssnade på musik och snackade ett tag. Tyvärr höll vi oss inte till ölen. Johan hade med sig en påbörjad flaska Jack Daniels som vi gjorde slut på. Det var förmodligen där någonstans kvällen började braka åt fanders...

När vi begav oss till maskeraden var alla tre i viss mån, men jag i synnerhet, redan rätt runda under fötterna. Väl på plats visade sig min kostym vara synnerligen lyckad. De flesta fattade på en gång vem jag var. Några sade till och med något i stil med: "Usch, vad äckligt! Du är ju sjukt lik honom!". Skall man ta det som en komplimang eller förolämpning?

Jag gled runt och försökte se så T-Bag ut som möjligt, självklart med ena fickan ut-och-in-vänd, och slickade mig kring läpparna. Det fanns en hel del rätt kul kostymer där. En Jack Sparrow, en Tingeling, en Lilla My och ett helt gäng Stockhomsnatts-killar för att nämna några. Allt eftersom kvällen blev natt blev jag dock fullare och fullare tills det slog runt fullständigt. Vid ett-snåret var det plötsligt som om någon slog mig i huvudet med en spade. Vi stod ute och skrattade gott åt Erik, som av någon anledning bytt kläder med Lilla My, när jag bokstavligen kände hur vad som tidigare varit en rejäl party-berusning gick över i en total fjortisfylla. Följaktligen tog jag mitt ansvar och smög (med viss svårighet) runt hörnet för att slippa förödmjukelsen att må dåligt inför hela festen. Efter att ha suttit ihopkurad vid en buske en stund kämpade jag mig upp och gick tillbaka in med förhoppning om att det skulle kännas lite bättre efter att ha gjort sig av med en del alkohol. Det gjorde det inte. Snarare tvärtom...jag var kallsvettig, allt snurrade och jag hade plötsligt tappat förmågan att formulera vettiga meningar. Det jobbigaste var att jag fortfarande kände mig hjälpligt klar i huvudet, och därför hade sinnesnärvaro nog att inse det pinsamma i situationen. Blev sittande vid ett bord och försökte förgäves få rummet att sluta snurra runt mig en stund innan jag kapitulerade och gömde mig på toaletten. Naturligtvis slocknade jag där, och kvicknade till av att någon bankade på dörren sisådär en tjugo minuter senare. Otroligt förödmjukande.

Blaskade av ansiktet, tog ett djupt andetag och gick rätt ut (eller försökte i alla fall gå rätt ut) i riktning hemåt. Att gå från Södra FF´s hus till mig brukar ta fyra-fem minuter. Den här gången tog det tjugofem. Fem av dem gick åt till att ta sig nedför trappan utanför huset (till de kvarvarande festdeltagarnas stora nöje), de resterande tjugo till att gå den korta biten hem i ett fint sick-sackmönster. Otroligt nog lyckades jag uppbåda kraft till att släppa ut Qusan (hunden) så hon fick kissa när jag kom hem innan jag kollapsade över toaletten där jag blev kvar i en timme. När jag väl kravlade mig till sängs sov jag innan jag ens nuddat kudden.

Usch och fy. Brukar vara rätt bra på hålla alkoholintaget på en hanterbar nivå, men den här gången gick det verkligen snett. Kände mig ungefär som en högstadieelev som firar sin första valborg.

Tror dock att T-Bag själv, om han hade tillgång till en flaska Jack Daniels och ett gäng öl, förmodligen hade slutat i ungefär samma tillstånd som jag gjorde. Så jag kan i alla fall med viss stolthet säga att jag stod vid min roll hela kvällen...

Dagens:
Vive La Fête - Je Ne Veux Pas

Sailors Ink.

Jag tatuerade mig igår. Helt spontant. Har i och för sig funderat ett bra tag på om jag skulle ta och bygga vidare på banderollen med mitt efternamn som jag gjorde på högra handleden för ett antal år sedan. Den har känts lite fjuttig på något sätt. När jag vaknade igår hade jag dock inga direkta planer på att göra det samma kväll. Nu står jag här dagen efter med en öm, svullen, nytatuerad underarm. Märkligt.

