Charles Bradley lyste på scen.
Jösses. Vilken spelning. Bandet tog scenen, drog igång ett rejält sväng. Blås, funkiga trummor, en bas som fick håret att ställa sig på ända. Efter att ha lirat instrumentalt dryga tio minuter klev keyboardisten fram till mikrofonen. Frågade "Party people - are you ready to get down with it!? Are you ready too feeeeel the love?" När publiken med en röst svarade "Yeeeeeaaah" pekade han mot sidan av scenen och sade "Then - I give you: the black rose, the screaming eagle of soul! Mr. Charles. Bradley!"
Trumvirvel, instensivare blås och upp på scen dansade den korta, nu 64 åriga Charles fram till micken, gav upp ett vrål och sedan var det igång.
Dryga en och en halv timme soul- och funkeufori som bitvis närmast var att likna vid en religiös mässa vid den svarta musikhistoriens altare. Fast med nyskrivna låtar. Charles skrek, grät, skämtade, skrattade, log lyckligt, predikade samt dansade och publiken, bestående av allt ifrån par i 65-årsåldern till välklädda mods och trendiga hipsters via punkare och hiphoppare, följde med i hans minsta infall. Och framför allt sjöng han som en gud.
Att se en man i hans ålder som tidvis varit nära att ge upp plötsligt få stå på scenen i Stockholm, Sverige och leva sin dröm samt dela den lycka det så synbart ger honom var stort. Inte minst eftersom han så gärna delade med sig av sin glädje och tydligt visade den, inte minst genom att mellan så gott som varje låt säga "I love you" till publiken och gå ned för att hårt krama om folk i främre raden i så gott som varje instrumentalparti.
Hur denne man kan ha verkat i skymundan under så många år är ett av musikhistoriens stora mysterium...men egentligen kvittar det eftersom alla vi som älskar denna musik nu får uppleva honom och det är gott nog. Förmodligen är detta så nära jag någonsin kommer komma att få uppleva hur det var på den tiden då Wicked Picket, Otis Redding, James Brown och alla de andra var i högform och turnerade världen över. Jag får fortfarande, så här dagen, efter gåshud när jag tänker på det vansinniga svänget under låtar som Confusion och Put The Flame On It och en tår i ögat när jag tänker på den rena, emotionella styrkan under ballader som Heartaches And Pain och Crying In The Chapel.
Kort sagt - Charles Bradley & His Extraordinaires på Nalen igår kväll är utan tvekan en av de absolut bästa konserter jag någonsin haft äran att få uppleva.
Tyvärr var det totalt kameraförbud, därför får ni hålla till godo med en risig bild samt ett par korta filmklipp tagna med iPhone.
Trumvirvel, instensivare blås och upp på scen dansade den korta, nu 64 åriga Charles fram till micken, gav upp ett vrål och sedan var det igång.
Dryga en och en halv timme soul- och funkeufori som bitvis närmast var att likna vid en religiös mässa vid den svarta musikhistoriens altare. Fast med nyskrivna låtar. Charles skrek, grät, skämtade, skrattade, log lyckligt, predikade samt dansade och publiken, bestående av allt ifrån par i 65-årsåldern till välklädda mods och trendiga hipsters via punkare och hiphoppare, följde med i hans minsta infall. Och framför allt sjöng han som en gud.
Att se en man i hans ålder som tidvis varit nära att ge upp plötsligt få stå på scenen i Stockholm, Sverige och leva sin dröm samt dela den lycka det så synbart ger honom var stort. Inte minst eftersom han så gärna delade med sig av sin glädje och tydligt visade den, inte minst genom att mellan så gott som varje låt säga "I love you" till publiken och gå ned för att hårt krama om folk i främre raden i så gott som varje instrumentalparti.
Hur denne man kan ha verkat i skymundan under så många år är ett av musikhistoriens stora mysterium...men egentligen kvittar det eftersom alla vi som älskar denna musik nu får uppleva honom och det är gott nog. Förmodligen är detta så nära jag någonsin kommer komma att få uppleva hur det var på den tiden då Wicked Picket, Otis Redding, James Brown och alla de andra var i högform och turnerade världen över. Jag får fortfarande, så här dagen, efter gåshud när jag tänker på det vansinniga svänget under låtar som Confusion och Put The Flame On It och en tår i ögat när jag tänker på den rena, emotionella styrkan under ballader som Heartaches And Pain och Crying In The Chapel.
Kort sagt - Charles Bradley & His Extraordinaires på Nalen igår kväll är utan tvekan en av de absolut bästa konserter jag någonsin haft äran att få uppleva.
Tyvärr var det totalt kameraförbud, därför får ni hålla till godo med en risig bild samt ett par korta filmklipp tagna med iPhone.
Ren känsla.
The screaming eagle of soul visar hur man dansar.
Dagens:
Charles Bradley And His Extraordinaires - Confusion
Charles Bradley And His Extraordinaires - Confusion
No comments:
Post a Comment