Getting their kicks out on the floor @ Kajutan.Den gångna helgen bjöd på lite äventyr i Sveriges nedre del. Vi drog nämligen till Malmö i lördags eftermiddag - ganska sent eftersom jag hade såväl gårdsstädning med bostadsrättsföreningen samt ett litet fotojobb att utföra innan vi kunde hoppa in i bilen. Därför körde vi direkt för att gå på oktoberfest med Malmöscooteristerna.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.
Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.
Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.
Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.
Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.
Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.
Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.
Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.
Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.
Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.
Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.
Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.
Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.
Kort sagt - det var en föreställning som på många sätt var fantastisk, men på vissa punkter saknade jag på något sätt den känsla jag fått då jag sett den traditionella uppsättningen. Å andra sidan kanske det bara beror på just ATT jag sett den flera gånger tidigare och om detta varit min första Les Misérables-upplevelse är det möjligt att jag upplevt den helt annorlunda.
Klart det måste vara ett Les Mis-klipp med också. Nu finns tyvärr inget alls ifrån Malmö Operas uppsättning på nätet, så därför blir det en random trailer från den klassiska varianten istället. Samma musik och minst lika pampigt dock.
Dagens:
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag
No comments:
Post a Comment