Det här är vad som hände:
En gammal vän till mig, Pehr, som jag drivit ifrån en smula på sistone sedan han skaffade sig flickvän, barn, åtta(!) slädhundar, ett framgångsrikt band att spela med och flyttade till Ärla, har på sistone börjat tatuera. Hade hört av folk att han är väldigt duktig, men inte sett något han gjort än. Han är så gott som fullärd nu och skall snart börja jobba "på riktigt", men behöver fortfarande några timmar praktik. Därför skulle han igår kväll hem till en gammal högskole-kompis till mig, Erik, och tatuera honom och hans kompis Johan. Erik rinde mig i förrgår kväll och frågade om jag inte ville titta förbi. Dels för att få se vad Pehr kan åstadkomma med nålen, dels för att hänga lite. Det ville jag såklart.

När jag kom hem till Erik vid sjutiden igår kväll låg redan Johan på golvet, i full fart med att få en svala på vaden. Därefter skulle även Erik tatuera in en text på överarmen. Johans svala blev riktigt fin, så när Pehr frågade om inte jag skulle passa på också blev jag såklart sugen. När han dessutom sade att jag bara behövde betala för materialet, det vill säga färg och nålar bestämde jag mig mer eller mindre omedelbart. Tittade igenom hans pärmar medan Erik fick sin tatuering gjord och hittade ett par intressanta motiv. Pehr är jäkligt inne på old-schooltatueringar och har därför mest ritat sådana. Sådana gillar jag också, därför blev det lite knepigt att välja såväl motiv som placering. När Erik var klar hade jag fyra olika alternativ att välja på; ett ankare, en kompassros, en svala och en klassisk ros. Vi rådgjorde lite och kom fram till att ett ankare var lite overkill och kompassrosen bara tråkig. Svalor har jag redan två stycken på bröstet så det kändes inte heller så intressant. Därför blev det rosen. Den är ju trots allt "the mother of all tattoos" som Pehr så fint uttryckte det.

Vi placerade den precis ovanför banderollen, som vi även passade på att lägga lite färg i (den var helt i svart tidigare) för att skapa intrycket av att det var en enda tatuering. En ros och banderoll i väldigt enkla linjer och färger. Riktigt sjöman blev det och jag är mycket nöjd med resultatet!

Tyvärr strulade tatueringsmaskinen lite, vilket gjorde att vi inte hann göra den riktigt färdigt. Lite gult skall läggas till, samt lite blått i själva banderollen. Dessutom kommer jag nog att få fylla i den någon om någon vecka eftersom inte färgen bet riktigt. Fast det hör liksom lite till...det är ju trots allt en riktig "sailors-tatt". En sådan skall inte göras under perfekta förhållanden.

Pehr in action.

Dagens:
Elvis Costello - Shipbuilding

Cykeltjuvarna: 2, Ronnie: 0.

Igår blev jag av med min andra cykel på två månader. Precis utanför huset jag bor i dessutom! Den här var inte ens min, utan min mors. Hade fått låna den för att inte behöva gå överallt efter att bockharven blev stulen (se det här inlägget). Det absolut värsta är att jag misstänker att en av mina grannar är lite inblandad stölden.

Hon hade nämligen fest igår. När jag lämnade cykeln utanför var det folk hos henne. Dumt nog brydde jag mig inte om att låsa den. Visst, det är alltså lite mitt eget fel att jag blev av med den, men jag är inte mindre irriterad för det. Skulle bara upp en snabbis och fann det inte särskilt troligt att någon skulle strosa upp på våran tomt bara för att kolla om någon av cyklarna där stod olåst. När jag kom ned strax efter hade hur som helst grannens fest upplösts och min cykel var borta.

Jag vet inte...jag är ganska övertygad om att någon av festdeltagarna inte haft lust att gå ned på stan eller hem eller vart han/hon nu skulle, och därför tyckte det passade alldeles utmärkt att det stod en olåst cykel där.

Till saken hör att jag och grannen inte står på helt god fot som det är...eller, egentligen står hon nog inte på god fot med någon i huset. Hon är en ganska märklig kvinna i 40-årsåldern med vissa attitydproblem och lätt schizofrena drag. Exempelvis kan hon ibland bara låta bli att hälsa när man möter henne i trappan, för att nästa gång vara jätteglad och stanna och prata. Dessutom är hon sjukt bitter över att vissa i huset gnäller på att hon har ganska högljudda fester lite väl ofta, inte gör rent efter sig i tvättstugan, inte städar trapphuset när det är hennes tur att göra det och så vidare...just de grejerna stör inte mig ett dugg. Det gör däremot hennes attityd.

