Om de är ens hälften så här bra på lördag räcker det för mig.
Jag förstår att det är lätt att få intrycket att jag inte lyssnar på någonting som är gjort efter 1980, eller åtminstone inte något som låter som om det var gjort efter 1980. Men det är inte riktigt sant.
Det var sommaren 1998 och i efterhand skulle vi komma att kalla den för "festivalsommaren". Även om jag egentligen mest lyssnade på indie och punk lyssnade de flesta av mina vänner på hardcore.
Vårt lilla Eskilstuna-crew kallade sig EAHC och åkte land och rike runt på festivaler, spelningar och demonstrationer. Vi hade flera band, varav jag (förutom mitt "riktiga" rock/popband Auster) var med i HC/crustbandet Slaktad.
Som sagt var de andra i gänget större HC-fanatiker än vad jag är, men det fanns ett band som jag avgudade lika mycket som mina vänner. Det var Refused. Jag gillade dem redan på deras första album, men när deras tredje, och sista album, The Shape Of Punk To Come släpptes knockades jag total av denna veritabla käftsmäll av nyskapande punk...om man ens kan kalla den eklektiska blandningen av klassisk punkrock, hardcore, metall, elektronisk musik, jazz, pop, rock och alla andra musikstilar man kan tänka sig, kryddad med en rejäl dos politik, för punk.
Som sagt var de andra i gänget större HC-fanatiker än vad jag är, men det fanns ett band som jag avgudade lika mycket som mina vänner. Det var Refused. Jag gillade dem redan på deras första album, men när deras tredje, och sista album, The Shape Of Punk To Come släpptes knockades jag total av denna veritabla käftsmäll av nyskapande punk...om man ens kan kalla den eklektiska blandningen av klassisk punkrock, hardcore, metall, elektronisk musik, jazz, pop, rock och alla andra musikstilar man kan tänka sig, kryddad med en rejäl dos politik, för punk.
Jag tror vi såg Refused 20 gånger den sommaren. I alla fall kändes det så. De spelade på varenda festival och vi åkte på varenda festival. Varje gång (nästan) stod vi längst fram och skrek med i vartenda textrad.Varje gång röjde vi som dårar. Varje gång var Refused lika bra. Sedan lade de ned.
Sedan dess har deras rykte, trots att de inte spelat tillsammans på 14 år, bara växt och växt. Idag är de ett av de mest legendariska banden i världen inom sin genre. Och i somras återförenades de för att genomföra avskedsturnen som aldrig blev av. De spelade inför tiotusentals personer på amerikanska festivalers största scener och alla som såg dem var lyriska.
På lördag återförenas det gamla EAHC-crewet för att i en hyrd minibuss bege sig till Stockholm och Globen Annexet när Refused spelar. Vi kommer att stå längs fram och skrika med i varenda textrad. Och kanske röja som dårar...även om risken är att vi inte kommer att kunna gå dagen efteråt i så fall.
Dagens:
Refused - Rather Be Dead
Refused - Rather Be Dead
4 comments:
Nej, nej, nej. Inte fan var det jazz, inte.
Nu syftade jag iofs inte på just den låten jag lagt upp i inlägget (den är inte ens ifrn TSOPTC-plattan utan från en tidigare) utan på nämnda skiva i stort. Och på den finns jazzinfluenser. Dessutom skriver jag inte att det är jazz. Jag skriver att det är en blandning som bland annat innehåller det.
Var detta föregångarna till crabcore, möjligen?
Du är nog närmare sanningen än du anar där. Med tanke på den kultstatus Refused har fått idag är det nog troligt att många av de banden lyssnat en hel del på dem.
Post a Comment