Sedan en tid tillbaka kan man väl säga att hon och jag är överens om att vara oense. Hon ringde mig för ett tag sedan och var arg på de andra grannarna för att de klagat på henne igen. Då ville hon ha någon slags möte där hon kunde skälla ut dem eftersom hon tyckte att det "kändes som att bo i ett fängelse". Hon skrek och hade sig i telefonen och ville att jag skulle ta hennes sida. Jag förklarade så diplomatiskt jag kunde att jag inte ville göra det, eftersom jag inte tycker att jag har någonting med saken att göra. I själva verket tycker jag att hela konflikten dem emellan är otroligt fånig, även om jag självklart inte sade det till henne. Det är fånigt av de övriga i huset att hålla på och gnälla på minsta skitsak och att skriva lappar som sätts upp i till exempel tvättstugan efter att någon inte städat istället för att prata med personen. Det är dock lika löjligt av henne att gång på gång göra saker som hon vet att de stör sig på istället för att visa sig villig att kompromissa lite. Hon kunde självklart inte godta det, utan verkar tycka att jag är en av "de andra i huset" nu bara därför.

Den stora frågan nu är alltså: skall jag knalla ned till henne och fråga om hon vet någonting? Med 99% säkerhet är det ju någon av hennes gäster som lagt sina långa, äckliga fingrar på den. Risken är dock överhängade att hon bara kommer att svara med att bli förbannad och fråga hur det kommer sig att alla i huset skäller på henne så fort någonting hänt. Jag är en smula konflikträdd, så det vill jag helst inte utsätta mig själv för. Kanske kan lägga upp det så att jag bara frågar om hon sett något, eftersom cykelstället står precis utanför hennes vardagsrumsfönster? Även fast jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att se morsans cykel igen, vill jag ändå på något sätt att hon skall veta att någon av hennes bekanta snor cyklar utanför sina vänners hus. Om inte annat bara för att visa att det fan inte är ok att man skall bli tvungen att börja låsa fast grejer med kätting på sin egen tomt för att få ha dem ifred. Ja. Jag är riktigt upprörd.

Fortsättning följer...

Dagens:
Razorlight - Who Needs Love?

Ett par dagar i musikens och julstämningens tecken...

Tisdagens konsert med japanska Mono var bitvis magisk. Deras kontrastfyllda, drömska instrumentalrock gör sig fantastiskt bra live. De kan ligga på ett enda ackord, en enda slinga, ibland till och med enda ton i vad som känns som en evighet och därmed uppnå stämningar som är närmast hypnotiska, för att sedan plötsligt explodera i en kaskad av överstyrt gitarroväsen.

Det är ofattbart hur de kan få till ett så orkestralt sound med hjälp en fullständigt normal rocksättning, men jag misstänker att deras enorma arsenal av effektpedaler (min blygsamma samling känns enbart löjlig jämfört med deras enorma pedalbord) kan ha med saken att göra. Att de dessutom spelar vansinnigt högt gör upplevelsen av de mer kaotiska partierna ännu intensivare. Verkligen bra! Det enda negativa jag har att säga är väl att jag inte kan låta bli att undra varför i stort sett alla låtar måste börja lugnt och meditativt, kanske eskalera en smula för att sedan gå ned igen och slutligen kulminera i en gitarrattack? Det är onekeligen effektfullt, men blir lite förutsägbart under en och en halv timmes konsert. Nu hade de någon låt som faktiskt var lugn hela tiden. Ett par sådana till hade förhöjt upplevelsen ytterligare!

Ett stort plus med kvällen var att Jonas, när jag anlände till Norrköping, hade glöggen färdigvärmd. Men mandlar, russin och allt som hör till. Till och med pepparkakor! Mycket trevligt...jag är något av en sucker för julstämning och det finns få bättre sätt att njuta årets första glögg än i goda vänner lag. Bortsett från glöggen var dock kvällen ganska lugn på alkoholfronten. Vi tog ett par öl, men mer blev det inte. Mest för att vi skulle upp dagen efter och lägga sång till Profondo-Rosso inspelningen jag tjatat om till och från här på bloggen.

Vi gick upp vid tio på Onsdagen och käkade risgrynsgröt (Ännu mer julstämning! Fiiiint!) för att sedan bege oss till studion. Där spenderade vi sedan hela dagen, kvällen och en bra bit av natten. Tror klockan var bortåt två när vi var tillbaka i Jonas lägenhet. Då var vi fullständigt mentalt uttömda (sådär som man bara kan bli av att spendera alldeles för lång tid i en studio) men äntligen klara med all sång! Åtminstone hoppas jag det...en jobbig bieffekt av att spela in så länge i ett sträck är att man efter ett tag blir lite döv för hur det egentligen låter och tappar omdömet en smula. De sista timmarna lade vi körer och kom på vissa ideér som just då kändes smått geniala, men som såhär i efterhand kan ha varit lite tveksamma. Tre falsettkörer som sjunger olika stämmor i kanon? Nja...kan ha blivit bra. Kan även ha blivit mindre bra. Jonas skulle höra av sig när han vilat öronen ett par dagar och lyssant igenom vad vi ställt till med. Förhoppningsvis behöver jag inte åka tillbaks för att göra om en massa grejer.

En rolig sak med att vara inne närmare femton timmar non-stop i en studio med fyra personer (Jonas klasskompisar Niklas och Erik var med som bollplank) är att en hel del märkliga interna skämt brukar uppstå när tröttheten börjar infinna sig.Den här gången gick de flesta ut på att Jonas var tjock. Jonas tyckte kanske inte det var så jättekul, men vi andra låg dubbelvikta av skratt till och från.

Nu är alltså alla grunder klara. Trots det kommer det nog att dröja ganska länge innan vi är helt klara. Det är elva låtar som spelas in och nu återstår inspelning av pianon och keyboards, blås, stråkar samt sång av Frida från Tikkle Me (en av Eskilstuna vassaste och mest personliga sångerskor...tycker i alla fall jag). Sedan skall allt mixas och lite programmerade spår läggas på också. Får väl vara nöjda om vi är klara i början av nästa år, men det skall bli riktigt kul att höra slutresultatet sedan då det här utan tvekan är den mest ambitiösa inspelning jag deltagit i än så länge...

På Torsdags-förmiddagen tog jag tåget tillbaks till Eskilstuna för att sedan gå direkt till jobbet. Självklart var tåget nästan en och en halv timme försenat! Som tur var hade jag gott om tid på mig innan jag skulle vara på plats bakom disken på Rocks i Tuna Park...hade jag tagit det senare tåg jag tänkt ta ifrån början och det hade varit lika försenat hade jag kommit till jobbet minst en timme försent. Ibland har man tur...Blir så trött på SJ. Ok att förseningar kan uppstå. Men varje resa? Jag kan nog räkna gångerna jag åkt med ett tåg som anlänt på utsatt tid på ena handens fingrar.

Dagens:
!!! - When The Going Gets Tough, The Tough Get Karazee

Tidningar för grabbar.

Väcktes av ett telefonsamtal här om morgonen. Det var från tidsskriften FHM. Tycker det är lite tveksamt att de ringer klockan åtta på morgonen för att sälja prenumerationer. Ännu mer tveksamt är att de satt en liten tjej vid namn Sandra att ringa (jag vet inte om hon var liten egentligen, men hon lät liten i alla fall). FHM är en riktigt grabbig tidning om riktigt grabbiga saker. De vill antagligen att deras försäljningsnack skall spegla det och just därför kändes det så märkligt att det var Sandra som ringde. Ungefär så här lät det:

"Tjenare Ronnie! Det här är Sandra från FHM Magazine! Hur är läget?
Skulle du vara intresserad av en prenumeration på en tidning för sköna grabbar med reportage om musik, bilar, coola prylar och brudar? Inte? Men om du får fyra nummer för bara 159 spänn (eller hur mycket hon nu sade) och ett par boxers på köpet då? Ok, du är ändå inte intresserad? Gillar du inte brudar och bilar? Hähä. Ok, men tack ändå, då. Tja!"

Shit, vad hon måste vara stolt över sitt jobb.

Ikväll blir det Norrköping och Mono på trappan. Sedan inspelning av sång till vad som är tänkt skall bli en The Profondo Rosso-platta under Onsdagen. Kommer hem på Torsdag och åker direkt till jobbet då...så en uppdatering av de kommande dagarnas äventyr dyker nog upp framåt helgen!

Dagens:
Hot Chip - Playboy

Tror ni en förstärkare ökar i värde om Ed Harcourt spelat på (och kanske sönder) den?

Den här helgen har tagit knäcken på mig fullständigt. Jag känner mig trött, hängig, släpad i gruset men ändå...lycklig. Mina ögon svider, lederna värker...men det är varmt i hjärtat. Det var länge sedan en helg här i Tuna var så lyckad. Extra skönt eftersom det var min första helg ensam seda Elenor drog till Equador i sex veckor och det därför kändes lite som upplagt för lätt misär.

Fredagen, som jag skrivit om i förra inlägget, var i och för sig sådär. Därför känns det bara ännu finare att Lördagen blev så bra. Var ganska sliten på förmiddagen, men efter att ha varit och tagit en fika med Wallin som var i stan helgen till ära började jag känna mig på banan igen. Kvällen började med festiviteter hos Calles granne. Sedan vidare till Raw där Hang The DJ hade premiär. Det var totalt fullsatt och alla dansade som tokar. The Brothers Gonna Work It Out hade som vanligt med sig en uppsjö rytminstrument så dansgolvet fylldes av euforiska människor med koklockor, marracas och shakers. Efter att stället stängt var planen att gå på efterfest hos Calle, men först kuta förbi hos Apelmo för att fylla på ölförrådet. Tyvärr fick jag inte tag på Calle efter att vi kommit fram, så därför blev jag och Erik bara sittande hos honom. Det var visserligen trevligt och trivsamt på alla sätt, men det blev lite väl sent. Ramlade hem framåt halv sex på morgonen.

Jag behöver väl knappast säga att jag inte var den piggaste hjorten i flocken i Söndags? Tid för vila fanns dock inte, eftersom Jonas skulle sova hos mig och tänkte dyka upp framåt eftermiddagen. Det var bara att pallra sig upp ur bingen och ta till alla tänkbara medel (läs: stora kvantiteter starkt kaffe) för att piggna till. På något vis hade Raw lyckats boka Ed Harcourt och det var vi ju tvungna att se.

Någon halvtimme innan det var tänkt att Jonas skulle dyka upp ringde Rocco mig. Tydligen hade gitarrförstärkaren Ed tänk använda klappat ihop och de fick inte tag på någon av firmorna de brukar hyra av. Kunde jag kanske tänka mig att låna ut min? Klart jag kunde! Ringde Jonas och sade att han fick komma lite senare och pep iväg till repan för att hämta stärkaren. Stargazer som man är passade jag förstås på att åka med till Raw och överlämna den själv. Fick en liten pratstund med Ed, som faktiskt var riktigt trevlig (trots hans rykte som bortskämd rockstar-wannabe). Dessutom pratade han precis som Jamie Oliver, vilket jag fann ganska roande...

Har alltid varit svag för den typ av melodidrivna pop han ibland ägnar sig åt. Han är dessutom en hejare på att få till snygga små melodier och slingor, men jag tycker att han ofta blir lite väl yvig och spretig på plattorna. Dessutom är hans mer tillbakalutade grejer lite väl mycket klassisk ledsen/uppgiven singer-songwriter. I söndagskväll var det dock fantastiskt bra. Vet inte om det var den avspända, nästan andäktiga stämningen i publiken eller den intima lokalen eller den nedbantade sättningen som gjorde det. De poppigare låtarna kändes avslappnade, med fokus på de snygga melodierna, och singer-songwriterprylarna blev riktigt gripande. Han körde i stort sett helt solo, endast uppbackad av en fiol eller kör på vissa låtar. Alternerandes mellan gitarren och pianot spelade han i närmare en och en halv timme. Ibland lät han ett backingtrack rulla, ibland loopade han sig själv spelandes först percussion, sedan gitarr och sedan kör för att slutligen sätta sig vid pianot och spela över det. Mycket effektfullt. Ibland var det bara han och hans gitarr/piano. En alldeles utmärkt avslutning på en mycket fin helg.

Och självklart lät förstärkaren fin-fint. Blev dock lite orolig när han körde konsertens enda riktigt skräniga låt. Vet inte exakt vad han använde för dist. Vad det än var så tycktes han ha ställt allt på max på den. Jag kunde nästa höra hur elementen vibrerade sönder...varpå Jonas tittade nöjt på mig och sade något i stil med: "Hälsa Hammar från mig när du lämnar in stärkaren på reparation på måndag".

Dagens:

Ed Harcourt - Born In The Seventies (i den version den framfördes på Söndagens konsert).

En tam Dennis är ungefär lika intressant som en tandlös tiger.

Jag har alltid tyckt att Refused var ett av de bästa hardcorebanden (i den mån det nu är korrekt att klassa dem som hardcore) och deras sista skiva, The Shape Of Punk To Come, är i mina ögon en av de bästa lite hårdare skivor som någonsin gjorts. Kommer aldrig att glömma när jag hörde den första gången. Kraften och nytänkandet i den musik de levererade står oöverträffad än idag!

Efter att Refused splittrats bildade Dennis Lyxzén The (International) Noise Conspiracy. Även om de inte är på långa vägar lika vassa som Refused var så har även de gjort några riktigt bra grejer. Parallellt med T(I)NC spelade han även in skivor under namnet Lost Patrol, som varit betydligt lugnare och mer tillbakalutade än hans andra projekt. Lost Patrol har på senare tid utvecklats till The Lost Patrol Band och det var med den konstellationen han spelade på Raw igår.

Redan när jag hörde deras nya skiva blev jag en smula skeptisk. De säger sig vara i hög grad influerade av 77-punk och det hörs på plattan. Tyvärr är det inte särskilt bra låtar. Har lyssnat igenom den ett antal gånger nu, och varje gång har jag tänka att det låter som Buzzcocks fast sämre, och blivit sugen på att lyssna på deras Love Bites-platta istället.

Således begav jag mig till giget med förhoppning om att The Lost Patrol Band skulle funka bättre live än på skiva. Det gjorde de tyvärr inte. Låtarna kändes tvärtom ännu mer uddlösa på scen.

Det är alltid tråkigt att se gamla hjältar falla, men ännu värre att se dem bli menlösa, vilket var vad det kändes som om Lyxzén blivit. Framträdandet var tamt i största allmänhet och kändes oengagerat och bara...trist. Dennis Lyxzén har alltid varit en grym scenpersonlighet och kunnat lyfta den mest menlösa spelning till skyarna genom sin enorma karisma och närvaro. Igår kändes han bara tam. Även hans mellansnack, som brukar brinna av engagemang och känsla, kändes tama. Han brukar kunna vira publiken kring sitt lillfinger med sina politiska utspel, men igår fick han inte till något mycket roligare än "moderater är dumma i huvet". Han sade kanske inte så ordagrant, men det var på ungefär på den nivån det låg.

Visserligen kan alla ha en dålig kväll. Kanke var fallet så med The Lost Patrol Band igår. Eller så har Dennis bara slutat försöka sedan han blev vald till Sveriges sexigaste man. Hoppas verkligen inte det, eftersom han är en person som jag hyser den största respekt för i vanliga fall. Såväl vad gäller hans musikaliska skapande och åsikter som hans kunnighet i musikhistoria och goda klädsmak.

Dagens:
Akira Yamaoka - Theme Of Laura

Guilty pleasures.

Det har varit en hel del snack om det här med guilty pleasures på sistone. I tidningar, på radion...det har till och med startats klubbar enbart på det temat! För er som på något märkligt sätt lyckats missa det så är en guilty pleasure en låt, artist eller något annat musikaliskt som man gillar riktigt mycket, men samtidigt skäms lite över. På Guilty Pleasure-klubbarna får man, om jag förstått det hela rätt, ofta ta med sig sina egna skivor för att kunna visa de övriga besökarna vad man egentligen lyssnar på när ingen annan är i närheten.

Nu finns ju ingen sådan klubb här i stan, då därför tänkte jag dryfta min guilty pleasure här. För övrigt hade den nog inte ens funkat ens på en sådan kväll. Ok, here goes nothing;
Jag tycker väldigt mycket om...musikaler!

Nu syftar jag såklart inte på den sortens musikaler de flesta säkert tror att jag menar. Sådana där folk plötsligt brister ut i sång och dans helt utan anledning. Nej. Popmusikalskräp som till exempel Grease och Fame har jag ingenting till övers för. Jag gillar riktiga musikaler. Ni vet, de som ackompanjeras av en symfoniorkester och där de verkligen sjunger hela dialogen.

Det finns flera sådana, men i synnerhet tycker jag om Claude-Michel Schönberg och Alain Boubils Les Miserables. Vet inte vad det beror på, men någon del av mig som jag egentligen helst inte vill kännas vid går igång stenhårt på den. Det kan bero på att den baseras på Victor Hugos roman Samhällets Olycksbarn, som råkar vara en av mina absoluta favoritböcker. Åtminstone vill jag tro det. Tyvärr tror jag inte att det är det som är orsaken egentligen. Jag tror att jag faktiskt på något plan gillar den oerhört uppblåsta pampigheten i musiken precis lika mycket som jag uppskattar historien. Det får mig att må lite illa, men samtidigt kan jag inte låta bli att få gåshud när exempelvis de unga studenterna bygger barrikader på Paris gator. Eller när den förrymde strafffången Jean Valjean efter att ha hållit sig gömd i tio år inser att en oskyldig man kommer att bli dömd i hans ställe och anger sig själv. Eller när polismästare Javert tar sitt liv efter att blivit skonad av Valjean under upploppen, trots att han spenderat de senaste tio åren jagandes honom, vilket krossar hela hans världsbild.

Pjäsen utspelar sig till stor del en tid innan franska revolutionen, med de studentupplopp som i efterhand kallas för Junirevolutionen som bakgrund (även om hela historien egentligen sträcker sig över flera årtionden). Junirevolutionen kan sägas ha förebådat Franska Revolutionen, men fick en tragisk utgång för revolutionärerna. I samband med general Lemarques (en republikansk general som allmänt ansågs vara "folkets man)" begravningståg barrikaderade sig ett antal studenter och liberala republikaner på Paris gator i desperation över den evigt ökande fattigdomen och klasskillnaderna. Deras symbol var den röda fanan och deras slagord var "republik eller död". Tyvärr blev resultatet det sistnämnda för många inblandade. Vid insikten om att de var hopplöst undertaliga flydde många av liberalerna fältet och det 60-tal idealistiska studenter som fortfarande höll barrikaderna blev nedmejade av de närmare 60.000 nationalgardister som kallats in för att bekämpa det oppostionella hotet. Idag är detta förspel till Franska Revolutionen näst intill bortglömt.

Les Miserables innehåller svek, lidande, fattigdom, intriger, olycklig kärlek, ond bråd död och en skaplig dos revolutionsromantik. Har alltid varit svag för det. Men när allt kommer till kritan måste jag nog inse att det är pampigheten jag faller för. Trots att den är överdriven och på något sätt plastig. Jag menar, jag har sett Les Miserables en gång i London och en i Sverige och fick gåshud båda gångerna. Har sett Phantom Of The Opera och gillade den med.

En liten tröst är att jag läste en tidningsartikel där just dessa två nämndes som musikaler som egentligen inte borde klassas som sådana. Vad gäller de flesta musikaliska och teatraliska aspekter ligger de tydligen betydligt närmare operetter. Ok, det är väl ingen höjdare heller, men det låter i alla fall lite bättre att säga "jo, jag gillar ett par operetter". Ordet musikal framkallar, åtminstone för mig, obehagliga bilder av Peter Jöback och hans gelikar.

Jag inser mycket väl vilken bild det här förmodligen ger av mig. I synnerhet om man kombinerar det med mina så kallade "metrosexuella" tendenser (se det tidigare inlägget om det). Till exempel hyser ju Patrick Bateman i American Psycho en förkärlek till såväl Les Miserables som skönhetsprodukter för män.

Nåväl. Nu är min mörka hemlighet ute. Håna mig bäst ni vill. Jag gillar ju trots allt musikaler.

Dagens:
The 10th Anniversary Cast Of Les Miserables- One Day More!

När katten är borta...

Jaha, ja...så var man gräsänkling igen då. I våras drog Elenor och luffade runt med en väninna i Australien i närmare fem veckor. Den här gången skall hon volontärarbeta i Equador(!) och blir borta till den 22:a December. Alltså: sex veckor mol alena med hunden. Kan inte riktigt bestämma mig för hur det känns. På sätt och vis är det ganska skönt att vara själv ett tag. Få råda sig själv, kunna göra vad man vill när man vill och så vidare...Icke desto mindre måste jag erkänna att det känns lite tomt. Beror nog mycket på att det trots allt inte var så länge sedan hon var borta en längre tid.

Det är klart jag unnar henne det här, dock. Jag har trots allt rätt mycket för mig utan henne och hon säger sällan något om det, så det vore minst sagt småaktigt av mig att gnälla över att hon vill åka iväg och göra något hon drömt om. Dessutom är det ju ett utmärkt tillfälle för mig att förverkliga mina planer på att helt och hållet få över vovven (Qusan) på min sida!

Är ju inte direkt så att jag behöver gå sysslolös och skrota hemma heller. I helgen spelar både Lost Patrol och Ed Harcourt här i stan. På Lördag är det eventuellt fest hos Berra i Uppsala. Och nästa Tisdag drar jag till Norrköping ett par dagar för att se Mono och lägga sång till The Profondo Rosso-plattan! Resten av veckorna skall jag nog också kunna hitta saker att fördriva tiden med.

Nä. Det blir nog fint det här. Får köpa ett par plattor folköl på vägen hem från jobbet och förbereda mig för dryga sex veckors ungkarlsliv!

Dagens:
The Jesus And Mary Chain - Snake Driver

Testa med blueshaket ett par kvarter upp istället. De spelar säkert R'nB.

Det här inlägget skrevs egentligen i Lördags förmiddag, men jag har inte kunnat publicera det förrän nu, eftersom Blogger av någon anledning inte verkat fungera riktigt som det skall...

I Fredags var det dags att vända plattor på Raw igen. [ingenting] spelade , men tyvärr blev kvällen inte så grym som jag hoppats. Det var visserligen skapligt med folk, men många gick direkt när bandet spelat och bland de som var kvar tyckte det vara en något avslagen stämning. Visst, en tapper klick höll sig på dansgolvet mest hela kvällen (Tack för supporten, Mashen!) men det räckte inte till. Det knepiga med sådana kvällar är att man som DJ blir opeppad av den sega stämningen, vilket leder till att man gör ett sämre jobb, vilket i sin tur leder till att publiken tappar sugen ännu mer. Det blir en sådan där "ond cirkel" som man brukar höra folk prata om...

[ingenting] visade sig dock vara bättre än förväntat. Har inte direkt fastnat för dem tidigare. Senaste skivan är i mitt tycke en ganska blek samling låtar där de flesta låter antingen som Velvet Underground eller som Kent i sina allra såsigaste ballad-stunder. I livesammanhang fungerade de dock alldeles utmärkt! Allt blev betydligt intensivare och ett rätt skönt driv infann sig, som till och med lyckades få låten Bergochdalbanan, som är rejält seg på plattan, att kännas riktigt intensiv. Detta hade nog en hel del att göra med att de har en medlem som enbart ägnar sig åt slagverk (utöver trummisen, alltså), vilket ger en ganska massiv ljudbild. De var dessutom tajta och rätt roliga att se på. Till exempel befann sig trummisen sig nästan lika ofta dansandes på trumsetet som spelandes bakom det!

Kvällen mest nämnvärda händelse råkade dock Totte, som var kvällens värd, ut för. Han stod utanför när en R'nB-tjej kom dit. Vill inte låta som om jag drar alla över en kam här men jag kommer inte på någon annan beskrivning och ni förstår säkert vad för slags tjej jag åsyftar. Hon gick fram till Totte och följande konversation tog vid (Ok, nu var inte jag där när det här hände utan fick det återberättat av Totte senare, därför kan jag inte citera exakt utan spekulerar hej vilt i vad de sade. Har varit i samma situation tillräckligt många gånger för att veta hur det brukar låta):

R'nB-tjej: "Vad är det för musik ikväll?"
Totte: "Jaaa, det är väl...blandat. Som det brukar vara här"
R'nB-tjej: "Men spelar ni R'nB, eller?"
Totte: "Nja, det är väl inte riktigt den typen av klubb."
R'nB-tjej: "Vaddå, är det typ rockigt?"
Totte: "Ja, typ."
R'nB-tjej: "Ahmen, varför spelar ni inte R'nB?"
Totte: "Jo, det här är typ en rockklubb" (Att man säger just rockklubb beror på att det blir för knepigt att förklara exakt. Skulle man säga till exempel "pop" kan det lätt leda till villfarelsen att det är Cascada och Basshunter som spelas).
R'nB-tjej: "Jag vet, men ni kan väl spela lite R'nb? Folk vill ju höra R'nB, juh!"
Totte: "Nja, inte den publiken vi har tror jag."
R'nB-tjej: "Man vill ju inte höra rock i alla fall!"

Har som sagt varit med om liknande konversationer ett antal gånger och det är så mycket jag inte förstår med dem. För det första har jag problem med hur man kan döma ut all musik utom den man själv lyssnar på som konstig och dålig. Att sedan förutsätta att alla andra också tycker att musiken som spelas är dålig, trots att man befinner sig på en packad klubb eller ett fullt dansgolv, känns lite underligt. Men det märkligaste är ändå att man överhuvudtaget går dit om man inte gillar den typ av musik som spelas! Visst, det kan ju hända att man hamnat där av misstag, utan att veta vilken sorts ställe det är. Många gånger känns det dock som om personerna i fråga är fullt medvetna om vilken sorts klubb de är på men ändå vill höra något helt annat. Det är enbart irriterande i mina ögon. Jag kanske skulle börja hänga i schlagerbarer och önska lite skön shoegaze. Jag menar; de flesta jag känner gillar shoegaze. Då måste ju alla andra vilja höra det också, även de som just nu dansar till Boten Anna.

Dagens:
[ingenting] - Punkdrömmar